Välkommen till verkligheten

För ett drygt år sedan sade jag upp mig från Fruängens skola där jag för knappa 15 år sedan skulle vikariera en vecka för att bli kvar i nästan 14 år. 9 rektorer hann komma och gå… Till sist var jag dock mer än nöjd och lämnade in min avskedsansökan.
Sedan kom jag på att jag nog borde ha ett jobb ändå. Jag letade först via Lärarappen men fastnade i att skicka ansökan ofta verkade en smula omständligt. Jag skickade då ut frågan på Twitter istället:

Hej Twitterbekanta! Jag är på jakt efter ett lärarjobb på deltid, Stockholmstrakten. Någon som har något?

Inom några få dagar hade jag så tre mer eller mindre konkreta jobberbjudanden i min mobil. Efter att ha träffat rektor på Vasaskolan i Djursholm kände jag direkt att jag kommit rätt. Ett vikariat ett år och med en tydlig överenskommelse att jag levererar mycket när jag är här, men att jag också skulle vara borta (=tjänstledig utan lön från skolan, men ofta ersättning någon annanstans ifrån) lite oregelbundet för att ägna mig åt skolforskningsbevakning, Lärarnas Ansvarsnämnd, Lärares yrkesetik, Skolriksdag, Edcamp, föreläsningar och seminarier om Lärarledarskap mm mm. Detta byggt på ett ömsesidigt förtroende, vilket var något jag känt att jag delvis saknat – väldigt viktigt för mitt engagemang.

Jag glömde dock att fråga om infrastrukturen fanns på plats… Det visade sig att man ”funderade” på trådlöst nät… Kollegiet visade sig dock vara både hjärtligt och professionellt i alla dessa aspekter – nog så viktigt i ett lärarskap! Att komma till en ny arbetsgivare med nya rutiner, blanketter, it-system, byggnader, kultur mm tog sin kraft, men gav också väldigt mycket. Jag tror många skulle tjäna mycket på att lärare bytte skola ibland. Inte alltför ofta, men jag tror ingen tjänar på att lärare blir kvar för länge, då och då måste man lämna sin komfortzon bakom sig och på allvar behöva ställa sig frågorna ”Varför så?” respektive ”Varför inte?”. Plus att det förstås lär bidra till att rucka på en och annan lönestruktur…

Eleverna på skolan var fantastiska. Nyfikna, frågvisa, artiga, öppna, i allmänhet snälla vid varandra. Deras idé om skola verkade dock till stora delar handla om ”man läser i läseboken, jobbar i arbetsboken – och sedan är man färdig!”. Här kom jag med en fast övertygelse om att lärande aldrig någonsin kan bli färdigt, det finns alltid mer att utforska och upptäcka, vilket är en stor del av tjusningen med bildning. Det blev en resa, men en rolig sådan. Ett kvitto kom för några veckor sedan när vi återupptäckte fylleriböckerna i geografi och jag gav dem möjlighet att jobba lite i det välkända materialet: ”Nej, det är så tråkigt, kan vi inte göra något mer kreativt och lärorikt istället?”…

”Det är inte dig det är fel på, det är mig”

har ju hänt att man hört i sin ungdom, när en och annan flickvän gjort slut. Vilket sällan var roligt att höra, men absolut en viktig bit i vuxenblivandet. Denna vecka använde jag det för att illustrera varför jag inte blir kvar till hösten. Skolan och eleverna har absolut stor potential (när fungerande infrastruktur väl är på plats), men jag är lite för otålig. Jag har dessutom fått ett erbjudande jag bara inte kunde tacka nej till: Att få vara med från grunden och bygga en skola utifrån mottot

Jag längtar till måndag!

– För både lärare och elever, det hänger ju liksom ihop. En skola med IT & Hälsa som självklara hörnpelare, samt elevernas konkreta skapande på riktigt, dock under tydligt lärarledarskap: Skapaskolan. Med kollegialt lärande och kontinuerliga yrkesetiska diskussioner inte som något nytt och spännande, utan snarare inbyggt i själva grundstrukturen:

. Men att lärare utvärderar sin undervisning, samarbetar i personalrummet, sådant som enligt John Hatties forskning verkligen ger resultat, det syns däremot inte. Därför inser heller inte politiker och föräldrar att sådant tar tid.

Bästa läxan detta läsår var nog denna veckas:

Skriv ett brev till var och en av dina närmaste lärare och berätta vad de gör som är bra och vad de bör utveckla till nästa läsår. Skriv också ett brev till ditt framtida jag, inför år sex.

