På spaning efter språkutvecklande teknik, del 1: kollaborativa arbetsytor

Nyss hemkommen är jag full av intryck och dem kommer jag att behöva bearbeta under en tid framöver, det är ett som är säkert. För er som aldrig varit på Bett och som inte riktigt vet vad det egentligen är för typ av mässa, så är det en mässa om digital teknik och digitala resurser i undervisningen. Jag var där tillsammans med några andra ämnesspanare från LR och det var mycket givande och roligt.

Under ett studiebesök på Benhurst Primary School i en Londonförort fastande jag mest för arbetet på en biologi- respektive engelsklektion. Den tekniska sidan av hela skolans undervisning kan sammanfattas med orden smartboard, datorer och surfplattor i pedagogiskt mycket fruktbar förening.

Med hjälp av mjukvaran Smart Learning Suite kan det hända spännande saker och resursen som jag gillade mest i sammanhanget heter Smart amp. Det är en digital samarbetsyta där läraren och elever delar olika typer av lektionsinnehåll med varandra: texter, bilder, videoklipp, tabeller, ljud, uppgifter, chatt mm. Läraren har hela tiden överblick över varje elevgrupps (eller individs) arbete samtidigt som eleverna kontinuerligt kan ta del av varandras svar på lärarens fråga eller tankar och kommentarer till ett visst innehåll.

Bilderna 1-3 visar en lektionsgenomgång i biologi. Vad läraren visar på tavlan ser eleverna också på sina surfplattor. Två elever delar på en surfplatta, vilket “tvingar” dem att diskutera och samarbeta. Läraren guidar eleverna genom lektionen steg för steg och hela tiden varvas “ta del av” med att “leverera”. Eleverna är aktiva och delaktiga. Ingen handuppräckning förekommer eftersom alla hela tiden deltar via den gemensamma kollaborativa ytan och läraren kan se vad eleverna gör och hur det går.

 

Bild 1

 

Bild 2

 

Bild 3

 

Bilderna 4-6 är tagna på en grammatiklektion i engelska där eleverna övar på ordklasser och satsdelar. Eftersom det är en övning och ingen redovisning, är felaktiga resonemang inget problem utan används till att föra lärandet framåt. Läraren skriver en fråga på tavlan (bild 4) och klickar sedan på en liten mobilsymbol till höger för att koppla på elevernas enheter för inskick av svar. Eleverna diskuterar svaren i par och när de är eniga skickar de in svaret med en enkel klick. I samma stund dyker svaret upp på tavlan (bild 2). Läraren sorterar hela tiden de inkommande svaren/exemplen (bild 5 och 6) och om någon grupp råkar vara helt ute och cykla med sitt resonemang, kommunicerar han med den gruppen, ger återkoppling och nödvändig stöttning och inväntar ett nytt svar. Alla felaktiga svar raderas omgående.

Bild 4

 

Bild 5

 

Bild 6

 

Det finns tydliga pedagogiska fördelar med den här typen av digitala kollaborativa ytor, tycker jag. Dessa är:

  • Handuppräckning behövs inte, utan alla elever måste vara aktiva hela tiden och ingen kan “gömma sig”.
  • Arbetssättet är kollaborativt.
  • Arbetssättet är språkutvecklande. Eleverna måste diskutera och formulera sina tankar/svar i tal och skrift samt använda relevanta begrepp/ord.
  • Arbetssättet utvecklar elevernas digitala kompetens.
  • Arbetssättet är formativt.
  • Arbetssättet effektiviserar undervisningen och lärandet (multimodalitet, individualisering, stöttning).

I mitt klassrum på sfi har jag i dagsläget inte tillgång till den mjukvara som krävs för att kunna använda mig av digitala samarbetsytor i undervisningen, tyvärr. Men efter att ha sett vad och hur man kan göra har jag argumenten för den här digitala resursens förträfflighet och användbarhet klara och nu övar jag på repliken “Snälla rektorn kan jag få…?”

