Välkommen till verkligheten

Så kom då till sist Skolverkets stora granskning av antimobbingprogram i skolan. I korthet visar den att det inte finns vetenskapliga belägg för att några av de studerande metoderna självklart fungerar. Måhända en smula beklämmande i sig, men det känns bra att man äntligen tagit sig i kragen och faktiskt försökt evidensbasera något som påverkat såväl lärare som elevers vardag.

Lärarnas yrkesetiska råd har också gjort ett uttalande i frågan, där man trycker på lärares reflektion utifrån yrkesetiken – det krävs helt enkel medvetna val och en professionell utgångspunkt, utifrån den situation eleverna och läraren befinner sig.

Skol-KOMET är ett av programmen som studerats. Det har jag även studerat en del på nära håll, då jag har en kollega som är handledare och dessuom delvis använt mig av det. Jag har också som lärare varit med på en Komet-träff med en förälder. Det har varit givande. Använd på rätt sätt kan metoden verkligen fungera för att ändra på ett negativt beteende, det har jag sett på nära håll. MEN, använder man den fel eller med fel utgångspunkt kan det lika gärna göra långsiktig skada – barnen slutar helt enkelt att göra saker om de inte får en extern belöning.

”eleverna ska visa respekt mot varandra för att vi är varandras miljö, inte för att få en extern belöning efteråt”

På Skolforum samtalade jag med en av metodens implementerare. Ursprungligen var det tydligen tänkt att kallas ”handledningsmodell för lärare” eller något liknande, men det blev istället Komet. Han var bekymrad över hur metoden, kanske delvis därför, fått ett eget liv och blivit mer av manualbaserat verktyg än en stöd för reflektion.

I fredags disputerade Martin Karlberg på en avhandling kring ”Skol-Komet”. Jag har avhandlingen här och har bara hunnit börja skumma den (i nästa nummer av tidningen 360 kommer tydligen artikel med tips hur man smidigt läser en avhandling), men den verkar väldigt lovande och intressant. Jag räknar med att den ger en del perspektiv på något som är både konkret, relevant och med yrkesetiskt värde. Oavsett vad den faktiskt kommer fram till så förtjänar ämnet att vetenskapligt studeras.

Som så mycket annat! Ett av mina mer stimulerande sidouppdrag är att som en av åtta lärare (varav fyra från Lärarnas riksförbund) utse Lärarnas favoriter bland aktuella avhandlingar inom skolforskningen. Jag har varit med sedan 2006 och kan säga att det hänt en hel del på Skolforskningsfronten. Mycket till det bättre! Numera finns nästan alla avhandlingar att ladda ner som pdf. Ämnena känns ofta mer förankrade i lärarverkligheten. Inte sällan är lärarna medforskare.

Om Karlberg blir en favorit såhär i början av 2011 återstår ännu att se, men här hittar du iaf vinnarna sista kvartalet 2010!

För en tid sedan skrev jag ett inlägg kring Livskunskap, föranlett en diskussion i Lärarnas yrkesetiska råd kring några inslag i media som var kritiska mot fenomenet som sådant. Lärarnas yrkesetiska råd har sedan dess fortsatt diskussionen, främst virtuellt, men även på mötet i förra veckan. Tankar måste få ta tid, och då vi alla arbetar som lärare (från förskola till universitet) är utrymmet för både individuell och gemensam reflektion något begränsad. Men nu har rådet till sist enats om ett uttalande kring värdegrundsprogram och undervisning. En del kommer säkert anse att uttalandet är för positivt. Andra att det är för negativt. Några kommer säkert anse det vara för slätstruket. Någon kanske även för polariserat.

Det är verkligen inte lätt att BALANSera denna viktiga diskussion, som nog borde rymma mer av dialog än av debatt. Å ena sidan, å andra sidan. Jag själv initierade för många år sedan att ämnet Livskunskap skulle in på schemat, men nu är jag inte längre säker på att det är rätt väg att gå. När jag föreläser pratar jag ibland om vikten av ett gott kamratskap, och att vi lärare kan uppmuntra och stödja det. Men jag är också tydlig med att det måste göras på rätt sätt och därmed av rätt person för att inte det ska slå fel. Jag har verkligen sett skrämmande exempel på att lärare, med en i mina ögon vantolkning av ett manualbaserat program, i sin iver att göra rätt åstadkommer mycken skada.

