Var finns de felaktiga idéerna?

Peter Santesson, opinionschef på Demoskop, har en läsvärd krönika i senaste numret av Dagens Samhälle.

Rubriken är ”Svårt att vända skolan om lärarna har fel idéer”. Jag håller med om mycket i Santessons resonemang. Dock tror jag han har fel i påståendet att problemet finns hos lärarkåren. De tvivelaktiga pedagogiska idéer som många fått sig till livs på lärarhögskolorna har oftast inte hållit måttet i mötet med skolverkligheten. Erfarenheten och utbytet med kollegor har istället gett de flesta lärare en god uppfattning om hur undervisning skall bedrivas.

Problemet finns istället på chefsnivå och mellannivå i kommunerna. Där finns det många som väntar på att nittonhundratalets flummiga idéer åter ska bli på modet. I en av våra största kommuner lär ledningen leva efter devisen ”vi ska vara först när det vänder”. Kanske hoppades de på att en vändningen skulle komma vid regeringsskiftet 2014. Men dessbättre verkar det som att de flesta politiska partier både till höger och vänster på riksplanet har insett att det sena nittonhundratalets pedagogiska idéer inte gett oss den skola som man drömde om.

Tvärtom har vi fått en skola där skillnaderna beroende på klassbakgrund ökat. Egentligen är detta inte alls förvånande. Arbetarrörelsens pionjärer var fullt medvetna om att det var med kunskap som klasskillnaderna skulle övervinnas. Med kunskap kan den fattige hävda sig mot den rike. Men i en skola som lämnar ansvaret till eleven blir det de resursstarkas barn som klarar sig bäst.

Ett viktigt argument för en statlig styrning av skolan är att skapa ekonomiska förutsättningar för att skolan på riktigt ska vara likvärdig. Men om också kunskapsutvecklingen ska kunna vändas uppåt igen, så måste vi också komma bort från det grumliga pedagogiska tankegods som fortfarande frodas hos beslutsfattare och chefer på förvaltningsnivå och mellanchefsnivå i många av våra kommuner.

Kan skolkommissionen rädda skolan?

Så kom då skolkommissionen första delbetänkande. Diverse kompromisser, men ändå förslag i tydlig riktning mot ökat statligt ansvarstagande för skolan. Jag kommer i detta inlägg att fokusera på ett av deras delförslag, nämligen ”tydliga utvecklingssteg och karriärmöjligheter för lärare” Det var en av de punkter jag för ett år sedan föreslog i mina fem förslag till skolkommissionen.

I det förslag till professionsprogram som kommissionen överväger finns fem steg: ”introduktionsperiod, tjänstgöring efter introduktionsperiod, förstelärare, lektor och särskilt kvalificerade lärare.”

Oavsett vad man kallar de olika stegen så är det enligt min mening viktigt att få ett system med förutsägbarhet och därav följande avsaknad av godtycklighet. Det kan inte överlämnas till huvudmännen att avgöra när en lärare skall ta karriärsteg och vilka steg den ska ta. Ett statligt definierat och reglerat system skulle skapa trygghet och förutsägbarhet, och också motverka den självcensur som många menar att det individuella lönesystemet lett till hos många lärare. En normalfungerande lärare ska kunna räkna med att med viss regelbundenhet ta karriärsteg som ger betydligt högre grundlön för varje steg.

Dock tror jag att skolkommissionen är alltför optimistisk när den skriver att ”Kommissionen utgår från att de behov som finns av att premiera utveckling och ökat ansvarstagande tillvaratas inom den reguljära lönebildningsprocessen

Jag tror tvärtom att detta behöver vara statligt reglerat. Den vildvuxna flora av olika sätt att tillämpa karriärtjänstreformen i våra kommuner är ett bevis på detta. Trots förhållandevis stor tydlighet i karriärtjänstförordningen har en nästan osannolikt brokig flora av olika tillämpningar kunnat ses ute i kommunerna.