Sedan är det ju förstås precis så som rektorn för Benhurst School sa när han presenterade skolans arbete, utmaningar och resultat för oss: “En dålig lektion blir fortfarande en dålig lektion även med teknik. Den blir bara lite snyggare”. Liksom tidigare måste läraren göra en didaktisk lektionsplanering kring ett vad och ett hur, det är bara det att huret i det här fallet omfattar andra typer av resurser. Därmed inte sagt att analoga uppgifter eller skrivträning för hand på papper eller skrivtavla är bannlysta, absolut inte. Variationen är viktigt, vilket vi såg också på Benhurst School (bild 7) och vilket även är min erfarenhet.

Bild 7

Till sist vill jag inspireras av skolans motto också, gemensamt för elever och lärare:

Almanacka som undervisningsmaterial

Eftersom det är viktigt att sfi-läraren på studieväg 1 hela tiden arbetar parallellt med både funktionell och rent teknisk läs- och skrivundervisning, gäller det att skapa undervisningsmaterial som på ett naturligt sätt stödjer de här sakerna, dvs avkodning och förståelse i samspel men som även hjälper deltagarna att förstå skriftens nytta i vardagslivet. En stor del av vårt uppdrag enligt kursplanen är att ge deltagarna kommunikativa strategier och färdigheter för en fungerande vardag.

Som vuxen och förälder behöver man hålla koll på sina egna och hela familjens aktiviteter och det gör vi genom att anteckna saker och ting i en almanacka. Jag har almanacksblad för en månad som ett stående inslag i undervisningen och jag minns hur jag som nybliven alfabetiseringslärare hämtade tipset från Margareta Mörlings metodbok Att undervisa analfabeter men också hur jag ganska snart fann hennes sätt att använda sig av almanackan otillfredsställande. Jag ville utveckla övningen och ta det ett steg längre. Koppla in läsförståelse på ett mer strukturerat och repetitivt sätt.

Framför allt märkte jag tidigt att eleverna inte förstod hur ett almanacksblad fungerade som texttyp och hur de skulle knäcka läskoden för den. Därför började jag arbeta med ett månatligt almanacksblad nästan som om de var en egen genre. Dessutom ville jag, förutom färdigheten att tillsammans och på egen hand anteckna en aktivitet på bladet, också få in en funktionell läsförståelse när det gäller datum, veckodagar, veckonummer, helgdagar, månader osv. I min egen metodbok Webbaserad alfabetisering beskriver jag detaljerat hela lärprocessen kring almanacksbladet, så det kan hända att du känner till allt det här redan. Men eftersom det är en uppgiftstyp som jag har två års positiv erfarenhet av och det är januari och tid för inköp av nya kalendrar och nya planer, så känns det som att almanacka som undervisningsmaterial är rätt ämne att blogga om och ge ett metodiskt tips om.

Jag laddar ner gratis almanacksblad från internet, vanligen månadsblad i A4-format där varje datum i månaden har en egen rad så att man kan anteckna information bredvid. Jag för in information om för klassen relevanta aktiviteter, händelser, ledigheter och liknande och markerar veckonummer med en överstrykningspenna. Jag väljer att skriva in information för hand eftersom det känns mest verklighetsnära. Har man en analog kalender så skriver man för hand, så är det bara. Sedan skannar jag enkelt in månadsbladet och skriver ca tio läsförståelsefrågor till det (se bilderna nedan). Både antalet frågor och deras svårighetsgrad anpassar jag till gruppens nivå och när det gäller individualisering anpassar jag formen och graden av stöttning som jag ger en enskild elev.

  

Generellt är arbetsgången att först kommer en kort introduktion till uppgiften, sedan får eleverna försöka besvara frågorna i par eller i små grupper medan jag går runt, stöttar och ger formativ återkoppling på deras svar. Till slut går vi igenom alla svar i helklass och vi diskuterar lässtrategier och hur man behöver tänka och läsa för att tolka frågorna, hitta rätt information och föra in svaret på ställe. Frågetyperna på månadsbladet återkommer månad för månad och brukar se ut ungefär så här: Vad heter månaden? Vilket nummer har månaden? Hur många dagar har månaden? Vilken är den första/sista dagen i månaden? Vilken vecka är …? Hur många dagar är du ledig? Vilket datum är …? Vilken veckodag är…? När är…? Hur många måndagar har månaden? Hur många röda dagar har månaden? Vilken vecka börjar den…?

