Om skolan och marknadskrafterna

Sedan 2004 har jag suttit och varit delaktig i diskussionerna kring lönesättning av lärarna i min kommun. Vareviga år har vi stött på patrull då arbetsgivaren alltid hänvisat till hur enkelt det är med personalförsörjning, och marknadskrafterna som genom konkurrens pressar lärarlönerna. En medelstor kommun med en stor lärarutbildning i stadens utkant, lite som att sälja snö till eskimåer – eller sand till beduiner. (om ni ursäktar liknelsens grovhuggna karaktär)

Jag accepterar dessa spelregler, och ser de emellanåt som något sunt. (i måtta) Även om marknadskrafter och skolverksamhet i ett nationellt perspektiv inte verkar attrahera Sveriges invånare.

När så ljuset i slutet på denna tunnel börjar skönjas och kommuner överallt i landet börjar bli kallsvettiga eftersom tillgången minskar, ja då sätts dessa spelregler helt plötsligt ur spel; runt om i landet träder en annan underbetald grupp in och räddar i mångt och mycket våra arbetsgivare: pensionerade lärare. (all heder åt dem!) Detta är ju fantastiskt bra för svensk skola, man löser många kriser – men bara kortsiktigt!

Jag hoppas att våra arbetsgivare detta till trots inte tappar fokus på vad som måste ske: öka attraktiviteten i läraryrket dels genom bättre löner och dels genom bättre/rimligare arbetsvillkor.

Den långsiktiga lösningen är enligt alla undersökningar att förbättra lön och arbetsvillkor i skolan. Då kommer skolresultaten förbättras.

För övrigt anser jag att skolan ska förstatligas.

Om flumskola, batongskola och pengar, pengar, pengar…

Alliansens batongskola, oppositionens flumskola: enligt diverse mätningar de senaste 10-15 åren så verkar det fullständigt kvitta om man kör ”flum-” eller ”batongskola”. Resultaten sjunker ju i vilket fall som helst.

Om vi grovt delar eleverna i tre grupper med olika behovskrav: självgående, medel och stort, kan vi ofta konstatera att självgående elever påverkas mycket lite av lärartäthet, skolsystem eller läroplaner. Däremot tar de andra två grupperna mycket stryk av systemskiften på grund av ideologiskt bjäbb, vilket stjäl fokus från vad de behöver. De som klarar sig sämst är de som kommer från studieovana hem. Detta har vi i Lärarnas Riksförbund alltid påpekat, och samtidigt har vi gett en och annan fingervisning om hur vi ska komma tillrätta med detta.

I Växjö vill oppositionen höja skatten med 30 öre för att få loss kosing till skolan, Alliansen kontrar med höjt anslag. Två olika vägar – men samma mål. Man sitter på varsin kulle, ser samma målbild men olika vägar dit. (lite som på riksplan: ”Skitbra sa Bill, brakskit sa Bull!”)

Efter att i tio år oförtrutet försökt att förklara att det inte går att koka soppa på en spik verkar budskapet äntligen nå fram! Vår problemformulering överensstämmer. Äntligen ser vi samma sak! Se nu till att komma överens och fixa detta oavsett partipolitik.

Johan Runesson

bKO Lärarnas Riksförbund, Växjö kommun

Om livslön, arbetsmiljö och status

I år ska jag fylla 40. Jag är sålunda just nu 39. Jag läser på Sacos hemsida att ”vid 39 års ålder har en genomsnittlig akademiker tjänat in sin utbildning.. Min studieskuld efter 12 år som lärare ligger någonstans mellan 150 000-200 000. Det känns som att jag ligger långt under en ”genomsnittlig akademiker” och kommer göra det till den dag jag begravs. Däremot har jag en utbildning som är mycket längre än en genomsnittlig akademikers: grundutbildningen är 5 år, lägg därtill ett otal extrakurser som tillsammans utgör mer än 2 år. Det som nog är värst är att jag med min utbildning tjänar mindre än snittet för dem som endast gått en gymnasieutbildning. Man bör fråga sig själv vilka incitament som finns för att vilja bli lärare.

