Arkiv för februari, 2011

fredag, 25 februari, 2011

Stjärnglanständningsögonblick o mörker

När lärarjobbet är som bäst, då är det riktigt, riktigt roligt. Alltsomoftast sammanfaller det med att man får till riktigt god undervisning och upplever att stjärnglansen tänds i ungarnas ögon:

Aha, nu förstår jag! Jag kan det här nu! JAG KAN!

Ofta, men inte alltid, har ”stjärnglanstillfället” föregåtts av ett annat tillfälle fyllt av kreativitet och skaparlust. Ett tillfälle där undervisningen och mötet med eleven planerats, tänkts ut, konstruerats, gjorts möjligt. Jag skapar gärna tillsammans med mina kollegor, väldigt ofta föds riktigt bra undervisning i vardagliga och icke-strukturerade samtal kollegor emellan, där idéer bygger på hugskott – vilka prövas, utvecklas, förfinas och i en process mognar fram till konkret undervisningsplanering. Självklart uppstår inte detta av en slump och hursomhelst. Det kräver förstås att man har en ordentlig grund att stå på. En grund av nationella styrdokument och mål, kännedom om elevernas och gruppens förutsättningar, behov och möjligheter – samt egna styrkor och svagheter. Kollegor som stöttar – men samtidigt utmanar genom att de tänker och tycker helt annorlunda. Då kan riktigt bra undervisning uppstå. Och när undervisningen blir sådär bra så att den når fram till eleverna, då är det riktigt roligt att vara lärare.

När det är jobbigt då är det jobbigt
Lärarjobbet är dock inte enbart en dans på rosor. Trots den bästa planering i världen, trots gedigna kunskaper i styrdokumenten, trots en vilja och ambition så slår det ibland helt slint. Lektioner faller inte alltid ut som man tänkt, eleverna gör inte det man hade hoppats på – eller gör till och med sådant som förstör arbetsmiljön för alla genom uppenbara brott mot de mest grundläggande sociala umgängesregler. Besviken och arg blir man. Tröttsamt är det när unga inte nyttjar den potential de faktiskt har. Självklart har jag som lärare en del – men absolut inte hela om ens majoriteten – av ansvaret för detta. Ansvar kan ofta vara jobbigt, man vet vad man önskar uppnå, men inte alltid hur man ska kunna uppnå det man vill. Tiden, kraften, möjligheterna är helt enkelt begränsade. Det är jobbigt att se och veta att man inte kan lyckas med varje mål med varje elev. Det handlar inte om ambition, vilja eller vision – det handlar om konkreta möjligheter.

Men det väljer att inte missa skogen för alla träd. Bara för att vi inte lyckas med allt hela tiden betyder ju inte det att vi heller misslyckas med allt hela tiden. Förhoppningsvis lyckas man mer – totalt sett – än man misslyckas. Förhoppningsvis sår man fler frön och gallrar rätt sticklingar än man kuvar plantor och skott som borde fått växa vidare. Jag hoppas och tror det är så. Guldstjärneögonblicken är fler, eller åtminstone mycket större än de riktigt tråkiga ögonblicken. Det känns bra att göra skillnad – ty lärare gör skillnad.

Men nu går jag strax på sportlov. Känns oerhört skönt, både jag och eleverna behöver en stunds vila från varandra – för att sedan återigen kunna ta nya tag tillsammans fram till påsklovet. Då inleder vi bland annat försök med mer elevaktiva utvecklingssamtal, ska bli intressant. Intressant hoppas jag även eftermiddagens möte med Trevor Dolan, Yvonne Lindholm och Anna-Lena Andersson blir. Två av de mer intressanta skolforskarna, en nybliven rektor och så jag, vilka träffas för att prata framgångsrik skolforskning och skolutveckling – vad kan inte komma ut av det…?

Efter sportlovet ska jag också föreläsa på Pedagogiskt cafe kring Ledarskap i klassrummet, också det nog så intressant hoppas jag! Kom gärna dit och lyssna!

onsdag, 23 februari, 2011

Vad utgör Bra Föreläsning?

Idag verkar vara den stora föreläsardagen.  Inleder dagen med ytterligare försök till ”Kill-Your-Darlings”, då jag senare ska föreläsa 45 minuter. Detta är något av den svåraste tid som finns, inte så kort att man bara kan säga något enkelt, inte tillräckligt lång för att kunna brodera ut.

