Arkiv för maj, 2011

tisdag, 31 maj, 2011

Prioritera infrastruktur

Läser annonsblad där Anders Knape, ordförande i SKL, säger

PRIORITERA VIKTIGA SATSNINGAR – Sverige har en stark ekonomi vilket gör det lägligt att satsa på infrastrukturen för att skapa en stabil grund för framtiden.

– och det låter ju bra. I synnerhet när jag slår upp tidningen och kombinerar ovanstående med det Metta Fjelkner skriver på Brännpunkt om att  Lärare måste få göra karriär.

Vilken infrastruktur ett land bygger berör i allra högsta grad dess medborgare – på kort, men framförallt på lång sikt. Det handlar förstås om kloka prioriteringar, där varje prioritering måste ses som en investering. En investering för framtiden. Självklart behöver vi bygga järnvägar, vägar, broar, hamnar (vilket var vad annonsbladet faktiskt visades sig handla om) – men allt detta blir till sand om vi inte parallellt bygger livaktiga institutioner för kunskap, lärande och bildning.

Jag kan förstå tjusningen att som politiker ta första spadtaget för en stor bro, en arena, ett konserthus, en järnväg. Det är ju något konkret att ta på och visa upp för barnbarnen. Bildning och lärande är ju mycket svårare att ta på – och ta åt sig äran för. Men dock än viktigare för sagda barnbarn att faktiskt få med sig i livet…

Jag är glad att det finns politiker som faktiskt prioriterat en del infrastruktur för skolan. Infrastruktur i form av en tydligare skollag (där såväl befogenheter, ansvar och elevers rätt att nå sin potential skrivits in), ett vässat Högskoleverk (som inte tilldelat examensrätter till universitet och högskolor som inte visat att de håller måttet), en reviderad läroplan (utan lokala skolplaner), en lärarlegitimation (där staten sätter ner foten och talar om att det som egentligen gällde i den tidigare skollagen faktiskt också ska gälla i verkligheten), mer satsningar på relevant skolforskning, mm. Allt har förstås inte blivit rätt, men i stort finns en riktning. MEN nu krävs också mer handfasta prioriteringar i form av betalning efter ansvar och möjligheter till karriär inom yrket (att bli skolledare är inte att göra karriär, det är byta jobb).

Skolan är landets viktigaste infrastruktur – hur den prioriteras säger mycket om hur samhället ser på sig självt.

måndag, 30 maj, 2011

Äntligen!

”Äntligen!” – inte enbart när årets Nobelpristagare i litteratur tillkännages, utan även när jag får det nya statliga uppdraget rent fysiskt i min hand. Den finns förstås redan elektroniskt i datorer o mobil, men det är trots allt något visst med en bok. Undrar om man skulle binda in den i halvfranskt band…?

20110530-121147.jpg

söndag, 29 maj, 2011

Lärartimme: kostnad eller värde?

Läser helsidesannons i dagens morgontidning, hittar:

Det finns ett uttryck som heter ”han visste priset på allt, men inte värdet av något”.

Förutom en och annan aktuell skolavhandling, lite olika tidningar och någon skönlitterär bok då och då försöker jag läsa – eller lyssna till – olika böcker om ledarskap/chefskap. Detta inte i syfte att bli skolledare, utan för att bli bättre lärare och ledare (är även verksam i den ideella sektorn). Jag har än så länge aldrig stött på någon bok om ledarskap/chefskap där jag inte lyckats transformera ”ledare – ledd” / ”chef – medarbetare” / ”arbetsgivare – arbetstagare” (olika nomenklatur i olika böcker) till ”lärare – elev” (ofta även ”vuxen – barn”, ”förälder – barn”). Några böcker (gäller både avhandlingar, ledarskapsböcker och skönlitteratur!) förändrar ens sätt att se på tillvaron på ett fundamentalt sätt – de ger helt enkelt reell kunskapstillväxt.

Kunskap är strukturerat medvetande. Kunskap och medvetenhet man erövrat kan man inte stoppa tillbaks. När man väl sett världen på ett nytt sätt kan man inte längre enbart se den på samma sätt man såg den innan.

Ökad medvetenhet är en bra början – en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att man även ska handla annorlunda. Sedan gäller det att gå från ord till handling.