Jag lovar att det varit intressant och viktigt att läsa. Lärorikt både för dem och för mig. Jag har förstås skrivit motsvarande brev tillbaks till var och en. Om man nu ska göra slut kan man försöka göra det med flaggan i topp!

Denna kväll var det en särskild stämning i mina barns skolas matsal. Alla treor med föräldrar var inbjudna att få titta på de genomförda nationella proven. Allt var förberett med kuvert med respektive barns namn, med en sammanställning (som fick tas hem) samt alla delprov och elevens självvärdering. Det var bara att hitta rätt kuvert, slå sig ner och gå igenom resultatet med äldsta dottern. Lärarna som undervisat henne, samt även genomfört och tillsammans rättat de nationella proven cirkulerade runt och kunde svara på ev frågor.

Det var en särskild sorts stämning, men en god sådan. Fokus på konkreta resultat och likvärdig bedömning, dialog, lyssnande, klargörande. Efteråt följde lite enkel picnic i matsalen och lek på skolgården (traditionsenlig brännboll fick på gott och ont ställas in pga regn).

För mig som förälder var detta ett smidigt exempel på bra professionell kommunikation mellan skola och hem, på skolans initiativ och med kunskapsuppdrag i fokus. Ett mycket gott initiativ som gärna får spridas vidare!

Vi tjänar alla på en fungerande samverkan mellan skolan – lärare och föräldrar. Initiativet bör komma från skolan, medvetet och tydligt. Det har ungarna och bildningsuppdraget helt enkelt rätt till!

Skolvärlden gjort en videointervju med mig på ämnet bättre föräldrasamverkan ger bättre resultat, jag hoppas den kan ursäkta att mitt utlovade blogginlägg i ämnet dröjer. I höst kommer jag även att fortsätta fördjupa detta (om inget annat på Mötesplats Skola och Skolforum).

Metabolism (tre lärare med en blogg, alternativt omsättningen av ämnen i skeendet) tipsar på Twitter om blogginlägget Skolkontoret på andra våningen. Jag får lust att utbrista Äntligen!

Vi fanns däruppe, därinne och därborta på andra våningen i kommunhuset och vi var oss själva nog. Vad uppnådde vi? Vilken skillnad gjorde vi? Var fanns lärandets gåta, var fanns den pedagogiska diskussionen?

Äntligen någon ”från andra våningen” som tar bladet från munnen även offentligt. Jag har varit på en och annan tillställning där det talats om oss lärare. Gärna även om aktuell skolforskning. Ibland har man konstaterat att det är synd att lärarna inte är här och blir inspirerade och förändrar sin verksamhet. Som om det för de allra flesta lärare vore ett val som var möjligt att göra…

Elever, ni får klara er helt själva idag, för magistern ska på en konferens om aktuell skolforskning tillsammans med sina kollegor.

Fast det skulle förstås vid närmare eftertanke inte vara omöjligt, om man bara planerade och prioriterade studiedagarna en smula mer medvetet och framåtsyftande. Eller? För inte är väl skolan en verkstad som bara ska rulla på?

Vad händer den dagen Ericssons styrelse beslutar sig för att lägga ner FoU-avdelningen för att enbart satsa på att tillverka befintliga mobilmodeller?

Det är tur att det finns goda möjligheter att prioritera förkovran, inspiration och dialog om väsentligheter, ex:

• Skolforskning - hur man bevakar forskningsfronten
• Pedagogisk Pub (land och rike runt, själv är jag på puben 5/6 i Stockholm/Sollentuna om du även vill föra dialog i 3D)
• Edcamp, Skolchatt, TeachMeet, …
• Sponsrat seminarium Lärares yrkesetik
• plus givetvis alla givande diskussioner i stort och smått med såväl kollegor och elever

Jag har just tillbringat en timme med att diskutera Lärande, Livet samt en del om skolans arkitektur och organisation av alltihopa. Inte helt ovanligt måhända. För mig var det eftermiddag, för Peter Lippman var det sen kväll – han befann sig nämligen fysiskt i Australien. Ändå bara en lärplatta bort när nu Internet knyter samman världen! Givande och intressant, inte särskilt märkvärdigt utan bara fungerande infrastruktur. Tekniken i sig är inte särskilt intressant, den skapar bara en del ytterligare möjligheter till kommunikation.

Apropå kommunikation har jag och mina kollegor som vanligt skickat 10-20 SMS mellan varandra den gångna veckan. Ofta korta frågor – snabba svar. Ett smidigt sätt att lösa situationer som uppstår oavsett om man är plats eller inte. Via e-post har vi också löst ett och annat praktiskt problem. Vi har också via e-post och konferenssystem tipsat varandra om ett och annat som vi tänkt kan inspirera undervisningen.

