Jag har med mycket stort intresse följt hela den här vårens häftiga debatt om skolan i medierna. Aldrig tidigare under mina 21 lärarår så har medierna haft så mycket att förmedla om skolan varenda dag. Jag läser och jag blir arg, glad, ledsen, upprymd vartefter jag tar del av olika debattörers syn på den verksamhet där jag befinner mig varje dag.
Det som gör mig mest glad är att någon äntligen på ett mycket bra sätt verkligen på djupet försökt beskriva hur det är att vara lärare på högstadiet. Jag refererar naturligtvis till Maciej Zarembas artiklar i DN i april. Som ingen annan har han lyckats sätta fingret på hur jag och många andra ämneslärare har det. Om ni inte gjort det tidigare så läs hans fjärde artikel Sverige har slutat undervisa.
Jag blir oerhört arg varje gång någon försöker förneka min verklighet. För det händer ofta. Människor som inte tycker som jag pratar om att det måste bli ett slut på svartmålningen av skolan. Vilken svartmålning? Borde man inte istället säga: ”Oj oj oj, är det så här du och många andra lärare upplever er vardag? Vad måste förändras för att ni ämneslärare återigen ska känna lust och glädje i ert jobb med era elever varje dag?” Istället ifrågasätts hela beskrivningen.
Det sägs att det är så många andra yrkesmänniskor som använder sina röster och tycker och säger saker om skolan i debatten. Psykologer, statsvetare, ekonomer med flera. Men var är vi lärare? Varför finns det inte fler lärare som talar om sin egen verklighet? Det finns läraröster. Det är ett sant nöje att läsa lärare som bloggar. Några av de bästa heter Johan Kant, Helena von Schantz och Magnus Blixt.
Den här bloggen får bli mitt försök att bidra med ytterligare en lärarröst i det stora bruset.
Vem är då jag? Språklärare i franska och engelska, lärare sedan 1990. Lärarerfarenhet både från ungdomsgymnasiet, komvux och sedan 1999 grundskolans högstadium. Jag gillar ord och språk. Jag tycker mycket om att undervisa. Jag tycks aldrig att tröttna på att få möta eleverna. Ungdomar mitt i sin häftigaste utvecklingsfas. Det är så roligt att få förmånen att få följa dem under högstadietiden. Ibland är det bra nog arbetsamt men det blir aldrig långrandigt, aldrig någonsin.
2003 blev jag lokalombud för Lärarnas Riksförbund, då det tidigare ombudet blev sjuk. Då öppnades mina ögon på riktigt för våra arbetsvillkor och hur illa man som arbetstagare kan fara när villkoren blir så tuffa att man inte pallar trycket. Det tände mitt fackliga engagemang. Nu är jag biträdande kommunombud i Sundsvall sedan början av 2010 och utmaningarna hopar sig. Men det är verkligen roligt att möta er medlemmar och våra lokalombud och det är roligt att få så många nya inblickar i andra skolor än min egen.
Jag är mamma till två tonårspojkar. Att vara deras mamma har nog lärt mig mer än något annat i livet, inte minst att få uppleva skolans värld genom deras ögon. Vi delar också ett stort intresse, nämligen datorer, IT och internet. Fast ännu har de inte lyckats göra mig till en dataspelare!
Till sist så vill jag säga att jag fullt och fast tror på att vara konstruktiv. Om man klarar det då finns det hopp för framtiden för vårt yrke som lärare.
