Välkommen till verkligheten

”Det räcker ju med en enda vit kanin för att bevisa att inte alla är svarta” är ett uttryck jag ofta använder.

Läser nu SKLs ”Vinst i Arbetsdomstolen i pilotmål om lärares arbetstid” (vilket riskerar att bli till en pyrrhusseger om den används felaktigt och får fler lärare att lämna yrket, eller inte ens söka sig dit):

”För enskild lärare kan det betyda att andelen undervisning ökar eller minskar från ett år till ett annat samt att olika lärare undervisar olika stor andel av sin reglerade arbetstid.”

Fråga: har någon något enda exempel att någon enda lärare fått MINDRE undervisning än vad som rådde 1999, utan att man tagit på sig något slags specialuppdrag? Någon?

För övrigt anser jag att lärare bör utveckla en ödmjuk orubblighet.

Idag förkunnade AD (arbetsdomstolen) dom i målet kring generellt utökad undervisningstid i Häggviksskolan, Sollentuna kommun.

Första delen är en intressant och tydlig historiebeskrivning för dem som inte var med då det begav sig (själv kom jag in någonstans mitt i).

Senare delen blir mera mörk. Jurister skriver visserligen sällan särskilt skojfriskt, men här blir det knastertorrt. Precis som känslan i min mun när jag läser själva domslutet. Kollektivavtalsjuridiskt sett finns det tydligen inga hinder att lägga på hur mycket undervisning som helst på lärare. Trist och ofattbart. Juridiskt finns det förstås andra gränser, arbetsmiljölagen gäller faktiskt även lärare, har jag hört. Sedan kan man förstås också hoppas att majoriteten av skolhuvudmän förstår att detta inte är ett sätt att öka läraryrkets attraktionskraft, eller minska sjukskrivningstalen. Väldigt sällan hörs

skådespelarna borde stå mycket mera på scen, det är ju det som utgör själva måluppfyllelsen!

– antagligen för att de flesta vet att det inte blir något bra skådespeleri utan inläsning, repetitioner, kompetensutveckling, ställtid – och då blir ju publiken den stora förloraren. Precis som god undervisning kräver både planering och uppföljning, reflektion och kompetensutveckling. Annars blir eleverna de stora förlorarna.

Det borde ju vara kö till lärarutbildningarna, istället fortsätter söktrycket att minska. Om trenden fortsätter tror jag den sista lärarstudenten kommer att påbörja sin lärarutbildning 2028…

Samtidigt som jag är övertygad om att fler lärare kommer att lämna yrket om inte skolhuvudmännen tar sitt förnuft till fånga igen (”vinst” och ”pyrrhusseger” är inte samma sak!) att och satsar mer på kvalitet än på kvantitet. Det är faktiskt samhällets framtid de spelar med!

Den knastertorra känslan i munnen ger inte med sig. Känns tufft.

För tre år sedan var jag på en filosofiskt tung men ändock i förlängningen givande disputation kretsande kring lärares förhållningssätt. Lotta Jons förde fram ett koncept med an-svar och till-tal, vilket samtidigt förpliktigar lärare och kan ge stadga åt tillvaron.

”Pedagogisk hållning blir därmed kopplat till en föreställning som säger att det att vara till handlar om att hörsamma, an-svara och till-tala. En sådan pedagogisk hållning kommer då att handla om att samtala äkta och tjäna, att kärleksfullt leda samt att provocera och våga …

Studiens grundläggande koncept – till-tal och an-svar – är konstruerat så att ett till-tal ges betydelsen av ett adresserat yttrande som har ett budskap till och ställer krav på den det riktas till, medan termen an-svar konnoterar både till det svar an såväl som till det ansvar som till-talet ifråga ställer krav på …

… när du möter en elev så ska elevens situation, erfarenheter, styrkor och svagheter ses som något som talar till dig, vilket kräver ett gensvar: det är pedagogens ansvar och skyldighet att agera på detta tilltal. Ordet ansvar har i det här fallet två betydelser: dels att pedagogen har ett ansvar för att svara an, men också att det du företar dig ska betraktas som ett svar på det eleven behöver.” /Jons Lotta, Till-tal och an-svar, En konstruktion av pedagogisk hållning, Stockholms universitet 2008.

