Min olikvärdiga dotter

Problemet med likvärdigheten i Svensk skola har varit uppe i samhällsdebatten en del på sistone. Som medborgare, lärare och LR-ombud är jag upprörd över tillståndet i svensk skola men som pappa är jag en smula kluven. Det som är ett problem för Sverige, är nämligen mest positivt för min dotter.

Om två år ska min kära dotter in i det svenska skolsystemet. Jag har kommit till insikten att det nog kommer att gå bra för henne i skolan. Det som för många elever i vårt skolsystem är ett problem, verkar nämligen till hennes fördel.

Som vårt skolsystem ser ut nu är följande saker viktiga för framgång i skolan:

  1. Att bo i rätt kommun
  2. Att ha föräldrar med högskoleutbildning
  3. Att gå på rätt skola
  4. Att inte ha invandrarbakgrund och absolut inte själv vara född i utlandet
  5. Att vara flicka

Punkterna står inte i någon inbördes ordning men dessa fem saker tycks vara viktigare för framgång i skolan än somliga andra saker som vi kanske tycker borde spela roll. Belägg för att ovanstående fem punkter stämmer finns det tyvärr gott om, t ex ”Du får ingen andra chans”, ”Rika barn lära bäst”, ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?”, ”Vad händer med likvärdigheten i svensk skola?”, ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” samt i minst tre  olika  artiklar av Pontus Bäckström och ett antal inlägg på ”Ekonomistas” (där det länkas vidare till ytterligare en hög forskningsrapporter och ännu mer statistik).
Alla siffror i det här inlägget är hämtade från någon av dessa länkar, eller något de i sin tur länkar till, eller från någon av Skolverkets databaser.

Utan att vara medveten om det har jag fixat punkterna 1, 2 och 4 åt min dotter och viss mån punkt 3. Punkt 5 är ju ren tur, så den kan jag inte ta åt mig äran av…

1. Att bo i rätt kommun

I de kommunala skolorna i Lunds kommun har eleverna betydligt högre meritvärde när de slutar 9:an än medel för hela riket (21 poäng över). De lyckas dessutom bättre på de nationella proven och deras slutbetyg matchar i betydligt högre grad deras provresultat än vad som är vanligt i andra kommuner (vilket kan sägas bevisa att det inte är ”snälle-G:n” i Lund).
Lunds kommun lägger ungefär 5000 kr mer per elev i grundskolan, har en högre behörighetsgrad bland sina lärare och en högre lärartäthet än riksgenomsnittet. Dessa tre saker påverkar elevernas resultat, oavsett vad vissa somliga påstår.

2. Att ha föräldrar med högskoleutbildning

I Sverige har alla invånare ett värde i befolkningsstatistiken som beskriver våra föräldrars utbildningsnivå som ett medelvärde. Utifrån detta kan man få fram medelvärden för enskilda skolor och kommuner och så vidare. Min dotters värde är 3, eftersom hon har två föräldrar som läst in minst 20 högskolepoäng var. Som jämförelse är mitt eget och min frus värden strax över 2,0 (fullgjort gymnasium eller motsvarande) och våra föräldrars värden 1 (fullgjord grundskola/folkskola).

Barn till högskoleutbildade föräldrar lyckas bättre i skolan än barn till lägre utbildade. Detta samband går att bevisa statistiskt på både skolnivå och kommunnivå, vilket betyder att ja, så här är det. En rapport från SCB från 2009 slog fast att barn till högutbildade får 42% högre betyg än barn till lågutbildade. Min dotter har även fördelen  av att ha två föräldrar som är lärare, vilket kommer att ge henne ytterligare en ”bonus”…

3. Att gå i rätt skola

I den kommunala skola min dotter kommer att gå i har föräldrarna lägre utbildning än vad som gäller på de flesta skolor i Lunds kommun (2,47), vilket betyder att hon inte kommer att utsättas för samma konkurrens som på Tunaskolan (2,77) eller Östratornskolan (2,71). Den skola hon ska gå på är dessutom sämst bland de kommunala skolorna på att kompensera för elevernas bakgrund, vilket betyder att hon inte behöver bekymra sig om konkurrens från elever med outbildade föräldrar eller  invandrarbakgrund. Hurra!

4. Att inte ha invandrarbakgrund och absolut inte själv vara född i utlandet

Det här problemet fixade ju egentligen hennes far- och morföräldrar, som samtliga hade den goda smaken att födas i Sverige och vars föräldrar i sin tur var födda i Sverige (och så vidare och så vidare – mitt släktträd är som porr för Jimmie Åkesson). Elever födda i utlandet ligger i medel 40 meritpoäng under medel för meritpoängen i årskurs 9. Är man själv född i Sverige men har minst 1 förälder född utomlands, kan man se fram emot att ligga i medel 4 meritpoäng under.

