Läser Friedrich Hegers inlägg Juni, juli, augusti – tre anledningar för att bli lärare. Har också hört argumentet. Men finner det lätt att bemöta – vilket jag tror är mycket viktigt att man gör, folk ska inte behöva leva i villfarelse. Man kan man ju bara stilla undra:
Om det nu vore ett sådant fantastiskt deltidsjobb – skulle det inte vara slagsmål om platserna till lärarutbildningen då? Istället fortsätter söktrycket till lärarubildningen att minska.
Än så länge har jag inte heller mött någon som sagt ”ni-har-det-allt-bra-med-juni-juli-augusti” som inte backat när jag erbjudit resten av arbetsåret… Framförallt en helt vanlig arbetsvecka.
”Nej, jag förstår inte hur ni orkar, jag skulle aldrig orka med 25 ungar i ett klassrum en hel dag, eller möta 7 olika klasser med 30-32 i varje. Och så alla dessa föräldrar…”
Jag är ju klasslärare och föräldrarna till eleverna brukar aldrig uppskatta en så mycket som när de haft första klassfesten.
”Vi var sju klassföräldrar som hade klassen i två timmar. Det var KAOS! Du har dem fem timmar varje dag, ensam. Hur bär du dig åt?”.
– Det är ju tur att man får uppskattning någonstans ifrån, när nu lönen är som den är. Inslaget i Agenda svider än – där journalistens far som varit lärare, på sin lärarlön efter ett år som lärare kunde köpa en splitter ny Volvo…
Nåja, nu börjar iaf lärarna säga ifrån. Jag är även övertygad om att allmänheten inser vikten av att ha kompetenta och engagerade lärare. Förbättra villkoren idag, så får vi fler att stanna och fler att komma!
Anna Kaya har ett ofta mycket läsvärt Twitterflöde. Igår Twittrade hon bland annat:
”Sonen fortsatte: ‘Men tänk om alla smartaste i klassen blev lärare. Då skulle ju alla bli smartare och smartare i framtiden, eller hur?’” /Anna Kaya
Vi är ALLA beroende av att fler väljer läraryrket. Slutligen anser jag att lärarkåren måste utveckla en ödmjuk orubblighet.
Å andra sidan. Alla yrken har sina egenheter. Idag (fredag) arbetade 27 femmor intensivt med olika arbeten och de sex datorerna trasslade naturligvis som vanligt, tacka vet jag pennvässare!! Efter matrasten hamnade magistern sittandes på golvet längst ner i klassrummet svarandes på frågor, läsandes texter, lugnandes domedagsoroliga, lösandes livsgåtor, tipsandes rit- och skrivlösningar osv osv. Småningom märker jag att jag LIGGER ner med benen i kors och i vädret (vänster hälsena ömmar så förjordat) och barnen pynjar på och kommer förbi alldeles som att det är naturligt – vilket det är. Hörni sade jag. Hur många av era föräldrar tron ni skulle kunna ligga på golvet och jobba så här? Min mamma, sade Lisa vars mamma arbetar på dagis. Ja sade jag men tänk om någon kom in för att prata med Lasses pappa som är bankdirektör och han ropade: jag är härnere!! ….
Livet har många ljsua stunder
Absolut, inte minst lärarlivet. Tyvärr också en del mörka.
Idag diskuterade vi faktiskt i kollegiet hur en del av de ljusa, en del av de grå och en del av de mörka kan te sig för en utomstående betraktare. Allt från ohemult till besynnerligt. Men i sin kontext ofta helt självklart.
*får lite klassrumslängtan*
Inte enbart längtan efter juni-juli-augusti då?
Vad håller dig tillbaka?
Nä, juni, juli och augusti finns i min kalender också – varmt och skönt och ljusa kvällar samt några veckors ledighet brukar det bli. Som lärare var det väl ungefär detsamma, även om ledigheten kanske började nån vecka tidigare och sträckte sig nån vecka längre. Några hellediga juni och augusti kan jag inte minnas…
Frihet, uppskattning och lön håller mig tillbaka.
[...] högst relevanta frågan ”Vem är dum nog att bli lärare?”. För visst borde det vara slagsmål i kön till landets lärarutbildningar? ”Kompetenta, respekterade och högt värderade lärare med djupa ämneskunskaper, kärlek [...]
[...] borde ju vara kö till lärarutbildningarna, istället fortsätter söktrycket att minska. Om trenden fortsätter tror jag den sista [...]
[...] är ju så enkelt att om det vore så fantastiska villkor så skulle det vara kö till lärarutbildningen. I verkligheten minskar söktrycket för varje år som går – om det fortsätter minska kommer [...]