När vi nu står inför en ny statlig lönesatsning i form av det så kallade lärarlönelyftet så befarar jag att vi kommer att få se ännu en vildvuxen flora av kommuner som hittar på sina egna lösningar.

Statligt ansvarstagande är viktigt för att skapa en likvärdig skola för eleverna. Men det är också centralt för att skapa en likvärdig skola för lärarna. En skola där lärarkåren kan slå vakt om sin professionella frihet, och ingen frestas att snegla på vad man tror för tillfället är mest populärt hos den lönesättande chefen.

Skolkommissionen verkar vara på rätt väg, men mer krävs för att vända utvecklingen i svenska skola, för såväl elevernas resultat som för läraryrkets villkor och attraktivitet!

Lärarlönelyftet behöver utvidgas

Läraryrkets löneläge behöver en allmän och omfattande uppvärdering om yrket ska bli attraktivt. Lönesättningen är i grunden ett ansvar för huvudmännen, och ansvaret för yrkets sjuknande attraktionskraft vilar tungt på dessa. Under en lång följd av år har läraryrkets relativa löneläge tillåtits att sjunka.

Staten har därför tvingats gå in med kompensatoriska åtgärder. Införandet av karriärtjänster för lärare 2013 var ett steg för att höja yrkets löneläge, och inför hösten kommer en ny statlig lärarlönesatsning. Denna satsning kommer dock endast att räcka till en del av lärarkåren och kommer inte heller att vara på en nivå som är tillräcklig för att åtgärda läraryrkets fellönesättning.

Hur den statliga satsningen än fördelas, så kommer ett stort antal lärare inte att omfattas, trots att de uppfyller de kriterier som satts upp för att kunna ta del av denna satsning.

Att fördela de statliga medlen på ett ”rättvist” sätt blir därmed inte möjligt – fler borde omfattas än vad statsbidraget ger möjlighet till. Jag tycker därför att vi i alla kommuner och i alla friskolor ska kräva att huvudmännen, offentliga såväl som privata, äntligen tar sitt ansvar för en uppvärdering av läraryrket!

Varje huvudman bör tillskjuta medel, så att den mycket stora majoritet av lärarkåren som uppfyller kriterierna också kan omfattas av den särskilda lönesatsningen. Vi vet ju alla att detta behöver göras, så vad väntar ni på?

Kan jag bli beordrad att sätta betyg?

Terminsbetygen i grundskolan nu till jul är första gången det blir skarp läge för de ändrade regler om betygsättning som gäller från den 1 juli 2015. Förändringen innebär att om den som bedriver undervisningen inte är legitimerad lärare, så får denne inte fatta beslut om betyg själv. Betyget ska sättas tillsammans med en legitimerad lärare. Om de inte är ense ska betyget beslutas av den legitimerade läraren om han eller hon också är behörig i ämnet i fråga. Annars ska rektorn fatta beslutet.

Man kan tycka att alla skolhuvudmän och rektorer alltså borde ha tänkt på detta redan vid terminens början. Men på många håll verkar så tyvärr inte vara fallet.

Så hur ska man agera om rektor nu plötsligt kommer till en och säger åt en att sätt betyg tillsammans med en icke legitimerad person, trots att man inte undervisat i den gruppen eller det ämnet? Jag ska försöka reda ut en del av begreppen och kommer mot slutet med ett förslag till svar.

Så här står det i Skollagen om betygssättning:

”Rektorns ansvar
14 § Rektorn ska se till att betyg sätts i enlighet med denna lag och andra författningar.

Information om grunderna för betygssättningen
15 § Eleverna ska informeras om de grunder som tillämpas vid betygssättningen.

Beslut om betyg
16 § Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. Om läraren eller lärarna inte är legitimerade, ska beslutet fattas tillsammans med en lärare som är legitimerad. Kan dessa inte enas ska betyget beslutas av den legitimerade läraren under förutsättning att han eller hon är behörig att undervisa i det ämne som betyget avser. I annat fall ska betyget beslutas av rektorn.” (Skollagen, 3 kap.)