Lyssnar sedan till John Steinberg, ”Du är viktigare än någonsin”. Som alltid lysande retoriker, men så är han ju också amerikan och har fått hjälp att lära sig det i skolan. Plus erfarenheter från gissningsvis tusentals föreläsningar genom åren. Under föreläsningen får jag ihop anteckningar i flera dokument samt underlag för flera framtida blogginlägg.

Efter John är det min tur att föreläsa kring Arbetsro och Lärarledarskap. Trots att jag kapat bort mycket och trots att jag försöker att inte brodera ut försvinner tiden snabbt iväg. Gensvaret från publiken – som dessutom inte var mindre än Johns publik – är också mycket positivt.  Testade en ny grej med ”Gula Ledartröjan” som faktiskt fungerade rätt bra.

Efter mig kommer så Carl E. Olviestam. Han är lärarutbildare, professor i utbildningsvetenskap med inriktning neurodidaktik. Här verkar det finnas en hel del intressant att säga. Synd bara att föreläsaren älskar att prata om sig själv istället för sitt ämne. Här verkar vi helt ha missat Kill-Your-Darlings… Tror inte han kom igenom ens hälften av det som var tänkt. Konstaterar att jag inte heller fått ner en enda anteckning, men dock en fundering om Skinner och hjärnan. Man kan ha mycket synpunkter på Skinners behaviorism, men att säga att det inte fungerar…

Sist på Inspirationsdagen föreläser så Görel Hydén kring hur man konkret kan undervisa i läsförståelsestrategier. Hon verkar verkligen ha torrt på fötterna, med en gedigen erfarenhet från undervisning utifrån ett egenutvecklat material. Tyvärr dränks allt det goda i att man använder suddiga och röriga OH-bilder (!). Man behöver inte använda ny teknik, men det finns tillfällen när det verkligen skulle kunna göra nytta i att åskådliggöra saker. Det blev inte så mycket anteckningar, men jag gick senare och kikade på materialet och fick flera konkreta idéer på lektionsupplägg, vilka säkert kan komma att realiseras.

Avrundar dagen med att åka och lyssna på Rune Larsson kring ”Konsten att motivera elever”. Rune visar sig vara en oerhört skicklig föreläsare. Han är lätt att lyssna på. Det är oerhört underhållande, publiken bjuds på många skratt. Och en del viktiga tankar, men ganska lite antecknat.

Vad avgör egentligen kvaliteten hos en föreläsare? Är det innehållet? Formen? Retoriken? Sättet att röra sig på scen? Presentationsmaterialet? Förväntningarna? Helst ska ju förstås allt vara tiptop, men om man måste välja?

  • En föreläsare med mycket att säga med dålig retorik

eller

  • En underhållande föreläsare med god retorik som inte har något att säga

Vad väljer du?

För två år sedan fick alla lärare i Stockholms stad välja ett valfritt seminarium ur programmet på Skolforum. Programmet innehöll såväl ämnesfördjupning, allmänmetodik, ledarskap, ny forskning samt föreläsningar av Marc Levengood och Helge Skoog. Fascinerande många valde att lyssna på de senare. Missförstå mig rätt nu, dessa båda är oerhört skickliga på det de gör. Helt klart kan lärare behöva lite uppmuntran och skratt, men visst kan man fundera över vilka kvaliteter man söker hos föreläsare på en fortbildningsdag?

tisdag, 22 februari, 2011

Lärarledarskapet och Superpedagogen

Läser med stort intresse Jan Lenanders tänkvärda Lös skolproblem, följer länken till Morricas Kaos i trean och skrattar gott åt Max teckning av när Superpedagogen lyfter. Får som alltid en mängd tankar (en del har jag redan skrivit i kommentarer till såväl Zoran som Morricas blogginlägg.

Självklart har varje lärare ett ansvar. Ett ansvar att – så långt det är möjligt inom de ramar som finns tillgängliga – använda sin kompetens, sin tid, sin kraft och sitt engagemang för att varje elev ska få möjlighet att nå sin fulla potential.

