Johan Runesson, Växjö

Igår var det siste april och jag njöt av ett vackert majbål vid Växjösjön, anordnare Växjö kommun. Som en magnifik och värdig avslutning skickade man i den ljumma aprilkvällen upp ett gnistrande stjärnregn av fyrverkerier från en flotte på vattnet. Precis som det anstår en stad med lite värdighet, och som är lite så där på gång. Att visa framfötterna.

Dagen efter läste jag i olika sociala medier om hur imponerade och andlösa mina vänner i Växjö hade blivit av skådebrödet. Inte konstigt, för nog hade man satsat pengar från politikerhåll. Många av dessa som lade ut foton och hyllade det vackra är tillika vänner som många gånger tidigare har kritiserat Växjö kommun i olika sällskap för att inte satsa sina pengar rätt.

Detta fick mig att tänka. Inte för att jag kan ange en siffra på vad kalaset kostade, men betänk detta:

Om summan för spektaklet uppgår till vad en årsanställd lärare kostar kanske det är just denne man måste avstå från under nästa budgetår? Och vad händer om det skulle råka vara just den lärare som gör skillnaden att just DITT barn klarar av alla de mål för att få behörighet till gymnasiet, eller kanske eftergymnasiala studier? Om det är fallet, så tror jag vi alla skulle kunna vara överens om att kommunala prioriteringar inte alltid är de bästa.

Därför anser jag och Lärarnas Riksförbund att staten bör ta över finansieringen av svensk grundskola och gymnasium.

Att läsa Alliansens vårbudget samtidigt som man håller SACOs rapport om ”livslön” i handen ger bitvis en bitter smak i munnen: Anders Borg talar om att ”Sverige ska vara ett land där det lönar sig att arbeta [---] där välfärden finns till stöd [---]”, vi ska få se ”åtgärder för bättre utbildning”.

SACO redogör med obekväm nödvändighet att vissa högutbildade lärarkategorier drar en nitlott vad gäller livslön. Vilka? Jo, följande:

grundskola gymnasiet praktisk-estetiska ämnen yrkesämnen

Samtidigt lyfter staten inte ett finger för att dra Sveriges största lärararbetsgivare i örat för en skälig uppvärdering av läraryrket. Grundskolans och gymnasiets lärare har under en lång period sett sin köpkraft försvagats jämfört med andra grupper. Någonstans runt 90-talets början drog allt detta igång – man lät kommunalisera lärarna. Carl Bildt lär inför kommunaliseringen ha sagt:

”Man kan göra vilka administrativa förändringar och reformer och förbättringar som helst i skolan. Men när de kompetenta lärarna flyr skolan så kommer skolan att förfalla. Den stat som föraktar sina lärare och ungdomar bereder vägen till sin undergång.”

Läraryrket finns inte heller med på Linnéuniversitetets topplista över populära utbildningar: studenter väljer annat, varför? Enligt en undersökning från Lärarnas Riksförbund på grund av dålig ingångslön, och därtill ännu sämre löneutveckling.

Lärare flyr yrket: både blivande och varande.

Åtgärd?

1 Omyndigförklara Sveriges kommuner genom att återföra huvudmannaskapet till staten. 20 års vanstyre räcker.

2 Ge lärarna i grundskola och gymnasium i genomsnitt 10 000  mer i lön för att säkra, stärka och på sikt förstärka lärarkåren.

3 Om du är missnöjd med din lön: stöd löneuppropet.

Alldeles nyss tuggade undertecknad sig igenom en mycket intressant forskningsrapport på engelska från Peter Dolton och Oscar Marcenaro-Gutierrez. Jag kommer i detta inlägg redovisa en summering av sammanfattningen och medborgare; detta kunde varit Lärarnas Riksförbunds ord men är helt sprungna ur forskningsrapporten:

Teacher’s pay and pupil performance

Den övergripande frågeställningen är: påverkar den stora variationen i lärarlön i olika OECDländer elevernas resultat? Jag ska bespara dig tid käre läsare: svaret är ”ja”. (något för er politiker att fundera över)

Men, det viktiga i detta resonemang är också hur och vad vi lägger pengarna på. (återigen politiker: ”no such thing as a free lunch”, inte ute i våra lärarrum i alla fall)

Undersökningen är omfattande då den spänner över 15 års nyckeltal; elevresultat, lärares ingångslöner, slutlöner, andel skolpeng av BNP, procent lärare av arbetsför befolkning, lärartäthet med mera. Så ni förstår att det är många parametrar som vägs in.

Det intressanta i rapporten är orsakssambanden man funnit mellan lärarlön och elevresultat.

