Välkommen till verkligheten

Förra veckan hade Lärarnas riksförbund kongress i fyra dagar. Denna gång var jag ett av ombuden från Stockholms stads distrikt. Kongressens fyra dagar bjöd på en mängd olika slags möten; möten i utskott, möte i plenum, informella möten över fika och mat, tal av partiledare och andra. Ytterst givande och intressant, på olika sätt. Väl värt tiden och kraften det krävde, känns det som – nu när nya krafttag krävs för avtalsrörelse, nationella prov, elevledda utvecklingssamtal och skolavslutning.

Väl hemma så ett möte med familjen. Det ger verklig kraft när en tvååring kommer springande, slänger sig om halsen och sedan vägrar släppa taget på en lång, lång stund. Ett helt annat slags möte, vilket också ger kraft.

Måndagen möte med föräldrar kring en elevs prestation och framtid. Tar en del kraft, ger en del kraft. Framförallt ökad förståelse och nya uppslag att gå vidare. Viktigt möte! Efter det mötet två utvecklingssamtal. Elevledda, vilket absolut tar mindre kraft än om de är Lärarledda. Samtidigt som det blir möten med högre kvalitet utifrån elevens delaktighet och lärande. Liksom mer nöjda föräldrar. Jag blir så stolt när jag ser hur eleverna växer med uppgiften! Här ett möte där skola och hem har chansen att mötas; eleven finns i båda världar.

På kvällen så dags för Edcamp nummer fyra (för undertecknad alltså, detta är en gräsrotsrörelse som absolut är på gång över hela landet, ja över hela världen). Jag och LR Stockholm hade ordnat lokalen och bjudit in lärare. Denna gång hade edcamp ett tema ”Spelifierat lärande”. Dryga fyrtiotal deltagare, varav ca 15 inte lärare men intresserade av skolan på olika sätt. Precis som tidigare blir det en givande kväll. Eller som en deltagare summerade det hela efteråt

”Jag var trött när jag kom, men nu är jag så pigg så jag inte kan sova på länge”

Tisdagen var jag på en grannskola och deltog i ett typ personalmöte. Det är intressant att fundera över hur olika kultur det kan vara på två olika skolor ett stenkast ifrån varandra. Jag tror – med stöd i forskning som det brukar heta – inte att skolkulturen sitter i väggarna, men … Och man kan också verkligen fundera över vad vi har och bör ha våra möten till – vad ger tid & kraft och vad är slöseri med desamma. Jag är övertygad om att mycket kan kommuniceras på klokare sätt. Det vore onekligen också mycket intressant att besöka Nya Munken, där lärarna enligt uppgift fått 100% förtroendearbetstid. Vilka möten har professionella lärare när de själva får ansvaret att välja?

På onsdagen for vi på studiebesök till Historiska museet. Ett höjdarbesök där en skicklig museipedagog verkligen gav historisk fördjupning. Så härligt se ungarna lyssna andäktigt i över en timme, för att därefter utbrista

”Nej, det får inte vara slut än, vi vill höra mer!” 

Torsdagen Samverkansmöte på skolan. Här möts skolledning och fackliga företrädare för att gemensamt kunna finna en gemensam nämnare och bevaka att vissa gränser och grundförutsättningar görs tydliga. Det är stundtals en tuff balansgång. Men absolut givande, alla rekommenderas att någon gång prova på! Bra utbildning ges – och det behövs om denna typ av möten ska sluta väl i förlängningen.

går var jag så på Lärarförbundets vetenskapliga råds Forskningskonvent. Även det ett i sina stunder givande och intressant möte. Jag tror att det finns mycket att vinna på att Skolforskning och Skolvardag kommer varandra närmare. Det behövs mer relevant skolforskning som svarar på frågor som lärare faktiskt ställer sig. Forskning kan stundtals ge evidens, ofta bra tillägg till yrkesspråket och inte minst nya perspektiv på tillvaron. Men ska det bli bra krävs ett möte mellan forskningen och verkligheten! Och det krävs framförallt mer än alla tomma ord om hur viktigt det är – vilka hörts ganska länge nu utan att vi fått se någon reell satsning. Det sägs att Ericsson avsätter ungefär 20% av sin omsättning till FoU, landstingen ungefär 3-5% och skolan mindre än 1 promille…