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande.” /ur Lärares yrkesetik

Men också ett ansvar för att – när ens kompetens, tid, kraft och engagemang inte längre räcker till – vara tydlig gentemot skolledning vad som krävs för att skapa en god arbetsmiljö lämpad för kunskapstillväxt. Observera – inte en tillfredsställande miljö, utan en god miljö. Här är arbetsmiljölagen tydlig, skolhuvudmannen har ett ansvar att göra det som är tekniskt och socialt möjligt (inte bara det som ryms inom budget). Arbetsmiljölagen gäller. Inte ”egentligen”, utan de facto. För såväl lärare som elever. För alla lärare. För alla elever. Utan undantag. Samma sak med skollagen.

Den enskilde lärarens ansvar har en tydlig gräns. Ansvaret faller inom de resurser som finns. Har jag som lärare tydligt påtalat för skolledningen att det behövs mer resurser så faller ansvaret därmed på skolledningen. De har tagit över ansvaret. De har det egentligen redan innan jag påtalat det, som varandes ledare för en verksamhet. Om de anser att de av skolhuvudmannen tilldelade resurserna inte räcker har de ett ansvar att försöka påverka det. Men detta påverkar hursomhelst inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att göra så gott jag kan, inte att alltid lyckas. Det är när man glömmer bort detta, och tror att kartan och verkligheten stämmer överens som man går in i väggen eller slutar som lärare. När man på allvar tror att det faktiskt finns Superpedagoger som alltid lyckas, med alla elever och under alla förutsättningar. För det finns det inte, utom möjligen i filmens, skoldebattens eller lärarutbildningsdiskursens uppdiktade värld.

Själv har jag både bra och mindre bra dagar. Det finns områden och stunder där jag är en lysande pedagog, men det finns också stunder där jag är medioker eller till och med ganska kass. Jag är en människa med alla dess brister och svagheter (även solen har sina fläckar, vilket vi f ö diskuterade i klassen igår). Sett över tiden vill jag nog ändå tro att de goda bidragen överväger, att jag i huvudsak är en bra lärare. Men ingen Superpedagog.

Det finns förstås lärare som lyckas både mer och mindre väl, över tid, inom de ramar som finns. Till viss del handlar det om olika förutsättningar, en elev eller en förälder kan göra stor skillnad – både positivt och negativt. Till viss del handlar det om kompetens, talang och intresse. Vi har några riktigt skickliga lärare på skolan, som lyckas med många elever och klasser. Kanske till och med Världens bästa fröken arbetar här. Men Superpedagoger? Nej, skulle inte tro det. Efter att ha arbetat som lärare i 12 år nu har jag snarare mer och mer kommit att uppskatta våra olikheter och att var och en av oss över tid har ovärderliga bidrag att komma med. Jag har sett alla mina kollegor nå fram till elever på sätt som jag inte skulle fixa. Jag har sett lärare som funkar med elever som jag inte funkar med. Jag har sett samtliga göra saker man yrkesetiskt kan diskutera. Men också lyfta elever till nivåer som eleverna själva inte trodde var möjliga. Andra bidrar också oerhört mycket till hela kollegiets kompetens och energi, vilket kan vara nog så viktigt.

Väldigt mycket handlar faktiskt om de ramar som finns. Ramar i form av hårda resurser: pengar, lokaler, läromedel, teknik, personal… Men också ramar i form av stöd från föräldrar, uppmuntran från samhället, rimlig lagstiftning och uppföljning från skolmyndigheter. Och här finns minst lika mycket att fundera kring som att påstå att allt är lärarens fel och ansvar.

Slutligen är jag övertygad om att många elevers kunskapstillväxt skulle gynnas av lärare som utvecklar en ödmjuk orubblighet.

onsdag, 16 februari, 2011

Föräldrar – hinder och möjligheter

Läser Ylva Jonnok Nuttis avhandling ”Ripsteg mot spetskunskap i samisk matematik”. Kanske inte den mest allmängiltiga avhandling jag läst – men dock nog så intressant! Att det överhuvudtaget finns en särskild samisk matematik utifrån renhjordens och naturens förutsättningar ger lite perspektiv på tillvaron!