Inte nog med detta: jag är en akademisk grovarbetare med tanke på de senaste larmrapporterna i media. I Svenska Dagbladet kunde man häromdagen läsa att ”Lärare är den yrkesgrupp som upplever sig ha den sämsta arbetsmiljön”. Besvärlig fysisk arbetsmiljö, störande ljud och buller, dåliga arbetsrum samt dålig psykisk arbetsmiljö. Man bör fråga sig själv vilka incitament som finns för att vilja bli lärare.

Inte nog med detta: vi har en huvudman som merparten av lärarkåren inte vill ha. Ca 300 olika kommuner, med olika ambitioner och budgetar för att genomföra vad staten föreskrivit. Samma huvudman som vill omvandla det fria och kreativa yrket lärare till en administrativ tjänst. Fler och fler riksdagspolitiker börja så sakteliga skifta åsikter men Sveriges kommuner och landsting stretar emot. Om staten tar över måste pengarna gå till skolan och inte stoppas in i andra ekonomiska luckor. Man bör fråga sig själv vilka incitament som finns för att vilja bli lärare.

Inte nog med detta: vi har en skola med sjunkande resultat. Alla frågar sig – varför? Lärarna får bära hundhuvudet samtidigt som det i enlighet med marknadskrafternas inverkan står helt klart att man får vad man betalar för. Alla vill ha en bra skola, men ingen politiker på kommunnivå vill öppna plånboken för att betala för den. Man bör fråga sig själv vilka incitament som finns för att vilja bli lärare.

Om kommunaliseringens effekter på skolan

1989-1991 protesterade Lärarnas Riksförbund med näbbar och klor mot kommunaliseringen. Andra aktörers tystnad köptes. Redan 1986 rapporterade vi om ökade klyftor mellan skolor (Därför avvisar lärarna en kommunalisering). Sedan strejkade vi, eftersom de flesta lärare inte ville ha en ny huvudman. Professor emeritus Leif Lewin säger i sin rapport Kommunaliseringens effekter för skolan ”Att genomföra en reform under motstånd från dem som ska verkställa den bäddar för ett implementeringsmisslyckande.”

Varför går Lärarnas Riksförbund på så hårt om huvudmannaskapet? En av förklaringarna finns i rapporten: styrningen av skolan är fundamental för resultatutvecklingen. När kommunaliseringen genomfördes var det en decentralisering och liberalisering på samma gång utan någon större kontroll: läroplanerna från 1994 var extremt otydliga och godtyckliga och gav inget större stöd för verksamheten, kommunerna var ovana att hantera lärare som yrkeskår, statsbidragen användes inte till det de var ämnade och friskolorna trädde in som en ny aktör på marknaden. (här är det viktigt att påpeka att Lärarnas Riksförbund vill ha kvar friskolor)

Rapporten Sveriges lärare om statens roll i skolan  visar att 80 % av lärarna i grundskola och gymnasium (oavsett facklig tillhörighet) vill att staten ska ta över huvudmannaskapet. Därför är det inte konstigt att Lärarnas Riksförbund fick i uppdrag att verka för detta på 2008 års kongress.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) hävdar genom Per-Arne Andersson (SVT Gomorron, 10 februari) att det är kvaliteten på undervisningen och vilken kompetens lärarna har som är avgörande. Det nämns från deras håll inget om lönesättningen, eller vissa kommuners ovilja att införa förstelärare (har dessa kommuner inga duktiga lärare?) eller vilka förutsättningar och arbetsvillkor som man har gett lärarna.

Vi i Lärarnas Riksförbund säger inte att kommunaliseringen är den enda roten till det onda i skolan. Men man har inte lyckats vända trenden efter snart 25 år, vilket milt uttryckt kan anses beklämmande. Den kommun i Sverige som satsar minst ligger på drygt halva elevpengen mot den som betalar mest. Självklart ger det helt olika förutsättningar. Lärarnas Riksförbund har kritiserats hårt för att alldeles för aggressivt driva frågan om en statlig styrning av skolan. Betänk då detta: om vi inte startat argumentationen för 5-6 år sedan hade detta idag varit en icke-fråga. Nu införs reform på reform där statens reglering av verksamheten ökar, vilket måste ses som olika fall framåt mot en nationell kunskapsskola.