För att eleverna ska kunna klara läsförståelsen räcker det inte att kunna avkoda rätt (ett vad). Eleverna behöver tillägna sig rätt lässtrategier, alltså ett hur. Eleverna måste veta var någonstans på almanacksbladet de måste titta för att hitta en viss typ av information och de måste självklart också förstå frågeorden (när, vilken/vilket, hur många osv) och begreppen som används (år, månad, vecka, dag, datum, veckonummer, första/sista osv).

Jag ser på ett almanacksblad som en typ av text – med en given struktur och uppbyggnad, vilken jag visualiserar för eleverna enligt bilden och filmen nedan. När det gäller filmen, har eleverna alltid tillgång till den via en qr-kod som jag klistrar in högst upp på månadsbladet – det är bra för repetition och för eventuella individuella genomgångar. För övrigt är filmen ett exempel på hur du som lärare kan göra för att flippa ditt klassrum (läs om flippat klassrum här) och med hjälp av digitala resurser (t.ex. denna) skapa filmade genomgångar som fungerar både före, under och efter ett arbetsområde och både i helklassundervisning och för individuella genomgångar och repetition. När jag har den här typen av genomgångar i klassrummet försöker jag att då och då ha med våra modersmålslärare i arabiska och somaliska för det är guld värt när åtminstone de eleverna kan få stöd på modersmålet när det gäller strukturer, begrepp och strategier. Där har flippat klassrum ännu en fördel för det är lätt för en modersmålslärare att använda sig av filmen för att förklara den på modersmålslektionen. Det effektiviserar lärandet.

Jag tycker att det är jätteviktigt att deltagarna får en praktisk, konkret och användbar kunskap på sfi. Deltagarna upplever almanacksuppgiften och själva uppgiftstypen som mycket meningsfull eftersom de dels har nytta av den utanför skolan och dels får även skolmässiga kompetenser i fråga om hur de rent tekniskt och tankemässigt ska lösa uppgiftstypen.

Uppgiften och arbetssättet fungerar i en enklare form redan på A-nivå och jag rekommenderar att man börjar med den så tidigt som möjligt för att deltagarna ska få rikligt med tillfällen för repetion och träning. Att det är bra är forskarbelagt också:

“Tidlig i undervisningen må det bli synlig hvordan de kan bruke det de lærer, i dagliglivet. Det funksjonelle perspektivet må komme fram helt fra starten av. Vi må ikke vente til de har lært alle bokstavene, med å lære dem å skrive navn og datoer og andre funksjonelle skrifthandlinger. Noe kan læres `utenat´ og brukes som et formular før man har forstått `systemet´. Senere vill det utenatlærte bli en del av den mer bevisste læringen.” (Ur: Alver Rosvold, Vigdis 2013. Metodisk veiledning. Lese- og skriveopplæring. I: Metoder för alfabetisering og spor 1. Sid. )

Också i Alfaportföljen Alfa 1 och Alfa 2 finns metodiska exempel på hur man kan jobba med just almanacksblad och hur man kan anpassa uppgiften utifrån kursplanen och elevernas språkliga nivå.

Som sagt så tycker både jag och eleverna om att jobba med ett almanacksblad varje gång det är månadsskifte. Det blir tolv naturliga och autentiska övningstillfällen.

Som en utvidgning av arbetet med almanacksbladet brukar jag också skriva ut ett helårsblad så här i början av året (med alla månader, datum, veckor och dagar på en sida) och kopiera det i A3-format. Sedan plastar jag in så många årsblad som det finns elever i klassen. Bra att ständigt ha till hands i klassrummet. Då kan man träna på månader, datum och veckor och lära sig att orientera sig över hela året, hitta årets stora helger och liknande när som helst. Bara att ta fram när behovet uppstår och tillfället bjuds. Mycket praktiskt.

Sfi en väg till integration och arbete.