Kommer så småningom till ett stycke med titel ”Föräldrar – hinder och möjligheter” vilket spinner igång tankeverksamheten. Igår hade vi nämligen föräldramöte med klassens föräldrar. Ett föräldramöte kräver alltid sin tid och kraft Tiden och kraften är som bekant begränsad. I vår yrkesutövning förbinder vi oss enligt Lärares yrkesetik

ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande

– vilket för mig ger en signal om att den begränsade tiden och kraften i största möjligaste mån ska användas till sådana aktiviteter som gynnar elevernas kunskapstillväxt osv. Det som inte tillför kunskapstillväxt måste vi helt enkelt (nej, det är inte alltid enkelt i praktiken) prioritera bort. Sedan anges det även att lärare i sin yrkesutövning förbinder sig att

verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare och vara lyhörda för deras synpunkter

Och här går jag igång. Rätt använt kan ett föräldramöte ge energi och impulser – till såväl lärare som föräldrar – som kan gynna kunskapstillväxten. Inte minst kräver undervisningsrelationen att jag har fått föräldrarnas mandat att undervisa och tillrättavisa deras barn. Mandatet kan jag knappast få om det inte finns ett förtroende. Förtroende bygger på att det finns en trovärdighet. Ett bra föräldramöte anser jag kan lägga grunden för detta – liksom precis tvärtom.

Jag tror vi lyckades mycket väl. Jag tror en del av förklaringen handlar om att vi faktiskt har ett svar på frågan varför vi ska ha ett föräldramöte? Vi har en tanke med vad vi och föräldrarna ska få ut av det hela. Vi utövar ett ledarskap över inramning, agenda och klimat.

Gårdagens möte gav oss energi. Förhoppningsvis visar sig investeringen också framgent i elevernas kunskapstillväxt.

lördag, 12 februari, 2011

Ställ frågor om ”Kompitens”

Ber i förväg om ursäkt att jag återigen har ett felstavat ord i rubriken, men jag kunde inte hålla mig när jag fick se förslag från en av skolledningarna i förvaltningen om att lärare skulle få en ”kompitensplan” (alla skolledare har inte lärarbakgrund och stava kanske man inte behöver kunna?).

Inleder morgonen med att läsa och ur min personliga synvinkel besvara Stella Sjögrens reflektioner kring lärares kompetensutveckling på Lärarnas yrkesetiska råds diskussionsforum för lärare. Efter en paus ute i snöhögarna (oklart om det var jag eller barnen som hade roligast i själva byggandet av snögrottorna) läser jag och kommenterar så Zoran Alagics inlägg Berättigade frågor från lärare. Parallellt läser jag Anders Fredrikssons avhandling Marknaden och lärarna, en såhär långt i läsningen trolig lärarfavorit. Får därmed inspiration till ett spontant inlägg.

Hur kommer det sig att lärare – som ju förväntas vara ”demokratins väktare” – har slutat ställa frågan om relevant kompetensutveckling? Motiveringen ”det finns ju inga pengar” känns ju vid närmare eftertanke väldigt ihålig. Jag undrar hur många läkare som skulle finna sig i det svaret – och hur många patienter som stillatigande skulle titta på när de fick höra det.

Min fru arbetar inom Landstingets Habilitering. Även de har krympande resurser. Men hon och hennes kollegor ser det som självklart att var och en följer en handfull vetenskapliga tidskrifter var, går på någon disputation och flera föreläsningar per år – och sedan delger sina kollegor de mest intressanta nya rönen. Självklart görs detta på betald arbetstid. Självklart innebär det att det finns mindre tid åt patienter. Patienternas behov har inte minskat över tid. Snarare tvärtom, läkarna lyckas rädda fler multihandikappade (ofta alltför tidigt födda) barn med oändliga behov. Men för sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykologer och kuratorer verkar det självklart vara en självklar del av arbetet att inte endast utföra arbetet väl utan också ständigt arbeta på att genom aktuell forskning förbättra det framtida arbetet (läs den långa meningen igen!). Och inte bara för dem – även för deras ledning.

Vem skulle acceptera att komma till en läkare för en knäoperation och höra:

”Jag har inte hunnit läsa in mig på det senaste, så jag kör inte titthålskirurgi utan använder den gamla hederliga skalpellen. Du blir visserligen sjukskriven i sju veckor istället för tre dagar, men jag har inte fått kompetensutveckla mig på flera år.”

