LÖV:en duggar tätt…

Den här veckan går 2014 års löneöversyn för LR i Lund in i nästa fas, då löneöverläggningarna på våra fyra förvaltningar börjar. Nu kanske någon tänker ”2014? Men 2014 års löneförhöjning får vi ju inte förrän till sommaren”. Jo, men…

LR-löneöversyner

LÖV 14 (löneöversynen 2014) började för egentligen för LR-Lunds redan i våras, då politikerkontakter togs inför höstens budgetbeslut. Detta fortsatte med ännu mer lobbyism under augusti-september. För ett par veckor sedan genomfördes en central överläggning och den här veckan är det skarpt läge med löneöverläggningar på två av de fyra förvaltningar där vi har medlemmar. Inför varje överläggning måste de fem ombud som jobbar med detta gå igenom lönestatistik, anteckningar från förra gången, lusläsa kollektivavtalet och hämta in information från kommuner runtomkring. Sedan ska allting diskuteras, renskrivas och samordnas och som läsaren säkert förstår, går det åt mycket tid till detta.

Vid den centrala överläggningen bestämmer vi om vi vill ha förhandlingen enligt den traditionella förhandlingsmodellen eller enligt dialogmodellen. I Lund väljer LR alltid förhandlingsmodellen, trots att den vållar oss betydligt mer arbete, eftersom vi anser att den ger våra medlemmar rättvisare lönesättning. Av samma anledning väljer alltid Lärarförbundet dialogmodellen. Liksom i Stockholm måste vi försvara vårt val av modell medan systerförbundet aldrig måste göra det. Det har dock under alla år inte höjts en enda röst internt för att byta modell och därför kör vi på i gamla hjulspår. Dessutom sker det varje år ett antal avhopp från systerförbundet till oss i samband med löneöversynen och det tar vi som ett gott tecken.

Vid överläggningen på de fyra förvaltningarna kommer man överens om exakt hur löneöversynen ska genomföras, vilka särskilda, om några, överväganden som ska göras och man lägger även upp en tidsplan.  Varje förvaltning kommer säkert att kräva fler än ett förhandlingstillfälle men vill man göra det rätt, så…

LRs löneöversyner i Lund är egentligen inte en renodlad förhandlingsmodell, där kommunföreningen förhandlar varje enskild medlems lönepåslag. Med nära 800 lönepåslag att förhandla, är detta helt enkelt inte möjligt. Istället får de lokalombud som gått den särskilda lokala lönekursen (som erbjuds varje vinter) ha en överläggning med sin rektor där påslagen diskuteras på individnivå. De individer där rektor inte lyckas motivera påslaget, förhandlas individuellt på förvaltningsnivå. Vid förhandlingen på förvaltningen tas sedan upp strukturella frågor kring åldersgrupper, befattningar och män-kvinnor.

Jag ska inte tråka ut er mer med detaljerna kring löneöversynen i Lund, tänkte bara meddela att vi är i gång och faktiskt har varit igång ett tag och redan har lagt ett stort antal timmar och mycket tankemöda på förberedelserna. Resultatet av allt detta arbete kommer garanterat inte att bli så stora lönepåslag som LR-Lunds medlemmar förtjänar eller som skolsystemet behöver men det kommer garanterat att bli bättre än om vi suttit på våra händer!

 

Ett år med bloggen…

När jag går igenom de 30 inlägg jag skrivit här på lrbloggar.se sedan jag började blogga, slås jag av en sak: det finns inga nationella fackliga frågor.

Det var min mening att skriva om hur det är att vara biträdande kommunombud i en större svensk kommun. Jag ville ge en bild av ombudsarbetet som förhoppningsvis skulle göra att andra också ville engagera sig men också försöka redogöra för läget i skolan, på kommunal och konkret nivå.

Det visar sig, när jag läser vad jag skrivit, att det knappt finns något som är specifikt kommunalt bland mina inlägg. De stora, nationella fackliga frågorna finns även lokalt i en kommun och hela vägen ut på de flesta skolor.

Jag har skrivit en del om generella företeelser inom skolväsendet i Sverige (”Hyllning till de svaga”, ”Varför är lärarna så tysta?”, ”När Någon, Alla och Ingen ska styra”) och inga av dessa saker är specifika för Lund.

Jag har även gjort en del inlägg som mer direkt rört mina känslor kring ombudsarbetet (”Det började med en smäll”, ”lite småskalig glädje”, ”Är det lönt att försöka?”) och även ventilerat en hel del normal lärarfrustration (”Är inte Fredrik väldigt…adjunktsaktig?”, ”Frälsningen är nära!”, ”Den virriga huggormen i maj”) och även lärarglädje (”Why we fight”, ”Filosof i mysbyxor”).