DEN LEGITIMERADE LÄRARENS ANSVAR

Som legitimerade lärare har man ett individuellt ansvar i sin yrkesutövning. Det innebär att när man som legitimerad lärare är med och sätter betyg, så tar man också ansvar för att betyget är rätt och att betygssättningen följer de anvisningar om detta som finns i skollag och läroplan.

Läroplanen för grundskolan säger att

”Betyget uttrycker i vad mån den enskilda eleven har uppnått de nationella kunskapskrav som finns för respektive ämne. Som stöd för betygssättningen finns ämnesspecifika kunskapskrav för olika betygssteg.” (LGR11, avsnitt 2.7)

… och läroplanen för gymnasieskolan säger att

Betyget uttrycker i vilken utsträckning den enskilda eleven har uppfyllt de nationella kunskapskrav som finns för varje kurs respektive målen för gymnasiearbetet. (LGY11, avsnitt 2.5)

Enligt läroplanen för grundskolan ska läraren:

”vid betygssättningen utnyttja all tillgänglig information om elevens kunskaper i förhållande till de nationella kunskapskraven och göra en allsidig bedömning av dessa kunskaper.” (LGR11, avsnitt 2.7)

… och enligt läroplanen för gymnasieskolan:

”Läraren ska vid betygssättningen
• utnyttja all tillgänglig information om elevens kunskaper i förhållande till de nationella kunskapskrav som finns för respektive kurs,
• beakta även sådana kunskaper som en elev har tillägnat sig på annat sätt än genom den aktuella undervisningen, och
• utifrån de nationella kunskapskrav som finns för respektive kurs allsidigt utvärdera varje elevs kunskaper.” (LGY11, avsnitt 2.5)

Den legitimerade läraren måste alltså vara säker på att den icke legitimerade personen följer riktlinjerna för hur betygssättningen ska gå till. För att detta ska vara möjligt behöver man rimligen följa undervisningen under hela terminen. Detta innebär självfallet att tid måste avsättas för detta i den legitimerade lärarens tjänst. När den legitimerade läraren är med och sätter betyg, så tar denne ansvar för att varje elevs betyg är rätt. Då måste man också ha möjlighet att bedöma varje elev. Den som har beslutat om ett betyg är enligt Skollagen också skyldig att på begäran upplysa eleven och elevens vårdnadshavare om skälen för betyget:

”Information om skälen för betyget
17 § Den som har beslutat betyget ska på begäran upplysa eleven och elevens vårdnadshavare om skälen för betyget.” (Skollagen, 3 kap.)

Vad gör man då om man i slutet av terminen ställs inför situationen att man blir beordrad att vara med och sätta betyg på undervisningsgrupper som man inte följt under terminen?

Till att börja med ska man aldrig på egen hand vägra att utföra en arbetsuppgift som man blir beordrad att utföra. Det innebär dock inte att arbetsgivaren har rätt att beordra en till vad som helst. I fallet med betygssättning är det fråga om en form av myndighetsutövning, och det är inte tillåtet för arbetsgivaren att beordra en legitimerad lärare att bryta mot de bestämmelser som gäller för betygssättning.

I ett läge där man anser att man inte kan ta ansvar för den beordrade arbetsuppgiften bör man snarast kontakta sitt LR-ombud på skolan eller i kommunen. LR i kommunen gör en bedömning av situationen i samråd med regional ombudsman. LR har då möjlighet att lägga tolkningsföreträde om att det beordrade arbetet inte ska utföras. Detta måste ske efter noggrant övervägande, eftersom den fackliga organisationen kan bli skadeståndsskyldig om organisationen saknar fog för sin ståndpunkt i tvisten.

Så vad gör jag då? Ska jag säga ja eller nej?

En möjlighet kan vara att den som i slutet av terminen blir beordrad att sätta betyg tillsammans med en icke legitimerad begär att till att börja med få ordentligt med tid avsatt för att tillsammans med den icke legitimerade personen noggrant gå igenom den dokumentation denne har som grund för betygssättningen och vilka bedömningar och överväganden som gjorts. Eftersom det i praktiken sällan är möjligt att plocka bort andra arbetsuppgifter för att skapa tid för detta, så bör det då i de flesta fall bli fråga om övertid.