5. Att vara flicka

Att vara pojke i det svenska utbildningssystemet har blivit så belastande att man i all officiell statistik om skolan helst särskiljer pojkar och flickor och så gott som alltid finner det relevant att ange hur många av eleverna i en given grupp som är pojkar. År 2012 var det 24 meritpoängs skillnad mellan pojkar och flickor som gick ur 9:an. Ska vi lyckas bättre i de där PISA-undersökningarna är det lätt fixat – ut med alla pojkar ur skolan!

Nu skulle ju invändningen ”betyg mäter ju ingenting” komma väl till pass?

Jo, men till skillnad från vad betygshatande skolforskare gärna framhåller, mäter faktiskt betyg någonting. Det finns till exempel ett starkt samband mellan bra betyg i årskurs 9 och bra avgångsbetyg från gymnasiet, vilket säger mig att de som har höga betyg med sig från 9:an har med sig mer kunskap och därmed bättre förutsättningar för att klara gymnasiet.

Nej, varken jag som pappa eller min kära dotter har något problem med den olikvärdiga skola vi fått i Sverige, inte heller har vi något problem med att likvärdigheten tycks bli sämre och sämre. Som samhällsmedborgare och lärare, däremot, har jag ett klart problem med att en stor del av landets befolkning döms till att följa spåret misslyckad grundskola –> misslyckad gymnasieutbildning –> arbetslös eller låginkomsttagare. Hur mycket potential går inte förlorad för samhället på det här viset?

Kan någon stava till s l ö s e r i ?

 

Legitimerad… och lycklig!

legitimationsskyltJag har hunnit bli riktigt rejält trött på allt gnäll på lärarlegitimationen. Därför kommer här ett bloginlägg från en nyligen legitimerad och behörig lärare som ska tala om varför legitimationen är både nödvändig och fantastisk.

Jag får väl börja med att säga att alla har rätt till sin åsikt och att det naturligtvis är ok att kritisera en politisk skolreform. Problemet jag har med många av kritikerna är att de inte verkar ha förstått vad lärarlegitimationen är för något, vilket på inget sätt hindrar dem i deras övertygelser.
Många kritiker tycks tro att den är dålig för att det var jobbigt att scanna in papperna, eller att den är värdelös bara för att den varit oväntat komplicerad att sjösätta. Jag vet inte om den kunde införts smidigare men det har väl inte med saken att göra?

Jag har varit behörig lärare i 14 år nu och har klarat av alla de saker en lärarkarriär innehåller. Mitt examensbevis står på en hylla i mitt arbetsrum (se foto längst ner) och jag anser nog inte att jag har något att bevisa för någon vad gäller min förmåga att sköta mitt jobb.
Ändå blev jag löjligt lycklig när legitimationen väl kom i onsdags kväll och nej, jag kan inte riktigt förklara varför.

Men nu ska vi lyfta blicken lite och fundera över vad en lärarlegitimation egentligen är. Den har ju faktiskt inte skapats för att göra mig glad, eller hur?

Enligt Skolverket har andelen undervisande personal som har lärarexamen sjunkit från 91% till 77% under perioden 1993-2011. Egentligen har den varit ännu lägre men efter beslutet om legitimationens införande, har andelen gått upp med 2-3%. De privatägda skolorna har lägre andel behöriga lärare än de kommunala skolorna men där har andelen höjts tydligt de senaste åren. Med andra ord ser vi redan en positiv effekt av lärarlegitimationen – att inte Kreti och Pleti tillåts ansvara för undervisningen av våra barn.

Men dessa siffror berättar inte hela historien. Ett av problemen som vi hoppas lärarlegitimationen ska rätta till är just att ge korrekt statistik. Till exempel är det en relevant fråga att ställa sig hur många behöriga lärare som undervisar, och sätter betyg, i ett eller flera ämnen de inte har utbildning i.

I en undersökning från 2006, gjord av SCB på uppdrag av Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet, får vi en ledtråd, om än inte en fullständig bild av problemet. Av de lärare som ingick i undersökningen, var 49% av de som undervisade i matematik faktiskt behöriga lärare i matematik. Vissa ämnen var lite bättre, andra sämre men värst tyckte jag det var att var tredje person som undervisade i svenska på privatägda skolor varken hade lärarexamen eller någon form av högskoleutbildning i svenska.

Samtidigt som skolorna i Sverige avfolkats på behöriga lärare, har elevernas kunskaper och färdigheter fallit. Detta har synts både i internationella jämförelser och i vår egen betygssättning och de nationella proven.