När jag läser de kommentarer jag fått via Facebook, bloggsidan och på mailen visar det sig att inget av detta är unikt och inget är ”kommunalt”.

Även de där stora, fackliga frågorna finns på väldigt konkreta sätt, både i mitt ombudsarbete och mitt lärarjobb. Lärarlegitimationen (”Legitimerad… och lycklig!”), likvärdighetsproblemet i skolsystemet (”Min olikvärdiga dotter”), lönen (”Vad hände med lönen?”) och naturligtvis lite, och i mitt tycke välbalanserat, om skolforskning (”Johnny, vad gör du?”).

Tack för det här året! Tack för möjligheten att fundera kring mina fackliga erfarenheter, mitt lärarjobb och min plats i maskineriet. Tack även för alla kommentarer jag fått på det jag skrivit – det känns skönt att veta att man inte är ensam! Det är även skönt att veta att jag som lärare och ombud för LR aldrig kommer att få slut på erfarenheter som gör mig förbannad, ledsen, upprymd och stolt.

 

Ps.
De mesta lästa inläggen, om någon nu undrar, har varit dessa:

  1. Frälsningen är nära! (2 724 läsningar)
  2. Är detta något vi behöver prata om? (1 529)
  3. Åtgärd krävs (1 526)
  4. Med ryggen ofri (1 425)
  5. Legitimerad…och lycklig! (1 413)

 

Är det lönt att försöka?

Alla har väl hört någon säga ”det är inte lönt att försöka”, eller ”det händer väl ändå ingenting” eller andra kommentarer med samma andemening? Jag har mycket svårt med dylika kommentarer, bland annat för att jag ju faktiskt ser bevis på motsatsen.

Låt mig börja med att slå fast en sak: varje vecka ser jag bevis på att det är lönt att försöka. Du behöver inte tro på mig men arbeta som ombud så länge som jag gjort och återkom sedan, så får vi se om det stämmer eller ej. Både i stort och smått lönar det sig att göra motstånd mot idiotier och rovdrift, driva frågor viktiga för lärarna och skolan och försöka påverka. Det är även alltid lönt för enskilda lärare att säga nej, ställa besvärliga följdfrågor och hålla på sina rättigheter. Jag ser det och alla som är uppmärksamma kan också se det.

Jag tror idén om att det inte är lönt att ens försöka kan komma från flera orsaker. Bristande mod är säkert en av dem. Det ligger inte för alla att sticka ut hakan och det kan jag respektera – det är ju därför man har fackliga ombud. Jag kan däremot inte förstå varför man har ett behov av att ventilera sin upplevda maktlöshet.
Även trötthet och depression kan säkert vara orsaker. En annan orsak till att dylika uppgivna tankar yttras, som jag funderat mycket över det senaste året eller så, är att det kanske kan vara en fråga om definition?

Lönt att försöka?

Om jag säger ”det är alltid lönt att försöka”, menar jag inte att man alltid når en 100%-ig framgång. Jag har sett få sådana segrar under min tid som fackligt ombud. Vad jag menar är att det blir bättre än det annars blivit, tack vare att man säger nej, är besvärlig, använder regelverk och paragrafer för att sätta käppar i hjulen och allt annat vi ombud ägnar oss åt och som fler enskilda lärare borde försöka sig på.

Betyder en 50%-ig framgång att det inte var lönt att försöka? Eller för den delen 25% framgång? Kanske 25% framgång med en facklig aktion det här året, som bäddar för ytterligare 25% nästa år? Jag har sett det hända – ser det hända hela tiden. Skulle det inte vara lönt?

Om du funderar på livet i övrigt – allting annat i ditt liv och i samhället – hur mycket är antingen 0% eller 100%? Sanningen är väl att det är ytterst sällan någon i vårt land, på vår arbetsplats eller i vår familj får allt det de vill ha, på precis det sätt de vill ha det? Ändå finns det många människor, både i våra skolor och i samhället i övrigt, som säger att det inte är lönt att försöka om man inte är absolut säker på en total seger och helst snabbt också.

Jag hoppas ingen tar illa upp om jag fortsätter försöka istället…

 

Det vetenskapligt grundade lovet

Det har pratats mycket om forskning och vetenskaplig grund på sistone. Samtidigt närmar sig höstlovet och det är inte en dag för tidigt. Kan ett lov ha vetenskaplig grund?