Efter att denna grundliga genomgång är gjord får den legitimerade läraren ta ställning till om denne anser att underlaget är tillräckligt för att kunna vara med och ta fullt ansvar för betygssättningen. Om man inte anser sig ha tillräckligt underlag för att ta ansvar för betygssättningen så underrättar man rektor om detta. Samtidigt bör LR omedelbart kontaktas, så vi kan ta ställning till om tolkningsföreträde ska läggas. När tolkningsföreträde lagts av LR behöver den ifrågasatta arbetsuppgiften i normalfallet inte utföras av den legitimerade läraren. Bollen hamnar då tillbaka hos arbetsgivaren, som får ta ställning till om man vill begära förhandling om detta.

Årets viktigaste fortbildning?

Fredagen den 14 augusti är en dag jag kommer att minnas länge. På förmiddagen en stämningsfull och värdig minneshögtid för John Hron, som för 20 år sedan mördades på det mest bestialiska sätt av nazister.

På eftermiddagen högtidlig invigning av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs Universitet. I ett antal år har vi i LRs forum för humaniora och samhällsvetenskap anordnat föreläsningar med Christer Mattsson, grundare av Toleransprojektet, och nu tf föreståndare för Segerstedtinstitutet. Christer Mattsson är oerhört både kunnig och erfaren vad gäller undervisning kring rasism och intolerans. Han är dessutom en trollbindande berättare och föreläsare.

Redan när vi började vårt samarbete för snart tio år hoppades vi att det så småningom skulle skapas en universitetsinstituition med den inriktning som Segerstedtinstitutet nu har fått.

Sedan 2010 har vi också ordnat tvådagarskurser tillsammans med Christer Mattsson/Toleransprojektet, Stiftelsen Expo, och de senaste åren även New Connexion. Det är med glädje vi nu återigen ordnar en sådan kurs, närmare bestämt i Uppsala den 7 – 8 oktober.

Kanske den mest angelägna fortbildning du som SO-lärare kan delta i under detta läsår. Förutom Christer Mattsson föreläser även Jonathan Leman från Expo och Birgitta Hägg från New Connexion.

Vi kan utlova två givande dagar som gör dig väl rustad för arbetet med frågor kring intolerans och rasism i din undervisning. Kursen vänder sig alltså i första hand till lärare i samhällsvetenskapliga ämnen, men är även öppen för andra intresserade lärare. Välkommen med din anmälan!

Anmälan på http://korta.nu/oktober

Mer info på www.lr.se/humsam

Fem förslag till Skolkommissionen

OECD har varit tydligt: det behöver inte ta ett årtionde att vända utvecklingen i den svenska skolan.  Men statsmakten måste ta ett fast grepp, och göra det nu!

Regeringen verkar hålla med: ”Vi vet att när en nation samlas går det att vända den negativa utvecklingen tämligen snabbt”, sa gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic när  Skolkommissionen nyligen presenterades.

Vad behöver då göras? Här kommer fem konkreta förslag:

1. Skapa ett tydligt och överblickbart karriärsystem för lärare, som gäller lika hos alla huvudmän. Vitsen med ett sådant system är bland annat att det ska vara förutsägbart för den enskilde läraren. En normalfungerande lärare ska kunna räkna med att efter ett antal år i yrket, säg fem till tio år, ta ett karriärsteg som ger betydligt högre grundlön. Efter ytterligare några år, säg totalt ca 15 års yrkesverksamhet, ska man kunna ta ytterligare ett steg med ytterligare en betydande höjning av grundlönen.

2. Centralisera lärarutbildningen. Andreas Schleicher från OECD anser att för ett land av Sveriges storlek skulle det vara lagom med en lärarutbildningsinstitution. Det är kanske att gå för långt. Men minska dagens 28 lärarutbildningsinstitutioner ner till åtminstone ett ensiffrigt antal.