“Kunskap är inte makt. Kunskap är bara potentiell makt. Kunskapen förvandlas till verklig makt i samma ögonblick som du målmedvetet handlar i enlighet med din kunskap.” /Robin S Sharma

Ledarskapsboken jag läst senast är Jan Blomström ”Talangaccelerarnde ledarskap”. Hittade den på nätet och blev intresserad – vilken lärare vill inte accelerera sina elevers talanger maximalt? I alla fall de talanger som ryms inom:

”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”/Lgr 11, kap 1

Boken var klart läsvärd, både ur lärarledarperspektiv och ur medarbetarperspektiv. Som vanligt håller jag inte med om allting, men uppskattar författare som är tydliga med vad de tycker och tänker – samt har en underbyggnad för detta, baserad i beprövad erfarenhet och/eller vetenskap. Det ger mig en bra möjlighet att själv bli tydlig och medveten vad jag själv anser. Författaren ställer bland annat frågan:

”Är en arbetad timme en kostnad eller ett värde?

Disciplinerat tänkande kring tidsbudgeten ger effekt och idag är tid rena pengar. Ett vanligt sätt att tänka bland ledare är att personal kostar pengar och att en arbetad timme innebär en kostnad för lön och sociala avgifter. Det kan vara nyttigt att vända på perspektivet och i stället se varje arbetad timme som något som är av värde för arbetsgivaren… ”

Jan lyfter sedan ett konkret exempel från en rektorsgrupp som på ett möte diskuterar en fråga som endast involverar ett fåtal och räknar konkret ut vilket värde denna diskussion hade ur ekonomiskt perspektiv och ställer den högst relevanta frågan ”Var den värd det?”.

Med senaste lönerevisionen i färskt minne väcker detta mången tankar hos mig. Rektor säger ofta ”personalen är den största posten i budgeten – och så ska det vara”. Låter rimligt, men jag skulle även vilja se att vi såg lärartimmarna som värde och inte enbart som kostnad. Ett värde som vi måste förvalta väl. Varje timme ska användas i syfte:

”… att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande” /Lärares yrkesetik

– vilket inte självklart betyder att lärare ska vara fler timmar med elever. Att bara vara i samma lokal ger inte kunskapstillväxt, det är förvaring. Kvalificerad undervisning kräver kvalificerat planerings- och uppföljningsarbete. Det kräver också yrkesetiska och kollegiala samtal professionella emellan. Det kräver konkret kompetensutveckling av god kvalitet. Det kräver kraft och engagemang. Det kräver kreativitet och skapande. Använder man utbildade lärare för att exempelvis vakta barn i skolbarnsomsorgen kan man undra hur man ser på värdet för den tiden (gäller även tvärtom förstås, människor ska först och främst användas till de de har kompetens, talang och intresse). Att låta lärare sitta av undermålig kompetensutveckling är också slöseri med värde. Att ha ostrukturerade konferenser och möten med information som kan inhämtas effektivare på andra sätt är kvalificerat slöseri med värde. 100 lärare i en aula som sitter av fyra timmar är 400 timmars (tio hela arbetsveckor!) värde – ett värde som måste investeras i sådant som ger bättre kunskapstillväxt. Jan Blomström fortsätter med:

”En medarbetare som inte har sin förväntade leverans klar för sig eller inte upplever sig delaktig får en nedsatt prestationsnivå och levererar kanske 80% av sin kapacitet. Det betyder är medarbetarens arbete är värt 800kr istället för 1000kr per timme. Det får till följd att arbetsgivaren och verksamheten går miste om ett värde motsvarande 200 kronor för varje timme som arbetas och som bara läcker ut från organisationen.”

– det handlar som jag ser det om att ha sitt huvuduppdrag klart för sig – liksom engagemang i uppdraget. Engagemang kan både underblåsas och kvävas av yttre faktorer. Istället för att se ”timmar på plats” tror jag vi skulle behöva se ”timmar för kunskapstillväxt”. För ingen annan än kortsynta förvaltningschefer tror väl ändå att den lärare som idag inte nyttjar sin förtroendearbetstid fullt ut kommer att ge mer kunskapstillväxt hos elever av att befinna sig på skolan fler timmar? Däremot är ju risken stor att alla de som idag har det lilla extra engagemanget och gott och väl tar sin förtroendearbetstid i anspråk tappar en del av det. Det tror jag och många med mig, exempelvis DN, Inga Magnusson, Ledarna, LR Stagneliusskolan, Max Entin, Lilla O, Skolspanarna, Christer Magister, Gealach, Morrica, Johan Kant, Daniel Pink mfl (även om några inlägg inte är pinfärska är de lika aktuella för det, att de instämmer är min egen tolkning). Jan skriver även:

”Det spelar ingen roll hur kloka tankarna än är om man inte har disciplin nog att faktiskt visa det också i konkret beteende…”

här kan man ju undra hur många fler politiker, chefer och rektorer som ska få säga ”höja läraryrkets status och attraktionskraft” utan att också visa det i konkret beteende. Ses lärartimmar enbart som en kostnad i kommunbudgeten eller ses de även som ett värde? Avslutar med ännu ett citat från dagens helsidesannons:

Gamle Oscar Wilde sa en gång: ”Jag har en enkel smak, jag nöjer mig alltid med det bästa.” Varför inte prova om han hade rätt?

Vilken kommun blir först att inte bara ha en slogan om ”bästa skolan” utan också ge skolan motsvarande värde i sin budgetprioritering?

torsdag, 26 maj, 2011

inspireras av certifierad kollega

Sitter på föreläsning kring Social berättarteknik, där teknik, medvetenhet och förståelse ska lyftas (inkl utlovad digital verktygslåda). Verkar lovande. Som inledning får vi tips om Pedagog Stockholms inspirationsplatser. I korthet är tanken att ett jakande svar på frågan:

Vill du möta kollegor från andra skolor och utbyta tankar och idéer?

– här enkelt ska kunna få sitt utlopp. På en del av mina föreläsningar berättar jag om ett exempel från Bro, där man helt enkelt la kommunens skolors studiedagar efter varandra i rad. När man hade studiedag åkte man till en annan skola (som hade studiedag en annan dag) för att helt enkelt hänga en lärare med motsvarande uppdrag ”i hasorna” under en hel dag. Man fick följa undervisning, förberedelser, fika, rast, efterarbete, konferens… Säkert blev det också ett och annat kollegialt samtal (som det ju nästan alltid blir när två lärare träffas). Äntligen blev det lite tid för konkret reflektion utifrån konkret input. Lärarna var enligt uppgift mycket nöjda. Kommunen var förstås också mycket nöjd (kostade inget). Jag säger inte att detta får vara den enda kompetensutveckling som ges, men jag säger absolut att den är långt bättre än en hel del av de verklighetsfrämmande HTG-föreläsningar (Huvudsaken Tiden Går) jag har uthärdat. Krävde förstås en del samordning och tydliga beslut över skolnivå.

Pedagog Stockholms inspirationsplatser tar det hela ett steg vidare, eller gör det i alla fall enklare. I korthet verkar det gå ut på:

”En skola som har en certifierad inspirationsplats tar emot lärare från andra skolor på ett studiebesök, för att visa hur de arbetar med ett särskilt ämnesområde.” Pedagog Stockholm – ınspiration

Verkar även det lovande. Inte minst kul att man som lärare/arbetsgrupp kan anmäla sig till att bli certifierad inspirationsplats.

Blygsamhet är en prydnad man kommer längre utan.

– om inte vi lärare och skolan som helhet vågar stå för och visa fram allt det goda som görs, hur ska allmänhet och politiker kunna få något förtroende?

Nej, nu börjar föreläsaren Ola prata om Apture, verkar intressant – ska nog lyssna lite mer fokuserat…

tisdag, 24 maj, 2011

svårt tycka synd om outbildade

Läser DN ”Slarva inte bort lärarna”. Förundras. Häpnar. Tröttnar. DN har tidigare skrivit en hel del intressant och insiktsfullt om skolan, men här vet jag inte riktigt vad som hänt. Läser även rektorns svar i rektorsblogg. Som vanligt är inte tillvaron svart eller vit, men det finns ju ändå en del grunder som jag tänker bör vara solida.

Exempelvis förutsätter jag att busschauffören på bussen jag just nu sitter i har körkort för buss. Oavsett om han kanske kört bil och buss sedan han var tretton så tycker jag att det är självklart att han även har skaffat en formell utbildning för det yrke han valt. Jag förutsätter också att min tandläkare är tandläkare och inte bara ”jobbar som tandläkare”. Kirurgen som opererade mig för några år sedan förutsatte jag också hade kompetensutvecklat sig i just kirurgi och inte enbart öron-näsa-hals. Och då inte enbart i form av ”beprövad erfarenhet” utan även med formell akademisk utbildning.