”Höstlovet” var förr ”Potatislovet”, den vecka på hösten då eleverna var tvungna att hjälpa sina föräldrar bärga årets sista potatisar från åkrarna. Man kan lätt luras att tro att höstlovet därmed är föråldrat och borde kunna användas till undervisning, kompetensutveckling, planering eller ”kompetensutveckling” men faktum är att vi lärare behöver en obruten veckas vila i mitten av höstterminen.

…eller kanske ännu mer, vad vet jag? Något jag faktiskt vet, är att det finns en hel del forskning på lärarstress som ger oss vetenskaplig grund för att ja, lite då och då måste lärarna ha ett lov. Denna forskning är naturligtvis inte svensk, för i Sverige bedriver vi inte skolforskning på det viset, utan ägnar oss istället åt essäskrivande kring betyg och bedömning, utan det är fråga om finsk forskning.

Kari Salo 2002I Finland gjordes, under senare hälften av 1980-talet fram till mitten av 90-talet, flera stora undersökningar av stress och nedvarvning hos finska lärare. Det var inte bara fråga om djupintervjuer, utan även om kvantitativa mätningar, gjorda över lång tid och med vetenskapliga metoder.

1988 gjordes en större studie i Finland, där man mätte lärares ackumulerade stress, dvs. man mätte hur stress byggs på under en tid. Detta mättes bland annat genom blodprov. Det visade sig då att efter en viss tid räckte inte nattvilan till för att sänka stressen till en säker nivå, och i november var den ackumulerade stressen så hög, att en hel helgs vila inte räckte till för att lärarna skulle vara avstressade måndag morgon. Studien ledde till att man i Finland 1991 införde ett 1-veckas lov mitt under höstterminen. Vid uppföljande mätningar konstaterades det att lärarna visserligen fortfarande hann uppnå farliga stressnivåer till Jul men att den ackumulerade stressen bröts av höstlovet.

I Sverige hittar jag inga vetenskapliga studier av den här storleken, utom en genomförd i Örebro län 1992-95 men den mätte inte ackumulerad stress, utan andra saker. Intressant ändå och värd att läsa (HÄR). Allt annat jag hittar saknar tillräcklig omfattning, även om resultaten i de flesta fall stämmer överens med min egen uppfattning.

Man kan ju hoppas att det nu, med den nationella debatt kring lärares hälsa, stress och arbetsbelastning vi haft de senaste åren, påbörjas rejäla forskningsprojekt kring ur vi egentligen mår och varför. Sådana förhoppningar ska man kanske inte ha?

Nu är det ialla fall lov och på Utbildningsförvaltningen i Lund ska vi ha en hel, obruten vecka. Jag vet att man på andra håll har två eller tre arbetsdagar under vecka 44. Om någon vill ha en obruten vecka så tvinga De Höga Ansvariga att ägna en del av vecka 44 åt att läsa finsk forskning (till exempel HÄR).

Ha ett trevligt potatislov!

 

 

Snabbkurs i kommunal skolekonomi

skolpeng lundNEJ, detta kommer inte att bli så tråkigt som det låter! Och även om det blir det, är det inte så dumt om alla lärare, eller medborgare, kunde ta sig en funderare kring hur det egentligen funkar, det där med skolbudgetar.

Härom veckan meddelades, med passande dödgrävarton, att Lunds kommunala gymnasier inte håller budget. Samtliga fyra kommunala gymnasieskolor går back med sammanlagt över åtta miljoner. Nyheten har fått rektorer att gömma sig, tjänstemän att darra och politiker att rynka pannorna. Alla försöker skydda sig själva och förklara vad som hänt, helst genom att flytta skulden till någon annan. Det talas också om vem som ska ”bära underskottet”, vilket handlar om vem som ska betala ”förlusten”.

Hmmm… Jag undrar vilka det kommer att bli?

Varför håller då inte Lunds gymnasieskolor budget? Det är klart att det kan finnas många förklaringar men låt oss begrunda några möjligheter. En förklaring skulle ju förstås kunna vara att vi lever lyxliv ute på skolorna men det är en verklighet vi lärare inte känner igen. Tvärtom skulle nog de flesta av oss säga att det aldrig har varit så snålt ute i verksamheten som nu.

Bild1När det gäller handhavandet av skolornas ekonomi, skiljer sig inte Lunds kommun från någon annan kommun i Sverige. En skolas pengar kommer från den budget som beslutats av kommunfullmäktige och en skolnämnd.