Frågan är bara vad man gör med lärare som inte tar sitt ansvar? Respektive lärare som ges mer ansvar än de mäktar med? Ansvar är något man kan – och bör – diskutera. När jag föreläser kring lärarledarskap och/eller arbetsro brukar jag ofta lyfta upp en modell som jag hämtat från John Steinberg, med två delvis överlappande ”bubblor”. Den ena bubblan är ”mitt ansvar”. Den andra bubblan är ”ditt ansvar” (”du” kan både vara en elev, en kollega, en förälder eller en chef – modellen fungerar helt generellt). Det överlappande fältet är ”vårt ansvar”. Min poäng är att det är viktigt att definiera vad som är – respektive inte är – var och ens ansvar. I lärarens bubbla ligger absolut avgörandet vad som bör ligga i elevens ansvarsbubbla (utifrån styrdokumenten och en kvalificerad bedömning).

”Ansvar är något man har, något man tar, något man ger och något man får”

Läroplanen är tydlig i att eleverna ska ges stigande ansvar utifrån stigande ålder och förmåga. Min erfarenhet är att barn och unga i allmänhet tar exakt det ansvar de får, förutsatt att de inte getts övermäktigt mycket ansvar (vilket då tyder på att den vuxne inte tagit sitt ansvar).

Det enda sättet att lära sig ansvar på är att ta ansvar.

– är också ett uttryck jag använder ganska ofta, både som lärare, förälder, facklig företrädare. Jag anser att var och en måste ta det ansvar som hör till var och en – är det inte möjligt ska ansvaret omfördelas. Men grundprincipen är att man är ansvarig för vissa saker, men inte för andra. Med ansvar måste följa befogenhet, resurser, möjligheter.

Ansvar för en legitimerad lärare

• En legitimerad lärare får självständigt sätta betyg. Den som saknar legitimation  får endast sätta betyg i samråd med en legitimerad lärare (undantag görs för yrkes- eller modersmålslärare samt vissa lärare på tvåspråkiga skolor).
• En legitimerad lärare har ansvaret för kvaliteten i undervisningen. När någon utan legitimation undervisar ligger kvalitetsansvaret ytterst på rektor.

Modellen med ansvarsbubblorna använder jag också för att bli tydlig i att det inte alls kan betecknas som ansvarsfullt att på sig ansvar som är någon annans. Gör man det växer ens egna bubbla och blir till slut så stor att man knäcks under bördan. Har man då tagit på sig mer än man bör måste man ta ansvar för det. Men man måste självklart ta det ansvar som med rätta ligger i ens egen bubbla.

Samtidigt är det förstås mänskligt att fela. En lärare måste fatta hundratals moraliskt signifikanta beslut varje dag. Alla kan inte bli rätt, hela tiden. Frågan är hur man ska göra med lärare som inte kan ta det ansvar som kan anses vara rimligt stort.

Det är OK att misslyckas, men inte OK att inte lära sig något av det.

– tänker jag i normalfallet kan ge viss ledning. Jag tror inte det finns människor som är ofelbara, som i varje situation alltid handlar rätt – i den mån det ens går att göra det när olika värden står på spel – ofta samtidigt och mot varandra. Om det nu inte finns ofelbara människor så följer därav att inte heller lärare kan vara ofelbara Superpedagoger. Sedan finns det förstås gränser som det inte gärna kan finnas något försvar för att de överskrids (ex sexuella övergrepp av minderårig elev i beroendeställning). Förtroendet för lärarkåren och skolan kräver också att det finns en trovärdighet bakom.

Här kan förhoppningsvis den kommande lärarlegitimationen göra viss skillnad! Med enbart lärarbehörighet kan man de facto bete sig hur illa som helst – man blir aldrig obehörig för det (ingen kan ta ens akademiska poäng ifrån en). En legitimation måste man dock både erövra och kan bli av med. Även om det bara sker med de värsta fallen tror jag ändå att det kan bli en nog så viktig funktion i att det lyfter upp frågor om gränsdragning till ytan. Det blir förstås en delikat uppgift för Lärarnas ansvarsnämnd att avgöra dessa frågor, men det är klart att det låter sig göras för lärare precis som det låter sig göras hos andra professioner.

