Om kommunaliseringens effekter på skolan

1989-1991 protesterade Lärarnas Riksförbund med näbbar och klor mot kommunaliseringen. Andra aktörers tystnad köptes. Redan 1986 rapporterade vi om ökade klyftor mellan skolor (Därför avvisar lärarna en kommunalisering). Sedan strejkade vi, eftersom de flesta lärare inte ville ha en ny huvudman. Professor emeritus Leif Lewin säger i sin rapport Kommunaliseringens effekter för skolan ”Att genomföra en reform under motstånd från dem som ska verkställa den bäddar för ett implementeringsmisslyckande.”

Varför går Lärarnas Riksförbund på så hårt om huvudmannaskapet? En av förklaringarna finns i rapporten: styrningen av skolan är fundamental för resultatutvecklingen. När kommunaliseringen genomfördes var det en decentralisering och liberalisering på samma gång utan någon större kontroll: läroplanerna från 1994 var extremt otydliga och godtyckliga och gav inget större stöd för verksamheten, kommunerna var ovana att hantera lärare som yrkeskår, statsbidragen användes inte till det de var ämnade och friskolorna trädde in som en ny aktör på marknaden. (här är det viktigt att påpeka att Lärarnas Riksförbund vill ha kvar friskolor)

Rapporten Sveriges lärare om statens roll i skolan  visar att 80 % av lärarna i grundskola och gymnasium (oavsett facklig tillhörighet) vill att staten ska ta över huvudmannaskapet. Därför är det inte konstigt att Lärarnas Riksförbund fick i uppdrag att verka för detta på 2008 års kongress.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) hävdar genom Per-Arne Andersson (SVT Gomorron, 10 februari) att det är kvaliteten på undervisningen och vilken kompetens lärarna har som är avgörande. Det nämns från deras håll inget om lönesättningen, eller vissa kommuners ovilja att införa förstelärare (har dessa kommuner inga duktiga lärare?) eller vilka förutsättningar och arbetsvillkor som man har gett lärarna.

Vi i Lärarnas Riksförbund säger inte att kommunaliseringen är den enda roten till det onda i skolan. Men man har inte lyckats vända trenden efter snart 25 år, vilket milt uttryckt kan anses beklämmande. Den kommun i Sverige som satsar minst ligger på drygt halva elevpengen mot den som betalar mest. Självklart ger det helt olika förutsättningar. Lärarnas Riksförbund har kritiserats hårt för att alldeles för aggressivt driva frågan om en statlig styrning av skolan. Betänk då detta: om vi inte startat argumentationen för 5-6 år sedan hade detta idag varit en icke-fråga. Nu införs reform på reform där statens reglering av verksamheten ökar, vilket måste ses som olika fall framåt mot en nationell kunskapsskola.

Johan Runesson

ordförande distrikt Kronoberg

Kommentarer (6)

  1. Bengt Hjalmarson skriver:

    Lewins analys är misslyckad

    Vem skulle väl komma på att ställa en diagnos på alla patienter på ett sjukhus? Eller anpassa dörrars höjd till befolkningens medellängd? Professor Leif Lewins utredning om kommunaliseringen av skolan – som den redovisas i måndagens DN – analyserar orsakssamband ytligt och slarvigt.

    Det beror främst på att Lewin, som så många andra, betraktar ”skolan” som en enhetlig, homogen företeelse. Detta är ett föga förnuftigt, och absolut inte vetenskapligt, sätt att beskriva en så komplex företeelse som skolan.

    Lewin diskuterar i artikeln följaktligen inte orsaker till att en hel del kommuner, till skillnad från andra, faktiskt har lyckats väl med att ta över skolan. Vilka samband kan finnas mellan huvudmannaskap, skolresultat och t ex kommuners storlek, politisk styrning, skoladministration, historisk bakgrund, lokalsamhällets karaktär? Vad kännetecknar de skolor/kommuner som misslyckats mest? Framgångskriterier? (Finns det förresten samband mellan kommunal effektivitet när det gäller skolan och andra verksamheter).

    Lewin pekar på svårigheter att genomföra reformer under motstånd från lärarna. Det är inte ovanligt, men givetvis inte önskvärt att politiska beslut genomför trots att tjänstemän inte gillar dem. Men svansen bör inte styra. Här är det också varit intressant att ta reda på var man trots allt lyckades och vilka skälen var härtill.

    Kommunerna fick inget stöd av skolverket, framför Lewin. Vad kännetecknar skolor som ändå klarade sig? I vilken utsträckning agerade skolverket professionellt respektive var ett tillagsinställt och passivt redskap åt regeringen?