Jag kan inte tänka mig att det som läkare räcker att säga

”jag är ju duktig på att ta patienter och vill nu ägna mig åt hjärtkirurgi så därför kräver jag nu att få göra det utan att behöva gå några utbildningar

för att också få göra det. Jag har också en fördom om att om någon läkare ändå sa så och sjukhusledningen inte skulle protestera så skulle andra läkare göra det. Liksom patienter och media om de väl fick kännedom om det hela. Eller hur?

Varför är det då så svårt att kräva samma sak av lärare – konkret utbildning för det man faktiskt gör? Det är ju ändå samhällets framtid vi arbetar med – barnen/ungdomarna. Har de inte rätt till utbildade, kompetenta lärare? Om man nu har en lärarutbildning med en viss inriktning och vill göra något annat så får man precis som andra ta och skaffa sig den nya ämneskompetens man behöver i sitt nya uppdrag.

Jag har svårt att tycka synd om de som på grund av de faktiskt saknar utbildning inte får den lärarlegitimation som endast utbildade enligt lag har rätt att få. Det är många saker jag skulle vilja göra, men vet att jag inte får – med mindre än att jag skaffar den kompetens som krävs. Sån’t är livet.

söndag, 22 maj, 2011

Felaktigt intryck utifrån

Åker tåg. Får kvällstidning på köpet. Häpnar över rubriksättning och allmän ton i tidningen. Mycket av det som lyfts upp i trycksvärta känns bombastiskt förenklat, vinklat, ensidigt. Sällan presenteras någon slags bakgrund eller kontext. Tröttsamt. Som om världen vore svart-vit och inte full av olika nyanser.

Trivsamt är dock att familjen nu, efter en vilsam och trivsam helg, är på väg hemåt igen. Det fungerar bra att resa med tre barn (ett i skolålder, ett i förskoleålder och ett under året). Jag och barnens mor firar med ett glas vin. De två större barnen dras mot pysselböckerna som är kvar vid våra platser i andra vagnen och går själva iväg. Vi kommer in på hur vår situation skulle kunna ryckas ur sin kontext och bli till en smaskig rubrik i tidningen vi bläddrat i:

”SMÅBARNSFÖRÄLDRAR DRACK VIN I BISTRON, LÄMNADE BARN VIND FÖR VÅG PÅ TÅG!”

Det vore förstås helt ryckt ur sitt sammanhang och sin kontext (vi gick förstås till barnen en kort stund senare, när lilltjejen ätit upp sin gröt och vi druckit upp vår delade kvartsflaska vin), men icke desto mindre objektivt sett inte oantastligt och objektivt osant.

Kommer osökt att tänka på en kollegial pratstund på fredagens lunchrast, då jag och sannolikt en av de mest utbildade och talangfulla barnskötarna (hon har bara examensarbetet kvar från att bli leg lärare, visade uppenbar talang redan första dagen på praktiken och har inte blivit sämre av fem års utbildning) på skolan upplevde och reflekterade kring en episod där en av eleverna kommit gråtande fram till oss på skolgården. Vi eftersökte förstås vad som hade hänt, men när det visat sig att eleven själv hade gått in i en bänk och skadans proportion till utbrottet var på ”kvällstidningsrubriksnivå”, sa vi frankt att ”sådant händer, men det går snart över, seså!”, för att sedan fortsätta prata med varandra. Bland annat pratade vi om hur detta, om det videofilmats och visats upp i Uppdrag Granskning hade kunnat te sig:

”LÄRARE FIKAR OBERÖRDA MED VARANDRA – ELEVER LEDSNA, GRÅTER BREDVID”

Vilket objektivt sett inte varit oantastligt osant, men absolut ryckt ur sin kontext och sitt sammahang. Här har vi nämligen en elev som vi känner sedan flera år. En elev som vi har en fungerande relation med. En elev som just nu är under utredning. En elev vi på många olika sätt försöker hjälpa att finna mer ändamålsenliga strategier att handskas med världen än de sätt som normalt används av treåringar. Av beprövad erfarenhet följer att

”Det vi uppmärksammar blir det mer av”

– det gäller alltså att mer försöka uppmärksamma det positiva än det negativa. Om vi förstärker det positiva blir det helt enkelt mer av det. På samma sätt fungerar det förstås om vi uppmärksammar negativa beteenden på ett sätt som uppfattas som positivt av barnen (ex genom att ägna extra uppmärksamhet, dela ut plåster, ge en glass, få sitta inne, få lärarens fulla uppmärksamhet hela rasten/lektionen…). Det kan förstås ses som gammal hederlig/unken behaviourism, men säga vad man vill om den – det fungerar. Om du inte håller med, läs gärna Martin Karlbergs avhandling om Skol-Komet och återkom!