”Om man inte är bekväm med denna typ av undervisning måste man – precis som alla andra ämnen man inte har kompetens för – lämna över till någon som innehar kompetens, talang och intresse.”

För att skaffa lite mer kött på benen och fördjupade perspektiv har jag också läst boken Den helande länken, vilken är en antologi kring ämnet. Olika författare skriver från lite olika perspektiv, vilket gör det hela mycket intressant läsning. De som skrivit har uppenbarligen kompetens, talang och intresse för ämnet EQ. Och då tror jag också det kan bli bra.

”Socialt och emotionellt lärande kallas ibland den ‘felande länken’ därför att den representerar en del av kunskapen som länkar den akademiska kunskapen med en viss uppsättning färdigheter som är viktiga för att ha framgång i skolan, inom familjen, på arbetsplatsen, i samhället, kort sagt i livet överhuvudtaget.” /Prof Maurice Elias, Unesco – ur förordet till boken ”Den helande länken”.

Läroplanen är tydlig i att vi har såväl ett kunskaps- som ett fostransuppdrag. Ibland går dessa även hand i hand – en elev som inte kan (har lärt sig) hantera sina känslor, känner ansvar, kan kommunicera och har en god självkännedom (kapitel 3 i boken) har helt enkelt sämre förutsättningar att lära sig saker. Sannolikt kan eleven även ofta försämra för andra att lära sig. ”Att bygga individ” och ”Att bygga grupp” är två viktiga byggstenar i ett framgångsrikt ledarskap – och lärarskap. Men det måste göras på en solid grund av Kompetens, Talang & Intresse. Samt medveten reflektion var gränserna går utifrån Lärares yrkestik, Läroplan, Skollag och Grundlag.

Och i övrigt anser jag, och fler med mig, att lärare behöver en ödmjuk orubblighet.

Blir du lönsam, lille vän? Besökare på Västerås konstmuseum framför Peter Tillbergs berömda oljemålning från 1971-1972. Foto: Anders Lif

Igår hade Lärarnas yrkesetiska råd träff med BeO Lars Arrhenius (Barn och ElevOmbudsmanne, inte att förväxla med BO, BarnOmbudsmannen). BeO är en del av Skolinspektionen, men med ett eget uppdrag (BeO inrättades av regeringen 2006). Det blev ett intressant samtal. Antalet anmälningar till BeO har med tiden ökat kraftigt. Till viss del kan man tänka att det härrör sig från att fler vet om att möjligheten finns och att det numera är enkelt att anmäla via BeOs hemsida. BeO riktar sin kritik och/eller skadeståndsanspråk mot skolor och skolhuvudmän som inte arbetat proaktivt förebyggande eller som brustit i sina rutiner när rektor fått kännedom om kränkningar.

”Det är nolltolerans mot kränkningar i skolan. Alla barn och elever har rätt att vistas i en skolmiljö fri från diskriminering, trakasserier och kränkande behandling.” /BeOs hemsida

Det låter förstås högst rimligt med nolltolerans och inte bara nollvision. Men det kräver förstås också att vi har en rimlig definition på vad som är diskriminering, trakasserier och kränkande behandling. Jag upplever att en del i min omgivning har lätt till att säga ”jag är kränkt” (DN hade för en tid sedan en debattartikel kring ämnet, vilket här parafraseras ganska fyndigt). Här från BeOs hemsida:

”Du kan vara utsatt för kränkande behandling om någon skickar elaka mail eller sms, om du upprepade gånger blir retad för något eller om du inte får vara med de andra. Självklart är också våld, som slag, sparkar, knuffar och hot kränkningar.

Om du upprepade gånger blir utsatt för kränkningar brukar det beskrivas som mobbning. Trakasserier är kränkningar som är kopplade till någon av diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen. Kränkande behandling har inte koppling till någon diskrimineringsgrund.” /BeOs hemsida med frågor & svar

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare, men det låter ju som om gränsen för att vara kränkt går ett snäpp över den egna upplevelsen att vara kränkt. BeO var också tydlig i att han gör sin bedömning på vad som sannolikt skulle kunna hålla i rätten, med parter under ed. För det är ju viktigt att vi inte ser varje tillsägelse eller korrigering av ett felaktigt beteende som en kränkning på den egna personen.