Min skolledning presenterade en blankett vid läsårets start, ”Önskemål om kompetensutveckling”. Jag som lärare fyller i vad jag önskar kompetensutveckla, varför jag behöver göra det, hur det ska gå till, vad det kostar och hur jag tänker att jag efteråt kan delge mina kollegor. Inte alls dumt tänkt. Men få har använt blanketten.

”Det finns ju ändå inga pengar”, ”Vi får ju i alla fall inte gå på något”, ”De sätter ju inte in vikarie”…

– vilket förstås är sant, då skolan pga vikande elevunderlag (främst demografiskt – med en vändning på gång) och stora lokaler ständigt har en ansträngd ekonomi. Men genom att inte ens lämna in önskemål och frågor om kompetensutveckling så innebär ju det att rektor/förvaltning/politiker/press faktiskt kan säga

”Få lärare verkar intresserade av kompetensutveckling”

Så nu har i alla fall jag tänkt om. Jag har fyllt i flera blanketter – lärares arbete är mångfacetterat och det är mycket som behöver kompetensutvecklas, precis som det faktiskt sker en hel del intressant skolforskning numera (2010 spikades 117 avhandlingar inom Skolforskningen, och då är avhandlingar bara en liten del av all forskning som görs!). Jag har lämnat in dem och väntar på svar. Därmed känner jag att jag gjort min del. Jag har varit tydlig med mitt – och i förlängningen elevernas – behov. Nu är det upp till skolledningen att fatta – och ta ansvar – för sitt beslut. Antingen får jag efterlängtad kompetensutveckling, eller så får jag det inte. Men det är inte längre mitt eget beslut.

I övrigt ser jag fram emot kommande kompetensutveckling kring Lgr11 – att implementera en reviderad läroplan lär ju ta sin tid och kraft, här har skolledningen varit tydlig med att det kommer konkreta satsningar. Dessutom kommer vårens återkommande kompetensutveckling i form av gemensamt rättande av nationella ämnesprov i år 3. Mer om det senare!

Slutligen anser jag i linje med ovanstående att lärare behöver inta en ödmjuk orubblighet.

tisdag, 8 februari, 2011

Perspektiv samt råg i rygg

Idag fick jag förmånen att på Skolportens rikskonferens lyssna på sju olika forskare med helt olika inriktning, frågor och ingång – men alla med det gemensamma att de bidragit till 2010 års skolforskning på ett sådant sätt att de utsetts till ”Lärarnas favoriter” i Magasin 360. Totalt publicerades 117 avhandlingar inom ”skolforskningen” 2010!

Maj-Gun Johansson inledde med en presentation av sin avhandling ”Datorträning i läsflyt och stavning”. Hennes studie visar konkret på en numera evidensbaserad metod för att få upp läsavkodningshastigheten hos elever som har det onödigt svårt med läsningen.

Ulla Damber gav sedan ytterligare perspektiv på läsundervisningen utifrån sin avhandling ”Läsa för livet”, där hon studerat lärare som lyckats väldigt väl med sina klasser trots att de verkat i områden där de statistiskt inte borde lyckats så väl. Ullas forskning var väldigt tydlig: det handlar om kvaliteten i lärares undervisning. Inte alls så att det finns vissa metoder som fungerar och andra som inte fungerar – men lärarens samlade kompetens, liksom engagemang, spelar oerhörd roll (och, faktiskt, antalet år som läraren arbetat som lärare). Det kanske inte finns Superlärare, men det finns definitivt skillnader i Undervisningskvalitet och det handlar mycket om strukturerad undervisning.

Staffan Stenhag var utifrån sin avhandling ”Betyg i matematik skolår 9″, som baseras på samtliga avgångsbetyg i landet ett år, tydlig i att ett högt betyg i matematik indikerar höga betyg även i andra ämnen. Ett högt betyg i matematik förutsätter flit, ambition, fokus, intelligens, studieteknik, noggrannhet, god läsförståelse – samt god, och framförallt varierad, undervisning från lärare som behärskar sitt ämne. Det är också så enkelt att eleverna måste finna sin motivation, ty det vi motiveras för ägnar vi tid åt, och det vi ägnar tid åt blir vi bra på…

Anneli Frelin föreläste kring ”Lärares relationella professionalitet” och gav oss begreppen ”Underhållningsrelation” och ”Undervisningsgemenskap”. Det första handlar om den för undervisningen nödvändiga relationen lärare-elev, den andra om relationerna eleverna emellan. Båda går att underhålla och utveckla, båda har också sina gränser vilka behöver vidmakthållas. Viktiga bidrag till lärares yrkesspråk och förståelse för en del av förutsättningarna för framgångsrik undervisning.