3. Skapa ett faktorsystem för lärares arbete kring lektionerna, som gäller för alla arbetsgivare, oavsett arbetstidssystem och arbetstidsregler i övrigt. Ett faktorsystem betyder att läraren är garanterad en viss tid till planering, utvärdering och annat för- och efterarbete av varje lektion. Någon kanske frågar sig om man verkligen kan gå in och detaljstyra en del av anställningsavtalen på detta sätt. Mitt svar är att man kan göra allt man vill och tror är viktigt och vettigt för undervisningens bästa.

4. Förstatliga lärarfortbildningen, som ett första steg mot ett nationellt ansvarstagande för hela skolan. All lärarfortbildning skall vara statligt granskad och certifierad. Ge alla lärare ett fortbildningskonto, och begränsa huvudmannens möjligheter att erbjuda fortbildning till att ligga inom den statligt granskade och certifierade utbudskorgen.

5. Förstatliga rektorerna, som ett andra steg mot ett nationellt ansvarstagande för hela skolan. Om den som har ansvaret för verksamheten på varje skola får både sin lön och sitt uppdrag direkt från staten, så blir det oändligt mycket lättare att få ett skolsystem som drar åt samma håll, och där resultaten på bred front kan förbättras. På sikt bör även lärartjänsterna förstatligas, men ett förstatligande av rektorstjänsterna skulle kunna ske relativt snabbt och utan särskilt mycket byråkrati. En fördel är att detta även skulle omfatta friskolesektorn.

Se där, några anspråkslösa förslag från undertecknad. Det är bara att sätta igång. Hur svårt kan det va?

😉

Nationella problem kräver nationella lösningar

”När jag gick på universitetet såg jag Sverige som modellen för utbildning. Sverige var ett land som tillhandahöll högkvalitativ och mycket innovativ utbildning till elever från alla samhällsklasser, ett land som nära nog hade förverkligat det livslånga lärandet.

Men nån gång i början av 2000-talet verkar det svenska skolsystemet på något sätt ha förlorat sin själ. Skolor började konkurrera, inte med att leverera den bästa kvalitén, utan med tjusiga skolbyggnader”.

Precis så uttryckte sig Andreas Schleicher när han presenterade OECD-rapporten om den svenska skolan i måndags. Det finns mycket intressant att läsa i denna rapport OECD säger i praktiken att det kommunala självstyret är omöjligt att förena med en kvalitetshöjning av vårt utbildningssystem:

”De nuvarande finansieringsmekanismerna uppfyller inte målen att förbättra kvaliteten och samtidigt upprätthålla rättvisa. Det finns olika alternativ Sverige kan använda, inklusive öronmärkta medel, som definierar kriterierna för kommuner och skolor, och studiefinansieringsformler, för att säkerställa rättvisa och framför allt konsekvens i skolans finansiering över hela Sverige.”

Utan att uttala det bokstavligt säger man med andra ord att ett förstatligande är nödvändigt. Åtminstone en mycket hårdare statligt styrning av systemet och resurstilldelningen, och då återstår knappast mycket av det kommunala självstyret.

För varje ny rapport och analys blir bilden allt mer entydig om vad som behöver göras i svensk skola. En grundbult är läraryrkets attraktivitet. OECD skriver: ”Att förbättra statusen för läraryrket är ett nationellt problem som kräver nationella lösningar.”

Löneläget är en av flera faktorer som OECD lyfter fram. Sveriges lärare har bland annat en extremt låg lönespännvid, det vill säga skillnad mellan ingångslön och lön efter ett antal år i yrket. Detta framgår av denna bild:

lönespännvidd

OECD skriver också: ”Mycket av det som behöver göras är rättframma åtgärder som inte tar ett årtionde att genomföra”. 

Så när går vi från ord till verkstad? Vi kan inte vänta mycket längre. Då riskerar vi Sveriges framtid. På allvar.

OECD vill släppa lärarna fria!

OECD kom i Påskveckan med nya rekommendationer för den svenska skolan som är mycket intressanta. I visst avseende är de rent av sensationella!