Så redan där har vi fem problem lärarlegitimationen kommer att åtgärda:

  • Klar och tydlig statistik på behörighet
  • Eleverna säkras en kunnig lärare
  • Den som studerar till lärare kan vara säker på att den investering man gör i tid och studielån kommer att betyda något
  • Likvärdighet i skolsystemet, inte bara mellan kommunal och privat sektor, utan även likvärdighet mellan olika delar av landet
  • Elevernas kunskaper och färdigheter kommer att börja stiga igen, vilket räddar Sverige och svensk ekonomi från långsiktigt förfall

Fem små och obetydliga problem som bleknar i förhållande till problemet med att scanna in ett par papper, eller hur? Visst är det viktigare att göra sig rolig över Skolverkets klantigheter, än att lösa de här sakerna?

Lönen får vi inte glömma. När efterfrågan på legitimerade lärare ökar, samtidigt som utbudet sjunker (stora pensionsavgångar och få som vill utbilda sig till lärare), kommer sannolikt intressanta saker att hända med lärarlönerna. Det kommer att börja i vissa ämnen (MA/NO) i vissa delar av landet (de där regionerna med fler älgar än människor) men kommer till slut att ge verkan överallt.

Lärarlegitimationen är inte en oviktig papperslapp. Inget gnäll om svårigheterna, inga snyfthistorier om den duktige fritidspedagogen som inte får fortsätta undervisa i engelska och inga undergångsprofetior om hur många som kommer att förlora jobbet kommer att ändra på denna enkla sanning: Sverige behöver en lärarlegitimation!

denendastädadehyllan

Vad hände med lönen?

Jag har hört en del riktigt gamla stötar (”erfarna lärare”) säga att ”på 60-talet hade en gymnasielärare råd med både hemmafru och barnflicka”. Nu är lärarlönen så låg att det inte lönar sig att ta studielån för att köpa sig en lärarutbildning. Vad hände?

Det är svårt att förstå vad som hänt med lärarlönerna i Sverige. Innan den stora uppförsbacken började, sattes riksdagsledamöternas arvoden efter gymnasieadjunkternas löner. 2013 är en riksdagsmans arvode 58 300 kr och en gymnasielärares medellön strax över hälften av det. Nu räcker ju i och för sig inte ett riksdagsarvode till både en hemmafru och en barnflicka men det kanske beror på att barnflickorna, till skillnad från lärarna, haft en god löneutveckling de senaste 40 åren?

Om vi börjar med att titta på läget för lärarnas reallön, visar detta diagram från Lärarförbundet utvecklingen 1979-1988:

realloner7988

 

Och på samma sätt kan återhämtningen under perioden 2000 – 2011 illustreras så här:aterhamtning 200-talet

(Avståndet mellan inflationen och löneutvecklingen är reallönens utveckling under perioden - 12% för en gymnasielärare, 18% för lärare i grundskolan. Källa: SCB) 

uppförsbacke 70-89Efter 60-talets hemmafruar och barnflickor kom 70-talet, ett årtionde med skenande inflation, usla statsfinanser och kris i industrisektorn. Efter 70-talet kom 80-talet och det var inte mycket bättre. Den höga inflationen urholkade lärarlönernas värde och staten var fokuserad på att satsa sina magra resurser på att hålla liv i landets tunga industri. 1986 luckrade staten upp behörighetskraven för lärare och rektorer, vilket var början på det elände som slog ut i full blom under 90-talet.

Flera starka samhällskrafter samverkade för att trycka ner lärarlönerna men det verkar inte ha varit någon medveten tanke med det. Lärarna blev olycksoffer när inflationen rusade iväg, statsfinanserna blev katastrofalt dåliga och den krisande industrin gav en arbetslöshets som ingen skådat på 40 år.

Efter att inflationen käkat upp en del av lärarlönen, kom 1990-talets avreglering av hela skolsystemet, med kraftiga nedprioriteringar av skolan i allmänhet och lärarna i synnerhet. Det gamla problemet från 70- och 80-talen, med dåliga statsfinanser, gjordes än värre när skolan sattes i klorna på den dåliga kommunala ekonomin. Att nedvärdera lärarna var en uttalad plan från statsmaktens sida, som ansågs nödvändig ur ett ekonomiskt perspektiv. Det otydliga ansvarsförhållandet mellan stat och kommuner gjorde att ingen behövde ta ansvar för lärarnas löner eller egentligen någonting annat som hade med läraryrket eller skolan att göra. Samtidigt som kommunerna höll igen löneökningarna, ökade arbetsbördan och anställde Kreti och Pleti att undervisa, startade staten högskolor i varje liten håla i Sverige. De flesta av dessa högskolor hade en lärarutbildning, i många fall av ytterst tveksam kvalitet, och pumpade ut lärare i massor.

uppförsbacke 00taletSedan slutet av 90-talet har staten, med hjälp av Riksbanken och Medlingsinstitutet, framgångsrikt hållit tillbaka inflationen. Detta har bland annat gjorts genom att Medlingsinstitutet gjort exportindustrins löneökningar till tak för övriga gruppers löneökningar (det s k ”märket”). Möjligheterna för någon grupp i svensk ekonomi att åstadkomma rejäla löneökningar är därmed små, samtidigt som det har räckt med små ökningar av lönerna för att reallönen åtminstone inte ska sjunka.