Sedan måste vi förstås ha en tydligare uppföljning av vad som görs i skolan. Samtidigt måste vi bevaka att ansvarsfrågan inte gör att vi hamnar i ett alltför grannlaga ”ha-ryggen-fri-dokumenterande” där allt för mycket värdefull lärartid avsätts till att dokumentera och skriva planer – inte för att egentligen göra nytta utan för att ha ryggen fri. Vi vill inte heller se ett alltför långt ”skyll-dig-själv-om-du-inte-tog-ansvar” där eleverna ges alltför stort ansvar:

Vad är rimligt?

– är som alltid en högst relevant fråga. Viktigt är också att nya lärares introduktionår blir till just en induction värd namnet.

Stockholms stad gör årligen olika Brukarundersökningar. Det är vettigt att fråga medborgarna hur de upplever den service de alla på något sätt betalar för och kan bjuda god benchmark för oss i verksamheten när vi jämför värden från olika år och/eller olika verksamheter.

MEN jag ställer mig väldigt frågande till en av frågorna:

Lärarna på mitt barns skola är bra på att undervisa.

Frågan vore förstås mycket intressant att få svar på men jag kan inte låta bli att undra vilken akribi föräldrarna har för sitt svar. Bland mina 24 elevers vårdnadshavare (46 stycken då två har ensam vårdnad – dock fler än 48 föräldrar då fler har bonusfamiljer) har färre än en handfull varit med på någon lektion och sett själva undervisningen. Man kan sedan alltid diskutera vilken kompetens som finns att bedöma vad som är ”bra undervisning” (liksom man även kan ägna väldigt lång tid åt att definiera vad bra undervisning konstitueras av!), men en början måste ju vara att ha varit med om själva undervisningen.

När jag opererades för tiotalet år sedan fick jag inte svara på en enkät som innehöll frågan:

Hur duktig var kirurgen att operera?

Jag anser det inte vara någon brist att frågan inte ställdes – tvärtom! Jag hoppas – och förutsätter – att kirurgen var duktig på det som väl får anses vara själva kärnan i kirurgyrket. Jag kan gärna svara på frågor kring kirurgens bemötande av mig som patient, eller hur säker jag kände mig, eller hur väl omhändertagen jag kände mig, men förväntar mig inga frågor om själva ingreppet gjordes ”duktigt”.

Jag förutsätter istället att kirurgens överordnade har koll på detta. Jag förväntar mig att den överordnade har både kompetensen och uppdraget att bedöma vad som kan anses vara god kirurgi. Jag antar att man kan få viss akribi genom att se till statistik över framgångsrika/mindre framgångsrika operationer, men jag antar också att observation på plats och konkret delaktighet är en viktig del.

Precis som jag och mina kollegor önskar att rektor någon gång skulle stänga sin dörr till rektorsexpeditionen och istället ta sig ut i verksamheten – för att på allvar kunna bedöma hur skickliga olika lärare är på att undervisa. Det skulle lätt kunna ge bättre akribi till lönerevision, kompetensutvecklingsplaner än motsvarande fråga ställd till föräldrar tänker jag.

För nog förutsätter det som arbetsgivare och fack är överens om i överläggning inför årets lönerevision viss akribi?

Förutsättningen för individuell lön är att det förs samtal mellan chef och medarbetare om mål, förväntningar, krav, uppnådda resultat och kopplingen till den individuella löneutvecklingen samt att det finns klara lönekriterier som är kända för alla medarbetare.

7. Lönen ska bestämmas med hänsyn till arbetets svårighetsgrad, ansvar, befogenheter och medarbetarens sätt att uppfylla dessa krav och förverkliga uppställda mål. För att kunna påverka sin löneutveckling ska varje medarbetare känna till och vara medveten om vilka krav som arbetet ställer och vilka arbetsresultat som förväntas. En förutsättning för att individuell och differentierad lönesättning ska fungera väl är att löne-kriterierna är kända och att respektive chef utifrån dessa kan motivera sitt lönepåslag. Med en kontinuerlig dialog mellan chef och medarbetare om mål, kriterier, förväntningar, krav, uppnådda resultat och lön skapas goda förutsättningar för ett gott förtroende vid den individuella lönesättningen.