”Men värnandet av det mellanmänskliga rummet innebär på intet vis att lärarens fostrande uppgift blir mindre viktig eller mindre tydlig. Det innebär till exempel inte att läraren är något slags trivselskapare, som i varje läge har att bekräfta sina elever positivt. Alls inte; det teoretiska resonemanget i denna bok talar för att lärarens kritiska vägvisning är en förutsättning för genuina läroprocesser.” //Jonas Aspelin, Den mellanmänskliga vägen – Martin Bubers relationsfilosofi som pedagogisk vägvisning, Symposion förlag 2005

Vi diskuterade även riskerna med att lärare – i sin rädsla för att bli anmälda – börjar backa, blunda och bejaka en feghet som inte anstår den som har som uppdrag att se till att skolan är en levande social gemenskap, där alla elever kan känna trygghet och studiero. Det är absolut en fråga om BALANS, ett ord vi enligt mitt förmenande tyvärr hör alltför sällan i dagens skoldebatt.

För mig som medarbetare i förhållande till min chef gäller förstås Arbetsmiljöverkets författning 1993:17:

”Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.”

Enligt BeO är det viktigt att skolhuvudmännen inser och tar sitt ansvar för det förebyggande arbetet, för den yrkesetiska diskussionen och för den stödjande strukturen. En tråkig tendens man kan skönja är att man verkar ta till avstängning och till och med avsked av lärare på allt lösare grunder. Självklart ska lärare som systematiskt kränker  elever bort från skolan, men en lärare som bryr sig måste också kunna ta en konflikt med en och annan elev. För vi måste inse att varje konflikt inte per automatik innebär en kränkning OCH vi måste hålla samtalet om var gränsen går levande! Detta är i sanning livskunskap.

”En konflikt är en kollision mellan intressen, värderingar, handlingar eller inriktningar. Ordet konflikt refererar till existensen av en sådan kollision.” /Bono, Wikipedia ”konflikt”

”Den enklaste tolkningen av konfliktbegreppet är konfrontationen mellan två parters olika viljor medan enighet är förutsättningen för att målsättningen skall förverkligas. Beroende på viljornas styrka är konflikten mer eller mindre allvarlig. Så snart det uppstår olika intressen som inte kan tillgodoses samtidigt råder det en konfliktsituation, vilket inte behöver betyda att konflikten blir ett störande problem.” /De Klerk, Wikipedia ”konflikt”

För övrigt anser jag att lärare behöver en ödmjuk orubblighet.

Inledde vårterminen med en föreläsning ”Arbetsro och Lärarledarskap” för lärarna på Möllevångsskolan i Malmö. En av biträdande rektorerna hälsade personalen åter till en termin full av sprudlande möjligheter. Och så är det förstås – efter skollov möts vi åter för att tillsammans beträda ännu obruten mark. Självklart är det i mötet mellan lärare och elev, elever emellan samt mellan elev och stoff som lärandet och kunskapstillväxten tar plats. Men för att detta ska hända och dessa möten ska komma till stånd är jag övertygad om att det också behövs mellanrum, pauser, reflektion och rutin.

Idag i skidspåret (det gäller att passa på när snö finns!) levererades också tankar kring detta, då jag hade Filosofiska rummet i örat (nedladdad podradio är ju hur smidigt som helst), med tema ”Det obetydligas betydelse”. Frågan är hur hållbart ett samhälle baserat på ständig aktivitet, fullständig effektivitet och ”allt-ständigt-nytt” egentligen är? I längden. Det gäller snarare att hitta en balans mellan att pröva det nya och behålla det beprövade. Och det behövs viss ”studsmatta av rutin” för att kunna ta språng.

Allt i skolan (eller livet) kan inte heller vara spännande, annorlunda, fluffigt, roligt och vansinnigt intressant hela tiden. För att kunna skapa detta – som då och då absolut behövs – måste det finnas en stabil grund av rutiner, rutiner, rutiner. Människan är till syvende och sist i stora delar ett vanedjur. Man har sina relativt fasta frukostvanor, vill veta ungefär hur dagen startar, vad man förväntas göra, när det är paus, vad det innebär att ha paus, var material, hjälp och annat står att finna. Att ständigt, ständigt göra medvetna val och alltid, alltid vara på språng går inte.