År 2000-2011 har svenska kommunalt anställda lärares reallöner ökat igen, efter 30 års fall. Under perioden 1975-2000 föll svenska lärares reallöner med c a 16%. Från år 2000 till och med löneöversynen 2011 höjdes reallönen för kommunalt anställda gymnasielärare med 12% och för grundskolelärare med 18%. Detta är inte så mycket som vi skulle vilja och inte alls så mycket som behövs för att säkra en framtida tillgång på bra lärare men helt klart har något hänt.
2012 års löneöversyn är inte sammanställd än, så den har jag inte med men inflationen var 0,8% under 2012 och utfallet minst 4,2%.

Framtiden, då? Lärarnas löneutveckling beror på många olika faktorer och åtminstone en del av dessa krafter styrs inte medvetet av någon som vill lärarna ont. För att fortsätta återhämtningen måste Sveriges lärare förstärka de de krafter som verkar till vår fördel, samtidigt som vi försöker förminska de som håller oss tillbaka. Det goda arbete som som bedrivits för att få den allmänna opinionen på vår sida måste fortsätta, för det är det som ger oss förutsättningarna för att lyckas.

Jag tror vi är på gång – att framtiden blir ljusare än de senaste 40 åren. Jag kräver ingen hemmafru eller barnflicka men jag anser att Sverige behöver ha lärarlöner som gör att vi kan säkra tillgången på goda lärare. Goda lärare – inte tredjehandssökande med IG i svenska. Mina spekulationer om vilka krafter som kan påverka lärarnas löner i framtiden:

framtiden

 

 

Filosof i mysbyxor

lovbildBästa SKL! Idag är det måndag men jag tänker ändå inte arbeta. Istället sitter jag hemma i soffan, oduschad, orakad och klädd i mysbyxor. Ni förstår, jag har nämligen FERIE, vilket jag har eftersom jag har FERIETJÄNST. Kan ni stava till det?

För er, Sveriges kommuner och Landsting, är det ett mysterium varför lärarna värderar ferierna så högt. Varför skulle ni förresten förstå det – ni är ju bara de kommunala skolornas huvudman!

Som ombud har jag upplevt två skarpa lägen då ni på allvar försökte avskaffa Bilaga M i kollektivavtalet, där ferietjänsten regleras. I avtalsförhandlingen 2007 fick ni rejält på tafsen av medlarna, inte bara vad gällde arbetstiden utan framför allt för hur ni misskött löneavtalet. Detta hindrade er inte från att försöka igen 2010, kraftfullare än någonsin och kanske rent av skickligt, vilket för er är något oerhört ansträngande. Ni förlorade naturligtvis ändå och tvingades då skriva in i avtalet att inte ta upp frågan i nästföljande avtalsrörelse. I avtalsrörelsen 2012 tycktes ni glömma bort att den formuleringen fanns (den finns i bilaga 4, punkt 9 i tredje stycket), vilket betyder att ni inte får ta upp frågan igen 2015 eller 2016.

Jag tar ändå inte mina ferier för givna men ska erkänna att era misslyckanden ger mig ett litet extra nöje, när jag nu sitter här i soffan och ser på Bolibompa med min dotter. Det är även så att vi lärare faktiskt behöver våra lov för att skolan ska ha kvar någon form av kvalitet. Loven ger oss tid att ladda batterierna igen och återkomma till jobbet med kreativitet och lust. Det är nämligen det som gör en skola bra – inte hur mycket reglerad tid eller samplanering vi har, inte hur många ämnesövergripande temaprojekt vi genomför och ej heller mängden formativ bedömning eller entreprenöriellt tjomojs (ja, det ordet rödmarkerades men det bryr jag mig inte om) vi ägnar oss åt. Det som ger kvalitet är vår lust och vår kreativitet. Vi är konstnärer – punkt slut.

Fast nu överdriver jag ledigheten lite.

Det finns gott om lärare som kommer att ägna många timmar av sitt lov åt att rätta prov och läsa uppsatser. Personligen skulle jag aldrig göra det men jag vet de som gör det. För egen del kommer jag att läsa två böcker den här veckan, vilka kommer att förhöja kvaliteten på min undervisning. Jag går även en distanskurs som inte håller lov. Orsaken till att jag läser de två böckerna den här veckan är att den här veckan har jag det inre lugn som krävs för att jag ska kunna göra det. Om någon undrar, är det en skönlitterär bok som ska användas i historieundervisningen samt John Hatties ”Visible learning for teachers” (mer om den i något framtida inlägg).

