Läser helsidesannons i dagens morgontidning, hittar:
Det finns ett uttryck som heter ”han visste priset på allt, men inte värdet av något”.
Förutom en och annan aktuell skolavhandling, lite olika tidningar och någon skönlitterär bok då och då försöker jag läsa – eller lyssna till – olika böcker om ledarskap/chefskap. Detta inte i syfte att bli skolledare, utan för att bli bättre lärare och ledare (är även verksam i den ideella sektorn). Jag har än så länge aldrig stött på någon bok om ledarskap/chefskap där jag inte lyckats transformera ”ledare – ledd” / ”chef – medarbetare” / ”arbetsgivare – arbetstagare” (olika nomenklatur i olika böcker) till ”lärare – elev” (ofta även ”vuxen – barn”, ”förälder – barn”). Några böcker (gäller både avhandlingar, ledarskapsböcker och skönlitteratur!) förändrar ens sätt att se på tillvaron på ett fundamentalt sätt – de ger helt enkelt reell kunskapstillväxt.
Kunskap är strukturerat medvetande. Kunskap och medvetenhet man erövrat kan man inte stoppa tillbaks. När man väl sett världen på ett nytt sätt kan man inte längre enbart se den på samma sätt man såg den innan.
Ökad medvetenhet är en bra början – en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att man även ska handla annorlunda. Sedan gäller det att gå från ord till handling.
“Kunskap är inte makt. Kunskap är bara potentiell makt. Kunskapen förvandlas till verklig makt i samma ögonblick som du målmedvetet handlar i enlighet med din kunskap.” /Robin S Sharma
Ledarskapsboken jag läst senast är Jan Blomström ”Talangaccelerarnde ledarskap”. Hittade den på nätet och blev intresserad – vilken lärare vill inte accelerera sina elevers talanger maximalt? I alla fall de talanger som ryms inom:
”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”/Lgr 11, kap 1
Boken var klart läsvärd, både ur lärarledarperspektiv och ur medarbetarperspektiv. Som vanligt håller jag inte med om allting, men uppskattar författare som är tydliga med vad de tycker och tänker – samt har en underbyggnad för detta, baserad i beprövad erfarenhet och/eller vetenskap. Det ger mig en bra möjlighet att själv bli tydlig och medveten vad jag själv anser. Författaren ställer bland annat frågan:
”Är en arbetad timme en kostnad eller ett värde?
Disciplinerat tänkande kring tidsbudgeten ger effekt och idag är tid rena pengar. Ett vanligt sätt att tänka bland ledare är att personal kostar pengar och att en arbetad timme innebär en kostnad för lön och sociala avgifter. Det kan vara nyttigt att vända på perspektivet och i stället se varje arbetad timme som något som är av värde för arbetsgivaren… ”
Jan lyfter sedan ett konkret exempel från en rektorsgrupp som på ett möte diskuterar en fråga som endast involverar ett fåtal och räknar konkret ut vilket värde denna diskussion hade ur ekonomiskt perspektiv och ställer den högst relevanta frågan ”Var den värd det?”.
Med senaste lönerevisionen i färskt minne väcker detta mången tankar hos mig. Rektor säger ofta ”personalen är den största posten i budgeten – och så ska det vara”. Låter rimligt, men jag skulle även vilja se att vi såg lärartimmarna som värde och inte enbart som kostnad. Ett värde som vi måste förvalta väl. Varje timme ska användas i syfte:
”… att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande” /Lärares yrkesetik
– vilket inte självklart betyder att lärare ska vara fler timmar med elever. Att bara vara i samma lokal ger inte kunskapstillväxt, det är förvaring. Kvalificerad undervisning kräver kvalificerat planerings- och uppföljningsarbete. Det kräver också yrkesetiska och kollegiala samtal professionella emellan. Det kräver konkret kompetensutveckling av god kvalitet. Det kräver kraft och engagemang. Det kräver kreativitet och skapande. Använder man utbildade lärare för att exempelvis vakta barn i skolbarnsomsorgen kan man undra hur man ser på värdet för den tiden (gäller även tvärtom förstås, människor ska först och främst användas till de de har kompetens, talang och intresse). Att låta lärare sitta av undermålig kompetensutveckling är också slöseri med värde. Att ha ostrukturerade konferenser och möten med information som kan inhämtas effektivare på andra sätt är kvalificerat slöseri med värde. 100 lärare i en aula som sitter av fyra timmar är 400 timmars (tio hela arbetsveckor!) värde – ett värde som måste investeras i sådant som ger bättre kunskapstillväxt. Jan Blomström fortsätter med:
”En medarbetare som inte har sin förväntade leverans klar för sig eller inte upplever sig delaktig får en nedsatt prestationsnivå och levererar kanske 80% av sin kapacitet. Det betyder är medarbetarens arbete är värt 800kr istället för 1000kr per timme. Det får till följd att arbetsgivaren och verksamheten går miste om ett värde motsvarande 200 kronor för varje timme som arbetas och som bara läcker ut från organisationen.”
– det handlar som jag ser det om att ha sitt huvuduppdrag klart för sig – liksom engagemang i uppdraget. Engagemang kan både underblåsas och kvävas av yttre faktorer. Istället för att se ”timmar på plats” tror jag vi skulle behöva se ”timmar för kunskapstillväxt”. För ingen annan än kortsynta förvaltningschefer tror väl ändå att den lärare som idag inte nyttjar sin förtroendearbetstid fullt ut kommer att ge mer kunskapstillväxt hos elever av att befinna sig på skolan fler timmar? Däremot är ju risken stor att alla de som idag har det lilla extra engagemanget och gott och väl tar sin förtroendearbetstid i anspråk tappar en del av det. Det tror jag och många med mig, exempelvis DN, Inga Magnusson, Ledarna, LR Stagneliusskolan, Max Entin, Lilla O, Skolspanarna, Christer Magister, Gealach, Morrica, Johan Kant, Daniel Pink mfl (även om några inlägg inte är pinfärska är de lika aktuella för det, att de instämmer är min egen tolkning). Jan skriver även:
”Det spelar ingen roll hur kloka tankarna än är om man inte har disciplin nog att faktiskt visa det också i konkret beteende…”
– här kan man ju undra hur många fler politiker, chefer och rektorer som ska få säga ”höja läraryrkets status och attraktionskraft” utan att också visa det i konkret beteende. Ses lärartimmar enbart som en kostnad i kommunbudgeten eller ses de även som ett värde? Avslutar med ännu ett citat från dagens helsidesannons:
Gamle Oscar Wilde sa en gång: ”Jag har en enkel smak, jag nöjer mig alltid med det bästa.” Varför inte prova om han hade rätt?
Vilken kommun blir först att inte bara ha en slogan om ”bästa skolan” utan också ge skolan motsvarande värde i sin budgetprioritering?
