Ferietjänst är modernt – semestertjänster är sååå nittonhundratal

Vi i LR lyfter i många sammanhang fram den orimliga arbetsbörda som många lärare har idag, och att detta måste åtgärdas. Detta gäller för såväl SO-lärare som för övriga lärarkategorier. En del debattörer ställer då frågan: ”men varför vill i då inte gå över från ferietjänster till semestertjänster”?

Men lösningen ligger inte i att införa förlegade semestertjänster. Det är i själva verket ett arbetstidssystem som utformades för att möta kraven när industrialismen och fabrikssystemet stod på sin höjdpunkt under nittonhundratalet. Lärares arbetstidssystem är mycket mera modernt, i så motto att vi arbetar mer när eleverna finns på plats, och mindre när eleverna är lediga. I andra branscher brukar detta kallas konjunkturanpassad arbetstid och ses som mycket modernt.

Att tvinga in lärarkåren i ett förlegat arbetstidssystem skulle ytterligare sänka läraryrkets attraktivitet. Istället är det höjda löner och en rimlig arbetsbelastning, bland annat i form av en begränsning av undervisningstiden, som behövs för att göra läraryrket attraktivt igen.

Stockholms kommun har tagit ett lovvärt initiativ, och mitt emellan alla löneförhandlingar höjer man där alla lärarlöner generellt med 2 %. Det är den typen av tydliga åtgärder som behövs för att sända rätt signaler till de ungdomar som tvekar inför att välja läraryrket, och få de redan yrkesverksamma att stanna kvar. Det är mycket angeläget att övriga kommunerna i Sverige följer Stockholms exempel. Vi lärare väntar med spänning på detta. Klarar våra politiker runt om i landet att vara lika framsynta som de i Stockholm?

Svensk politiks svarta vecka – vad kan en SO-lärare göra?

Det kanske är en yrkesskada som SO-lärare att dra historiska paralleller. Här kommer en: Det första världskrigets utbrott brukar bland annat tillskrivas de allianser som de europeiska stormakterna ingått före kriget. I ett givet läge kom dessa allianser att ha en förödande inverkan. Ett allianssystem med vilket Europas stater trodde sig skapa säkerhet kom att få motsatt innebörd. Den svarta veckan sommaren 1914 har ofta beskrivits som ett händelseförlopp som skedde mer eller mindre av sig självt. Processen leder fram till en situation som ingen i grunden vill ha, men som ingen förmår att stoppa.

Naturligtvis utan VARJE jämförelse i övrigt får jag känslan av att det som nu händer i svensk politik sker på ett liknande sätt. Vi rör oss mot en punkt som inte kommer att leda till något gott, men som ingen förmår att bryta. För ett extraval kommer inte att lösa problemet med att vi har ett relativt stort parti som övriga partier på goda grunder sagt att de inte kommer att samarbeta med. Detta gör att vi per definition måste ha en regering som har stöd av mer än 50 % av riksdagen. Eller åtminstone accepteras av en sådan majoritet, inte bara när den tillsätts, utan också när den lägger fram sin budget.

Denna vecka har många talat om ansvar, men få har tagit det. Vilket ansvar kan vi som lärare ta i den här situationen? En sak som vi som SO-lärare faktiskt kan göra är att undervisa om några grundläggande samhällsekonomiska förhållanden. Ett sådant är att det mänskliga arbetet, såväl andens som handens arbete, har den underbara egenskapen att kunna producera ett mervärde. Med det menas att frukterna av vårt arbete har ett större värde än det vi behöver för att få mat, kläder, bostäder och allt annat vi behöver för vårt uppehälle.

Det betyder att med rätt förutsättningar kommer alltid fler människor i ett land att ge möjlighet till ett ökat välstånd i samhället. Detta är grundläggande ekonomiska fakta. Fredrik Reinfeldt uttalar sig idag i den danska tidningen Politiken på ett sätt som förtjänar att citeras:

”Vad betyder ordet ”nog”? Är Sverige fullt? Är Norden fullt? Är vi för många människor? Vi är 25 miljoner människor som bor i Norden. Jag flyger ofta över det svenska landskapet. Det vill jag råda andra att göra. Där finns oändliga marker och skogar. Där finns så mycket plats man kan tänka sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.”

Det är den typen av tankevändor som behövs för att skapa fler aspekter i debatten. Jag beklagar att Reinfeldt inte använde den typen av argument före valet, när hans uttalanden istället kom att tolkas som om valet stod mellan välfärd och invandring.

Kanske kan vi som lärare så en del tvivel, och skapa nya insikter och perspektiv, genom att undervisa om detta under denna vinter. Att visa att människor under rätt förutsättningar är ett kapital, ett tillskott, och inte en belastning. Kanske kan vi då göra denna turbulenta tid till början på någonting gott. I annat fall riskerar vi att de mörka krafterna ytterligare flyttar fram sina positioner.

Hatties budskap är provocerande enkelt

Häromveckan hade jag förmånen att vara moderator för en stor ”Hattie-konferens” på Svenska Mässan i Göteborg. John Hattie, James Nottingham och Anna Ekström på samma scen samma dag! Det kändes som att vara cirkusdomptör för de stora elefanternas dans…

Kärnan i John Hatties slutsatser är nästan provocerande enkel: det viktigaste är att få eleverna att begripa vad de ska lära sig! Ge dem konkreta bilder av hur framgång ser ut!

