Att reflektera och utveckla sitt ledarskap

I veckan som gått har ledarskap och ordning och reda diskuterats flitigt i media. När jag inför detta blogginlägg läser inlägg och diskussioner kring ledarskap i klassrummet så virvlar det av olika förhållningssätt, definitioner och syn på ledarskap. Det som jag framför allt förvånas över är tankarna att det är en talang du föds med istället för någonting du kan utveckla och lära dig. Finns det ”en fallenhet” eller är det 10 000 övningstimmar som gäller?

Jag har skrivit ner min lärarfilosofi och jag läser och reviderar den varje läsår. Detta eftersom jag själv förändras och allteftersom jag tar del av aktuell forskning. Jag behöver justera mitt ledarskap efter de elever jag har just nu, hur länge jag arbetat på arbetsplatsen och så vidare. Jag tror inte man någonsin blir färdig i sitt ledarskap.

Under hösten hade jag en bok liggande som jag gärna ville läsa: ”Classroom management for Art, Music and PE Teachers” av Michael Linsin. Jag valde boken eftersom den handlade om just praktisk estetiska lärares förutsättningar och behov. I efterhand tänker jag att den kan vara bra för alla och att det är bra att läsa om ledarskap oavsett inriktning för det finns alltid små guldkorn att plocka upp.

Första arbetsveckan ägnade jag min transporttid åt att läsa. Jag provade också några tekniker ur boken och kunde iaktta och reflektera över mig och min undervisning. Här nedan är några tankar jag skulle vilja fundera mer över och anpassa.

Vems ansvar när?
Den bok jag läst går tydligt igenom ansvarsfördelningen i klassrummet. Den får mig att vilja tydliggöra för mig själv (igen och igen) hur det är i mitt klassrum.

Jag har ansvaret för att vara tydlig.
Eleverna har ansvaret för att lyssna.
Jag har ansvaret för att inspirera och variera, inkludera och anpassa.
Att skapa bra lektioner och älska mitt ämne och mina elever.
Eleverna har ansvaret för att lära sig.

Ordningsregler och klassrumsrutiner fungerar ihop med min lektionsplanering och mitt bemötande. Mitt ansvar och elevernas ansvar växlar många gånger under en lektion.

Hur ger jag instruktioner?
Att ge instruktioner är ett väldigt intressant område. Om jag har gett instruktioner så borde eleverna ha lyssnat och då behöver jag väl inte upprepa dem? Om jag begär klassens uppmärksamhet så borde jag bara behöva be om det en gång? Då borde jag inte behöva stå och vänta på att klassen ska tystna någon längre stund? Det är lättare sagt än gjort i en bildsal, t.ex. när åk 6 gör vikgubbar och några blir så glada och exalterade över vad som blivit på pappret så de bara måste visa varandra och på tre sekunder är flera uppe och besöker någon kompis vid ett annat bord. Innan kaoset utbryter ska jag samla ihop och återföra ordningen och kunna tränga igenom med en instruktion. Vi går en vernissagerunda på slutet istället så kan alla få arbetsro nu…

En av teknikerna jag fick anledning att prova denna vecka var när jag skulle be om uppmärksamheten av en klass när den var alltför ouppmärksam! Jag provade att dela upp det jag ville säga i korta steg. Nu vill jag att alla står stilla, så kan ni gå till era platser, så kan ni sätta er ned och för varje instruktion så uppfattar allt fler och fler och några ögonblick senare så har alla förstått att fröken vill säga något – då kan jag ta alla steg jag ville säga. Detta sparade mycket energi.

När ska jag vara aktiv och passiv i klassrummet?
Om jag gett instruktioner om hur man skall städa, kanske till och med skrivit detta på tavlan. Då ska jag hålla mig tillbaka och lämna ansvaret till eleverna att klara det själva. Hjälper jag för mycket i det läget gör jag eleverna osjälvständiga. Istället kan jag iaktta eleverna, se vad som behöver förtydligas. Likadant när jag gått igenom vad alla ska göra och frågat om alla vet vad de ska göra. Då har jag lämnat över ansvaret till eleven.

Att vara extremt konsekvent i vissa detaljer
När vi bara har en lektion i veckan behöver vi lärare vara extremt konsekventa. Även denna vecka gäller reglerna här inne. Vad som än händer är det detta som gäller här inne. Samtidigt vill vi vara kreativa och kanske ha mer variation än i andra klassrum. I PE-ämnen ställs extra stora krav på eleverna och på läraren att leda jämfört med andra ämnen menar författaren som varit ”klassrumslärare” tidigare. Vi ska kunna hantera material, rörlighet, arbeta säkert – ett ordnat kaos som blixtsnabbt kan förändras.

Förhållningssätt
Under min utbildning kommer jag ihåg att vi talade om att ens sinnesstämning smittar av sig på eleverna och vice versa. Det här är inte lätt. Det är svårt att behålla lugnet genom arbetsdagen oavsett vad som inträffar när jag möter 100 elever i 180 km/timmen och känner mig överkörd. Jag ska fortfarande gå till jobbet nästa dag och nästa dag lika lugnt och älska mina elever och mitt ämne. Att behålla lugnet är nog arbetslivets stora utvecklingsområde i det stora hela. Det går fort idag!

Människosyn
På vår skola är de flesta elever medvetna om vilka elever som vi lärare och skolledning samarbetar mycket kring. När jag har lektion är jag tillgänglig för dem som är beredda att lära sig och jag försöker inkludera dem som har startsträckor. Att ge tillsägelser för att regler och rutiner bryts utan att anklaga, utan att vädja till välvilja, utan affekt och utan att tala tillrätta är en daglig utmaning och jag övar mig varje dag. Om jag intresserar mig för mitt ledarskap så ser jag hur det kan stödja mig. De elever som behöver mycket samarbete av oss vuxna behöver ofta stöd från andra utanför skolan. Vad hjälper det att utbilda lärare i ledarskap när det är annat stöd denna grupp behöver?

När jag handleder VFU-studenter är det den reflekterande förmågan som jag tycker är viktigast att arbeta med. Alla lärare behöver skapa tid att själv reflektera. Det är intensivt och komplext att undervisa och det behövs tid avsatt för detta.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)