Åker tåg. Får kvällstidning på köpet. Häpnar över rubriksättning och allmän ton i tidningen. Mycket av det som lyfts upp i trycksvärta känns bombastiskt förenklat, vinklat, ensidigt. Sällan presenteras någon slags bakgrund eller kontext. Tröttsamt. Som om världen vore svart-vit och inte full av olika nyanser.
Trivsamt är dock att familjen nu, efter en vilsam och trivsam helg, är på väg hemåt igen. Det fungerar bra att resa med tre barn (ett i skolålder, ett i förskoleålder och ett under året). Jag och barnens mor firar med ett glas vin. De två större barnen dras mot pysselböckerna som är kvar vid våra platser i andra vagnen och går själva iväg. Vi kommer in på hur vår situation skulle kunna ryckas ur sin kontext och bli till en smaskig rubrik i tidningen vi bläddrat i:
”SMÅBARNSFÖRÄLDRAR DRACK VIN I BISTRON, LÄMNADE BARN VIND FÖR VÅG PÅ TÅG!”
Det vore förstås helt ryckt ur sitt sammanhang och sin kontext (vi gick förstås till barnen en kort stund senare, när lilltjejen ätit upp sin gröt och vi druckit upp vår delade kvartsflaska vin), men icke desto mindre objektivt sett inte oantastligt och objektivt osant.
Kommer osökt att tänka på en kollegial pratstund på fredagens lunchrast, då jag och sannolikt en av de mest utbildade och talangfulla barnskötarna (hon har bara examensarbetet kvar från att bli leg lärare, visade uppenbar talang redan första dagen på praktiken och har inte blivit sämre av fem års utbildning) på skolan upplevde och reflekterade kring en episod där en av eleverna kommit gråtande fram till oss på skolgården. Vi eftersökte förstås vad som hade hänt, men när det visat sig att eleven själv hade gått in i en bänk och skadans proportion till utbrottet var på ”kvällstidningsrubriksnivå”, sa vi frankt att ”sådant händer, men det går snart över, seså!”, för att sedan fortsätta prata med varandra. Bland annat pratade vi om hur detta, om det videofilmats och visats upp i Uppdrag Granskning hade kunnat te sig:
”LÄRARE FIKAR OBERÖRDA MED VARANDRA – ELEVER LEDSNA, GRÅTER BREDVID”
Vilket objektivt sett inte varit oantastligt osant, men absolut ryckt ur sin kontext och sitt sammahang. Här har vi nämligen en elev som vi känner sedan flera år. En elev som vi har en fungerande relation med. En elev som just nu är under utredning. En elev vi på många olika sätt försöker hjälpa att finna mer ändamålsenliga strategier att handskas med världen än de sätt som normalt används av treåringar. Av beprövad erfarenhet följer att
”Det vi uppmärksammar blir det mer av”
– det gäller alltså att mer försöka uppmärksamma det positiva än det negativa. Om vi förstärker det positiva blir det helt enkelt mer av det. På samma sätt fungerar det förstås om vi uppmärksammar negativa beteenden på ett sätt som uppfattas som positivt av barnen (ex genom att ägna extra uppmärksamhet, dela ut plåster, ge en glass, få sitta inne, få lärarens fulla uppmärksamhet hela rasten/lektionen…). Det kan förstås ses som gammal hederlig/unken behaviourism, men säga vad man vill om den – det fungerar. Om du inte håller med, läs gärna Martin Karlbergs avhandling om Skol-Komet och återkom!
Jag har även en annan elev som väldigt ofta blöder och vill ha plåster. Ibland får eleven det, men oftast blir svaret istället ”skölj med kallt vatten och torka av, det går över”. Uttalandet kan tolkas kallt och omänskligt. Men det sägs med den största värme och av en magister som verkligen bryr sig om sina elever. Eleven är kontaktsökande, absolut. Eleven har ett högst mänskligt behov av uppmärksamhet, absolut. Eleven ska absolut få uppmärksamhet. Men om jag väljer att göra en stor sak av varje (ofta självförvällat) sår kommer förstås mer fokus att läggas på detta än på sådant som mer bör ha såväl mitt som elevens fokus. Lärare förbinder sig i sin yrkesutövning:
”… att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande” /Lärares yrkesetik
Jag hävdar, med stöd i forskning, att det finns något som kan betecknas som lärarskicklighet. Något som gör att många lärare direkt kan känna hur varje elev bäst bör bemötas – när man möter såväl invivider som ett kollektiv, samtidigt och parallellt. Det är något som vissa har talang för redan under utbildningen och andra förvärvar. Det är något som de allra flesta blir bättre av med växande erfarenhet. Det går inte att ta på eller objektivt mäta, men det finns där och är oerhört viktigt för elevernas lärande. Och det kan ofta missförstås för en utomstående betraktare som gör ett snabbt nedslag i verksamheten. Hur kan vi förklara det? Så att intrycket utifrån inte blir fel, utan bygger förtroende.