”Nä, nu lägger vi ner FoU och satsar bara på att göra det vi redan kan!”, lär vi knappast få höra Ericssons VD säga…

Idag missar jag tyvärr Framtidens Lärande. Även det verkar vara ett sant möte mellan lärare och andra intresserade av att tänka skola och lärande tillsammans. Som tur är sänds en del av det hela på nätet, så man i alla fall kan följa delar av det hela, även om det förstås inte är samma sak som att vara på plats.

Parallellt med en del av dessa möten (ex #lrkongress, #edcampspel #forskningskonvent) skedde ett vidgat möte på Twitter rum, där deltagare på det fysiska mötet delade med sig av tankar och erfarenheter till de utanför, vilka i sin tur gav respons på det de läste, vilket de förstnämnda kunde replikera på osv. Det är faktiskt så att Twitter kan tillföra minst en dimension till. Det trodde jag verkligen inte för två år sedan innan jag testade. Twitter bidrar med tankar, idéer och reflektioner, ett vidgat nätverk och snabba svar på viktiga frågor. På forskningskonventet var det till och med så att den parallella diskussionen på Twitter stundtals gav mer än seminarium och paneldebatt…

Men i morgon sker återigen det viktigaste mötet i skolan – det mellan mig och eleverna. Må det bli möten som tänder stjärnglansen!

Dagens morgontidning toppar framsidan med ”Lärare flyr yrket”, med rubrik över helt uppslag ”En av sex har övergett läraryrket”. Har hört olika siffror om det var tre eller fyra sökande till gymnasielärarutbildning inriktning kemi till hösten… Så kan vi förstås inte ha det om vi ska uppvärdera kunskap, lärande, bildning och återigen bli en nation som tar täten. Att duktiga lärare ska ha bra betalt verkar alla vara överens om, men endast ett fåtal naiva tror ännu att enbart differentiering kan lösa frågan. Jag har ännu inte sett någon lärare bli en bättre lärare – vilket ofta kan stavas mer engagerad – genom att få ett lönepåslag under snittet (dvs en för en duktig lärare ovärdig reallönesänkning). Differentiering måste kombineras med höjd lön för alla lärare. Icke-fungerande lärare måste hanteras genom kompetensutveckling alternativt Lärarnas Ansvarsnämnd.

Idag överlämnade Lärarnas Riksförbund i Stockholm namnlistor för kravet 10 000 kr mer i månaden till Lotta Edholm, skolborgarråd, i Stadshuset. Ett liknande överlämnande kommer att ske i flertalet kommuner runt om i landet. Kopior på namnlistorna kommer senare även att överlämnas till SKL och utbildningsminister Jan Björklund. Lönen är förstås inte allt, men en mycketviktig pusselbit. Den lön Sveriges ingenjörer rekommenderar sina nyutexaminerade studenter att begära på sitt första jobb är det många lärare som inte når upp till efter 30 år i yrket. Många jobb helt utan krav på studielånstagande har högre löner än lärare – vilket förstås gör Livslönejämförelsenkatastrofal då läraren studerat minst 4 år med lån istället för lön.

Statistik visar att en kommunekonom anställd med samma startlön som en lärare, vid pension tjänar nästan dubbelt så mycket i månaden...

”Om kommunerna lovar att göra något åt lärarlönerna kan staten bädda med en karriärtrappa där man återinför tjänster som lektorer och adjunkter och att staten finansierar det. Det kostar några miljarder om året men då kan vi locka fler till läraryrket.” /Jan Björklunds sommartal i Marstrand 7/8-11

Löneuppropet startades nyligen av läraren Philip Dante från Malmö Borgarskola. Uppropet har sedan spridits med hjälp av Lärarnas Riksförbunds distriktsföreningar över hela landet. Uppropets namnlistor var ute på skolorna under endast en vecka men har trots den korta svarstiden fått stor respons.