    Det har också visat sig, enligt Lewin, att ”kommunerna” (alla!) inte gett lärarna och rektorerna stöd i tillräcklig utsträckning för det ”kollegiala” (vad är det?) utvecklingsarbetet. Hur ser analysen ut: I vilken utsträckning handlar det om resurser respektive t ex utvecklingskompetens. Hur har skolorganisationer krävt stöd? Lyckade exempel?

    Lewin pekar på att lärarna vara oförberedda och fick inte adekvat fortbildning för att medverka i målformuleringen. Hur var det där man lyckades bra? Är fortbildning det som skulle behövts främst? Hur är det med analysen?

    Finns det någon vetenskapligt säkerställt samband mellan å ena sidan lärarlöner och lärarnas status i olika skolor och å den andra skolresultaten? Det har inte Lewin redovisat, men lyfter ändå fram det som en viktig orsak till att kommunaliseringen misslyckats.

    Lewin påstår att det är populism att säga att skolans kris är Björklunds. Kanske det, men det borde väl finnas något samband mellan skolresultat i den kommunaliserade skolan och en regerings insatser under så pass många år. Vilka av regeringens beslut har främjat respektive hindrat en positiv skolutveckling? Analys?

    Det är mycket möjligt att kontrollen av skolsystemet har blivit alltför krånglig. Men hur kommer kommunaliseringen in i sammanhanget? Vilka skolor har stora problem med kontrollsystemet och vilka har kunnat utnyttja det i arbetet?

    Lewin slutsatser är anmärkningsvärt truistiska ”lärarna ska få bästa tänkbara förutsättningar”. Men ökat lärarstöd behövs sannolikt inte i många fall och räcker säkert inte i andra. Det skulle en analys kunnat visa. Och hur ska stödet utformas och iscensättas? För att förbättra sådana komplexa system som skolan är det ofta direkt kontraproduktivt att sätta in enstaka åtgärder, ryckta ur sitt sammanhang. Det borde t ex Björklund, andra klåfingriga skolpolitiker och givetvis forskare ha lärt sig vid det här laget.

    Bengt Hjalmarson
    Organisationskonsult och författare

  2. Lars lundin skriver:

    Jag vet inte vem du är Bengt – men när du drar så långt gående slutsatser av en artikel som ska försöka återge en rapport på 773 sidor och gör det på ett oerhört ytligt sätt – så. … ja, varför ska man ta ditt inlägg på allvar? Du är verkligen organisationskonsult? Har du under de senaste 20 åren verkat inom skolan? Kommunal eller privat?

  3. Reine Hindberg skriver:

    Hej Bengt,

    Tack för ditt inlägg. Det är viktigt med kritiska röster i skoldebatten. Du ställer en rad frågor och jag ska försöka peka på några svar.

    Men låt mig inleda med att säga att mitt intryck inte är att Lewin missförstått att skolan är en komplex organisation. Och visst finns det enstaka kommuner som lyckats med det som delvis var kommunaliseringens syfte – en god kvalitet i undervisningen. Men jag har förstått det som att professor Lewin har haft som uppdrag att analysera helheten – effekterna på hela skolsystemet och att det är det som lett honom till de kritiska synpunkter han har på kommunaliseringen.

    Du efterlyser i ditt inlägg en diskussion/analys av olika goda exempel som du anser finns. Självklart är det intressant med en analys av de kommuner som trots allt lyckats och det förutsätter jag att huvudmännen och SKL gjort under årens lopp. Men uppenbarligen har inte kommunerna förmått lära och inspireras av dessa goda exempel under de dryga 20 år de har haft ansvaret för skolan. Vad det i sin tur beror på – ointresse, okunskap eller annat kan säkert variera men misslyckats har de. Små tomtebloss av framgång kan ju heller aldrig vara ett tillräckligt gott skäl för att bevara ett styrsystem som till sin helhet gett ett negativt resultat med sjunkande kunskapsnivåer, bristande likvärdighet, urholkade lärarlöner och försämrad arbetsmiljö.

    När det gäller sambandet mellan höga lärarlöner och goda resultat så finns det sådan forskning som tydligt visar ett sådant samband. Se länk http://cep.lse.ac.uk/pubs/download/cp352.pdf

    Du frågar även efter någon studie av regeringens genomförda reformer och dess resultat. En sådan har gjorts av nationalekonomen Jonas Vlachos och Peter Fredriksson och de konstaterar att de haft liten betydelse. http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.34d8785812fd178ec94800022368/1377195294594/110608+Fredriksson+och+Vlachos.pdf

    Slutligen håller jag helt med dig om att enstaka åtgärder sällan ger goda resultat. I min egen kommun, Malmö, har det under åren ständigt lanserats kortsiktiga åtgärder och projekt som i det långa loppet sällan lett till någon varaktig positiv förändring. Nu har tack och lov även arbetsgivarsidan insett att denna “projektsjuka” inte är rätt väg. Det krävs långsiktighet i de åtgärder som genomförs.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)