Lars Perssons rättssociologiska studie ”Pedagogerna och demokratin” gav ett mer övergripande perspektiv på lärares demokratiuppdrag – och hur det kan förvaltas och förstås.

Ulla Lind och ”Blickens ordning” gav tankar kring estetiska lärprocesser och upplevelser – inte minst delstudien med elevernas egna bilder på vad Skolan är och står för.

Niklas Gustafson avrundade med ”Lärare i en ny tid” som kretsar kring lärares vidgade och mångtydiga uppdrag och hur detta kan tänkas påverka lärares professionella identitet. Lärare ställs att hantera nya, alltfler och förändrade grupper och arbetsgrupper, här finns mycket att reflektera kring. Avhandlingen är gjord i tätt samarbete med nio lärare på fältet.

Slutligen lanserade Lennart Johansson (ordförande, tillika stadsdirektör i Nacka) det nya institutet Ifous – Innovation Forskning och Utveckling i Skolan. Det är tänkt att följa samma tradition som SBU – att utveckla en mer kunskapsbaserad praktik ur praktiken, för praktiken. Bakom står ett antal skolhuvudmän, vilka nu till sist satsar kraft och resurser på att ”upphandla” konkret beforskande av sådant man anser viktigt att bekräfta eller falsifiera inom skolans metodik. Mycket intressant och viktigt. Sedan får vi bara hoppas att det inte stannar vid de vackra orden och de stora projekten utan att det också kommer ner till – och har sin grund i – praktiken. Men det känns bra att man nu i alla fall verkar ha en tydlig ambition att få till detta. Vi får också hoppas att man använder detta till en välbehövlig kvalitetshöjning och inte ser det som ett sätt att spara resurser.

För övrigt anser jag att lärare behöver inta en ödmjuk orubblighet.

tisdag, 1 februari, 2011

”Poletiker” till skolbänken?

”Förr kunde jag inte ens stava till Poletiker, nu är jag en!” /ur boken Klotter!

Som en reaktion på TV-serien Klass 9a skriver Mattias Karlsson  ledare i Trelleborgs allehanda med rubrik ”Sätt politikerna i skolbänken”. Påminner mig om att jag mobilfotograferade av en löpsedel i Sävsjö när jag var och höll yrkesetikseminarium i Småland. Vet att jag tänkte

Wow, Äntligen!

Har ofta tänkt tanken att vi skulle få en helt annan skoldebatt om de politiker som bestämmer över skolans ramar och förutsättningar först skulle vikariera en vecka eller två i skolan innan de fick lov att uttala sig. Det är så lätt att säga saker som

En lärare måste se varje elev och i varje stund utgå från den elevens intressen, behov och förutsättningar.

– men mycket svårare att göra det när ramen är 24-30 elever i ett litet klassrum, eller som Ingrid Carlgren och Ference Marton uttrycker det i boken Lärare av imorgon:

”Situationen i skolan kan jämföras med ett tillstånd där en kirurg ska operera en patient samtidigt som hon ska ta hand om 25 andra patienter med akuta problem.”

Tyvärr stämde min association från löpsedeln inte med innehållet (som istället var att politikerna skulle utbildas i debatteknik/mötesteknik), men jag tror fortfarande det vore en god idé med en veckas obligatorisk skolpraktik för politiker med makt över skolan!

Samma sak borde förstås också gälla den skolforskare som vill uttala sig om vad lärare bör eller inte bör göra – gör en vecka eller två som lärare på fältet och återkom sedan. Självklart ska forskare uttala sig om det de forskat på, någon som ägnat minst 4-5 år att borra i ett ämne bör ju ha något att säga om just det. Ofta kan forskare, avhandlingar och uppsatser  ge intressanta perspektiv, användbara begrepp och fördjupad förståelse. Men när det kommer till praktisk handling i klassrummet är det inte alls lika säkert att det som håller för en akademisk granskning också gör det i skolans komplexa och mångfacetterade kontext.

Utöver ovanstående anser jag även att lärare behöver inta en ödmjuk orubblighet.