Sfi-ämnets betydelse på både individ- och samhällsnivå är stor när man betänker att språket är en väg till integration och arbete. Sfi ger också till exempel behörighet till kursen svenska som andraspråk på grundläggande nivå på Komvux. Fram till förra året var sfi till en egen skolform men idag är den en del av vuxenutbildningen. 

Sfi:s övergripande styrdokument är Läroplan för vuxenutbildning och Kursplan för utbildning i svenska för invandrare. Det finns tre studievägar på sfi och fyra delkurser med betygskriterier och nationella prov och ämnet kräver så väl lärarbehörighet som behörighet i svenska som andraspråk. Konstigt nog är det inte alla som vet det. Eller så bryr man sig inte. Därför blir jag väldigt frustrerad när sfi ibland behandlas mer som en arbetsmarknads- eller sysselsättningsåtgärd än den kvalificerade och mångfacetterade språkutbildning den faktiskt är. Eftersom sfi-deltagare är vuxna individer, är vuxenperspektivet viktigt inom all sfi-undervisning men kanske ännu viktigare inom grundläggande läs- och skrivinlärning i de fall deltagarna inte är funktionellt litterata, vilket är den elevgrupp som jag själv undervisar. Lika viktigt är det att utgå från deltagarnas egna resurser och tidigare livserfarenheter. Jag kommer att blogga en hel del om vuxen- och resursperspektiv och självklart också ge konkreta lektionstips när det gäller sådant. Det kommer.

Jag har visserligen erfarenhet av undervisning på flera studievägar och kurser inom sfi men mitt hjärta klappar starkast för studieväg 1 och grundläggande litteracitetsundervisning. Att det finns tre olika studievägar på sfi är inte något strikt organisatoriskt knep utan det har med deltagarnas skolbakgrund och studieerfarenhet från hemlandet att göra: studieväg 1 (personer med ingen eller kort skolbakgrund, kurserna A-D), studieväg 2 (personer med normallång utbildningsbakgrund, kurserna B-D), studieväg 3 (personer med högre utbildning, kurserna C-D). Det är helt enkelt inte bra att blanda individer med kort och lång utbildningsbakgrund i en och samma grupp, varken pedagogiskt eller didaktiskt. Sfi-utbildningen ska vara anpassad utifrån individernas behov och tidigare kunskaper och erfarenheter och naturligtvis ska hänsyn tas även till människors framtida mål. I blandade grupper blir det omöjligt och de kortutbildade får sämre förutsättningar att klara sfi-utbildningen och nå sina mål.

På sfi i Eskilstuna, där jag har min arbetsplats, skulle det aldrig falla oss in att blanda deltagare från olika studievägar i samma grupp. Därför blandar vi t.ex. inte ens deltagare från studieväg 1 som läser på C-nivå med deltagare från studieväg 2 som också läser på C-nivå. Vi är måna om att anpassa pedagogik, arbetssätt och material utifrån deltagarnas skolbakgrund och förutsättningar och vi vet att skolbakgrund och studieerfarenhet från hemlandet är viktiga faktorer att ta hänsyn till när vi skapar grupper. Alla ska nå samma kursmål men vägen dit och graden av nödvändig stöttning är olika för deltagare på olika studievägar. Jag tycker att det är jätteviktigt att man på arbetsplatsen diskuterar både vad eleverna ska göra och lära sig och hur de bäst kan klara av det samt på vilket sätt man bäst kan organisera verksamheten på skolan och i varje enskilt klassrum. Ett vad och ett hur – också något som jag tänker blogga mycket om här framöver.

I vår strävan att tillgodose deltagarnas individuella förutsättningar att ta till sig sfi-undervisningen har vi i Eskilstuna gjort något relativt radikalt på studieväg 1. Deltagare som har en viss skolgång med sig från hemlandet och vanligtvis endast är i behov av latinisering eftersom de läser och skriver på modersmålet, har vi separerat från deltagare som inte har någon skolbakgrund alls och följaktligen är i behov av grundläggande alfabetisering. Efter två år ser vi att fler deltagare än tidigare uppnår målen för kurs A och effekten börjar visa sig så sakteligen också på B-nivå. Att vi lägger stor vikt vid en kontinuerlig och systematisk läs- och skrivundervisning, träning av studieteknik och uppbyggnad av strategier för lärande gynnar deltagare utan tidigare studieerfarenheter. Att se deltagarnas språkutveckling är fantastiskt roligt och stimulerande för oss alla. 

