Våga göra självporträtt!

Det här inlägget beskriver två inledande porträttövningar där jag som pedagog jobbar mycket med att eleverna ska våga uttrycka sig. Dels genom att föregå med gott exempel och teckna och experimentera med mitt eget porträtt i klassrummet och att arbeta med tryggheten i gruppen med hjälp av en Levande Verkstadsmetod.

Varför porträtt?

“Do not worry about your originality
You could not get rid of it even if you wanted to.”

Detta citat visas i början av ett youtubeklipp och blev utgångspunkt för inledande frågor och diskussion kring självporträtt denna termin. Att självporträtten är i konstnärens stil. att vi alla har en personlighet i hur vi gör bilder, precis som vår handstil. Att vi alltid kan upptäcka något nytt i vårt ansikte – att vi har en relation med oss själva. Att det är ett motiv som återkommer genom historien och som vi kan läsa av mycket i. I vår selfiekultur kan man tro att det skulle vara mer intressant med att arbeta med sitt eget porträtt och hur man framställer och väljer att representera sig. Men jag upplever att det blivit större osäkerhet och att jag behöver jobba mycket mer med trygghet i grupperna och peppa ordentligt för att eleverna ska våga jobba med sitt eget porträtt idag än tidigare om åren. Är självporträtt mer brännande idag än för tio år sedan?

Första övningen – grunderna i att teckna porträtt

För att ha något att utgå ifrån och kanske fortsätta att utveckla så började vi med att lära känna våra egna ansiktsdelar.
Jag hade en traditionell lärarledd genomgång där jag tecknade av mig själv och eleverna såg sig själv i sina speglar och tecknade sig själva på A3-papper. De följde hur jag gjorde på ett stort 50×70 cm ark på whiteboarden och gjorde efter. Jag föregick alltså med gott exempel och “lämnade ut min egen teckningsprocess till allmän beskådan”. Jag berättar tydligt att jag vill se på deras papper om de följt med i det jag går igenom och om de försökt att se proportioner och former. Det är alltså inte noga ifall det blir likt eller ej.

Jag brukar börja med huvudformen och berätta om vår gamle statsminister Ingvar Karlsson och hur han fick smeknamnet “foten”. Fångar man inte huvudformen så är det svårt att få det likt. Därefter säger jag att vi är matematiker och ska mäta upp var alla ansiktsdelar ska vara. Eleverna får mäta på sig själva och se varför hjälplinjerna är ett kors i mitten av ansiktet. Varför ska ögonen vara så långt ner? Att nästippen ofta är på hälften av hälften av det som är kvar, och munnen på resterande hälften. Att nästippen är enklare att få till om man samtidigt uttalar vad det är man tecknar. Näsvinge – näsborre – nästipp – näsborre – näsvinge och så har vi “snorrännan” under nästippen och vips så kan vi komma ihåg det för det ser ut som en fågel som flyger inom parentes. (Jag är för evigt tacksam till bildlärare Peter Andersson i Lund vilken lärde ut detta med näsan för över 25 år sedan när jag praktiserade hos honom.)

Att föregå med gott exempel och visa eget arbete i klassrummet

När veckan var slut så hade jag ett antal genomgångs-porträtt, vilka eleverna också fick se. Vad bra den efterföljande diskussionen blev, där en elev skrek rakt ut att – “den där till vänster den var bäst”! Hur kom du fram till det? Var blev det likt? Jag kunde avdramatisera det att en bild bara är en bild och att det är genom övning vi utvecklar oss. Där var jag nog lite morgontrött och där hade den klassen koncentration och den där timmen innan lunch var lite rörig och då blev porträttet si och så. Att det inte bara är resultatet utan vad som händer i processen och hur jag upptäckte att jag slarvade lite med munnarna men upptäckte hur mina hårtestar flyger och far. Många elever vill gärna fortsätta på sina realistiska porträtt. Någon utropade – det liknar ju min faster! Kan det vara ett släktdrag du fått tag i? Många härliga och engagerande diskussioner.

Sen visade jag också dessa gamla självporträtts-godingar jag gjort genom åren, vilket eleverna också tycker är spännande. Allt för att avdramatisera det pinsamma flera elever tycker det är att andra elever ser deras pennstreck och få fram fascinationen inför att vi ibland lyckas fånga något av hur vi ser på oss själva eller när vi lyckas fånga något personligt.

 

Och vi tittade på denna:

Cirkelporträtt i Levande verkstadsmetod

Innan sportlovet så hade jag också en målerilektion i Levande Verkstadsmetod. Den går till så att jag förberett ett eller två långbord. Förberett på borden finns till sittplatserna på ena sidan vattenglas, en tempera-kakfärg per konstnär och en pensel. Eleverna på ena sidan börjar vara modeller och på den andra sidan börjar eleverna vara konstnärer. MEN, konstnärerna cirkulerar så när jag säger byt efter någon minut, så tar eleverna färgerna med sig och flyttar ett steg åt sidan. Alla har nu en ny kompis samt ett påbörjat porträtt att fortsätta på. När halva lektionen har gått och konstnärerna cirkulerat ett varv och målat på allas porträtt då byter eleverna roller så att alla får både måla och vara modeller.

Instruktioner för gott arbetsklimat

Innan eleverna fick starta gick vi igenom hur vi förra lektionen började med en grundform. Jag visade exempel på hur man kan ta en färg för skuggsidan av ansiktet och en annan för den ljusa delen. Att vi skulle måla denna gången och att det skiljer sig från att teckna. Att man ser mer form, ljus och skugga och att vi ofta gör linjer automatiskt. Att vi skulle våga vara modiga att använda mycket färg tillsammans, så modiga som man bara kan vara tillsammans. Här fungerade “var nu rädda om varandra och respektera varandra, låt bli att måla illuminati på näsan och horn i pannan” för det är skillnad på att förstöra och att förbättra. Har en elev gjort alltför rund grundform på ansiktet kan en annan t.ex. måla över sidorna med håret, eller med en kraftigare färg. Någon grupp höll på att spåra ut och jag fick ge väl många tillsägelser, en andäktig tystnad och koncentrationen bredde ut sig i en annan grupp.

Möten mellan elever ger glädje

MEN, i alla klasser bredde leendena ut sig, de hade genuint trevligt tillsammans allihop. De bjöd på sig, de såg varandra i ögonen, de log och de hjälpte varandra, de höll sams. En elev som mår jättedåligt för tillfället sa att hade vi inte gjort detta tillsammans så hade jag backat på uppgiften. En elev kom äntligen in i klassrummet och deltog på sin första bildlektion – och har gått på alla sedan dess. Precis som i kooperativt lärande så använder sig Levande Verkstad av individ och grupp. Här får alla vara med runt bordet. Även den som är i utkanten.

Elevernas egen fördjupning

Det var de inledande två övningarna på området och nu har eleverna börjat experimentera med sina självporträtt och olika modernistiska konstriktningar.  Jag lägger tonvikten vid att man under denna tidsperiod är i en process, undersöker i bild, experimenterar och söker ett uttryck man tycker om. Åttorna fick skissa modernistiska uttryck med hjälp av olika appar och som vi skrev ut och hade som förlagor. Åk 7 gör linoleumsnitt utifrån “da vinci-” kalkeringsappen som jag skrev om i förra inlägget. Åk 6 har något mindre val och testar pointilistism eller popkonstuttryck. Några av bilderna finns nu på Bildsalen på Instagram

Lämna en kommentar

  • (will not be published)