Jag är inte särskilt unik i detta – jag tror alla vi lärare ägnar en del av vårt lov åt att förbättra oss själva och vårt arbete. Varför gör vi då så hårt motstånd, undrar ni? Jo, kära SKL, om vi låtit er ta ferierna och förtroendetiden ifrån oss, hade det varit slutet för den kvalitet som trots allt finns i den svenska kommunala skolan. Det kanske är jag som är väldigt barnslig, men för mig är det en hel världs skillnad mellan att välja att göra något för mina elevers skull och att göra något för er skull!

 

Med vänlig hälsning,

En lärare i mysbyxor

När Någon, Alla och Ingen ska styra

Det där med ansvar är märkligt i den svenska skolan. Istället för att Någon har ansvar för en viss sak har Alla ansvar, vilket betyder att Ingen är ansvarig. Det kollektiva ansvarstagandet är något som är väldigt  typiskt för Sverige och i den kommunala skolan har det renodlats till sin allra mest vämjeliga form.

Har du någonsin hört någon säga ”ledningsgruppen har beslutat att…” eller ”det är upp till rektor att prioritera, vi politiker kan inte lägga oss i…”, ”detta kommer uppifrån” eller kanske ”vi äger inte frågan”?

Ja, om du varit lärare längre än tre veckor har du förmodligen hört något av ovanstående. I svenska skolan är alla ansvariga fanatiska med att alla beslut ska vara gemensamma och minsta lilla beslut måste tas i ledningsgruppen. Finns det ingen ledningsgrupp, kommer det snabbt att skapas en. Det finns en felaktig uppfattning bland skolledare att alla tjänar på att gå ihop till en grå massa och ta gemensamt ansvar. I själva verket är det så att någon alltid tjänar mer än de andra på att göra ansvar kollektivt. De duktiga skolledarna, som ju faktiskt finns och gör en bra insats på många sätt, sugs av de värdelösa in i den kollektiva ansvarskulturen.

Även på Planeten Lund, där allting som handlar om skolan traditionellt hanterats på annat sätt än i övriga landet, har vi sett prov på detta. Viktiga beslut fattas av mäktiga ”ledningsgrupper” och trots att beslutet fattats ”i enighet”, vill ingen av individerna i ledningsgruppen efteråt kännas vid beslutet och kan inte förklara hur man egentligen resonerade.

Jag kanske tycker att den kollektiva ansvarslösheten bland kommunala tjänstemän och skolledare är särskilt svår att förstå eftersom jag själv verkar i en organisation där allt ansvar är personligt. Gör ett bra jobb annars avsätts du! Tänk vad intressant det varit om kommunala tjänstemän och skolledare utsattes för samma sak? Eller mupparna på Skolvärken? Svaret man får från skolledare när man försöker diskutera denna filosofiska fråga med dem är ”då hade ingen velat vara skolledare”.
Nähä? Betyder det att ingen vill vara fackligt ombud, då? Eller egen företagare? Lärare?

Egentligen vill jag inte utmåla just skolledare som särskilt ansvarslösa. De är offer för ett system där det är kultur att Alla delar ansvar för att Ingen ska åka dit om det inte fungerar. Denna kultur finns även utanför skolans värld, även om jag nog vill hävda att problemen blivit särskilt slående just här.

Jag har burit med mig minnet av ett nyhetsinslag i TV i många, många år. Inslaget handlade om bankkrisen i Japan 1992 eller ’93. En stor bank hade gått i konkurs på grund av riskabla investeringar och den japanska staten hade gått in med kapital för att rädda spararnas pengar. Bankens VD kallade då till presskonferens där han bad om ursäkt för sitt misslyckande och bugade sig, med tårarna rinnande nedför kinderna.

Händelsen stod i fullständig kontrast till hur liknande saker sköts i Sverige. När en bank eller annat företag kraschar och skattebetalarna eller aktieägarna förlorar massor av pengar, är det aldrig VD:s fel, ej heller styrelsens fel. Man får alltid höra ursäkter om ”den globala konjunkturen”, ”styrelsen kan inte vara insatt i detaljer”, ”som chef är jag inte ansvarig för det” eller ”alla beslut är fattade av en enig styrelse”. I de fall då en högt betald chef faktiskt fått gå, har han eller hon alltid fått ett fett avgångsvederlag och säkert snabbt fått jobb igen.

Nu är det ju inte alls realistiskt att svenska kommunala tjänstemän och -chefer skulle be om ursäkt och gråta över sitt misslyckande ute i offentligheten men kan det inte vara realistiskt att någon, någon gång, får lämna sitt uppdrag för att den verksamhet man är ansvarig för inte fungerar? I den kommunala världen är det extremt sällsynt att någon chef får lämna sitt uppdrag. Det är så självklart att alla beslut är kollektiva och att ingen kan förväntas ta ansvar, att påpekanden om att snuskigt högt betalda skitsnackare faktiskt borde behöva ta ansvar för det som de är ansvariga för, bemöts med upprördhet och anklagelser om personangrepp.