Jag vill påstå att denna form av tydlighet inte har varit självklar i svensk skola under de senaste decennierna. Det har tvärtom funnits en tendens att se det som något fult om vi blir alltför tydliga gentemot våra elever om vad vi förväntar oss av dem. Det har varit ett mål i sig att eleven ska finna sina egna mål. Vi lärare har, mer eller mindre uttalat, uppmanats att ta ett steg tillbaka.

Det tål alltså att betonas att Hatties metaanalys kommer fram till att det senare är en dålig väg till lärande. Som lärare ska vi tvärtom vara så tydliga som möjligt mot våra elever, och vi ska inte vara rädda för att ge dem väldigt konkreta exempel på vad som är ett gott resultat. Att inte tydligt visa för eleverna vad ett gott resultat innebär menar Hattie är som att låta dem spela en fotbollsmatch och inte tala om förrän efteråt vilka regler som gäller.

Någon kanske tycker att allt för mycket i den svenska skoldebatten utgår från John Hatties forskning. Jag menar att den viktiga och positiva förändring som vi bör bejaka inte handlar om varje enskildhet i Hatties slutsatser. Det handlar istället om att vi nu äntligen talar om evidensbaserad utveckling av skolan. Inte grundad på ideologier, inte grundad på anekdotisk evidens, inte grundad på eget tyckande, utan grundad på vetenskapliga studier av vad som fungerar och inte fungerar.

Detta bör inge hopp om utvecklingen inom den svenska skolan, även för den som inte är en lika notorisk optimist som undertecknad…

Normkritisk tolerans eller tolerant normkritik?

En skola fri från rasism. Det vill vi alla ha. Men hur gör man? Det var temat när ett åttiotal blivande lärare och studie- och yrkesvägledare samlades i Eskilstuna förra helgen. Jag hade förmånen att delta i en paneldiskussion där vi bland annat diskuterade två dilemman:

  • Skall rasistiska partier släppas in i skolan?
  • Kan en lärare med rasistiska åsikter arbeta i skolan?

Detta var också frågor som skapade stort engagemang i gruppdiskussionerna. Vad gäller den första frågan menar jag att det måste vara vi lärare som äger frågan och tar ställning utifrån pedagogiska utgångspunkter. Det är definitivt ingen mänsklig rättighet för politiska partier att få använda skolan som arena för sina budskap. Ofta finns det bättre sätt att undervisa om ideologier, politik och olika politiska uppfattningar än att bjuda in partier till paneldebatt.

Den andra frågan är ett äkta dilemma, där två principer står emot varandra. Å ena sidan får vi inte hamna i en situation där vi har ett yrkesförbud grundat på åsikter. Å andra sidan är skolan ingen värdeneutral plats. Den som inte aktivt omfattar och verkar för den värdegrund som skolans arbete ska grunda sig på, måste enligt min mening få väldigt svårt att utföra det uppdrag vi som lärare har en skyldighet att utföra. Ett uppdrag både gentemot våra styrdokument och gentemot den yrkesetik som vi själva som yrkeskår har fastställt.

På konferensen fick vi också tillfälle att lyssna till en föreläsning av Lotta Björkman, som talade om normkritisk pedagogik. Den föreläsningen gav mig nya insikter och perspektiv. Bland annat tror jag att vi lider av en begreppsförvirring på detta område, utifrån motsatsparet normkritisk pedagogik eller toleranspedagogik. Förvirringen uppstår utifrån vad vi lägger in i begreppet tolerans.

Att arbeta mot intolerans, är inte liktydigt med att förorda toleranspedagogik. Tvärtom menar jag att ett normkritiskt perspektiv är nödvändigt om vi framgångsrikt skall kunna arbeta mot intolerans. Och på samma sätt kan man säga att en tolerant miljö är nödvändig för att ett normkritiskt arbete skall bli framgångsrikt.

Normkritik handlar alltså inte om att skapa ett normlöst tillstånd. Tvärtom, normer är en förutsättning för mänsklig samexistens. Men vi måste bli medvetna även om de dolda normer vi följer. Vi måste lyfta upp dem till ytan, så att vi kan göra medvetna val om vilka normer vi vill följa och vilka vi vill utmana. Som lärare behöver vi bli medvetna om de normer vi följer, både medvetet och omedvetet. Våra hjärnor kategoriserar allt, och det är inget fel i det, det är tvärtom nödvändigt med förförståelse i de flesta situationer vi möter. Men vi är inte slavar under de kategorier detta skapar! Vår förförståelse tvingar oss inte att handla på ett visst sätt – fördomar är inget man HAR utan något man GÖR.

Vi behöver vara intresserade av och ödmjuka inför våra egna misstag. Skuldbeläggning leder inte till utveckling, istället bör vi se varje misstag som en ingång till fler medvetna val i vår yrkesutövning. Att synliggöra normer, utan att initialt ta ställning till om de är bra eller dåliga, har dessutom den fördelen att det kan skapa öppenhet i sinnet hos våra elever. En öppenhet som jag tror är nödvändig om vi ska skapa en mångstämmig skola och ett mångstämmigt samhälle.

Svaret på frågan jag ställde i rubriken är alltså inte antingen/eller utan både-och. Arbetet mot intolerans kräver en normkritisk utgångspunkt, och arbetet för att skapa en kritisk normmedvetenhet kräver en tolerant utgångspunkt.

LR Studs konferens gav upphov till fler tankar kring hur vi arbetar med frågor kring rasism och intolerans, men det återkommer jag till i kommande inlägg.