Välkommen till verkligheten

”Den enskilt viktigaste faktorn för elevernas måluppfyllelse är läraren – lärarens didaktiska förmåga liksom lärarens förmåga att skapa goda undervisningsrelationer”. /skolledare inleder studiedag Fruängens skola 28/3-11

Studiedagar är ett kapitel för sig. Ibland är de riktigt givande, intressanta, inspirerande. Ibland känns de mest som HTG-lek (Huvudsaken Tiden Går). Ibland är de någonstans emellan. Gårdagens tillhörde faktiskt mestadels den förstnämnda kategorin. Tja, inledningen var kanske ett trist exempel på skolans ofta knepiga möteskultur. Vi vet att PISA mfl visar att svenska skolans resultat sjunker. Vi vet att skolans ekonomi är ansträngd. Det blir vi inte bättre lärare av att höra en gång till. Att däremot få diskutera den nya läroplanen och dess konsekvenser (både yrkesetiska och praktiska) i vårt dagliga värv – i ett kollegium där man inte behöver uttrycka sig politiskt korrekt utan faktiskt kan pröva sina tankar – är klart givande. I synnerhet som det redan dagen efter ges möjlighet att faktiskt pröva i handling det vi pratat om. Mycket i den nya läroplanen är lovande. En aspekt är jag dock lite fundersam över och det är ytterligare krav på dokumentation. Visst är dokumentation viktig, men någonstans går gränsen för vad jag som lärare måste/bör/behöver dokumentera när det gäller vad jag gjort med elever och i kontakter med deras föräldrar. Jag ser en fara i att vi börjar dokumentera mer utifrån ”ryggen-fri” än utifrån ”elevernas kunskapstillväxt”, och då är vi fel ute. Att dokumentera tar förstås både tid och kraft. Att lärares tid och kraft i första hand ska användas till att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt är väl självklart? Eller?

Läser utdrag ur Håkan Juholts premiärtal (installationstal i s?) i dagens tidning.

”Att arbeta inom skolan, vården och omsorgen – måste bli ett statusjobb. Vi kommer inte i framtiden att kunna förlita oss på någon slags kollektiv Florence Nightingale–inställning hos dem som arbetar i offentlig sektor.”

– och det är ju bara att instämma. Nu var ju inte Florence någon Florence, men vi vet vad ”Florence Nigtingale–inställning” inneburit. Att utan krav på motprestationer ständigt ställa upp har gjort gjort att allt fler goda krafter lämnat skolan, vården och omsorgen. Vi som är kvar funderar dagligen på om det är värt mödan. Att känna till skolans mål och vision men varje dag se elevernas behov och veta att man de facto inte räcker till – samtidigt som alltmer tid ska ägnas åt ”ryggen-fri-dokumentation” istället för att planera och följa upp undervisningen – är betungande. När stjärnglansen tänds i ungarnas ögon är det återigen för en stund värt mödan och kraften, men när man sedan får lönebeskedet börjar man återigen tvivla.

Årets lönerevision inleds nästa vecka. Avtalet stadgar MINST 1,5% till kollektivet. Arbetsgivaren Stockholms stad (Sveriges största koncern, som förra året gjorde en rejäl vinst både som helhet och inom Utbildningsförvaltningen…) har varit tydliga med att det i år handlar om EXAKT 1,5% och inte ett öre mer. Samtidigt som inflationen spås bli 2,5%. Det handlar alltså om en reallönesänkning anno 2011. Höjd status någon?

För några år sedan arrangerade stadsdelen seminarier för underrepresenterade grupper i förvaltningen (läs män), där det skulle funderas hur man skulle få fler män att stanna kvar och även fler att ansluta i offentlig sektor. Det pratades om nätverk och träffar, utbildning, karriärvägar, status och lön. Seminariet utmynnade i en tydlig konsensus bland deltagarna att det som skulle kunna fungera är: bättre lön, bättre lön och bättre lön. Högre status – javisst. Status handlar till stor del om rimlig lön. Rimlig lön är en konkret uppskattning för det man gör. Seminariet lades sedan ner, då ingen var intresserad av erbjudna nätverk utan att få rimligt betalt för sin dagliga insats.

Jag undrar hur och när Juholt mfl politiker tänker sig gå från ord ”höja lärarnas status” till handling ”höja lärarnas lön”?