Självklart vill vi arbeta effektivt! En smart mobil, en lärplatta och en dator får väl anses som självklara arbetsredskap idag? Märkligt nog är detta något som vi idag står för själva… Rent fackligt är det förstås vansinne att vi gör så, men jag kan bara inte med att arbeta utan att använda dem (men skulle inte ha några problem att låta bli om jag såg det som ett problem). Jag skulle gärna ställa upp på BYOD om infrastrukturen bara fungerade och lönerna var på en mer rimlig nivå.

För vem vill inte ha en lärare som kan fokusera sin tid och sin kraft på det som är själva huvuduppdraget: undervisningen och den därtill hörande planeringen + uppföljningen + utvecklingen av densamme? När det gäller utvecklingen finns ju ungefär hur mycket som helst ”där ute”; som exempelvis Skollyftet, TeachMeet, Ted, PedagogStockholm, PedagogMalmö, Parasoll och tusentals (tusentals) fler.

Undervisningsrelationen är också en grundbult för lärande och även här kan välfungerande infrastruktur tillföra en hel del. Jag säger inte att lärare ska eller ens bör vara uppkopplade och alltid tillgängliga – verkligen inte – men jag säger att var och en bör kunna fatta medvetna beslut om sin egen nivå utan att tekniken lägger hinder i vägen.

Eller?

Idag härligt väder för glass. Kristi Himmelsfärdshelg ger en stunds välbehövlig paus i vardagen. På måndagen återigen dags för Elevledda utvecklingssamtal – vilka ger mycket mindre arbetsbelastning när de genomförs än traditionella, men i gengäld möjligen kräver något mer tänk innan. Något opraktiskt tog jag dessutom två dagars paus i form av Skolriksdag, samtidigt som min mentorskollega försvinner iväg på viktig sambedömning när jag återvänder. Dock viktigt med påfyllnad, jag är ännu uppfylld av Skolriksdagen, fler blogginlägg lär följa… En sak som återkom var vikten av kollegialt kollaborativt lärande, samt att de områden som lyckats vända negativa skoltrender alla valt att fokusera hårt på några få saker.

I avsaknad av morgontidning läser jag gårdagens DN Sthlm:

Stockholms lärare har en så hög arbetsbelastning att de riskerar att bli sjuka, anser Arbetsmiljöverket. Om inte staden gör något åt detta senast den 15 augusti 2013 hotar böter på två miljoner kronor.

Arbetsmiljöverket konstaterar att lärarna upplever att de har alldeles för mycket administrativa plikter. Dessutom har Stockholms stad lagt på dem ytterligare uppgifter som inte finns uttryckta i skollagen.

För en tid sedan arrangerade en elev glassprovning av säsongens nya smaker. Vi lärare lät det förstås inte bara bli till en trevlig aktivitet i sig utan lade på ett raster utifrån förmågan att planera, genomföra och dokumentera en Systematisk Undersökning, som vi arbetat så träget med detta läsår. Det blev en trivsam och givande stund. Här klickar nu  en tanke som jag gavs på seminarium om Orka och utvecklas som lärare – Läraryrkets kärna:

Varje säsong lanserar de stora glassbolagen några nya smaker och varianter på glassar.

Varje säsong tar de också bort några av de tidigare. Det är helt enkelt inte möjligt att bara tillföra nytt, något måste bort för att det inte ska bli för trångt i frysboxen. Självklart tar man alltid bort något som någon kommer att sakna. Ibland blir det högljudda protester (som när Lakritspuck försvann, trots att den inte var någon storsäljare så hade den uppenbarligen en trogen krets).

Tänk om samma idé skulle gälla skolan? För varje ny uppgift som tillförs så måste någon annan tas bort. Vi måste helt enkelt välja och på allvar prioritera! Skolan kan inte göra allt som är viktigt. Tiden, kraften, resurserna är ändliga, behoven är oändliga. Alla problem i samhället kan inte lösas genom skolan och genom en reformerad lärarutbildning (redan idag skulle den enligt Lärarutbildningskommittén behöva vara 14 år lång för att allt som borde ingå i en lärares examen också skulle hinna beröras på ett vettigt sätt).

Vi måste välja. Vad ska vara skolans främsta uppgift? Vad är lovvärt, men får göras först när det viktigaste blivit gjort? Vad är inte ens särskilt viktigt? Vad är föräldrarnas uppdrag? Samhällets? Socialtjänstens? Glassbolagens?

Ödmjuk Orubblighet, någon?