Om genrepedagogik på sfi

I det här blogginlägget tänker jag fundera lite grann kring genrepedagogik i sfi-undervisningen och om och hur den skiljer sig från den modell som används i sva-undervisningen av nyanlända barn och ungdomar. Genrepedagogik är en pedagogisk modell som handlar om att explicit undervisa om olika system i språket, det talade och det skrivna, med målet att göra språkets strukturer synliga när det gäller syfte, kontext, ordförråd, grammatik och gällande textuella mönster. Vad mönster beträffar är de kulturella, det vill säga att personer som ingår i en viss kultur kan identifiera vanligt förekommande texttyper/genrer utifrån just vissa specifika drag i fråga om form och innehåll. Det handlar alltså om kulturellt betingad igenkänning och det är viktigt att förmedla “tecknen” till andraspråksinlärare eftersom det är viktigt för deras kommunikation utanför klassrummet.

För att sva-elever och sfi-elever ska kunna utveckla både sitt vardagsspråk och ett mer avancerat skolspråk, måste de få syn på vilka olika genrer som finns och hur de fungerar. Vår uppgift är alltså att synliggöra, tydliggöra och medvetandegöra olika system i språket så att eleven kan utveckla sitt språk utifrån sina egna behov (t.ex. att hänga med i andra ämnen i skolan eller att kunna skriva en felanmälan till sin hyresvärd). Jag tror att det redan här finns en avgörande skillnad mellan vad genrepedagogik går ut på på sfi och i undervisningen av nyanlända i grund- och gymnasieskolan. Som sfi-lärare behöver man anpassa den genrepedagogiska modellen på vissa punkter. Jag ska förklara hur jag tänker.

Till skillnad mot grund- och gymnasieskolans kursplaner där det finns tydliga kopplingar till olika texttyper i olika ämnen, finns inte genrer uttalade på samma sätt i kursplanen för sfi. Här talas det i stället endast i allmänna ordalag om formella eller informella texter så som brev, meddelanden, insändare eller blogginlägg. Genrebeskrivningar som ges i kursplanen för sfi är för det mesta också mycket vaga. På sfi brukar det allt som oftast handla om följande genrer/texttyper:

  • beskrivande texter
  • berättande texter
  • argumenterande texter
  • instruerande texter
  • redogörande/jämförande texter

Den största skillnaden mellan att undervisa nyanlända barn/ungdomar och vuxna sfi-elever är att vuxna sfi-elever å ena sidan inte behöver så fort som möjligt integreras i övrig ämnesundervisning i skolan (även om möjligheten till parallella komvuxstudier finns, åtminstone i teorin), å andra sidan måste det tas hänsyn till de vuxnas egna erfarenheter och behov på ett helt annat sätt än när det gäller nyanlända barn/ungdomar. Medan målet i grund- och gymnasieskolan är ämnesintegrerande andraspråkundervisning, är målet på sfi en undervisning som i första hand är vardags- och arbetslivsorienterad. Det faktum att våra vuxna sfi-elever behöver från första stund fungera som föräldrar, konsumenter, hyresgäster, arbetssökande, studerande, patienter och kommuninvånare (för att nämna några av de roller som är en del av vuxenlivet i Sverige) påverkar genrepedagogiken och dess innehåll. Våra elever har ett helt annat behov av att fylla i en blankett korrekt än att skriva en labbrapport.

Frågan är då vad som kännetecknar genrepedagogik på sfi. Som jag ser det är det framför allt tre faktorer:

  1. Krav på vuxenrelevans och vardagsanknytning
  2. Att utgå från elevernas egna erfarenheter och specifika behov som vuxna individer
  3. Krav på användbarhet utanför skolans väggar (från mallar till egna syften)

Det är vanligt att man arbetar med teman på sfi. Det finns några grundläggande teman, t.ex. familj, arbete, kropp och hälsa, kläder, konsument, mat och dryck, boende, fritid och demokrati. Dessa brukar återkomma mer eller mindre i de olika sfi-kurserna A-D och därför kan man säga att temaundervisningen på sfi är cyklisk.

Textskapande (muntligt och skriftligt) utifrån teman blir också lätt cykliskt. Eleverna får ofta möta samma texttyper flera gånger under en och samma kurs men alltid med ett annat tema som grund (berätta om din familj, berätta om din bostad, berätta om sfi osv). Eftersom vissa teman återkommer genom hela sfi, blir det cykliska samtidigt progressivt eftersom det för varje ny temaomgång krävs mer avancerade språkliga strukturer och bredare ordförråd, allt enligt målen för respektive kurs. Så svårighetsgraden ökar, men genren förblir sig lik i grunden. Ett brev till en kompis är ett brev till en kompis och en insändare är en insändare. Det ser jag som en fördel eftersom det dels befäster lärande (repetition och successiv påbyggnad är bra), dels behöver de olika faserna i cirkelmodellen inte vara lika utpräglade med tiden. När eleverna är förtrogna med en viss genre behöver man inte ägna så mycket tid åt fas två och/eller tre. Men då är det under förutsättning att genrepedagogik och cirkelmodellen har blivit en självklar del av undervisningen och inte bara något vid sidan om som man klämmer in då och då för att få lite variation.