Vi kanske behöver fler samurajer i svensk skola?

Är detta något vi behöver prata om?

Enligt LR-Lunds arbetsmiljöenkät för 2012 har 41% av högstadielärarna i Lund fått ta emot kränkande mail och/eller samtal från elevers föräldrar det senaste året. Lärare är en ifrågasatt yrkeskår. Vårt uppförande, vår planering, våra beslut – ofta fattade på tre röda sekunder under stor press – och inte minst vår betygsättning är ifrågasatta av både elever och elevernas föräldrar.

41% av högstadielärarna i undersökningen och 27% av låg-/mellanstadielärarna har alltså under det senaste året mottagit mail eller samtal från elevers föräldrar som de uppfattar som kränkande. Inte från sina elever, utan från myndiga vuxna. Vi snackar vuxna människor som trakasserar, hotar och gör ner andra vuxna och inte ungdomligt oförstånd. Följderna för lärarna är lätt att föreställa sig: sömnlösa nätter fulla av grubblerier, besvikelse över bristande stöd och en allt starkare känsla av vanmakt.

Är detta något vi behöver prata om?

Med ”vi” menar jag inte ”vi” fackliga ombud, utan att ”vi” lärare, som yrkeskår, behöver snacka ihop oss om det här. Kanske även att ”vi” Sverige behöver ta en rejäl diskussion om ordning och uppförande i skolan – föräldrarnas uppförande. ”Men”, kommer kanske då en bekymrad röst, ”har inte föräldrarna rätt att lägga sig i skolans arbete?”.

I Skollagen står det:

Vårdnadshavare för barn i förskolan och för elever i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan och fritidshemmet ska erbjudas möjlighet till inflytande över utbildningen. (Skollagen Kap 4 § 12)

Jag är ganska säker på att ”inflytande över utbildningen” inte innebär att föräldrarna ska sätta betyg eller rätta sina barns prov. Jag hittar heller ingenting om att det är en rättighet att ifrågasätta lärarens betygsättning. Angående betygsättning säger Skollagen följande:

Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. (Kap 3 § 16)

…och om vårdnadshavares inblandning i betygsättningen står det:

Den som har beslutat betyget ska på begäran upplysa eleven och elevens vårdnadshavare om skälen för betyget.(Kap 3 § 17)

I det här läget låter de flesta sig nöja. Jag skulle tro att de strax över 100 lärare som i undersökningen säger sig ha blivit kränkta av föräldrar stött på ett fåtal föräldrar. Liksom när det gäller annan brottslighet döljer sig säkert ett fåtal förövare bakom statistiken – åtminstone hoppas jag att det är så.

Men om nu föräldern i fråga är ett rötägg, hotas läraren med anmälan till Skolinspektionen, att föräldern ska kontakta rektor eller kanske favoriten ”jag känner en journalist”. Bara för att det går snabbare att skriva en anmälan till Skolinspektionen (går att göra direkt på deras hemsida) än att hjälpa lille Kalle med matteläxan, betyder inte att det är rätt sak att göra som förälder.

Det är faktiskt inte så att man, när man kliver in i sin lärarroll, frånsäger sig sina mänskliga rättigheter eller att lagen inte längre gäller. ”Otillåten påverkan” finns det något som heter och som mycket väl kan handla om ovanstående exempel kring en betygsättning. Läraren är en tjänsteman som ska utöva sin myndighet – föräldern försöker påverka läraren att ändra sig. Om det varit fråga om att påverka ett beslut från en tjänsteman på socialen eller Försäkringskassan (eller en parkeringsvakt, märkligt nog) hade det inte varit något snack. Brottsförebyggande rådet har en handlingsplan kring problemet, Arbetsmiljöverket har två relevanta föreskrifter och det finns dessutom flera lagar mot trakasserier och hot.

Så…

Är detta något vi behöver prata om?

 

(Hela LR-Lunds undersökning hittar man HÄR. Där finns även föra årets undersökning)

 

Med ryggen Ofri

Jag tror att det värsta uttrycket jag vet är ”att ha ryggen fri”. Det finns många andra hatobjekt, till exempel ”vi äger inte frågan”, ”entreprenöriellt lärande” eller ”flexibilitet”, men jag tror att ”ryggen fri” vinner över de andra med betryggande marginal.

I den svenska skolan måste vi dokumentera. Vi dokumenterar som inget annat skolsystem i världen (hoppas jag) och detta beror på att vi måste ha ryggen fri. Vi dokumenterar för att vi ska ha ryggen fri om någon klagar på det vi gör, det vi inte gjort eller på något vi sagt. Oavsett om den som klagar är en skolledare, en elev, elevens föräldrar, en skolpolitiker eller självaste Skolinspektionen måste vi ha allting dokumenterat. Och då menar jag allting – allting vi gjort, tänkt göra eller inte gjort måste finnas nedskrivet, datumstämplat och helst indexerat. Då har man ryggen fri!