Forskningen säger tydligt att när det gäller alfabetisering och latinisering, är det stor skillnad mellan deltagare som har gått så lite som ett år i skolan och deltagare som inte har gått i skolan alls. Dessa elevgrupper behöver olika ingångar och olika typer av stöttning för att kunna tillgodogöra sig kursinnehållet. Vad man tränar på och hur man gör det är extremt viktigt inom läs- och skrivinlärning på ett andraspråk (med eller utan modersmålsstöd) då ingenting kommer av sig självt. Huret är extremt viktigt, så därför upprepar jag det.

När det gäller att skapa ett renodlat alfabetiseringsspår på studieväg 1 (och i dagsläget vidare upp till C-nivå) finner man lätt stöd för detta i kursplanen för sfi (SKOLFS 2012:13) som säger att läs- och skrivinlärning inte ska knytas till en specifik kurs, utan ska utgöra en egen del och som sådan antingen läsas fristående eller kombineras med någon av kurserna A-D. Ett gängse sätt har länge varit (och tyvärr fortfarande är på många skolor) att alfabetiseringsundervisningen pågår antingen före eller i samband med kurs A för att sedan falla lite i skymundan. Det borde man generellt ändra på.

Det tar lång tid att bli en funktionell läsare och skrivare med en automatiserad läs- och skrivförmåga och enligt gällande alfabetiseringsforskning (se t.ex. Alfaportföljen, lärardel s. 16) är det helt fel att placera studieväg 1-deltagare efter avslutad kurs B i C-grupper där det går även deltagare med betydligt längre skolbakgrund. Det är en kunskap som många sfi-skolor har tagit till sig och anpassar sin verksamhet utifrån den. En anledning är ett alldeles för högt tempo på lektionerna men även att det finns en risk att deltagare i behov av fortsatt aktiv läs- och skrivinlärning inte får den stöttning de enligt styrdokumenten har rätt till.

Att man har olika grupper på C-nivå är alltså tämligen vanligt. Men att ha olika A- och B-grupper inom studieväg 1 känns däremot ganska unikt. Eller finns det andra sfi-skolor som också arbetar på det sättet? I Eskilstuna är vi jättenöjda med vad vi hittills har åstadkommit under de två åren vi har jobbat med ett renodlat alfabetiseringsspår på studieväg 1 och vi lär oss hela tiden något nytt och utvärderar våra erfarenheter och elevernas resultat. Vi är tre lärare som arbetar nära varandra. Till exempel har vi kommit fram till att det inte räcker att börja öva till nationella provet på kurs B några veckor innan provtillfället utan att deltagarna utan skolbakgrund måste börja bekanta sig med vissa uppgiftstyper, uppgiftskonstruktioner och läs- och skrivstrategier redan på kurs A om de ska hinna bli vana vid sättet att lösa uppgifter på. När mina elever inte förstår en uppgift frågar de alltid: “Ivana, hur ska vi tänka?” Det är den bästa fråga jag kan tänka mig att få i klassrummet.

Den hetaste frågan för oss lärare nu när vi planerar innehåll är: Testar vi vad vi har tränat på och tränar vi vad vi testar? Här är vi återigen vid det här vad vadet och huret. För närvarande diskuterar vi uppgiftstyper och uppgiftskonstruktioner samt behövliga strategier och studieteknik och samarbetar för elevernas bästa. Vi känner att en gemensam och genomtänkt planering i fråga om innehåll och teknik och progression underlättar lärandet för eleverna. Så självklart och enkelt det låter, eller hur?

För dig som vill veta allt och lite till om sfi rekommenderar jag Boken om sfi av Fredrik Harstad och Jenny Hostetter (Gothia fortbildning, 2017).