Jag har även en annan elev som väldigt ofta blöder och vill ha plåster. Ibland får eleven det, men oftast blir svaret istället ”skölj med kallt vatten och torka av, det går över”. Uttalandet kan tolkas kallt och omänskligt. Men det sägs med den största värme och av en magister som verkligen bryr sig om sina elever. Eleven är kontaktsökande, absolut. Eleven har ett högst mänskligt behov av uppmärksamhet, absolut. Eleven ska absolut få uppmärksamhet. Men om jag väljer att göra en stor sak av varje (ofta självförvällat) sår kommer förstås mer fokus att läggas på detta än på sådant som mer bör ha såväl mitt som elevens fokus. Lärare förbinder sig i sin yrkesutövning:

”… att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande” /Lärares yrkesetik

Jag hävdar, med stöd i forskning, att det finns något som kan betecknas som lärarskicklighet. Något som gör att många lärare direkt kan känna hur varje elev bäst bör bemötas – när man möter såväl invivider som ett kollektiv, samtidigt och parallellt. Det är något som vissa har talang för redan under utbildningen och andra förvärvar. Det är något som de allra flesta blir bättre av med växande erfarenhet. Det går inte att ta på eller objektivt mäta, men det finns där och är oerhört viktigt för elevernas lärande. Och det kan ofta missförstås för en utomstående betraktare som gör ett snabbt nedslag i verksamheten. Hur kan vi förklara det? Så att intrycket utifrån inte blir fel, utan bygger förtroende.

fredag, 20 maj, 2011

borde vara slagsmål

Läser Friedrich Hegers inlägg Juni, juli, augusti – tre anledningar för att bli lärare. Har också hört argumentet. Men finner det lätt att bemöta – vilket jag tror är mycket viktigt att man gör, folk ska inte behöva leva i villfarelse. Man kan man ju bara stilla undra:

Om det nu vore ett sådant fantastiskt deltidsjobb – skulle det inte vara slagsmål om platserna till lärarutbildningen då? Istället fortsätter söktrycket till lärarubildningen att minska.

Än så länge har jag inte heller mött någon som sagt ”ni-har-det-allt-bra-med-juni-juli-augusti” som inte backat när jag erbjudit resten av arbetsåret… Framförallt en helt vanlig arbetsvecka.

”Nej, jag förstår inte hur ni orkar, jag skulle aldrig orka med 25 ungar i ett klassrum en hel dag, eller möta 7 olika klasser med 30-32 i varje. Och så alla dessa föräldrar…”

Jag är ju klasslärare och föräldrarna till eleverna brukar aldrig uppskatta en så mycket som när de haft första klassfesten.

”Vi var sju klassföräldrar som hade klassen i två timmar. Det var KAOS! Du har dem fem timmar varje dag, ensam. Hur bär du dig åt?”.

– Det är ju tur att man får uppskattning någonstans ifrån, när nu lönen är som den är. Inslaget i Agenda svider än – där journalistens far som varit lärare, på sin lärarlön efter ett år som lärare kunde köpa en splitter ny Volvo…

Nåja, nu börjar iaf lärarna säga ifrån. Jag är även övertygad om att allmänheten inser vikten av att ha kompetenta och engagerade lärare. Förbättra villkoren idag, så får vi fler att stanna och fler att komma!

Anna Kaya har ett ofta mycket läsvärt Twitterflöde. Igår Twittrade hon bland annat:

”Sonen fortsatte: ‘Men tänk om alla smartaste i klassen blev lärare. Då skulle ju alla bli smartare och smartare i framtiden, eller hur?’” /Anna Kaya

Vi är ALLA beroende av att fler väljer läraryrket. Slutligen anser jag att lärarkåren måste utveckla en ödmjuk orubblighet.

tisdag, 17 maj, 2011

sant är det som visar sig hålla måttet

Läser Jan Lenander Odla fler djupa kompetenser för det riktiga ifrågasättandet parallellt med Segolssons avhandling Lärandets hermeneutik – tolkningens och dialogens betydelse för lärandet med bildningstanken som utgångspunkt och inser att jag måste plocka ner Martin Buber Om uppfostran igen och ta en stund i reflektionsfåtöljen med en god kopp kaffe.