Johan Runesson

ordförande distrikt Kronoberg

Om handledare, lärare, undervisning och planeringstid

Klockan är nu 10:33 söndagen före julafton 2013. Det är inte en tillstymmelse till snö ute, vilket kanske släcker hoppet om julstämning i barnens ögon men förhoppningsvis sänker antalet trafikoffer. Idag ska jag luncha med en facklig kollega och hans familj. Nästan varje gång har jag med mig en snutt av en låt på antingen piano eller gitarr, som jag brukar visa deras äldste son.

Till idag hade han önskat ”You make me” med Avicii (pianostämman). För att kunna lära honom spela detta måste jag ju självklart öva några gånger för att så att säga ”planera min lektion”. Annars får man kommentaren: ”Varför ska jag kunna detta när du inte kan det själv?” (och där sågade en mellanstadieelev de senaste 20 årens pedagogiska strömning med handledare istället för lärare, och allt som hör begreppet till).

För att ni som inte undervisat eller arbetat med musik i någon form lättare ska förstå det hela anger jag mängden information i tid: versen har ett tema som är cirka 4 sekunder långt, refrängen likaså. Dessa upprepas en mängd gånger. Men, för att använda musiktermer, innehåller dessa (framförallt versen) en mängd synkoperade delar. Det är klurigt och man måste träna ordentligt tills man är säker nog på att det sitter, OCH att man begriper det tillräckligt för att visa EN mellanstadieelev på rätt sätt. Tänk nu att det sitter ytterligare 24 unika individer som vi har att ta hänsyn till.

Att öva in detta på en nivå som jag känner är acceptabel tog mig cirka en timme – för 8 sekunder(!). Och mina vänner, detta är det lärarnas problematik idag till stor del består av: våra uppdragsgivare trycker in så mycket annat på den tiden vi skulle ha suttit och gjort världens bäst förberedda lektioner, att vi inte hinner det viktigaste (att planera och genomföra lektioner!).

En handledare hade istället för att förbereda lektion satt sig att söka lite på Youtube och hittat: http://youtu.be/7GTGv_oss7g. Problem uppstår dock så fort eleven ställer som: varför gör man så? hur gör man på refrängen? och liknande. Där kan läraren förtydliga och förklara medan handledaren hänvisar till sin länk.

Så min julklappsönskning är att våra huvudmän i framtiden låter oss vara lärare och inte några handledande pappersskyfflare.

God Jul!

Växtvärk med konsekvenser

När vi fackliga ombud sitter i löneförhandlingar får vi hela höra av personalvetare/strateger/experter eller vad de heter att vi lärare inte kan få så hög lön eftersom marknadskrafterna är så starka: vi har en stor lärarhögskola i staden och i vissa avseenden är det som att sälja sand till araber eller snö till eskimåer. Det är tufft att få kommunen att betala bra när våra medlemmar står i kö med mössan i hand och är tacksamma att hamna på någon plocktjänst. Det är marknadskrafternas fel, inte politisk ovilja. Allt enligt tjänstemännen. (det där med 5 års utbildning och därtill hur man utför arbetet pratas det mindre om)

 

Nu börjar saker och ting förändras; mitt kära lilla Växjö växer så det knakar, både ytmässigt och demografiskt. Samtidigt har vi haft en del anställningsstopp på lärare senaste åren för att förhindra viss övertalighet. Det skapar en stor förväntan från (åtminstone) mig om att samma marknadskrafter som sabbar våra lönerörelser nu ska kunna nyttjas till vår fördel. Upp till 250 lärare de närmaste 4 åren är vad det handlar om enligt förvaltningens sätt att räkna. (om jag hade sagt en siffra hade den varit närmare 300 eftersom jag räknar om elevpengens underbetalning till antal lärartjänster, om detta längre fram).

