Såinihelvete med yrkesetos!

All min sommarharmoni flög sin kos när jag läste en artikel om författaren Johan Wennström i tidningen Skolvärlden. Jag har ingenting emot Wennström eller Skolvärlden men det var några formuleringar som fick mig att studsa till och tänka “är det många som tänker såhär?”

Artikeln heter ”Lärarkall och hög lön är ingen motsättning” och är en intervju med Wennström om dennes senaste bok och vi kan väl börja med att konstatera att ingen av oss har något problem med artikelns rubrik. I artikeln kan man bland annat läsa:

“Man talar numera hellre om sitt yrke i termer av lön och karriär än ”kall”. Att vi hamnat där vi är idag beror, enligt Johan Wennström, på att båda de politiska blocken tillsammans brutit ner lärarnas ”professionella känsla” och eftersträvat en modell med yttre styrning i form av morot och piska.”

…och lite längre ner får vi även lära oss att

“…de minskat lärarnas autonomi och underminerat deras yrkesstolthet.
(Min understrykning)

Johan Wennström trycker på behovet av ett yrkesetos bland lärare, en stolthet över sitt yrke som han menar har gått förlorad.

Tillåt mig vara väldigt tydlig…
Det finns inte en enda av mina kollegor som gör jobbet för pengarnas skull. När de anpassar undervisningen för att en elev ska lyckas bättre, är det inte för lönens skull, När de ägnar helgen åt att skriva utvecklande kommentarer på elevarbeten, är det inte för att de ser det som en karriär och när de gör sig impopulära hos skolledningen genom att ställa krav på att alla elever ska få en chans att lyckas, har det verkligen ingenting med morot och piska att göra.

Jag kan acceptera att man kallar läraryrket för ett “lågstatusyrke”, eller att man konstaterar att många lärare vill sluta eller ångrar sitt yrkesval, men jag kan aldrig, aldrig, aldrig gå med på att man påstår att vi tappat vår yrkesstolthet. De lärare som slutar, eller vill sluta, gör ju det för att de inte kan leva med att skolan som organisation hindrar dem från att nå upp till det som de uppfattar som just lärarens kall. Det är inte brist på yrkesetos som gör att Sveriges lärare vantrivs och, genom sitt fackförbund, försöker få till radikala förändringar av vårt skolsystem.

Nej, problemet är att våra lärare drivs av ett mycket starkt kall, ett betydligt starkare kall än det som finns bland de som idag, än så länge, tillåts styra över våra skolor.

 

Kommentarer (2)

  1. T Fabritius skriver:

    Problemet med yrken där man jobbar med “mjuka värden” är just detta: Det är något så fint, att det blir fult att begära betalt för det! Alla kvinnodominerade yrkesgruppers dilemma – att ta hand om barn, sjuka och åldringar får liksom inte vara något man blir “rik” på. Därför har man velat lösa detta genom att ta bort tanken på ett “kall”. Men du backar inte från vare sig kallet eller pengarna – PRECIS som det borde vara!

    • Fredrik Andersson skriver:

      Nej, jag förstår inte varför det skulle vara ett motsatsförhållande? “Kall” syftar på inre motivation och pengar på yttre. Visserligen påverkar de varandra men de är ändå två olika system, som påverkar oss på två olika sätt. Dessutom orsakar ett “kall” kvalitet, medan hög lön orsakar kvantitet. Det kommer aldrig att finnas en lön som är hög nog för att betala oss för de sämsta dagarna på jobbet och det kommer aldrig att vara pengarna som gör att jag anstränger mig. Pengarna kan däremot hålla kvar mig i yrket och locka fler till att söka sig till läraryrket.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)