Johan Runesson, Växjö

Medborgare, kanske du som jag är en yrkesverksam lärare tillika fackligt ombud? Då kommer du nog känna igen dig i följande beskrivning…

När jag på 90talet gick lärarhögskolan talades det om att man skulle välja stoff själv, man skulle reflektera och fundera på hur man bäst kunde lägga upp det i ordning för att eleverna skulle få ut mesta möjliga av den tid som lektionen gav.

Pytt heller! Inte katten hinner vi fundera över sådant? Vi trampar vatten och håller näsan i höjd med ytan för att klara oss från dag till dag. Vi hinner möjligen att plocka fram VAD eleverna ska göra. Inte HUR. Tröskelpedagogik? Tja – kärt barn har många namn!

Men vart tar tiden vägen? Jo, som Max Entin varit inne på: jag hinner inte tala med dig eftersom jag måste hinna skriva om dig.  Eller en gammal blogg från undertecknad.

För att detta ska fungera måste de som bestämmer förstå att lektioner kräver mer tid än bara genomförandet. Men här finns denna pudels kärna. Ty för även om tjänstemän på förvaltningsnivå har arbetat 15-20 år som lärare glöms de förutsättningar man en gång arbetat under bort fortare än kvickt. Uti det fall man ens har en skolbakgrund; ibland kan man vara militär, HRspecialist eller någon annan titel som inte har bäring på utbildning.

Man får höra kommentarer som ”Vi kan ju inte dela in tiden i massa olika kategorier”, ”Jag har ju möten en stor del av veckan och det fungerar” bla bla bla…

Jag brukar uppgivet förklara att jag inte kan säga till 5A att vi avbokar musiken vecka 7 och tar det efter lunch vecka 9 istället – det kan herr/fru tjänsteman med sitt möte. Och jo – här måste kategoriseras tider eftersom arbetsgivaren alltsedan 91 inte gjort annat än försökt att klämma in så mycket det går mellan måndag och fredag – till men för elevernas resultat och lärarnas arbetsmiljö.

Här, medborgare, måste vi lärare förtydliga bilden: politiker i Stockholm (stat) genomför en mängd förändringar i skolan som är fantastiskt bra, men som genom dokumentationskrav kräver mer tid av varje lärare än tidigare. Politiker i kommunerna ska realisera detta med sina lärare men vill inte riktigt erkänna den bilden jag ger, utan ska helst göra en av Sveriges största skolreformer sedan 1842 kostnadsneutralt, och helst med färre lärare än tidigare…

(rått hånskratt)

Lösning? En offentlig huvudman istället för två – NU! Med andra ord låt staten ta över denna cirkus.

RIDÅ

Medborgare, du som tror att läraryrket 2012 går att jämföra med den ”glidiga nidbilden” Gösta Åstorparn Brodin gav Sverige för många år sedan – tänk om!

Det sätt som kommunpolitiker hanterat skolan och dess lärare de senaste 20 åren resulterar i en massflykt. Jag kan räkna upp ett 40-tal kursare, kompisar, kollegor och annat som idag av egen fri vilja arbetar med något helt annat än de studerat i 5 år för att bli. Och tro mig medborgare och kommunpolitiker – det är INTE dåliga lärare som försvinner. Tvärtom, det är driftiga och företagsamma individer! I takt med att professionens attraktivitet sjunkit, har också meritvärdet bland de sökande fallit, men också konkurrensen om platserna.

Lärarnas Riksförbund i Växjö har precis samlat in ett underlag som ger en bild av en profession i fritt fall, framför allt på grund av ”vanvördig vanvård av verksamheten”.

76 % av lärarna i Växjö kommun har det senaste halvåret funderat på att byta yrke; tre fjärdedelar som inte vill jobba kvar. Många av dessa har sett sin professionella frihet kringskäras av  missunnsamma politiker, och oförstående belackare.

84 % hinner inte med det de ska inom ramen för sin arbetstid – med vilken kvalitet kan just ditt barn/vår elev bemötas då? 50 % av lärarna upplever dagligen stress, resten på veckobasis.

78 % har ingen balans mellan lektioner och övrigt tid. Detta vill Lärarnas Riksförbund centralt reglera, då vi sett arbetsgivare som i ekonomiska vinstsyften piskar lärare att undervisa allt större del av tiden. Trots att vi går mot uppgifter som konsumerar den övriga tiden: framför allt grundskolans lärare har fått ett gigantiskt dokumentationskrav med nya skollagen och kursplaner/läroplaner.

Till dessa katastrofsiffror ska läggas en ovilja att förbättra våra villkor: det enda man uppifrån talar om är att förbättra elevernas resultat. Ofta ska det ”pedagogiska löpande bandet” snurra fortare, med färre personal och en bättre produkt. Lycka till!

Vi ska också ta med i beräkningen att lärarnas köpkraft urholkats de senaste decennierna; från att vara i paritet med riksdagsledamöternas (idag: närmare 60 000/mån) till att ge negativ livslön. Detta betyder att vi lärare hade haft mer i fickan om vi gjort något annat.

Och sen var det ju det här med fostransuppdraget. Oj oj oj. Det är inte lätt att idag åläggas uppfostran i den omfattning som samhället förväntar sig då föräldrar många gånger bemöter lärarna med oförstående, och ibland kommentarer som: ”Jag uppfostrar faktiskt mitt barn till att slå tillbaka!” och när vi påtalar felaktigheten i detta blir utskällda. Inget rött äpple på katedern här inte!

Åtgärder?

Reglera gruppstorlekar centralt så att varje elev kan bli sedd och få lärartid nog att utvecklas.

Chockhöj lärarlönerna så att studenter flockas kring lärarutbildningens platser, och en rejäl konkurrens uppstår

Förstatliga skolan – låt inte den lokalt kommunala kassakistan begränsa ditt barns förutsättningar att utveckla sina kunskaper.

Johan Runesson, ordförande Lärarnas Riksförbund i Växjö