Cirkelmodellen är en visuell modell för vad det här med genrer egentligen vill säga och gör genreundervisningen i klassrummet hanterbar och systematisk. Med hjälp av cirkelmodellen bryter man ned arbetet i fyra tydliga faser under vilka eleven med lärarens hjälp och under stöttning utvecklar sitt språk så att det passar vissa givna sammanhang och syften. Cirkelmodellens fyra faser innehåller läraktiviteter inriktade på:

  • Uppbyggnad av kunskap om ämnesområdet (att skapa förförståelse)
  • Dekonstruktion av modelltext (att studera texter inom genren för att få förebilder)
  • Textkonstruktion tillsammans (att skriva en gemensam text)
  • Individuellt skrivande av text (egen textproduktion för egna syften)

När jag tittar på den här beskrivningen med en sfi-lärarens blick, tänker jag genast att oj, det här passar utmärkt som en ram för ett temaarbete. Håller du med om det? På sätt och vis ersätter ju teman på sfi ämnen i ungdomsskolan. Jag upplever det så.

Jag får ibland fråga om genrepedagogik och cirkelmodellen fungerar redan på A-nivå på sfi. Mitt svar är ett tveklöst ja och det främsta skälet till det är att man med genrepedagogik och cirkelmodellen som grund kan (och faktiskt till och med ska) utgå från talet när man närmar sig skrift och från skriften när man närmar sig läsning. Det passar ju perfekt på studieväg 1 där målgruppen är elever med kort eller ingen skolbakgrund. Du kan läsa mer om det i Skolverkets stödmaterial om grunder i skriftspråksutveckling. Redan tidigt i undervisningen börjar man t.ex. att träna på att berätta om sig själv, sin familj och sitt boende, så varför inte använda sig av cirkelmodellen på en gång? Inte som att “idag ska vi skriva enligt cirkelmodellen, ta fram era pennor” utan som ett dagligt arbetssätt som genomsyrar alla språkliga aktiviteter i klassrummet utan att det sticker ut som något speciellt.

Också några få korta meningar utgör en text (berättande och/eller beskrivande) och dessa korta texter om en sak åt gången kan så småningom bli textdelar/stycken i längre texter. Också för att skriva tre meningar om sig själv behöver man först bygga upp en förförståelse, titta på en exempeltext och skriva gemensamt innan man ger sig i kast med egen produktion. Man pratar om språket, om än mycket enkelt och utan komplicerade grammatiska begrepp. Skrivovana elever behöver lära in färdiga mönster och även lära sig hur man byter ut vissa ord och textdelar mot andra så att innehållet matchar ens egen verklighet och syfte. Då kan man få en första förståelse för språkets mekanismer och hur man kan göra det till ett verktyg för sin egen kommunikation.

Att med cirkelmodellen som grund integrera tala, skriva, lyssna och läsa för att främja elevernas lärande på bästa sätt leder naturligt till att använda sig av olika digitala verktyg i undervisningen, framför allt verktyg för läs- och skrivstöd och ljudinspelning (för att kunna lyssna på sig själv och andra). Dessa utgör samtidigt en form av stöttning. Eftersom kursplaner för sfi innehåller krav på utvecklande av elevernas digitala kompetens, behöver eleverna använda digitala verktyg i undervisningen så ofta och så naturligt som det bara går.

 

Referenslitteratur:

Harstad, H. & Hostetter, J. (2017). Boken om sfi. Erfarenheter, undervisning och organisation. Stockholm: Gothia fortbildning.

Gibbons, P. (2006). Stärk språket stärk lärandet: språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för och med andraspråkselever i klassrummet. Stockholm: Hallgren & Fallgren.

Bogren, H. & Sundström, K. (2015). Skriva B. Genrepedagogik för sfi. Lund: Folkuniversitetets förlag.

Johansson, B. & Sandell Ring, A. (2015). Låt språket bära: genrepedagogik i praktiken. (4 uppl.) Stockholm: Hallgren & Fallgren.

Skolverket: http://www.skolverket.se/skolutveckling/larande/litteracitetsutveckling 

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)