”Är det då överhuvudtaget möjligt att undervisa världsåskådningsfritt – och om det nu vore möjligt, skulle det vara välkommet?

Nej, det är inte möjligt, och nej, det skulle inte vara välkommet. Men både i fråga om den som lär ut och den som lär in något kommer det an på om hans världsåskådning gagnar hans liv i den ‘åskådade’ världen eller förvränger denna för honom. Sakförhållandena är; det kommer an på om jag strävar efter att fatta dem så med sanningen överensstämmande som jag kan. Min världsåskådning kan hjälpa mig i det fallet, nämligen om den håller min kärlek till denna ‘värld’ så vaken och stark att jag inte förtröttas i att iaktta vad som finns att iaktta.

Relativiseringen bor i mig som döden bor i mig, men till skillnad från döden kan den hejdas av en gränsbom, om och omigen: Hit men inte längre!

En världsåskådnings sanningshalt bevisas inte uppe bland molnen utan i praktiska livet: sant är det som visar sig hålla måttet.” /Martin Buber, Om uppfostran (1953)

Det finns ett och annat för-givet-tagande som jag tar för sant. Det finns också sådant som är sant och riktigt. Sedan finns det sådant som kan vara sant och riktigt utifrån en relativ ståndpunkt. Sedan finns det sådant som faktiskt inte visar sig vara sant, hur man än vrider och vänder på saken. Frågan är bara hur man ska avgöra vad som hör till vad. Kanske är det så enkelt att tidens gång avslöjar vad som visade sig hålla måttet och vad som inte gör det? Haken är förstås bara att när vi applicerar det på skolverksamheten så handlar det om generationer av barn och unga som man experimenterar med. Vilket får följder inte bara för de unga, utan för hela samhället (inkl framtida välfärd). Frågan är hur långt man ska gå i sitt experimenterande och när man ska konstatera att vissa saker helt enkelt inte håller måttet?

Skolverkets tillträdande generaldirektör Anna Ekström är i alla fall tydlig i tidningen Fokus:

”– Att det finns fog för att säga att resultaten av elevers kunskaper har blivit sämre. Skolan har inte tillräckligt hög kvalitet i sin verksamhet och den har misslyckats med målet att erbjuda likvärdig undervisning till alla.” /Anna Ekström, tillträder som generaldirektör för Skolverket nästa vecka

Jag önskar Anna all lycka till i sitt för nuvarande och kommande generationer viktiga uppdrag – håll fanan högt när det gäller sökandet efter vad som visar sig hålla måttet (och vad som inte gör det)!



lördag, 7 maj, 2011

Apropå Lärares ilska

I torsdags hade vi en väldigt intressant diskussion i arbetslaget kring det heta ämnet Lärares ilska. Diskussionen fortsatte (som vanligt) över fredagens förmiddags- och lunchfika (där vi får sägas ha vår största arena för kontinuerlig yrkesetisk diskussion).

  • hur arg får en lärare bli?
  • på vad får man bli arg?
  • får man vara så arg så att elever blir rädda?
  • hur bearbetar man det efteråt?
  • måste man bli arg?

Upprinnelsen var en incident där en elevs språkbruk triggat igång en vuxens ilska, men vi hamnade snart i en mer generell diskussion – som ändå inte svävade iväg utan ständigt förankrades i konkreta vardagssituationer. Jag insköt även lite forskningsperspektiv i form av artikeln Mellan vanmakt och missnöje. Om lärares ilska i utrymmet mellan vanmakt och missnöje (Nurmi Hansson, Didaktisk tidskrift 1/11), vilken vi även helt kort diskuterade på Lärarnas yrkesetiska råds senaste möte. Artikeln recenseras även av Bertil Törestad på Skollyftet vilket välkomnande bemöts av författaren.

Jag är stundtals en ganska arg magister. Framförallt triggas jag av elever som ignorerar tydliga och väl kända regler och (inledningsvis) vänliga och tydliga korrigeringar/påminnelser runt dessa. Elever som också slösar bort sin värdefulla skoltid kan tyvärr också trigga mig. Jag jobbar på det. Men jag har nära till att visa mina känslor – vilket gäller både ilska och glädje. Det kan snabbt slå om, jag kan brusa upp men också snabbt bli lugn, samlad och glad igen. Sådan är jag. Tydlig. Mänsklig.