Idag samlas över 200 medvetna lärare och lika många andra för att gemensamt ta steg mot en mer bildad framtid. Följ det hela på LR.se/kongress, LRplay.se, #LRkongress på Twitter eller på Facebook.com/lararnas.

Jag är en av rookie-delegaterna, full av nyfikenhet, vilja och engagemang. Nås på Twitter som @blixtgordon13.

Idag var vi med våra nioåringar på Stockholms universitet på studiebesök. Vårt uppdrag handlar ju också om att vidga barnens föreställningsvärld och horisont. Besöket blev en riktig höjdare.

Guidad visning (nationalekonomstudenterna gjorde stora ögon när vi smög genom Aula Magna vill jag lova), lunch på Lantis, multiplikationstest i Hörsalen, intervjuer i grupper av studenter. Alla nöjda på vägen hem, många sugna på att komma vidare i sina studier.

Igår var jag på Rösjöskolans invigning av sina nya skollokaler. Det var intressant och tankeväckande att se en helt ny och fräsch skolbyggnad ännu oförstörd av tidens tand och verksamhetens framfart.

Det var ganska uppfriskande, men samtidigt var det något som saknades. Det kändes att elever och lärare inte bott in sig och gett platsen en själ än. Rummet och den fysiska arbetsmiljön är förstås nog så viktiga parametrar för att lärande ska ta fart, men de är snarare nödvändiga om än ej tillräckliga förutsättningar.

Senare i maj hoppas jag få veta mer vad som faktiskt fungerar, då jag deltar på en konferens på tema ”Moderna lösningar i dagens skolor”. Här finns verkligen mycket att göra… Potentialen lär vara stor, vilket ju är nog så lovande. Som vanligt tror jag dock det handlar mer om att tänka-efter-före än snabbt rusa iväg till på-ytan-snygga lösningar.

Firar traditionsenligt påsken i Blekinge. Bestämmer mig ovanligt nog för att verkligen, verkligen ta mig lite lov. Öppnar inte datorn alls under påskdagarna. Följer inte ens Twitterflödet.

Men nu är påskdagarna förbi. Då jag befinner mig i södra Sverige passar jag på att hämta lite energi genom att delta i Edcamp Øresund

”Det är upp till oss att se till att det blir bra.

- vilket i vissa sammanhang kan vara betungande, men här icke alls. Det är onekligen ganska häftigt när 40-talet lärare intresserade av att verkligen diskutera skola möts.

Som de tidigare Edcamp uppstod även denna knytkonferens

genom att engagerade lärare ”sammanstrålade” på Twitter och sa till varandra:

Varför inte bara köra? Allt som behövs är lite lokal och lite lärare…

- och precis så är det ju. Detta ersätter förstås inte rimliga krav på vettig kompetensutveckling, men tillför andra viktiga kvaliteter. Precis som #Skolchatt som förra veckan hade tema om det finns en lärarkultur som säger att lärare inte ska säga ifrån eller protestera mot pålagor från utomstående. Jag lovar, det ger mer kraft än det kostar.

Nästa vecka är jag åter i lärarvardagen, bland annat ska Kunskapsprofiler utifrån Nationella Ämnesproven göras klara, som en grund för Skriftliga omdömen och därpå Elevledda utvecklingssamtal. Samt förstås undervisa liksom allt annat som på gott och ont – mer eller mindre medvetet – ingår i ett läraruppdrag.

Ett av de ämnen jag idag valde att delta i var Spelifierat lärande lärande. Klart intressant även om jag som vanligt tror på BALANS. Ser verkligen fram emot Edcamp Stockholm 3: tema spelifierat lärande

Läser dagens tidning: Dålig sömn sänker betyg. Det hela låter högst rimligt.