1. Högre lön attraherar högre presterande studenter till professionen

2. Förbättrade lärarlöner förstärker statusen för professionen ”Higher status and higher pay are invariably linked” (återigen politiker: något som ni som håller i plånboken gärna bortser från)

Dessa två punkter skulle enligt undersökningen dels stärka kvaliteten på de rekryterade studenterna, dels skulle den också fungera som att de lärare som befinner sig i systemet får starkare incitament att stadigt arbeta mot förbättrade resultat.

Vill ni ha siffror? Varsågoda:

10 % ökning ledde till 5-10 % förbättrade elevresultat. 

En 5 % förändring av den relativa lönebilden ledde till cirka 5-10 % förbättrade elevresultat.

Man fortsätter med att konstatera att det tar ungefär 30 år att förändra situationen (ungefär samma tidsrymd som SKL har fördärvat många av våra förutsättningar på).

Om man sedan väljer att lägga pengarna på att höja lärares löner eller att minska gruppstorlek – det är politikernas egna beslut. Men för guds skull, fatta beslut på evidensbaserad forskning istället för ekonomiska mål: om ni väljer mindre gruppstorlekar är det rejält små grupper ni måste skapa för att uppnå samma resultatförbättring som höjda lärarlöner. It’s your call!

10 000 mer och mindre gruppstorlekar är en bra start!

För övrigt anser jag att skolan ska förstatligas.

Medborgare, kanske du som jag är en yrkesverksam lärare tillika fackligt ombud? Då kommer du nog känna igen dig i följande beskrivning…

När jag på 90talet gick lärarhögskolan talades det om att man skulle välja stoff själv, man skulle reflektera och fundera på hur man bäst kunde lägga upp det i ordning för att eleverna skulle få ut mesta möjliga av den tid som lektionen gav.

Pytt heller! Inte katten hinner vi fundera över sådant? Vi trampar vatten och håller näsan i höjd med ytan för att klara oss från dag till dag. Vi hinner möjligen att plocka fram VAD eleverna ska göra. Inte HUR. Tröskelpedagogik? Tja – kärt barn har många namn!

Men vart tar tiden vägen? Jo, som Max Entin varit inne på: jag hinner inte tala med dig eftersom jag måste hinna skriva om dig.  Eller en gammal blogg från undertecknad.

För att detta ska fungera måste de som bestämmer förstå att lektioner kräver mer tid än bara genomförandet. Men här finns denna pudels kärna. Ty för även om tjänstemän på förvaltningsnivå har arbetat 15-20 år som lärare glöms de förutsättningar man en gång arbetat under bort fortare än kvickt. Uti det fall man ens har en skolbakgrund; ibland kan man vara militär, HRspecialist eller någon annan titel som inte har bäring på utbildning.

Man får höra kommentarer som ”Vi kan ju inte dela in tiden i massa olika kategorier”, ”Jag har ju möten en stor del av veckan och det fungerar” bla bla bla…

Jag brukar uppgivet förklara att jag inte kan säga till 5A att vi avbokar musiken vecka 7 och tar det efter lunch vecka 9 istället – det kan herr/fru tjänsteman med sitt möte. Och jo – här måste kategoriseras tider eftersom arbetsgivaren alltsedan 91 inte gjort annat än försökt att klämma in så mycket det går mellan måndag och fredag – till men för elevernas resultat och lärarnas arbetsmiljö.

Här, medborgare, måste vi lärare förtydliga bilden: politiker i Stockholm (stat) genomför en mängd förändringar i skolan som är fantastiskt bra, men som genom dokumentationskrav kräver mer tid av varje lärare än tidigare. Politiker i kommunerna ska realisera detta med sina lärare men vill inte riktigt erkänna den bilden jag ger, utan ska helst göra en av Sveriges största skolreformer sedan 1842 kostnadsneutralt, och helst med färre lärare än tidigare…

(rått hånskratt)

Lösning? En offentlig huvudman istället för två – NU! Med andra ord låt staten ta över denna cirkus.

RIDÅ

Medborgare, du som tror att läraryrket 2012 går att jämföra med den ”glidiga nidbilden” Gösta Åstorparn Brodin gav Sverige för många år sedan – tänk om!

Det sätt som kommunpolitiker hanterat skolan och dess lärare de senaste 20 åren resulterar i en massflykt. Jag kan räkna upp ett 40-tal kursare, kompisar, kollegor och annat som idag av egen fri vilja arbetar med något helt annat än de studerat i 5 år för att bli. Och tro mig medborgare och kommunpolitiker – det är INTE dåliga lärare som försvinner. Tvärtom, det är driftiga och företagsamma individer! I takt med att professionens attraktivitet sjunkit, har också meritvärdet bland de sökande fallit, men också konkurrensen om platserna.

Lärarnas Riksförbund i Växjö har precis samlat in ett underlag som ger en bild av en profession i fritt fall, framför allt på grund av ”vanvördig vanvård av verksamheten”.

