”Löpande-bandet-fabriken”

Denna gång har jag som ämnesspanare i bild försökt utgå från min föräldraroll och ge en bild av en bildundervisning så som jag mött den genom mina barn. Utifrån min bildlärarbakgrund kommenterar jag vad jag upplever som problematiskt med den.

Denna gång har jag som ämnesspanare i bild försökt utgå från min föräldraroll och ge en bild av en bildundervisning så som jag mött den genom mina barn och så som kanske många barn möter den. Jag kallar denna undervisning; ”löpande-bandet-fabriken”. En bildundervisning där bildläraren visar eleverna vilket resultat det ska bli och sedan går runt i klassrummet och reproducerar originalbilden med hjälp av ”arbetarna” – sina elever.

Det finns flera problem med detta och jag tar två exempel.

Ex 1: Min dotter kom hem och var arg för att ”hon inte ville ha gardiner i sitt fönster” i sin bild och det måste hon ha!

– Ok, sa jag som förälder. Jag frågade om det kanske var för att de skulle öva på draperingar, hur man kan skugga för att det ska se ut som textil?
– Nä, fröken höll upp ett julvykort (rätta bildlösningen) och sa att nu skulle vi göra julfönster.
– Ok, sa jag som förälder. Lärde du dig något då?
– Nä, det var tråkigt. Och jag ville inte bråka med fröken.
– Ok, du får väl se det som att med varje ny bild du gör, så övar du teknik. Till exempel att färglägga jämnt, få form på olika saker. Du får skapa de bilderna du vill här hemma.

Kommentar
För att göra uppgiften mindre begränsande och mera öppen för elevens kreativitet och fantasi kunde man kanske struntat i att visa någon förlaga alternativt visa flera olika varierade förlagor. Eller att eleven fick frihet att göra förändringar från förlagan. Som en hjälp för elever att hitta på idéer till sin bild skulle läraren kunna brainstorma med sina elever framme på tavlan, så de får en lista med bildelement att plocka från till att göra sin egen bild.

Ex 2: Jag följer med min dotter en skoldag – där ingår en bildlektion.

Min dotter ber att få ett papper så att jag (förälder) också kan få göra uppgiften.
Jag försöker följa instruktionen på tavlan. Rita sex katter, fyll med mönster. Färglägga bakgrunden. Förlagan sitter uppsatt så att man kan se hur det ska se ut. Några olika exempel på kattansikten finns också. (Inga syften/lärandemål står på tavlan). Jag börjar.

Oj, min påbörjade katt börjar liknar en bulldog. Min puls går upp. Jag måste sudda. Rita om, plötsligt blir frökens utskrivna kattexempel på tavlan viktiga – grundformen triangel, ok nu liknar det en mus. Jisses, jag som varit bildlärare i 22 år borde väl kunna få till 6 katter. Jag känner mig dålig. Är jag så dålig på att teckna? Jag måste öva upp mig mer! Tankarna far genom huvudet på mig. Men jag har ju min skissteknik, så tillslut har jag fått ihop sex katter. Ett lejon med typisk lejonsvans, en siameskatt, en katt vänd från betraktaren, en liten kattunge med tassar.

Flickan snett över bordet får en tillsägelse att katterna på hennes bild inte täcker upp pappersytan tillräckligt och att hon ska sätta en måne på ytan. Flickan sätter pliktskyldigt dit en måne på platsen där fröken pekar. Flickan klämmer dit några stjärnor på himlen också och jag applåderar henne inombords.

Det var mycket lärorikt för mig att sitta som elev och göra denna uppgift. I bilen på hemväg sa min dotter:

– Mamma, du gjorde fel där på bildlektionen, man fick inte rita svansar, eller mönster i kattansiktena, eller tassar.
– Nähä, men varför sa du inte det?
– För att jag ville att din bild skulle bli fin!!! Hon fortsatte – sina egna idéer, dem får man göra hemma!
– Ok, då åker vi hem och gör lite egna bilder nu.

Kommentar:
Jag satt där med mina 22 års erfarenhet av att teckna och fick ångest av att inte göra rätt. Vad händer då när man är nybörjare, eller har motoriska svårigheter. En ångestdämpning skulle vara att få göra vilka djur man ville. Varför just katter? Lusten att skapa (ett av bildämnets syften) skulle som jag ser det, öka ifall eleven såg att det råkade bli en mus – och får göra en mus. Och varför inte låta eleverna få utlopp för divergent tänkande genom att associera till de linjer och former som råkar bli på pappret, att det också räknas som rätt. (Bildämnets syfte: öva sin kreativa förmåga)

Vad innebär det att ”göra någon annans bild”?
Det är också problematiskt att bildläraren visar upp någon annans bild som förlaga eftersom eleven vänjer sig vid att plagiera andras bilder vilket är upphovsrättsligt tveksamt och motverkar bildämnets syfte.

Slutligen, och det är viktigt, har jag här som förälder mött bara ett litet brottstycke av barnens bildundervisning. Med en mer fullständig bild hade jag kanske uppfattat uppgifterna på ett annat sätt.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)