8. Parterna enas om att vid lönesättning skall, förutom § 1 i Löneavtalet, de kvalitativa aspekterna och elevers resultat utifrån lärares förmåga att bedriva och utveckla undervisningen/det pedagogiska arbetet, såväl i den egna undervisningsgruppen som i samverkan med andra lärare, vara vägledande. (Denna punkt finns även med i LOK 10, punkt 3 i bilagan.)

Sedan en (längre) tid tillbaks håller jag på med min andra bok – tänkt att befinna sig i skärningslandet mellan lärarpraktiken – skoljuridiken – yrkesetiken. Till min hjälp har jag en oerhört klok gymnasielärare samt en av landets mer erfarna skoljurister. MEN vis av erfarenhet söker jag nu några lärare som med kritisk blick kan tänka sig att läsa igenom manusutkast i syfte att finna oklarheter, otydligheter, feltänk o dyl INNAN boken går i tryck. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade ”en panel med experter” till den förra boken (Välkommen till verkligheten, Gothia 2002), jag vet hur mycket som behövde ändras som annars hade ångrats (vilket är svårt när boken väl är tryckt). Det är ju så lätt att veta vad man själv menar, men det spelar ju ingen roll om inte läsaren kan uttyda det från texten…

Är du lärare och intresserad av att läsa ett manusutkast med rödpennan i hand? Inte i första hand för stavfel, utan för frågor, funderingar, synpunkter, tips på texten och innehållet – inte minst utifrån yrkesetiken (det är därför du behöver vara lärare). Hör i så fall av dig till magnus@blixtgordon.se!

Magnus Mörck (administrativ chef lärarutbildningen Södertörns högskola) ställer den högst relevanta frågan på Twitter:

Borde inte någon ta fram en ranking bland blivande lärare? Detta utifrån en artikel i SvD där Universum samlat ihop ingenjörsstudenters ranking av potentiella arbetsgivare.

På Twitter – det andra lärarrummet – förs också en diskussion kring veckans förslag om antagningsprov för lärarstudenter. Att Sigbritt Franke (som i egenskap av högskolekansler var den som kan sägas inledde den absolut nödvändiga åtstramningen av lärarutbildningarna)  får utredningsuppdraget borgar för att det blir seriöst och välgenomfört. Sedan inser man förstås en del praktiska problem i själva genomförandet. Men visst, kan man sålla bort de allra mest olämpliga redan från start så är det förstås inget som är fel. Eller?

När jag var student hade man som student närmast oändliga möjligheter att göra ompraktik. Det var bara att ansöka om det och ange att man nu tagit till sig tidigare kritik. Det låter ju i förstone humanistiskt och bra – alla förtjänar en andra chans! Men frågan är hur många chanser man ska ges? Tre? Fem? Åtta? Vi som var engagerade i studentkåren ansåg i alla fall att två skulle vara en maxgräns (det fanns studenter som hade gjort nio misslyckade praktiker och nu ville ha en tionde chans). En gång kan det skära sig med mentorn/elevgruppen/uppdraget och då bör man få en andra chans. Om det även skär sig där måste det till synnerliga skäl om man ska få en tredje. Men om även en tredje chans visar att man inte är lämplig för läraryrket så ska man inte få fortsätta – det handlar ju faktiskt om barns framtid här! Jag kan säga att studentkåren fick slåss för detta. En del lärare på högskolan hade synpunkter på att kåren tog denna strid, men för oss var det klart att lärarkårens trovärdighet ibland måste väga över en enskild students rätt (som dock självklart ska ha en ”fair trial”). Vi tog även striden om att man skulle kunna bli underkänd redan på första praktiken (vilket man tidigare inte kunde bli) – detta med hänsyn till studenten; man ska inte behöva skaffa sig tre års studieskulder för att sedan få veta att man inte räcker till. Med kommande lärarlegitimation hoppas jag verkligen lärarutbildningarna blivit tydligare i att avråda olämpliga studenter så att väldigt få stupar på provåret (där ju inte enbart den enskilda studenten utan även den aktuella lärarutbildningen granskas tänker jag). Här får vi ju med tiden en ranking av lärarutbildningar…

Men – vem blir först med att göra ranking av arbetsgivare för lärare? Skolporten? Universum? Skollyftet? Skolvärlden? Lärarnas Tidning?

