”Vad har hänt med Lund?”

I förra veckan pratade jag en stund med ett av våra lokalombud om lite av varje och hen utbrister då plötsligt ”vad har hänt med Lund?”. Jag har inte kunnat släppa frågan – vad har egentligen hänt med kunskapsstaden Lund, för inte så länge sedan en av Sveriges absolut mest framstående skolkommuner?

Den senaste tidens skriverier om lärarflykten från Lund har gjort ont i mig. På två grundskolor har samtliga lärare bytt jobb det senaste halvåret och på ytterligare några är halva lärarstyrkan ny när det nya läsåret startar. Personalomsättnignen har ökat 30% från förra året och bakom den siffran döljer sig en hel del variation från skola till skola. Dessutom blir ansökningarna till utannonserade lärarjobb allt färre, samtidigt som de löner som måste betalas ut till nyanställda rusar i höjden och orsakar än större nedskärningar på våra skolor. Jag vet, som fackligt ombud, att personalomsättning är ett utmärkt sätt att driva lönerna uppåt men någonting med det som håller på att hända känns inte bra.
I själen, liksom.

Lund är min stad, den plats där jag är född, uppvuxen, utbildad och sedan 1999 anställd som lärare. Lund är för mig Kunskapsstaden, kommunen där det alltid varit fint att vara lärare, där lärarna fått förtroende, frihet och levererat fantastisk hög kvalitet, kommunen där man var lycklig över att ha fått ett lärarjobb och gärna stannade fram till pensionen. Lunds lärarkår har dessutom alltid varit sådär onödigt högt utbildad och Lundensiskt intellektuell och motsträvig till knäppigheter ovanifrån.

Eller jag kanske skulle säga att Lund var så?

För någonting har hänt. Med vårt speciella Lund.

Jag förstår varför ni som lämnar har tagit det steget och unnar er de nya utmaningarna, den högre lönen och de förhoppningsvis bättre arbetsvillkor ni hittat någon annanstans. Jag förstår också att den ökande personalomsättningen skapar förutsättningar för löneutveckling åt alla, på sikt. Jag förstår alla de nationalekonomiska argumenten för det som håller på att hända.

…men det gör ändå ont i mig. För det betyder att någonting är fel. Att vårt Lund är på väg ner i en sörja många av oss inte trodde skulle gälla för oss. Vi fackliga ombud har tjatat på arbetsgivaren vid varje tillfälle de senaste åren att det här skulle komma att hända, att Lund inte har någon magisk sköld som stänger resten av världen ute (och lärarna inne). Nu, när det visar sig att myten om Lund som jag byggt upp inom mig är just en myt, känns det inte alls bra att kunna säga vad var det jag sa?

Så vad har då hänt? Om jag måste ge ett svar som gäller över hela linjen och inte är alltför specifikt, blir det så här:

Nedskärningar
Skolornas resurser har skurits ner ca 10% på 10 år. Detta har aldrig kallats nedskärningar av våra politiker, utan för att ”inte få full täckning för kostnadsökningar”. Förutom de kostnadsökningar som löneavtal och omvärld orsakat, har politiska beslut orsakat kostnadsökningar skolorna inte fått täckning för. Exempel kan vara ekologisk skolmat eller en dator till varje elev. Samtidigt har lokalkostnader och IT-kostnader höjts av andra kommunala enheter än skolförvaltningarna. Politikernas svar har alltid varit att vi ska effektivisera och prioritera samt att skylla på de andra för att slippa ta ansvar. Efter tio år återstår bara skinn och ben av det som en gång var ett välmående och välfungerande skolsystem.

Kulturförändring
Lärarnas frihet har beskurits alltmer och våra arbetsuppgifter detaljstyrs i stigande grad. Det har smugit sig in en hård jargong bland de som bestämmer över oss lärare i Lund, en jargon som går ut på att vi måste kontrolleras och styras för att göra något. Det har blivit svårt att vara excentrisk, att gå mot strömmen. Alla ska gå i takt och gudnåde den som efterfrågar professionell frihet. Någonstans på vägen har skolutvecklare blivit halvgudar och lärarna trälar.

”Om vi stänger ögonen, öronen och pratar vackra ord kommer inte Lund att beröras av lärarbristen och våra lärare fortsätta leverera på 100% med 90% av resurserna och 10% av sin värdighet.”
Det där var kanske en lite lång rubrik men jag vet inte riktigt hur jag ska korta ner den…

Det känns hårt när en livsmyt spricker men så här är det: vårt Lund är precis som alla andra kommuner.

Fy fan vad deprimerande!

Kommentarer (2)

  1. Anders Ebbesson skriver:

    Jag tycker inte detta helt stämmer. För gymnasieskolorna i Lund ser vi inte denna bild. Vi har ingen lärarbrist och ingen stor omsättning av lärare.
    Däremot ser vi en negativ trend för grundskolan men jag tror det är ett nationellt problem. Lärarlyftet skapar ju inte bättre förutsättningar för att vända utvecklingen.

    • Fredrik Andersson skriver:

      …än. För är det inte så, att det du beskriver nu, för våra gymnasieskolor, var så andra beskrev grundskolorna i BSF Lunds stad för 2 år sedan? Gymnasieskolorna i Lund har en förhöjd personalomsättning jämfört med tidigare, vilket var situationen i grundskolorna för 2 år sedan. Vad händer i gymnasieskolorna i mars, när annonserna inför nästa höst dyker upp och lärarna där frågar sig ”vad har Lund som inte finns på annat håll?”. Om inte Lund som arbetsgivare kan svara på den frågan med något annat än käcka tillrop och en bild av Domkyrkan, vad händer då?

      Min poäng är att Lund har blivit som alla andra ställen – en del av den nationella trenden. En gång i tiden var vi bättre än nationella trender, nu är vi som alla andra och åtminstone jag är orolig.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)