Hurra!

Föreställ er situationen:
Stina, 15 år, har av sin lärare, som har 5,5 års lärarutbildning och 20 år i yrket, fått C i betyg i svenska. Stinas mamma kräver ett möte med rektor och läraren för att kräva en förklaring till dotterns betyg. Naturligtvis har hon redan haft ett möte med den slutkörde läraren men eftersom det mötet inte gav något högre betyg, har hon krävt att få träffa rektor. Eftersom rektor är rädd för att Stina ska flyttas till en privatägd skola, och att skolchefen i så fall kanske hör av sig med kritik, går han med på mötet. Han vill ju ha ryggen fri, eller hur?
Stinas lärare måste nu, under en dryg timme, redovisa all dokumentation för sin rektor och Stinas mamma (igen). Om någonting saknas, om en formulering i IUP:n kan tolkas på två sätt eller om något svar är svävande, hotar en anmälan till Skolinspektionen. Mamman darrar av rättmätig vrede, läraren darrar av utmattning men mest av alla darrar rektor, av skräck för att lokalpressen ska skriva om att skolan anmälts till Skolinspektionen IGEN! Att de senaste fem anmälningarna har gjorts anonymt via Skolinspektionens hemsida och i samtliga fall avskrivits spelar ingen roll, för i det svenska skolsystemet är en anklagelse detsamma som skuld. Särskilt om anklagelsen kommer från någon som är totalt okunnig om vad vi gör!
Skulle utfallet av detta möte bli en sådan anmälan, kommer rektor att ytterligare skärpa dokumentationskravet på skolans lärare. Detta oavsett om Skolinspektionen anser att skolan gjort fel eller ej, för rektor måste ändå ha ryggen fri.

Föreställ er ovanstående situation igen men den här gången  ersätter ni läraren med en kirurg, ingenjör eller sopgubbe. Kan ni föreställa er hur en husägare har ett möte med sopgubben och sopgubbens chef om hur soptunnan EGENTLIGEN borde tömmas? Eller om hur en blindtarm EGENTLIGEN borde opereras bort? Av kirurgen då, alltså, eftersom de flesta vill ha en behörig läkare som opererar och inte en sopgubbe…

Föreställ er andra yrken och ställ sedan de verkligt stora frågorna:

hur blev en högt utbildad och erfaren yrkeskår måltavla för glada amatörer?

hur blev feghet den drivande kraften i den svenska skolan?

 

Födelsedagsfirande

Den 11 januari firade jag ett slags födelsedag. Det var då exakt 14 år sedan jag på skakiga ben klev in i mitt klassrum på Magleskolan i Lund. Jag brukar fira genom att fundera kring mitt yrkesval och resan från då till nu (och tråkar ibland också ut mina elever med mina funderingar).

På många sätt har mina 14 år som lärare varit typiska, på vissa sätt inte. Jag tror att jag på många sätt varit lyckligt lottad. Till exempel har jag aldrig blivit hotad eller kränkt av någon elev eller förälder. Visst har jag haft att göra med tossiga föräldrar och en hel del märkliga elever men jag har aldrig råkat illa ut som många andra. Tre gånger har elever försökt förföra mig och det var väldigt obehagligt men hanterades och glömdes bort. Periodvis har jag lidit av mindre stressymptom men inte värre än att det gått att hantera.

Genom något som förmodligen mest har att göra med ren tur har jag överlag haft kompetenta och välvilliga skolledare, trevliga kollegor, snälla elever och fungerande scheman. Genom mitt fackliga arbete har jag kommit till insikten att det bara behövs lite otur för att bli ett av mina rehabfall, så jag uppskattar verkligen det jag haft och tar ingenting för givet.
Liksom de flesta lärare i Lund (enligt LR-Lunds stora arbetsmiljöundersökning), har jag funderat på att sluta som lärare och jag tillhör även de 30% som aktivt sökt jobb i andra branscher  Det beror dock inte på att jag inte trivs med lärarjobbet, utan på en längtan efter nya och större utmaningar. Jag går fortfarande glatt till jobbet och ser faktiskt fram emot varje arbetsdag. Man vet ju aldrig vad som väntar, eller hur? Detta sista låter en smula töntigt men faktiskt är det så och jag värderar det oerhört högt.

När jag började på lärarutbildningen 1995 var det för att jag önskade ett jobb som var omväxlande och utmanande – ett jobb som var mer än ett jobb.
Jag måste, 14 år senare, konstatera att lärarjobbet hållit vad det lovat. Var annars hade jag fått arbeta med så fantastiska människor och göra avtryck i tusentals elevers liv? Var annars hade ingen dag varit den andra lik och hur många andra jobb  hade låtit mig få ett så fritt utlopp för min kreativitet? Efter 14 år erkänner jag att jag skulle tycka om att prova på något annat men jag skulle aldrig säga att jag ångrar något eller att tiden varit bortkastad.

