Normkritisk tolerans eller tolerant normkritik?

En skola fri från rasism. Det vill vi alla ha. Men hur gör man? Det var temat när ett åttiotal blivande lärare och studie- och yrkesvägledare samlades i Eskilstuna förra helgen. Jag hade förmånen att delta i en paneldiskussion där vi bland annat diskuterade två dilemman:

  • Skall rasistiska partier släppas in i skolan?
  • Kan en lärare med rasistiska åsikter arbeta i skolan?

Detta var också frågor som skapade stort engagemang i gruppdiskussionerna. Vad gäller den första frågan menar jag att det måste vara vi lärare som äger frågan och tar ställning utifrån pedagogiska utgångspunkter. Det är definitivt ingen mänsklig rättighet för politiska partier att få använda skolan som arena för sina budskap. Ofta finns det bättre sätt att undervisa om ideologier, politik och olika politiska uppfattningar än att bjuda in partier till paneldebatt.

Den andra frågan är ett äkta dilemma, där två principer står emot varandra. Å ena sidan får vi inte hamna i en situation där vi har ett yrkesförbud grundat på åsikter. Å andra sidan är skolan ingen värdeneutral plats. Den som inte aktivt omfattar och verkar för den värdegrund som skolans arbete ska grunda sig på, måste enligt min mening få väldigt svårt att utföra det uppdrag vi som lärare har en skyldighet att utföra. Ett uppdrag både gentemot våra styrdokument och gentemot den yrkesetik som vi själva som yrkeskår har fastställt.

På konferensen fick vi också tillfälle att lyssna till en föreläsning av Lotta Björkman, som talade om normkritisk pedagogik. Den föreläsningen gav mig nya insikter och perspektiv. Bland annat tror jag att vi lider av en begreppsförvirring på detta område, utifrån motsatsparet normkritisk pedagogik eller toleranspedagogik. Förvirringen uppstår utifrån vad vi lägger in i begreppet tolerans.

Att arbeta mot intolerans, är inte liktydigt med att förorda toleranspedagogik. Tvärtom menar jag att ett normkritiskt perspektiv är nödvändigt om vi framgångsrikt skall kunna arbeta mot intolerans. Och på samma sätt kan man säga att en tolerant miljö är nödvändig för att ett normkritiskt arbete skall bli framgångsrikt.

Normkritik handlar alltså inte om att skapa ett normlöst tillstånd. Tvärtom, normer är en förutsättning för mänsklig samexistens. Men vi måste bli medvetna även om de dolda normer vi följer. Vi måste lyfta upp dem till ytan, så att vi kan göra medvetna val om vilka normer vi vill följa och vilka vi vill utmana. Som lärare behöver vi bli medvetna om de normer vi följer, både medvetet och omedvetet. Våra hjärnor kategoriserar allt, och det är inget fel i det, det är tvärtom nödvändigt med förförståelse i de flesta situationer vi möter. Men vi är inte slavar under de kategorier detta skapar! Vår förförståelse tvingar oss inte att handla på ett visst sätt – fördomar är inget man HAR utan något man GÖR.

Vi behöver vara intresserade av och ödmjuka inför våra egna misstag. Skuldbeläggning leder inte till utveckling, istället bör vi se varje misstag som en ingång till fler medvetna val i vår yrkesutövning. Att synliggöra normer, utan att initialt ta ställning till om de är bra eller dåliga, har dessutom den fördelen att det kan skapa öppenhet i sinnet hos våra elever. En öppenhet som jag tror är nödvändig om vi ska skapa en mångstämmig skola och ett mångstämmigt samhälle.

Svaret på frågan jag ställde i rubriken är alltså inte antingen/eller utan både-och. Arbetet mot intolerans kräver en normkritisk utgångspunkt, och arbetet för att skapa en kritisk normmedvetenhet kräver en tolerant utgångspunkt.

LR Studs konferens gav upphov till fler tankar kring hur vi arbetar med frågor kring rasism och intolerans, men det återkommer jag till i kommande inlägg.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)