Att säga nej, eller att säga ifrån, är det något negativt eller något positivt? Detta har jag funderat en hel del på den senaste tiden. Begreppet nejsägare används ju ibland som ett negativt nedsättande uttryck. Själv har jag under lång tid försökt att absolut inte vara en sådan där nejsägare, men jag tror jag håller på att omvärdera detta ganska rejält. För vad leder det till att alltid säga ja? Min erfarenhet säger mig att det leder till väldigt mycket arbete, punkt slut. Jag har liksom trott att ju mer jag jobbade desto intessantare arbetsliv skulle jag få, att det i någon ände skulle ge något särskilt, detta att ofta ta på sig uppgifter, ibland roliga ibland tråkiga. Men jag har mer och mer kommit till den slutsatsen att det inte leder till det jag trodde det skulle leda till, utan jag blir bara trött. Det är säkert mycket klokare i längden att försöka göra rätt saker, säga lagom mycket ja och lagom mycket nej. Detta låter sig ju sägas men hur lätt är det egentligen? Inte alls lätt.
Som kommunombud har jag ett antal gånger fått frågor från medlemmar som går ungefär så här: kan jag bli beordrad till att undervisa i nåt jag inte är utbildad till? kan jag bli beordrad att i arbetet utföra något som jag som lärare själv inte bedömer att jag ska göra? Och ja, det kan vi ju, och nej man kan ju inte arbetsvägra, för det är grund för uppsägning. Men ska vi finna oss i att göra och göra? Ska vi inte som professionella lärare åtminstone försöka ta diskussionen omkring våra arbetsuppgifter så ofta vi förmår? Jag tycker att vi ska det. Men det är inget som görs på en kafferast.
Det är så subtilt också, på arbetsplatsen Skolan. Det är ytterst sällan rektorer använder ordet beordra. En rektor sa vid ett tillfälle till en av våra medlemmar ”jag beordrar dig inte , jag ber dig”. Vad betyder egentligen det för den enskilde arbetstagaren? Och vi säger ju nästan aldrig nej för vi vill ju som lärare att vår skola ska vara så bra den någonsin kan bli för våra elever. Detta vet ju våra chefer. De vet att vi utför och vi utför. Men jag skulle önska att vi själva mycket oftare verkligen diskuterade kring vad vi ska göra och vad vi inte ska göra som lärare. Därför var det så välgörande att läsa det som fyra lärare skrev på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 9 oktober, om det omöjliga läraruppdraget. ”Fler och fler arbetsuppgifter åläggs lärarna, men ingen arbetsuppgift försvinner när en ny tillkommer. ” De skriver också om gapet emellan den professionella lärarens ambition och vilja att utföra det statliga uppdraget och den verklighet läraren befinner sig. Också detta är något som medlemmar berättat för mig, vilken stress det skapar när man vill något men verkligheten inte ger läraren några som helst förutsättningar att genomföra läraruppdraget. Den stressen är nedbrytande på ett helt annat sätt än den ytliga stressen. Det är därför som varje lärarröst behövs. För att beskriva vårt yrke och för att definiera vår profession.
Men det finns ju andra sätt att säga nej. I förra veckan så sa LR Sundsvall nej i central mbl-förhandling angående kommunens budget för 2012. Den politiska majoriteten har i vår kommun satt upp målet att vi ska ha Sveriges bästa skola år 2021. Ett fantastiskt mål och ett hoppingivande mål att arbeta för. Men det gäller ju för kommunpolitikerna att verkligen sätta handling bakom de vackra orden. Vi ligger långt ner på den årliga rankningen av skolkommuner, och i år tappade vi ytterligare placeringar. Trots detta så är förslaget ändå att skära ned på skolans område nästa år! Då är vi absolut tvungna att säga nej, vilket vi också gjorde.
Till sist: jag tror fortfarande på detta att vara konstruktiv som ett bra sätt att förändra.
Skriv ut