Jag står även för att alternativet till ilska kan vara ännu värre, om alternativet är likgiltighet. Teoretiskt kan man ju tänka sig att knapra lite valium eller liknande för att därmed trubbas av så man inte brusar upp. Jag misstänker dock att det även skulle ta udden av stjärnglanständningsögonblicken. Jag ser mina elever och jag bryr mig. Det spelar roll för mig hur det går för dem. Jag är övertygad om att det är långt viktigare än att jag aldrig skulle brusa upp och i hettans ögonblick bli en riktigt arg magister. Självklart har jag, som vuxen och som lärare, ett särskilt ansvar att efter det har hänt också reparera den skada som gjorts. Anneli Frelin skriver och föreläser oerhört klokt och insiktsfullt kring Lärares relationsarbete. Hon ger metaforen att Undervisningsrelationen är lite som ett bankkonto, där det är viktigt att tidigt sätta in en del av sitt kapital. Sedan kan man kortsiktigt ta ut en del av kapitalet (och exempelvis bli riktigt, riktigt arg – vilket ju inte kortsiktigt främjar relationen), så länge man inte tar ut mer än man satt in och sedan även fyller på. Jag tycker det verkar klokt. Sedan finns det förstås gränser för hur stora uttag man, som professionell lärare, kan tillåtas göra. Men att aldrig tillåtas göra några fel är ingen möjlighet. Då är vi inte längre mänskliga. Och då är vi inte heller längre några bra lärare. Instämmer till fullo med Felix Ström i ”Mitt favoritcitat från filmen: ”Den lärare som kan ersättas av en maskin … borde göra det!”

Jag är för övrigt övertygad om att lärare som utvecklar en ödmjuk orubblighet på många sätt blir bättre som lärare.

tisdag, 3 maj, 2011

Dignidad – (o)Värdighet

I söndags läste jag helgreportaget om Ingrid Betancourt i SvD. Ingrid är fången som efter sex år i vidrig fångenskap hos Farc-gerillan i Colombia till sist blev fri. Bland annat skriver hon om sin viktiga kamp att behålla sin dignidad – värdighet.

Senare på kvällen hör jag Metta Fjelkner (LR) och Ingela Gardner (SKL) debattera lärarlöner i Agenda (ca 30 minuter in i programmet, ”2010-talets Stellan SjödénMax Entin fångar som vanligt det hela bra i en enda bild: Max Entin, Public ServicePedagogStockholm).

Dessa båda ger hos mig upphov till en korskoppling och association kring årets lönerevision. I DN har ju tidigare gått att läsa att bra resultat ska höja lärarlönerna och på själva DN Debatt går min egen arbetsgivare ut med beskedet ”Så ger vi duktiga lärare i Stockholm högre lön”. Parallellt med detta står det tydligt att avtaletsminst 1,5%” för 2011 års lönerevision av Staden tolkas som just varandets 1,5000000%. Riksbanken gör bedömningen att inflationen i år blir ca 2,5%, Konjunkturinstitutet att konsumentprisindex (KPI) slutar högre än så.

Min enkla slutsats är att man parallellt förmår sig att å ena sida (på DN Debatt) säga

Det är hög tid att inse att faktorer som löneutveckling och karriärvägar spelar en viktig roll för läraryrkets status och attraktionskraft. Bra lärare måste få bra betalt”/Lotta Edholm, skolborgarråd (FP) Stockholms stad, Thomas Persson, utbildningsdirektör Stockholms stad,
Håkan Edman, grundskoledirektör Stockholms stad; Marie-Louise Hammer-Åberg, gymnasiedirektör Stockholms stad

samtidigt som man ger sagda lärare en reallönesänkning. Eller är det månne så illa att det inte finns några bra lärare i Stockholm (– en stad med vision ”Skola i världsklass”)? Och jag ställer mig den ödmjuka frågan:

Var finns värdigheten – dignidad – i allt detta? Är det värdigt av Sveriges största koncern att tala med så kluven tunga?

Jag noterar också att Staden gick dryga 1 700 000 000 kronor i vinst 2010, så det kan ju inte gärna bero på att ekonomin är ansträngd…

/Magnus Blixt, snart leg lär – som trots att han älskar ”stjärnglanständningsögonblicken” ändå på senaste tiden inte kunnat sluta fundera på att byta karriär till något reellt lönsamt…