Läser med stort intresse Jan Lenanders tänkvärda Lös skolproblem, följer länken till Morricas Kaos i trean och skrattar gott åt Max teckning av när Superpedagogen lyfter. Får som alltid en mängd tankar (en del har jag redan skrivit i kommentarer till såväl Zoran som Morricas blogginlägg.
Självklart har varje lärare ett ansvar. Ett ansvar att – så långt det är möjligt inom de ramar som finns tillgängliga – använda sin kompetens, sin tid, sin kraft och sitt engagemang för att varje elev ska få möjlighet att nå sin fulla potential.
”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande.” /ur Lärares yrkesetik
Men också ett ansvar för att – när ens kompetens, tid, kraft och engagemang inte längre räcker till – vara tydlig gentemot skolledning vad som krävs för att skapa en god arbetsmiljö lämpad för kunskapstillväxt. Observera – inte en tillfredsställande miljö, utan en god miljö. Här är arbetsmiljölagen tydlig, skolhuvudmannen har ett ansvar att göra det som är tekniskt och socialt möjligt (inte bara det som ryms inom budget). Arbetsmiljölagen gäller. Inte ”egentligen”, utan de facto. För såväl lärare som elever. För alla lärare. För alla elever. Utan undantag. Samma sak med skollagen.
Den enskilde lärarens ansvar har en tydlig gräns. Ansvaret faller inom de resurser som finns. Har jag som lärare tydligt påtalat för skolledningen att det behövs mer resurser så faller ansvaret därmed på skolledningen. De har tagit över ansvaret. De har det egentligen redan innan jag påtalat det, som varandes ledare för en verksamhet. Om de anser att de av skolhuvudmannen tilldelade resurserna inte räcker har de ett ansvar att försöka påverka det. Men detta påverkar hursomhelst inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att göra så gott jag kan, inte att alltid lyckas. Det är när man glömmer bort detta, och tror att kartan och verkligheten stämmer överens som man går in i väggen eller slutar som lärare. När man på allvar tror att det faktiskt finns Superpedagoger som alltid lyckas, med alla elever och under alla förutsättningar. För det finns det inte, utom möjligen i filmens, skoldebattens eller lärarutbildningsdiskursens uppdiktade värld.
Själv har jag både bra och mindre bra dagar. Det finns områden och stunder där jag är en lysande pedagog, men det finns också stunder där jag är medioker eller till och med ganska kass. Jag är en människa med alla dess brister och svagheter (även solen har sina fläckar, vilket vi f ö diskuterade i klassen igår). Sett över tiden vill jag nog ändå tro att de goda bidragen överväger, att jag i huvudsak är en bra lärare. Men ingen Superpedagog.
Det finns förstås lärare som lyckas både mer och mindre väl, över tid, inom de ramar som finns. Till viss del handlar det om olika förutsättningar, en elev eller en förälder kan göra stor skillnad – både positivt och negativt. Till viss del handlar det om kompetens, talang och intresse. Vi har några riktigt skickliga lärare på skolan, som lyckas med många elever och klasser. Kanske till och med Världens bästa fröken arbetar här. Men Superpedagoger? Nej, skulle inte tro det. Efter att ha arbetat som lärare i 12 år nu har jag snarare mer och mer kommit att uppskatta våra olikheter och att var och en av oss över tid har ovärderliga bidrag att komma med. Jag har sett alla mina kollegor nå fram till elever på sätt som jag inte skulle fixa. Jag har sett lärare som funkar med elever som jag inte funkar med. Jag har sett samtliga göra saker man yrkesetiskt kan diskutera. Men också lyfta elever till nivåer som eleverna själva inte trodde var möjliga. Andra bidrar också oerhört mycket till hela kollegiets kompetens och energi, vilket kan vara nog så viktigt.
Väldigt mycket handlar faktiskt om de ramar som finns. Ramar i form av hårda resurser: pengar, lokaler, läromedel, teknik, personal… Men också ramar i form av stöd från föräldrar, uppmuntran från samhället, rimlig lagstiftning och uppföljning från skolmyndigheter. Och här finns minst lika mycket att fundera kring som att påstå att allt är lärarens fel och ansvar.
Slutligen är jag övertygad om att många elevers kunskapstillväxt skulle gynnas av lärare som utvecklar en ödmjuk orubblighet.
Etiketter: ansvar, arbetsbelastning, arbetstid, integritet
[...] This post was mentioned on Twitter by Magnus Blixt, Lärarnas Riksförbund. Lärarnas Riksförbund said: Välkommen till verkligheten: : Lärarledarskapet och Superpedagogen http://bit.ly/eyszRG #lararnas [...]
Ärligt och uppriktigt talat – jag har inte hört någon, överhuvudtaget, utanför lärarkåren säga att allt ansvar skulle vila på lärarna. Vilket ödesdigert uttalande är det jag missat? När sades det? Vem är det som driver denna bespottade tes? Det känns som att det vore viktigt att veta för att riktigt hänga med i debatten, och jag vore innerligt tacksam att få veta!
Vid närmare eftertanke har du rätt! Men hur kommer det sig då att så många inom lärarkåren tycks säga det (antingen med ord eller med sina handlingar)? Jag har träffat alltför många kollegor som lider under ”duktig-flicka” och tar ansvar för allt – även sådant som inte ska vara deras ansvar. Själv försöker jag ofta tänka ordet BALANS – det handlar ju att finna balansen i att absolut ta det ansvar man ska, men inte det man inte ska.
*phew* så skönt att höra att jag inte var ensam om att ha missat detta – om det nu faktiskt är så att vi har missat något.
Frågan du ställer är viktig – hur kommer det sig att så många inom lärarkåren tycks säga det? Är det ett sätt att ropa på hjälp, eller ett sätt att försöka lyfta fram att man faktiskt tycker sig göra ett rätt bra jobb utan att få den uppskattning man tycker sig förtjäna, eller är det något annat?
Ordet BALANS är ett bra ord. SAMARBETE är ett annat bra ord. Två som samarbetar hinner och orkar ofta långt mer än dubbelt så mycket som en som sliter ensam för sig själv.
Nu senast kommer det väl från Malin Siwes artikel. Hon menar ju inte att lärare har ansvar för ALLT, men tycks ändå mena att det är lärarnas ansvar att se till att andra OCKSÅ tar sitt. Och det känns väl ändå lite långsökt – om inte föräldrar, politiker och ”skolförvaltare” insett att de har ansvar är det ju rent tragiskt. Alla som upptäcker att det är så, som till exempel Malin Siwe, har väl då ett ansvar för att påtala dessa brister, inte bara lärarna.
Viktig diskussion du startar Magnus, varför känner de flesta lärare det som att en helt orimlig ansvarsbörda läggs på dem, varför får ett ord som elevfokus lärare att få ont i magen och vad är det omvärlden säger om sitt ansvar.
Kan det vara otydligheten i målen och det breda spann av förhoppningar som ställs mot skolan? Företrädare för allt från ingenjörskunskap till skydd av barnen, företrädare för allt från kulturell bildning till omsorg om barn med problem kan med utgångspunkt i skollagen rikta uppmaningar mot lärarkåren.
Kan det vara en omvärld som fortsätter att revoltera mot en av sina första auktoriteter och en lärarkår som alltjämt består av en stor andel skötsamma, ambitiösa individer som så lätt anstränger sig för att vara duktiga?
Den här situationen med upplevda överkrav ställer till enorma problem!
[...] Om det nu inte finns ofelbara människor så följer därav att inte heller lärare kan vara ofelbara Superpedagoger. Sedan finns det förstås gränser som det inte gärna kan finnas något försvar för att de [...]