Idrott och Hälsa, undervisningskvot och friluftsliv

Jag skrev ett blogginlägg för någon månad sedan men struntade att publicera det för jag tyckte det lät lite gnälligt. Jag har precis läst denna artikel och bestämde mig för att publicera mitt inlägg i alla fall.

img_2693

 

Jag är med i det utvidgade kollegiet som kallas Twitter. På twitter följer jag nästan bara skolfolk. Den senaste tiden har det ställts frågor angående orientering. Det som har varit ifrågasatt är det faktum att vi lärare i Idrott och Hälsa ibland använder oss av A, C, E banor. Vi tvingar alltså elever att välja nivå. Detta faktum har fått andra ämneslärare att reagera. Jag tycker det finns andra sätt att lösa det på men förstår varför man väljer ett sådant upplägg. Tidtagning är det  också frågor kring men där tycker jag man måste tänka om. Det finns ju elever som är väldigt skickliga orienterare men de kan på något sätt vara förhindrad att ta sig snabbt från punkt a till punkt b. Sedan kan ju det rent schematekniskt vara det som styr att elever bara kan vara ute en viss tid. Alltså tycker jag att man bör försöka att undvika att sätta tidsgränser för kunskapskrav.

Det behöver inte vara sporten orientering som används för att nå kunskapskravet: Att orientera i okänd terräng med hjälp av olika hjälpmedel. Men tyvärr så har idrottslärare oftast mer undervisningstimmar än andra ämnen för vi ”har ju mindre att förbereda och rätta?” Idrott och hälsa innehåller mycket teoriprov och inlämningar som ska rättas. Lägg till allt material i hallen som ska hållas i ordning och servas samt friluftsliv som skall genomföras och det kanske flera mil ifrån skolan. Så jag skulle vilja hävda att det är MER förberedelser än andra ämnen. Det enda ämnet som Idrott och Hälsa skulle kunna jämföras med avseende förberedelser, säkerhetstänk och dylikt är kemi. Idrott och Hälsa ämnet har enligt mitt sett att se det ändrats mycket sedan 1980. Denna ändring har som jag tidigare sagt 22år på nacken. Tyvärr har vi kvar eller har till och med ökat undervisningskvoten från 1980.
Detta leder till löpandeband kontroller av kunskaper för hinna med. Istället för heldagar med planerade rutter och vandring med samspråk om bästa vägval till eldstad och tillagning av mat över öppen eld så blir friluftslivet sönderryckt. Man kör sporten orientering och kanske någon enstaka lektion med triangakök och vindskyddsbyggande.
Det finns ingen som har utrymme för att som på tv sitta och grilla korv med två elever och prata skit. Speciellt inte på grundskolan där att orientera sig kravet finns med. Avslutningsvis vill jag ta upp välja bana problematiken och det är inget försök att försvara men kanske förklara och det stavas SÄKERHET och inte i form av värdeordet som dyker upp ibland i kunskapskrav utan säkerhet för eleven. Välj bana utefter dina aktuella kunskaper så att vi inte får leta i skogen till kl.19:00 vilket händer ibland. En annan aspekt är: välj bana utefter dina aktuella kunskaper så det inte blir för svårt och stressigt och helt enkelt inte en njutbar tur i skogen där man fylls med glädje och självförtroende av att man kan navigera efter karta och kompass. Det vi Idrottslärare kanske får ta på oss lite är att eleverna skall ju orientera i okända och kända miljöer med hjälpmedel i 9 år och eftersom många tycker det är svårt borde vi kanske träna på det mer. Men då krävs många timmars förberedelsetid.

Kommentarer (4)

  1. Linda Norrman skriver:

    Hej Daniel o tack för spännande och insiktsfulla tankar,

    Naturvårdsverket genomför i år en konferens med fokus på friluftsliv och barn och unga (Tankesmedja för friluftsliv 2017, 5-6 april). Dagarna har stor potential att ge mycket gott utbyte då de samlar såväl politiker som friluftslivsorganisationer, kommuner och myndigheter. Det finns mycket goda möjligheter till nätverkande och idéutbyte och det vore en ära att få ta del av en lärares insikter och erfarenheter på plats!

    Hoppas du vill delta! http://www.naturvardsverket.se/Kalendarium/Natur-for-barn-och-unga–Tankesmedja-for-friluftsliv-2017/

    Konferensen är gratis och antalet platser begränsade.

  2. Klas Rosander skriver:

    Hej,
    jag brukar arbeta så att eleverna får förtjäna att orientera sig uppåt i svårighet. Som att ”levla upp” i spelens värld eller som att mattelärare låter eleverna lära sig addition innan man går över till att subtrahera etc. Jag antar att de flesta lärare gör sina prov med frågor som är ”utslagsgivande” på något vis. Om vi nu ska bedöma/betygsätta så måste vi också hitta vattendelande frågor eller i orienteringsundervisningens fall, uppgifter där eleverna blir utmanade på den nivå som de för stunden befinner sig.

    Problemet är väl snarare att det som slarvigt kan kallas orienteringsdelen av ämnet idrott och hälsa, allt för ofta tenteras genom att eleven väljer en E-, C- eller A-bana utan att de har fått någon undervisning/träning i momentet före tentamen. Det är orättvist.

    Vi ska självfallet fortsätta att konstruera uppgifter som alla elever blir utmanade av på sin nivå (kalla det E- till A-uppgift om ni vill). Men vi måste låta eleverna träna innan de kan förtjäna att göra en avancerad uppgift.

    • Daniel Gomejzon skriver:

      Att bara slänga ut elever på bana utan grundlig teoretisk genomgång samt åtskilliga övningstillfällen får såklart inte ske

Lämna en kommentar

  • (will not be published)