76 % av lärarna i Växjö kommun har det senaste halvåret funderat på att byta yrke; tre fjärdedelar som inte vill jobba kvar. Många av dessa har sett sin professionella frihet kringskäras av  missunnsamma politiker, och oförstående belackare.

84 % hinner inte med det de ska inom ramen för sin arbetstid – med vilken kvalitet kan just ditt barn/vår elev bemötas då? 50 % av lärarna upplever dagligen stress, resten på veckobasis.

78 % har ingen balans mellan lektioner och övrigt tid. Detta vill Lärarnas Riksförbund centralt reglera, då vi sett arbetsgivare som i ekonomiska vinstsyften piskar lärare att undervisa allt större del av tiden. Trots att vi går mot uppgifter som konsumerar den övriga tiden: framför allt grundskolans lärare har fått ett gigantiskt dokumentationskrav med nya skollagen och kursplaner/läroplaner.

Till dessa katastrofsiffror ska läggas en ovilja att förbättra våra villkor: det enda man uppifrån talar om är att förbättra elevernas resultat. Ofta ska det ”pedagogiska löpande bandet” snurra fortare, med färre personal och en bättre produkt. Lycka till!

Vi ska också ta med i beräkningen att lärarnas köpkraft urholkats de senaste decennierna; från att vara i paritet med riksdagsledamöternas (idag: närmare 60 000/mån) till att ge negativ livslön. Detta betyder att vi lärare hade haft mer i fickan om vi gjort något annat.

Och sen var det ju det här med fostransuppdraget. Oj oj oj. Det är inte lätt att idag åläggas uppfostran i den omfattning som samhället förväntar sig då föräldrar många gånger bemöter lärarna med oförstående, och ibland kommentarer som: ”Jag uppfostrar faktiskt mitt barn till att slå tillbaka!” och när vi påtalar felaktigheten i detta blir utskällda. Inget rött äpple på katedern här inte!

Åtgärder?

Reglera gruppstorlekar centralt så att varje elev kan bli sedd och få lärartid nog att utvecklas.

Chockhöj lärarlönerna så att studenter flockas kring lärarutbildningens platser, och en rejäl konkurrens uppstår

Förstatliga skolan – låt inte den lokalt kommunala kassakistan begränsa ditt barns förutsättningar att utveckla sina kunskaper.

Johan Runesson, ordförande Lärarnas Riksförbund i Växjö

Jag är lyckligt lottad som både i läraruppdraget som i förtroendeuppdraget är omgiven av kloka kollegor. Idag diskuterades vi resultatet i medarbetarenkäten i Växjö kommun: grundskolans och gymnasiets lärare ger sin bild rörande sin arbetssituation. Som ungdomarna säger: den suger!

25-35 % anger att de känner daglig negativ stress vilket är katastrofalt! Resten känner negativ stress på veckobasis.

Givetvis började jag och mina kollegor resonera om varför och vad man kan göra åt det. Resonemanget hamnade ganska omgående i att resurser behövde tillskjutas för att skapa bättre arbetsförutsättningar för våra medlemmar, och därigenom höja kvaliteten för eleverna. Som ett brev på posten rapade vi upp arbetsgivarens standardsvar: det handlar inte om resurser, utan hur vi använder dom!

Min kollega svarade med blixtens hastighet något i stil med:

- Jamen, det är ju som om vi skulle vara för trångbodda och lösningen är att möblera om rummet! Summasummarum – rummet är precis lika litet som innan! Häng dessutom upp en tavla så ser det åtminstone lite annorlunda ut!

Kära läsare – hur inreder politikerna din skola? Bygger dom ett nytt rum eller möblerar dom bara om?

Igår (23 januari) stod jag i sedvanlig ordning uppställd för lite innebandy med lärarkollegor efter arbetsdagens slut. Vi var tre i vardera laget och kämpade på bra.

Efter halva tiden var en av oss tvungen att avvika för ett möte och kvar blev 2 mot 3. Vi beslutade oss för att fortsätta spela.

25 minuter senare var det ena laget totalt slutkört och hade ett resultat som var katastrofalt. Gissa vilket?

Det är konstigt hur ofta arbetsgivaren vill hävda att vi spelar på samma sida, i samma lag. Men så fort resurser ska diskuteras så får vi kommunombud mothugg av de som håller i plånboken: mer resurser ropar lärarna – resurser spelar ingen roll, hävdar arbetsgivaren.

Om det vore så att resurser inte spelar någon roll, hur kommer det då sig att 3 lärare på plan skapar ett bättre resultat och är mer pigga vid arbetsdagens slut, än 2 lärare med samma uppdrag och förutsättningar?

Arbetsgivarens svar på denna fråga hade väl varit: det är arbetssättet och arbetstidens förläggning som gör att ni inte får in bollen i mål…

Tillåt mig hånflina… en smula…