Sommardumt #1

Under sommarlovet kommer jag aldrig upp i de aggressionsnivåer som behövs för att blogga men några gånger den här sommaren har det varit VÄLDIGT nära…

Trots att en kollega meddelade mig att hon tänkte blocka alla kollegor på Facebook utom mig för att inte missa eventuella blogginlägg under sommaren, har jag hållit mig borta från tangentbordet under lovet. Det kan ju vara en god idé att fokusera på andra saker när man är ledig, som till exempel stranden, trädgården, dottern, hustrun osv.

En av de saker som NÄSTAN fick mig att blogga, var Ingemar Fredrikssons debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken “Tänk om skolan är tråkig – på riktigt?“. Artikelförfattaren är “förälder och entreprenör”, vilket går att översätta till “fullständigt okunnig om undervisning i grund- och gymnasieskola”. Idéerna som framförs under den provocerande rubriken är dock intressanta ur visst perspektiv och jag ska därför avhålla mig från att förlöjliga debattartikeln alltför mycket.

Fredriksson anser att skolan måste spelifiera sin undervisning eller på andra sätt bli mer underhållande, eftersom världen utanför skolan blivit så mycket mer underhållande att skolan numer uppfattas som riktigt, riktigt trist.

Att göra undervisningen intressant och skolan som plats trivsam och lockande för eleverna (och helst även lärarna), är ju en ständigt pågående diskussion inom lärarprofessionen. En av mina favoritbloggare, Helena von Schantz, har till exempel skrivit en del om saken.

Jag skulle vilja problematisera Fredrikssons debattartikel med tre punkter:

1. Vad är “tråkighet”?
Om vi inte först är överens om en definition av “tristess”, hur kan vi då peka ut någonting som “tråkigt”? Om vi till exempel skulle enas om att någonting är tråkigt när det inte händer någonting alls, när det som händer är likadant hela tiden eller när det saknas utmaningar, anser nog inte de flesta att den beskrivningen stämmer in på den svenska skolan, vare sig nu eller någonsin.
Vad betyder det när en elev säger “det här är SÅÅÅÅ tråkigt!“? I min erfarenhet kan det finnas flera olika betydelser av ett sådant uttalande:
“Det här arbetsmomentet kräver en ansträngning av mig”
“Jag tror inte jag kommer att klara detta”
“Jag har inte förberett mig och måste snabbt komma på en förklaring till varför jag latat mig”
“Jag saknar blodsocker i kroppen eftersom det serverades något näringsfattigt blask i skolmatsalen idag och nu är klockan 15.30”
“Jag är tonåring”

2. Skolan finns till för att träna upp sådant eleverna inte kan men som behöver läras.
Om eleverna på sin fritid vänjer sig vid att utmaningar ska vara snabba, precis lagom svåra och att ansträngningar ska belönas snabbt och med både ljus och ljud – varför ska då skolan göra samma sak? Är det inte bättre om skolan tränar eleverna i att arbeta långsiktigt för att nå immateriella belöningar? Är inte skolans uppgift – nu och alltid – att utmana eleverna till att vidga sina vyer och att följa intellektuella stigar de annars aldrig skulle utforskat? Annars kan vi ju lägga ner skolsystemet och istället låta eleverna logga in på www.rousseau.se och fritt lufsa runt i en digital urskog.

3. Gör det inte ont, gör det ingen nytta.
Citat från min gamle volleybolltränare… Kanske att ta i lite men är det inte genom motgångar, utmaningar och uppförsbackar vi utvecklas? Jag tror inte Ingemar Fredriksson varit vare sig “förälder” eller “entreprenör” om hans liv fram till nu enbart varit lustfyllt och icke-tråkigt. Han borde därför hylla skolan som utsätter hans avkomma för utmaningar, misslyckanden och allehanda jobbiga saker – under kontrollerade och säkra förhållanden.

Jag skulle sedan kunna lägga till en punkt 4, som kanske är lite väl uppenbar – att lära sig saker är roligt!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)