Sverige håller på att svalna efter en typisk svensk sommar, folk återvänder från sommarställen till städerna. Diskussionerna på twitter startar igen, välbehövlig eftersom hashtagen #skolan har legat nere i mer än två månader.
Skolorna över hela landet kommer att öppnas igen, förväntansfulla elever kommer snart att strömma in i skolbyggnaderna för att börja en ny årskurs. Nyexaminerade lärare kommer för första gången börja ett helt skolår– även om en del av dem troligtvis bara fått ett korttidsvikariat. Andra nyexaminerade söker fortfarande jobb och är beredda att acceptera en anställning som obehörig lärare i ”fel” ämne eller stadium, bara för att få pengar till hushållskassan.
Kanske har läsaren uppmärksammat att jag ännu inte har skrivit någonting om att någon nyexaminerad lärare har lyckats hitta en introduktionsplats. Varför har jag inte gjort det? Eftersom sannolikheten för detta känns försvinnande liten så länge det finns en rangordning bland lärare i Sverige där de nyexaminerade står längst ner.
Högst upp står de som via erfarenhet och utbildning fått sin legitimation. Då sparar skolan pengar eftersom de inte behöver avsätta resurser för tidsnedsättning hos både mentor och lärare. I mitten står obehöriga lärare som fortfarande får anställas. Och längst ner står de som ingen vill anställa: nyexaminerade lärare som vill och skall genomgå en introduktionsperiod. Men denna period kräver en ekonomisk satsning från skolans sida. Om den nyexaminerade inte är beredd att sänka rejält sitt lönekrav finns det inget incitament för rektorn att ge jobb till en sådan.
Därför måste staten ta sitt ansvar och garanterar introduktionsplatser! Om inte, så uppstår en flaskhals, något jag tidigare varnat för i en debattartikel i GP. Om detta inte görs, kommer de nyexaminerade längst ner att bli en förlorad lärargeneration.
