Kan skolkommissionen rädda skolan?

Så kom då skolkommissionen första delbetänkande. Diverse kompromisser, men ändå förslag i tydlig riktning mot ökat statligt ansvarstagande för skolan. Jag kommer i detta inlägg att fokusera på ett av deras delförslag, nämligen ”tydliga utvecklingssteg och karriärmöjligheter för lärare” Det var en av de punkter jag för ett år sedan föreslog i mina fem förslag till skolkommissionen.

I det förslag till professionsprogram som kommissionen överväger finns fem steg: ”introduktionsperiod, tjänstgöring efter introduktionsperiod, förstelärare, lektor och särskilt kvalificerade lärare.”

Oavsett vad man kallar de olika stegen så är det enligt min mening viktigt att få ett system med förutsägbarhet och därav följande avsaknad av godtycklighet. Det kan inte överlämnas till huvudmännen att avgöra när en lärare skall ta karriärsteg och vilka steg den ska ta. Ett statligt definierat och reglerat system skulle skapa trygghet och förutsägbarhet, och också motverka den självcensur som många menar att det individuella lönesystemet lett till hos många lärare. En normalfungerande lärare ska kunna räkna med att med viss regelbundenhet ta karriärsteg som ger betydligt högre grundlön för varje steg.

Dock tror jag att skolkommissionen är alltför optimistisk när den skriver att ”Kommissionen utgår från att de behov som finns av att premiera utveckling och ökat ansvarstagande tillvaratas inom den reguljära lönebildningsprocessen

Jag tror tvärtom att detta behöver vara statligt reglerat. Den vildvuxna flora av olika sätt att tillämpa karriärtjänstreformen i våra kommuner är ett bevis på detta. Trots förhållandevis stor tydlighet i karriärtjänstförordningen har en nästan osannolikt brokig flora av olika tillämpningar kunnat ses ute i kommunerna.

När vi nu står inför en ny statlig lönesatsning i form av det så kallade lärarlönelyftet så befarar jag att vi kommer att få se ännu en vildvuxen flora av kommuner som hittar på sina egna lösningar.

Statligt ansvarstagande är viktigt för att skapa en likvärdig skola för eleverna. Men det är också centralt för att skapa en likvärdig skola för lärarna. En skola där lärarkåren kan slå vakt om sin professionella frihet, och ingen frestas att snegla på vad man tror för tillfället är mest populärt hos den lönesättande chefen.

Skolkommissionen verkar vara på rätt väg, men mer krävs för att vända utvecklingen i svenska skola, för såväl elevernas resultat som för läraryrkets villkor och attraktivitet!

Kommentarer (3)

  1. Maria Lindborg skriver:

    Du har helt rätt, Sten! Det hjälper inte vad än staten hittar på för att göra läraryrket mer attraktivt om man råkar bo i en kommun som gör sina egna, ibland rätt tokiga, tolkningar av de statliga satsningarna.

  2. pekka karvonen skriver:

    Ett återinförande av tariffsystemet vore ett smart grepp för att motverka flykten från yrket. Då skulle erfarenhet, en viktig faktor då man mäter lärarens kapacitet, belönas, I dagens karriärsystem belönas få, så de flesta lärares erövrade erfarenhet negligeras. Detta är förmodligen ett starkt skäl till att folk hoppar av.

  3. tony rohner skriver:

    Vad har hänt med de 2,8 miljarder som inte blev utdelade till FÖRSTELÄRARSKAP pga i många fall inkompetenta lärare som sökte enl. rektor.Får vi det retroaktivt med ränta så är det närmare 3,5 Miljarder som bör gå till de 8 av 10 över 50 som knappt får ngn löneökning alls.Jag har sagt det sedan 2011-återinför trappan där du tjänade motsvarande 43 000 efter femton år men alla fackombud säger NEJ -Det går bra med 12 st kollegor som nu tjänar över 50 000 men snittet är fprtfarande bara 28 500 -och 80% av alla löntagare tjänar mer än 30 000 om de har full tjänst enl bokmässan 2015- UTAN 5 års UNIVERSITETSSTUDIER-vakna-

Lämna en kommentar

  • (will not be published)