Såhär sista skälvande dagarna på läsåret får jag så tummen ur och gör PIM 1-3. PIM står för:

• Praktisk
• IT- och
• Mediekompetens

alternativt

• Patetiskt
• Infantilt
• Megatöntigt

eller kanske

• Praktiskt
• Intressant
• Motiverande

?

Principiellt tycker jag idén med PIM är god. Ingen kan väl på goda grunder ifrågasätta att lärare besitter en grundläggande praktiskt IT- och mediekompetens. Samtidigt finns det förstås även här gränser, frågan är hur mycket tid och kraft en erkänt duktig lågstadielärare med 45 års erfarenhet av att faktiskt lyckas lära samtliga elever läsa ska behöva lägga på detta (kanske kan elevernas behov tillgodoses på annat sätt, vi är dessutom många grundskollärare som fick lite klent med läsinlärning i vår utbildning och vettigt vore väl då att istället nyttja lågstadielärarna mer effektivt).

Men för mig, som är en sådan person som pillade isär min första dator redan på mellanstadiet (byggde senare om den till ett villalarm…), gick fyraårig teknisk linje med datorinriktning samt arbetar vid någon av datorerna minst någon timme varje dag tillför PIM ytterst lite. Jag tycker också att det hela bygger på en i vissa delar unken idé om att det finns ett rätt svar – elevens uppgift är att leka leken ”gissa vad läraren tänker”. Ett exempel är frågefilmen till PIM3 som förutsätter att bästa sättet att skapa en film är att ha en idé, göra ett manus och sedan följa planen. Det känns för mig inte alls självklart – att ha en löst formulerad idé, gå ut och fånga en mängd bilder och sedan hemma se vad de tillsammans föder för inspiration kan bli nog så bra och givande. Men det blir bock i kanten för ett sådant förslag. Nåja, som lärare är jag hyggligt duktig på ”gissa vad datorprogramskonstruktören tänker”, så utan att ha gjort några förstudier och utan att lyssna särskilt intensivt kunde jag klicka mig fram igenom stegen.

Egentligen skulle jag gjort detta redan vecka 44, men valde då att istället ägna min tid och kraft åt Skolforum. Kändes som helt rätt prioritering, Yrkesetiska rådets cafémonter lockade till många intressanta samtal kring lärarpraktik, yrkesetik och vardagsdilemman. Sedan har jag bara inte orkat. Mina tittade förvånat på mig när jag i veckan kungjorde att jag var en av de som ännu inte var färdig ens med PIM1. ”Du kan ju det där! Du hjälper ju alltid oss med våra frågor.” var en vanlig reaktion. Pim-examinatorn har också varit på mig – ”Det där får du ihop utan problem”. Jag har svarat ”Just, det. Det är också problemet, jag är alldeles för luststyrd för att sätta mig och göra något som inte rymmer någon större potential för mig att lära mig något nytt”.

Jag tycker att det är bra att arbetsgivaren sätter lite press på en miniminivå – så länge de också erbjuder kompetensutveckling, tid och möjligheter att uppnå den. På något sätt borde man dock på ett smidigt sätt kunna validera sina kunskaper.

Men å andra sidan – principiellt tycker jag ju att man måste visa upp högskolepoäng för att få ut sin lärarexamen och detta kan ses i samma linje: ”det spelar ingen roll att du säger dig ha kompetensen, du måste också visa det formellt”. Så jag får nog helt enkelt ta och gilla läget. Om inget annat så är det ju en god möjlighet till att öva sitt tålamod.