Hade tänkt att försöka hålla mig vid sidan av debatten kring katedern, men…

Klistrar först in en kommentar jag skrev på Morricas blogginlägg i frågan:

”Ordet “kateder” var ett riktigt skällsord i min lärarutbildning (mot slutet av 1990-talet). Det första jag gjorde som ny lärare var därför att bära bort katedern som stod i klassrummet.

Ett par veckor senare bar jag dock tillbaks den. Det är helt enkelt så att det behövs någon plats, oavsett vad man kallar den, för att lägga kalendern, planen, närvaroavprickningslistan mm mm. Denna yta har traditionellt kallats kateder. Om det känns bättre kan man förstås kalla det “lärandeförutsättningsbord”

Instämmer i övrigt att vi bör kunna se bortom orden på det som de facto sägs.”

Instämmer i Morricas svar i att ”lärandeförutsättningsbord” är både otympligt och oprecist. Vidhåller att vi i första hand bör använda ord som är både precisa och omfattas allmänt. Politiskt korrekt så kallat ”Nyspråk” skymmer lätt sikten och har i skolan förhindrat mången god dialog och gemensamt utforskande byggd på ömsesidig respekt, utifrån vad som de facto sägs och avses.

Jag och min kollega möblerar då och då om i klassrummet. Det finns ju helt enkelt ingen möblering som är ideal på alla sätt – hur vi än gör blir det bättre ur vissa aspekter och sämre ur andra. Vi försöker möblera utifrån verksamhetens aktuella behov och förutsättningar. Över åren har vi haft många olika varianter. Någon gång har vi försökt att ta bort katedern/lärarens bord. Ingen gång har just det fungerat. Lärarkalendern, aktuellt material, närvarolistor mm måste helt enkelt vara tillgängligt och ha sin fasta plats (inte minst när man är två). Det är både praktiskt och effektivt. Att det är effektivt gör att möjligheterna till måluppfyllelse ökar, när vårt lärarfokus kan användas till sådant som gynnar elevernas kunskapstillväxt, istället för att leta efter kalender och dokument.

Söker på wikipedia efter en definition på ”katederundervisning”, men hittar ingen – vilket i sig är intressant att ett så infekterat begrepp verkar sakna allmän definition. Hur skulle man definiera vad som är, respektive inte är, katederundervisning? Vore det fruktbart? Johan Kant föreslår på sin blogg att man kan använda sig av ”Seminarieundervisning”, som ett sätt att komma runt tråkiga vibbar och istället diskutera företeelsen undervisning som sådan. Och visst – hur vi använder orden, och vilka ord vi väljer att använda, spelar förstås roll.

För mig är det i alla fall en avgörande skillnad mellan ”en föreläsning” och ”ett seminarium”. Det första (vilket jag f ö just nu är på väg för att hålla i Östersund, 16 timmars tågresa för 2 timmars föreläsning…) signalerar för mig en föreläsare som pratar och åhörare som lyssnar, det andra på deltagare som både pratar och lyssnar. Det handlar för mig främst om vem/vilka som förväntas bidra med mest stoff till de som deltar. Det handlar INTE om vem som är aktiv, jag vill absolut hävda att jag kan vara nog så aktiv när jag är åhörare på en givande och intressant föreläsning. Även om jag inte säger något. Men jag måste förstås ta in det som sägs – och processa det med mitt tänkande. Om jag låter det jag hör utmana (och bekräfta) det jag tidigare tänkt, känt, anser mig veta så kan jag ofta lära mig en hel del. Som seminariedeltagare kan jag också vara aktiv på samma sätt, men jag kan också låta munnen glappa utan att egentligen koppla in det egna tänkandet i någon större grad. Framförallt behöver jag inte lära mig något om jag använder min kraft åt att bara prata och inte lyssna på vad som sägs. Jag försöker förstås alltid lära mig något, men jag har länge hävdat att vi bör komma ifrån föreställningen att en föreläsning per definition pacificerar deltagare medan ett seminarium aktiverar dem. Båda har potential att göra båda, det handlar som så ofta om vilket ledarskap som utövas. Vilket i sin tur ofta handlar om vilken möjlighet till förberedelse och förutsättningar som getts.

Har efter en intensiv vecka försökt lägga skolan åt sidan i helgen. Har därmed inte följt debatten om Rosengårdsskolans låga resultat särskilt intensivt, men har haft en del tankar utifrån Morricas inlägg Skoltid och Mats ”Kritiken mot skolorna i Rosengård – en dolkstöd i mellangärdet”.