Stress i sig är inte farligt. Frånvaro av återhämtning är däremot mycket farligt.

Detta gäller förstås såväl stora som små, vi är alla biologiska varelser med dess för- och nackdelar. Stress kan verkligen vara en viktig funktion för överlevnad, men den kan också bli en black om foten för utveckling, lärande, välbefinnande. Inte minst lärandet tar snabbt stryk av stress. Den har sina orsaker och symptom, men det finns också konkreta saker som kan göras för att hantera den. En av de viktigaste är kanske att bli medveten om den. Och diskutera – vilket bland annat gjordes på #skolchatt.

Boken ”Så funkar det – Sömn, stress och lite annat” riktar sig mot tonåringar men är klart läsvärd även för oss andra, med sitt konkreta och lättfattliga budskap. Den refererar till studier och till beprövad erfarenhet, tar upp saker som vikten av KASAM – känsla av sammanhang. För mig är detta lika applicerbart på unga i skolan som på lärares arbetsvillkor. Jag blir inte alls lika stressad när jag förstår och instämmer i en arbetsuppgifts mening, som när jag inte gör det. Att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt är det som jag önskar. Men idag fick jag återigen ägna tid åt att sitta och slåss med ett segt frånvarorapporteringssystem istället. Ett system som jag såsom varandes datortekniker förstår precis hur det är uppbyggt (dvs med teknikens boxar som ram istället för användarvändligheten och smidigheten). Dylik stress sänker min prestation. Att man dessutom förlorat en timme på övergången till sommartid gjorde kanske inte saken bättre…

Även eleverna var ganska trötta i morse. Jag försöker i möjligaste mån skapa en känsla av sammanhang för det de gör i skolan och för deras liv. Jag funderar stundtals över hur stor del deras mat-, sov- och andra vanor spelar för deras förmåga och möjligheter att ta till sig kunskap. Enligt boken ovan spelar det sannolikt stor roll för flera av dem. Vi har arbetat med tema MåBra. Vad kan vi göra mer? Någonstans går också gränsen för skolans ansvar och inflytande. Eller hur mycket stress ska vi egentligen känna för att inte alla elever når alla mål?

Det ska som vanligt bli intressant i kväll att återigen dryfta frågan med andra lärare, denna gång i Sundsvall. Tur man sover bra på tåg med tanke på det sena tåget hem…

Var och såg Dirty Dancing på Chinateatern. En på alla de sätt härlig upplevelse.
Kan som vanligt inte släppa tanken på skolan och läreriet. Inte minst när Johnny och Baby pratar pedagogik, lärande och undervisning:

Det är personligt, jag är bara jag, jag kan inte vara något annat.

Och så är det förstås – som lärare kan man bara vara sig själv och utgå från den man är i mötet med eleverna. På detta bygger man så Undervisningsrelationen på vilken man bygger undervisning och lärande på.

Föreställningen bjöd inte minst på fantastiskt sinnrik scenografi. Uppenbart var att man ägnat detta stor tanke och möda.

Tankar Tar Tid, som Bodil Jönsson så träffande formulerade det hela redan på 1900-talet…

Det mesta blir bättre gjort och därtill roligare om du först får den ställtid du behöver: tid att ställa i ordning, ställa till rätta, ställa av, ställa om. Också i ditt inre.

När ska vi inse att detta gäller även skolan och utvecklingen av densamma? Jag påstår att vi kan få en bättre skola om vi låter lärarna fokusera sin tillgängliga tid & kraft på undervisningen (som ska ha rimlig omfattning) och det som direkt hör därtill – plus utvecklingen av densamma. Jag hoppas Göran Skytte har rätt när han i dagens tidning skriver:

Men det finns tröst. Pedagogiska konstigheter kommer och går. Och sunda förnuftet har en tendens att bestå.

Ödmjuk orubblighet någon?