 

Hade detta varit privat sektor 1997 och titeln varit IT-konsulter hade man kunnat begärt hur mycket som helst. Men tyvärr tror jag inte att vi från kommunal huvudman kommer att se något som helst skutt i löneutvecklingen fram till 2018. Vi har varit här förr och det händer inget. Tillåt mig att vara skeptisk. Eller kalla det realistisk.

 

 

Om skolan, staten och alla huvudmän

Riksdagsledamot Johan Hultberg (M) skriver om de reformer som Alliansen genomfört de senaste åren. Många goda intentioner. Ännu fler dåliga genomföranden.

Jag tänker absolut sälla mig till skaran som säger ”Ja, något måste göras – och det nu” samt  ”Reformerna är i stort sett bra”. Men, jag tänker samtidigt lyfta fram Lärarnas Riksförbunds hjärtefråga: det delade huvudmannaskapet. Vi är emot detta, och varför syns så oerhört tydligt när alla reformer ska genomföras på lokal nivå. Det är ju inte precis Björklund och Reinfeldt som genomför reformerna. Nej, det är närmare 300 olika kommuner och därtill ett gäng friskolor som ska kavla upp ärmarna och verkställa.

Lärarnas Riksförbund får till exempel försvara att en lärare ska jobba på samma villkor som övriga lärare när en medlem får förstelärartjänst (som huvudsakligen ska arbeta med undervisning). Lärarnas Riksförbund får slita för att se till att utnämningen av förstelärare går till på rätt sätt. Lärarnas Riksförbund får bråka om ersättning vid VFUhandledning när lärarstudenter ska utbildas i verksamheten. Lärarnas Riksförbund får kämpa för att få loss tid att sätta oss ned för att fortbilda oss i det nya betygssystemet. Lärarnas Riksförbund måste driva frågan om ersättning och kompensation när arbetsuppgifter måste göras men inte ryms inom arbetstiden (ex nationella prov).

Och så fortsätter det. I varenda kommun i Kronoberg och landet runt ska vi sitta och bråka om självklarheter endast för att staten säger si, och kommuner gör så. Saker man inte hade behövt tjafsa kring om beställare och utförare vore en och samma. Lägg därtill undersökningar som visar att vi lärare är utarbetade och underbetalda. (OECD)

Karin Jisborg Hultgren avdelningsordförande Vårdförbundet hävdar att högre löner och bättre arbetsmiljö stoppar vårdkrisen. Detsamma kan också appliceras på skolkrisen med ett tillägg:

Förstatliga skolan, och gör det nu!

Johan Runesson, ordförande Distrikt Kronoberg
3:e suppleant förbundsstyrelsen, Lärarnas Riksförbund

Skynda långsamt

Vi förtroendevalda inom Lärarnas Riksförbund välkomnar att skolan de senaste veckorna diskuterats ur många aspekter.

Allianspolitiker har den senaste tiden gått ut i media och talat vitt och brett om vilka fantastiska saker som kommer att hända när väl alla reformer satt sig. Problemet är att Bror Duktig finns på alla nivåer, och statens reformer är så övergripande och genomvälvande att de är mer än nog för en redan hårt piskad yrkeskategori. Lärarnas Riksförbunds undersökningar ”Låt inte lärarna betala reformerna!” och ”Arbetsmiljöundersökning 2011[i] pekar på att nationella prov, som infördes i årskurs 3, utökade lågstadielärarnas arbetstid med en månad. Ingen extra tid för detta, inte heller övertid eller höjd lön. Dessutom uttrycker 90 % av lärarna att den administrativa bördan ökat i dessa reformtäta tider, utan att några andra uppgifter försvunnit eller kompenserats på annat sätt.