Jag har faktiskt varit en heldag på Rosengårdsskolan. Det var en mycket intressant och tankeväckande dag, på många sätt. Fler som tycker och tänker om tillvaron borde kanske göra så – på plats besöka vardagens vedermödor (läs f a ”Avslutningsvis” och framåt, gav mig en hel del tankar kring rådande ”medelklassmentalitet”, i belysning av Rosengårdsbesöket).

Skolan har en rätt tydlig vision. Den är fastslagen i skollag och läroplan och inget som man behöver fastslå på varje skola. En del av visionen är att samtliga elever ska ges förutsättningar att nå samtliga mål. Eller hur? Visionen är inte att 13% av eleverna, eller 83% eller ens 99% ska får 100% godkänt. Visionen är att samtliga (100%) ska uppnå samtliga (100%) mål – inklusive att bli goda, demokratiska samhällsmedborgare. Det ställer vi upp på. Men samtidigt och parallellt med Visionen så finns det en konkret verklighet och ett konkret hantverk. Det får vi inte förneka. Samtidigt som vi strävar mot visionen måste vi inse att vi inte alltid lyckas 100%.

Det bästa får inte bli det godas fiende.

Självklart måste vi följa upp och analysera detta och försöka finna förklaringar till varför det blev som det blev. Som underlag till detta behövs tillförlitlig statistik – men också en klar analysförmåga och insikter i verksamhetens konkreta verklighet. I synnerhet behöver vi fundera på vad vi kan göra för att göra det bättre till nästa gång – liksom att klargöra vad som faller inom vårt ansvar och vad som faller utanför vårt ansvar. Vi får inte vila förrän visionen är uppnådd. MEN det gäller också att inse att det inte blir bättre av något felriktat ”blame-game”, där vi lätt faller i fällan ”quick-fix” (verkar som man fungerar på att göra profiler av Rosengårdsskolorna, känns ju spontant som man gör något för att verka handlingskraftig istället för att våga ta itu med grundproblemen utifrån en kompetent analys, men här är jag inte insatt utan har bara fördomar om kommunalt skolstyre.)

Vi förändringsarbete är det viktigare att riktningen är rätt än att hastigheten är stor.

För några år sedan var jag på en dragning med Stadens (numera saligen avsomnade/avsatta) Jämställdhetskansli. De hade tittat på (högst sannolikt rättvisande) statistik och kunde enkelt konstatera att eleverna i Rinkeby (Stockholms närmaste motsvarighet till Rosengård?) hade mycket sämre skolresultat än eleverna på Östermalm. Av detta drog de en slutsats att lärarna i Rinkeby behövde åka på studiebesök hos lärarna på Östermalm ”för att se vad man kan göra för att höja resultaten”… I mina ögon var det pinsamt och oförskämt (det finns en anledning till att man senare la ner kansliet antar jag); min erfarenhet av lärare i utsatta områden är snarare att de har både hög kompetens och högt engagemang. Det är i mina ögon enkelt – utan engagemang (och flexibilitet) blir man inte långlivad som lärare i ett område som Rinkeby, medan man kan vara ganska medioker och ändå få goda resultat inne på Östermalm, där eleverna generellt kommer från akademikerhem med såväl krav som studievana och på ett annat sätt gör det som förväntas av en i skolan. Nu generaliserar jag förstås en hel del, men tycker mig ändå ha akribi för detta i min erfarenhet av att ha träffat många lärare – självklart finns det goda och engagerade lärare på Östermalm, liksom ett och annat ruttet äpple i Rinkeby.

Det vore onekligen intressant att låta lärare i Rosengård/Rinkeby och Limhamn/Östermalm byta plats för en månad…