Nog måste väl det här yrket gå att sälja in hos framtida studenter? Visst finns det problem  – ingen vill utbilda sig till lärare för att bli en underbetald, kränkt socialarbetare – men det finns så mycket som är värt att rädda och jag hoppas innerligt att någon också gör det!

Förutsägelser om 2013

Många ”experter” verkar blogga om vad de tror kommer att hända inom deras respektive verksamhetsområde under 2013. Vad kan tänkas hända i skolans fackliga värld under det kommande året?

Baserat på allt jag vet och all erfarenhet jag har, tror jag benhårt på att följande saker kommer att hända på skolans område under 2013:

  1. Hattie-evangeliet  kommer att tas bort ur SKL:s bibel
  2. Samtliga pedagogiska forskare i Sverige kommer att skriva på ett upprop, där de lovar att deras forskning i fortsättningen ska vara forskningsbaserad
  3. SKL kommer att kräva att staten tar över huvudmannaskapet för den kommunala skolan
  4. Det riskkapitalbolag som äger landets största friskolekoncern kommer att omvandla sig självt till en stiftelse. Det nya mottot kommer att vara ”hela skolpengen till eleverna”.

Naivt?

Naturligtvis! Men jag tänker inte börja ett nytt år med att vara bittert uppgiven – då är jag mycket hellre naivt förhoppningsfull.
…åtminstone fram till november, sedan får vi se!

 

Vilken sorts lärare vill vi ha?

Vilka lärare vill vi egentligen ha? Frågan blir högaktuell varje gång en löneöversyn genomförs men är egentligen betydligt mer omfattande än så. Vilken sorts personer klarar av jobbet och vilka är, oavsett allt snack, välkomna som lärare?

Bloggaren Johan Kants inlägg, ”Finns demokrati på riktigt?”, blev liggande i gReader ett bra tag innan jag tittade på det.
Inlägget handlar om hur skolan, som har ett uppdrag att lära ut demokrati och ska använda ett demokratiskt arbetssätt gentemot eleverna, inte är en en särskilt demokratisk organisation i sig själv. Detta gäller inte bara enskilda skolor utan hela skolsystemet, uppifrån och ner. Han skräder inte orden, utan ger exempel på tjänstemannavälde, åsiktsförtryck och maktmissbruk, inte minst från de som borde stå för fri diskussion och objektivitet – lärarutbildningarna.

För de som inte känner till honom, är Johan Kant skolledare vid en skola i Stockholm. Hans perspektiv är alltså skolledarens – och ändå ser han  skendemokratin och maktmissbruket. Av intresse för den här diskussionen är också Helena von Schantz inlägg ”Det är för många påhopp och tankehopp i Törestads artikel”. Hennes inlägg börjar som en kritisk kommentar till Bertil Törestads artikel på Newsmill, där han för fram idéer kring att läraryrket blir alltmer kvinnodominerat och vilka konsekvenser han tror detta får, men Helena går sedan över till något annat:

”Men det är inte bara när det gäller kön lärarkåren har likriktats. Lärare är mycket trevligare nuförtiden. Schyssta, socialt kompetenta, utåtriktade figurer. Det finns knappt några nerdar, inåtvända, blyga och tystlåtna, förlästa lärare. Det finns inte heller många yviga, originella och annorlunda lärare. De flesta rektorer ägnar genomtänkt möda åt att driva bort just förlästa, socialt handfallna, eller bråkiga och originella lärare ur kollegiet.”

(Läs hela inlägget HÄR)

Båda dessa bloggare är inne och nosar på något mycket intressant, ett nytt sätt att se det problem som är det svenska skolväsendet och som kan förklara den förlamning som drabbat det jämfört med motsvarande i andra länder. Det finns i Sverige alltför många olika intressen och samtidigt alltför få olika tankar, i kombination med att fel (och alltför lika) beteenden och egenskaper belönas i den svenska skolkulturen. Är du inte ständigt positiv, tålig för ibland omänskliga påfrestningar, flexibel, social, flexibel, visionär och flexibel (jo, jag vet att det blev tre gånger), finns det gott om skolor där du inte är välkommen som lärare idag.
Undantag finns, naturligtvis, men det krävs en trygg ledare att våga tillåta olikheter och sådana har det blivit allt svårare att hitta.

Jag önskar att min dotter ska få gå i en skola där lärarna älskar det ämne de undervisar i och är precis så excentriska och spretiga i stil och personlighet som mina egna lärare var, när jag gick i skolan. En skola full av socialt kompetenta drönare är inte bra för Sverige!