Arbetsmiljö 2011

Arbetsmiljö 2011

På olika håll talas det om storleken på grupper i förskola och fritidshem, men tyvärr hör man inga röster om förutsättningar och möjligheter till god måluppfyllelse i skolan. Tro mig när jag säger att detta styrs i mycket stor grad av antalet elever i varje undervisningsgrupp (klass), oavsett McKinseyrapporter eller politikers ovilja att låta viktiga verksamheter kosta. Andra faktorer för framgång är också hur mycket tid och engagemang en lärare orkar lägga på varje elev: kort och gott – hur mycket annat som stjäl uppmärksamhet från lärarnas elevarbete. En ljusning kan skönjas om politiker gör allvar av sina uttalanden: lärarassistenter eller att minska det administrativa dokumentationskravet är vällovligt, även om resultatet till stor del beror på hur det effektueras.

I till exempel Växjö kommun talas det om att ”se över” och ”genomlysa” för att så småningom eventuellt leda till ”omorganisationer”, ”helhetsgrepp” och ”effektiviseringar”. Detta är oroande eftersom vår företagshälsa, Kommunhälsan, får allt mer att göra. Se till att inte ålägga våra lärare i skolan för mycket reformer. Senast kunde vi läsa om studiedagar och lärares arbetsår som var föremål för diskussion (trots att utläggen görs i god tid och i syfte att stödja verksamheten, inte blidka föräldrar).

Så – för skolan, för framtiden och för Sverige: skär i lokala reformpaket av alla de slag och låt lärarna fokusera på rätt saker. Bo Frank har ju redan innan signalerat att det kommer bli tuffa år framöver. Nu inväntar Lärarnas Riksförbund och Sveriges lärare resultatet av den utredning som har i uppdrag att minska den administrativa arbetsbördan.

Johan Runesson

Ordförande Lärarnas Riksförbund i Växjö och Kronoberg

 

 

 

 

 


[i] ”Arbetsmiljörapport 2011”, Lärarnas Riksförbund, 2011, sid. 29.

Jaha, och vad gör Lärarnas Riksförbund?

…är en fråga man ofta får ute på skolor. Ibland känns det lika hopplöst som att försöka förklara allt man gör som lärare.

En sak som är säker i tider av lönerevison är att vi sitter i lååååånga möten med arbetsgivaren i diskussioner om att lätta på plånboken. Vi lägger många mantimmar på att försöka övertyga arbetsgivaren om det förträffliga arbete våra medlemmar utför på skolor runt om i kommunen, och att det självklart ska synas i lönekuvertet. Märk väl, läsare, våra medlemmar, inte de oanslutna.

I år behövde Växjö kommun inte betala mer än 4,2 % enligt avtalet. Men, efter många och långa sittningar med arbetsgivare pressade Lärarnas Riksförbund upp denna siffra till 4,88 % på kollektivet. Det vill säga; större kaka att fördela mellan våra medlemmar. Summan i år fördelas genom en kompromiss generellt, eftersom vi inte sätter någon större tilltro till att stressade rektorer på ett bra sätt kommer att kunna genomföra lönesamtalen.

Det är inga småpengar det handlar om när vi snackar cirka 2300 lärares kollektiva lön, som ökas med 0,68 procentenheter. Och behöver vi säga att arbetsgivaren helst betalar så lite som möjligt?

Nu till det som sticker i mina och mångas ögon; alla ”svartfötter” får exakt lika mycket och extra som det vi förtroendevalda har ordnat till våra medlemmar. Utan att betala medlemsavgift, utan att ens på minsta sätt engagera sig för sin arbetsplats löne- och arbetsvillkor.

Genom att inte vara med i Lärarnas Riksförbund har man ju tagit ställning till att INTE stötta det arbete vi förtroendevalda utför, och dessutom ska man få ta del av ”kakan”. Mycket märkligt. Dock är inte i detta specifika fall ”svartfoten” boven, utan arbetsgivaren, Växjö kommun, som inte vågar markera genom att ge oanslutna det som i facklig terminologi kallas ”golvet”.

Så nästa gång någon ställer frågan ”Vad gör facket?” kan du, medlem såväl som ickemedlem, säga;

– Förhandla fram närmare 500 000 extra för medlemmarna att dela på.

Det hade inte hänt utan Lärarnas Riksförbund.