Lärarnas kompetens och engagemang är väldigt viktiga för elevernas resultat, det får väl numera anses bevisat. Men samtidigt spelar förutsättningar i form av akademisk tradition, studievana, förväntningar och möjligheter roll. Dessutom är det så att statistik ofta kan läsas som f-n läser bibeln. Tidigare hade Fruängens skola två stora förberedelseklasser (nu har den stora flyktingmottagningen rivits och vi har knappt en). Inte sällan anlände en ganska stor kull elever i årskurs nio. De var då nyanlända i landet och hade – som nog alla kan förstå – inte helt lätt att få godkänt i ämnet svenska (några kan säkert lära sig ett språk med alla dess kompetenser på ett halvår, men de flesta kan det inte). Därmed fick också Fruängens skola dåligt snitt i hur många som uppnådde den grundläggande visionen om allmän gymnasiebehörighet. Dessa elever – varav några kanske anlänt några få veckor innan betygssättning – gallrades inte ut från statistiken, utan gjorde att skolan år efter år lyftes fram i tidningarnas listor ”som en av de skolor som inte lyckas få hälften av alla elever godkända”. Jag vet att skolledningen försökte gallra bort dessa ur statistiken, men att det inte gick för sig. Man försökte också prata med tidningarna (tyckte det var ganska klen journalistik att bara lägga ut listan, utan att se vad som finns bakom), men även det utan framgång.

Vad jag vill ha sagt är att man alltid måste försöka se bakom statistiken. När visionen inte nås måste man ta en funderare på vad det är som gör att den inte nås – och sedan måste man försöka angripa de problem man ser. Om då ett av problemen är att man tillåter enklaver växa fram med oerhört hög arbetslöshet och andra sociala följdproblem i delar av ett samhälle måste man på något sätt ta tjuren vid hornen här och inte enbart hänga ut skolor, lärare, rektorer – vilka i allmänhet försöker göra vad de kan (inkl ständigt försöka bli bättre).

Snälla, låt skolan snart få sin Lex Sarah! Då skulle det bli både enklare och mer naturligt att de som är verksamma i skolan också anmälde de missförhållanden som idag råder på alltför många håll, missförhållanden som har en mängd förklaringar och orsaker.

”Att vaka över kvaliteten och att anmäla allvarliga missförhållanden enligt lex Sarah kan sätta stopp för mänskligt lidande, men också öka kvaliteten och säkerheten…” /Socialstyrelsen

Slutligen kan jag rekommendera filmen ”När jag blir stor”. Den lyfter på ett fint sätt fram en del av de förutsättningar som finns i ett område långt bort från Östermalm och Limhamn. Och den gör det utifrån elevernas och deras familjers perspektiv. Om jag undervisade år 6 och uppåt skulle jag absolut se och diskutera filmen med mina elever.

Är på BeO och träffar deras ”Skolexpert” (en ”katt bland hermeliner” – en f d lärare bland idel jurister…). Mycket intressant samtal, vilket kretsar både högt och lågt. BeO har ju regeringens direkta uppdrag att genom riktad kritik och skadestånd mot skolhuvudmän (utbildningsnämnd respektive friskolestyrelse) dels ge upprättelse till barn som blivit kränkta, dels ge incitament åt skolhuvudmän att skapa rutiner och resurser för en skola för var och en. Det är förstås ytterst lovvärt och viktigt – ingen elev ska behöva bli kränkt i en verksamhet de inte valt själva. Men det bygger förstås på att vi kan ha en rimlig definition av vad som utgör – och inte utgör – en kränkning. Jag skrev tidigare inlägget Blir du lättkränkt lille vän? och måste efter dagens samtal åter inskärpa vikten av att vi håller samtalet om var gränsen ska gå levande. Det räcker inte med upplevelsen av att vara kränkt, det måste också finnas en saklig och objektiv grund vilken härstammar från lagstiftarens mening istället för personligt tyck.

Som lärare måste jag kunna säga till en elev. Som lärare måste jag kunna ta tag i en elev, för att hindra den att skada sig själv eller andra. Självklart finns det gränser för vad man får och bör säga. Självklart finns det en gräns mellan nödvärn och kränkning. Och den måste diskuteras – lärare emellan, mellan lärare och elever, elever emellan – och i samhället som sådant. För ingen är betjänt av en skola med rädda lärare som i sin rädsla för att bli anmälda inte vågar säga ifrån när elever gör fel, inte vågar ha samtal i enrum med elever, inte vågar beröra elever, inte vågar vara engagerade.

Sedan handlar det också om rutiner och resurser. Resurser i form av både tid, möjlighet och kraft. Det måste helt enkelt finnas personal nog för de uppgifter som ska utföras. Det måste finnas stödsystem som fungerar och faktiskt ger stöd till verksamheten. Då kan lärare använda sin tid och kraft till det de är utbildade till: att undervisa. Och att fostra i samband med undervisning.