Så här skriver OECD (min översättning): ” Yrkets attraktivitet och lärares motivation skulle kunna ökas genom mer löneutveckling och tydligare karriärvägar. ” Alltså:

1) Löneutvecklingen måste bli bättre.

Alltså inte bara ingångslönerna, utan löneutvecklingen under alla de yrkesverksamma åren. Ett annat ord för detta är lönespännvidd. Vi i LR har stångats med arbetsgivare i många år för att upprätthålla och öka denna. Kommer våra motparter äntligen att lyssna när OECD säger samma sak?

2Karriärvägarna måste bli tydligare.

Förstelärarreformen är ett första steg på denna väg. Jag vet att denna reform inte är populär bland alla lärare. Jag vill dock hävda att det inte är reformen som är fel, utan vissa kommuners sätt att hantera denna. Det tycks som att Murphys lag gäller oinskränkt när saker läggs i händerna på många av våra kommunala huvudmän: ”om något kan gå fel, så kommer det att gå fel”. Staten har nu chansen att skapa ett mer strikt reglerat karriärsystem, bland annat med hjälp av de tre miljarder till höjda lärarlöner som utlovats inför 2016. Jag vill se ett karriärsystem som innebär att alla lärare efter fem till tio år i yrket kan ta karriärsteg.

Den tredje punkten som OECD lyfter fram är den jag menar är smått sensationell (min översättning): ” Arbetstillfredsställelsen skulle kunna förbättras genom att öka flexibiliteten avseende arbetstiden utanför klassrummet… ” Alltså:

3) OECD vill att lärare ska få en mer flexibel arbetstid vad gäller den tid som som inte är lektioner.

Jag skriver det en gång till: OECD vill att lärare ska få en mer flexibel arbetstid vad gäller den tid som inte är lektioner. OECD underkänner med andra ord vår nuvarande arbetstidskonstruktion med reglerad arbetstid istället för reglerad undervisningstid. Detta system infördes för snart 20 år sedan (1996) med det avtal som kallades Avtal 2000.

OECD anser att en större frihet i arbetet utanför lektionerna skulle öka läraryrkets attraktivitet. Jag tror att de flesta lärare håller med. Ja, jag tror det skulle bli  jubel i den svenska lärarkåren om vi kunde sätta det bortre parentestecknet kring detta arbetstidssystem!

Jag har tidigare skrivit om min dröm om en decemberuppgörelse 2015 om kraftfulla insatser för att göra läraryrket attraktivt igen. Ett arbetstidssystem som reglerar undervisningstiden och avreglerar övrig tid, och därmed säkrar tid till planering och utvärdering, skulle kunna bli en betydelsefull del i en sådan uppgörelse!

Släpp lärarna loss, det är vår!

Sten Hagberg

Kunskaper klargör förmågor fördunklar

För ett par månader sedan skrev Johan Kant ett intressant blogginlägg om bland annat hur begreppen kunskaper respektive förmågor används i den pedagogiska debatten. Jag tillåter mig att citera några rader:

”På samma sätt har pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE), jobbat när det gäller förmågorna. Istället för att fokusera på vilka kunskaper eleverna har rätt att uppnå, alltså kunskapskrav, har man flyttat fokus till förmågorna. Det är precis på samma sätt man saboterade införandet av Lpo 94. Fokus lades på mål att sträva mot och många företrädare för PIE valde att systematiskt miss- och feltolka Lpo 94.”

Nyligen intervjuades Per Måhl i en videointervju på Skolvärldens webb-TV om bedömning och betyg, och det han lyfter fram stämmer väl med Johan Kants uppfattning. Per Måhl lyfter fram att det enda som gäller vid betygssättning är kunskapskraven.

Det finns alltså ingen anledning att göra bedömning och betygssättning krångligare än den behöver vara. Därmed inte sagt att det är enkelt! Givetvis kommer vi som lärare alltid att ha situationer där bedömningen är svår att göra och där vi känner oss osäkra, men just därför ska man inte göra det ännu svårare än det behöver vara. För den som vill få mer kött på benen vad gäller bedömning och betygssättning, och diskutera de frågetecken man har, så finns det ett lysande fortbildningstillfälle kring detta i slutet av april!