Pauser behövs också – inte minst i form av gemensamma fikapauser. Detta får numera anses allmänt evidensbaserat! Rätt använda är pauserna inte alls att se som förspilld tid, utan som nödvändig energiladdning för att senare kunna vara riktigt effektiv. Precis som loven. Lärares relationsarbete anser jag även kräver pauser ifrån varandra för att vara i längden framgångsrikt. Kvaliteten i arbetet avgörs inte enbart av tiden som lärare och elever tillbringar tillsammans, utan minst lika mycket i hur mycket tid, kraft och engagemang som finns i detta möte.

Känner stort engagemang inför mötet med mina elever detta år fyllt av sprudlande möjligheter!

I övrigt anser jag att lärare bör utveckla en ödmjuk orubblighet!

Såhär på årets första dag 1/1-11 är det efter en lyckad avslutning på det gamla året ställa några önskningar inför det kommande.

Jag önskar/hoppas/vill att 2011 för med sig…

• att vi får till en bra kunskapstillväxt och en på alla sätt god arbetsmiljö i vår klass och skola…
• att implementeringen av Skola2011 bjuder på god kompetensutveckling och givande samtal kring världens viktigaste uppdrag…
• att klassrummets svara tavla (!) kommer att kompletteras med en digital dylik…
• att föreläsningskalendern blir fullbokad med många intressanta möten med andra lärare land och rike runt…
• att vi får till mer elevaktiva utvecklingssamtal…
• att stadens system för skriftliga omdömen görs om utifrån att tekniken ska följa och stödja användaren istället för tvärtom…
• att rikskonferensen och resultatdialogen kring aktuell skolforskning blir lika givande som de varit tidigare…
• att vi hinner upprepa förra omgångens lyckade ABBA-tema…
• att vår gemensamma rättning av nationella proven blir lika givande som det brukar vara…
• att arbetsgivaren låter göra allvar av pratet om ”höja läraryrkets status” (som en del i ”en skola i världsklass” genom att inse att avtalet stadgar MINST 1,5% och att ”minst” faktiskt kan betyda något mångdubbelt om man nu vill gå från ord till handling…
• att vi får en klassuppsättning iPad att använda i undervisningen… (kanske inte så troligt, men oj vad vi skulle kunna göra med en omgång dylika!)
• att vi fortsätter ha ett gott och givande samarbete i arbetslaget/lärarkollegiet liksom med klassens fritidspedagoger och med lärarna och eleverna på mellanstadiet och med…
• att kommande Lärarlegitimation sätter fokus på lärares kompetens och vad som utmärker lärarskicklighet…
• att vi får en färgskrivare och scanner i vår korridor…
• att det kommer många intressanta avhandlingar inom skolforskningen…
• att vi får fortsatt starkt föräldrastöd för arbetet i klassen…
• att en revidering av Lärares yrkesetik kommer igång…
• att det lokalfackliga arbetet blir proaktivt och givande…
• att datorerna i datasalen fungerar som de ska nu när vi ska introducera fingersättning, e-postande, chat, pedagogiska program mm…
• att tjänstefördelningspusslet, inkl lokaler och schema, går ihop inför hösten…
• att något förlag visar intresse för nästkommande bok, vilken utspelar sig i skärningspunkten mellan lärarpraktiken-skoljuridiken-yrkesetiken…
• att det fungerar bra att ta ut lite föräldraledighet i höst…
• att Lärarutbildningarna som inte tilldelades examensrättigheter får sig en tankeställare och Gör Om – Gör Rätt…
• att klassföräldrarna får till en bra och givande lägerskola (eller något liknande) i höst…
• att rektor då och då visar sig i verksamheten utanför expeditionen…
• att Skolforum i höst blir lika givande som förra årets…
• att Florence inte längre är den Florence som ofta sägs…
• att jag får chansen att bli ännu duktigare seglare i sommar…
• att den privata tillvaron (familj, släkt, vänner,  föreningsliv…) fortsätter fungera som en god botten och påfyllnad till den professionella tillvaron…

För övrigt anser jag att lärare behöver en ödmjuk orubblighet!