Den 22 april ordnar Föreningen Lärare i Samhällskunskap (FLS) en halvdag om bedömning och betygssättning i samhällskunskap. Dagen efter, den 23 april, följer vi upp från LRs Forum för humaniora och samhällsvetenskap med en dag med fokus på källkritik, IKT-användning och mediekunnighet inom SO-ämnena. På onsdagen medverkar föreläsare från Skolverket, och på torsdagen föreläser Ulf Jämterud och Ulrika Engström.

För att inte ekonomin ska sätta hinder i vägen erbjuder vi denna fortbildning till ett pris som är en bråkdel av vad sådana här konferenser brukar kosta, onsdag 100 kr, torsdag medlemspris 450 kr. All info hittar du på  Forum Humanioras webbplats  och anmäler dig gör du på denna länk: http://korta.nu/so-anmalan

Hurra för decemberöverenskommelsen!

Hurra, det blev inget nyval! Enligt min mening var detta den enda rimliga lösningen, och jag finner vissa inslag märkliga i den diskussion som varit i massmedia efter överenskommelsen. Man talar om att detta skulle vara ett hot mot demokratin. Verkligheten är enligt min mening den rakt motsatta: man har bestämt sig för att inte låta ett litet parti styra över hela parlamentet. Detta måste vara en seger för demokratin.

Förhoppningsvis kan decemberöverenskommelsen också ge möjlighet till förutsägbara och långsiktiga planeringsmöjligheter för återuppbyggandet av läraryrkets status. Det behöver bestå av flera element. Ett av dem är en tydlig höjning av lärarkårens löner generellt. Ett annat är en utbyggnad av karriärsystemet, så att det flesta lärare kan ta karriärsteg efter ett antal års yrkesverksamhet. Att göra karriär som lärare ska inte innebära en tidsbegränsad utvecklingstjänst, utan vara en naturlig del av den professionella utvecklingen.

En tredje del är att ta tag i lärares arbetsbelastning. För att återknyta till politiken kan man säga att decemberöverenskommelsen kom till utifrån behovet av tydliga och över tid fungerande planeringsförutsättningar. Det finns ett behov av att göra detsamma gällande lärares arbetsbelastning och arbetstidssystem. Jag har under december fört en debatt med den moderate riksdagsmannen och ledamoten av Utbildningsutskottet Michael Svensson på Hallands Nyheters debattsida.

Han framför en blandning av åsikter, där han är för ett ökat statligt ansvarstagande och fler karriärtjänster, men samtidigt argumenterar han för att införa semestertjänst för lärare. Han säger sig göra detta utifrån bekymmer för lärares arbetsbelastning. Den debatten har gjort det uppenbart för mig att vi måste bli tydliga med att ha ett alternativ som löser problemen med att freda tid för undervisning, planering och efterarbete, samtidigt som vi är tydliga med att semestertjänster är en föråldrad modell som inte löser några problem.

Vi kan inte bara säga att det är stora problem med dagens arbetsbelastning utan att tala om hur detta kan åtgärdas. Det är en viktig fråga för att göra läraryrket attraktivt, vid sidan av höjda löner och fler karriärtjänster. Vi måste bli än tydligare med att undervisningstiden, och den tid vi har till att planera, analysera och efterarbeta våra lektioner är av avgörande betydelse för skolans resultat.

Vi måste vara tydliga med att det är ett system som fredar denna tid som är det enda hållbara om man ska lösa problemen med lärares arbetsbelastning. Då kan detta vid sidan av höjda löner och ett utbyggt karriärlärarsystem bli en grundbult i att åter göra läraryrket attraktivt, och se till att Sverige återtar sin plats i toppen av internationella undersökningar.

Kanske kan vi hoppas att om ett år ha en decemberöverenskommelse 2015 om detta?

Gott Nytt År!