En del av denna skolpeng som skickas ut till eleverna, används för att betala något som kallas ”gemensamma overheadkostnader”, vilket är förvaltningskansliets administration (lägg märke till att jag, mycket vuxet, undvek ord som ”byråkrater”, ”pappersvändare” och ”skolutvecklare”).

En annan del av pengarna försvinner iväg till Serviceförvaltningen (eller liknande), som i Lund tar in hyran för skolbyggnaderna, avgift för IT-support och dessutom har monopol på att sälja skolmat till skolorna.

Serviceförvaltningen har ett avkastningskrav på sig, vilket innebär att ”vinsten” går tillbaka till kommunens kassa. Minst 40% av en skolas budget går på detta sätt tillbaka till kommunens kassa och då menar jag minst – det finns skolor där siffran är 50%

Bild2

Föreställ dig, även om tanken kan äckla dig, att du är kommunpolitiker och vill vinna röster. Du kan då fatta ett modigt beslut som ökar skolbudgeten i din kommun. Jättebra…eller? Nej, för samtidigt höjer du avkastningskravet på Serviceförvaltningen och tar på så vis tillbaka en del eller alla pengarna igen.

diagram 3Ett underskott kan, som sagt, bero på många saker: ökade IT-kostnader, höjda hyror, höjda skolmåltidsavgifter, allmän kostnadsökning och låt oss inte glömma den nya skollagens betydligt större krav på stödinsatser för elever med konstaterade inlärningsproblem.

Jag skulle vilja ta upp en sak som är mer specifik för just Lund, som du kan se i mitt tredje diagram. Jämfört med riksgenomsnittet lägger Lunds kommun betydligt mindre pengar per elev i sina gymnasieskolor.

Beräknat på c a 5000 elever, som vi ungefär har i Lund, blir skillnaden över 84 miljoner kronor. Denna skillnad kan också beskrivas genom att se till personaltätheten, där Lunds gymnasieskolor saknar 55 heltidstjänster för att nå upp till riksgenomsnittet.

Med detta sista i åtanke kanske det kan vara relevant att ställa frågan:

Vems är underskottet?

 

Lite småskalig glädje

Den senaste veckan har jag gjort tre människor glada genom att utföra lite hederligt fackligt arbete. Innan jag gjorde det jag gjorde, var de olyckliga och/eller rädda, efteråt var de glada och/eller stärkta och problemen var antingen borta eller mindre.

”Nu skryter han igen”, tänker du kanske nu men nej, inte den här gången.

Jag gjorde inget så särdeles speciellt för de här medlemmarna och sammanlagt uppgick inte insatsen för dem ens till en fjärdedel av den totala tid jag lagt på fackligt arbete den senaste veckan. Det jag gjorde – vilket jag inte kan berätta om här – var exakt det som hundratals fackliga ombud gör varje vecka. Det var inte fråga om några dramatiska villkors- eller lönefrågor, men det var viktigt för de enskilda individerna.

”Men han skryter ju visst det”, tänker du nu men nej, det gör jag ändå inte.

Mitt syfte med detta inlägg är inte att skryta om min skicklighet som ombud (det kommer i nästa veckas inlägg) och dessutom var den insats jag gjorde långt ifrån märkvärdig. Syftet är, tvärtom, att lyfta fram deras roll.

Jag har ju tidigare försökt förklara varför jag gav mig in på den fackliga banan från första början (”Det började med en smäll”). Förklaringen till varför jag stannade är betydligt mer komplicerad än att förklara varför jag började. Till viss del kan mina 11 år som ombud kanske förklaras med ovanstående.

Jag drar gärna mitt oansenliga strå till stacken i de stora, nationella frågorna kring lön och arbetsvillkor och lägger gärna ner massor av tid på kommunalt viktiga fackliga frågor här i Lund. Jag gör det gärna, i full förvissning om att vi i längden oftast lyckas göra saker och ting lite bättre och att vi, när det gäller de riktigt viktiga och tunga sakerna, en dag kommer att stå som segrare.

Det är dock inte därför jag fortsatt som fackligt ombud, utan förklaringen ligger i de enskilda individer vars liv och lärarkarriärer jag fått förmånen att beröra. För mig ligger det en oerhörd glädje i att kunna hjälpa en lärare med ett problem, som jämfört med de stora sakerna kan tyckas ynkligt men som för individen känns tungt. Sådant fackligt arbete ger betydligt oftare feedback – en känsla av att ha gjort nytta.

Så under den senaste veckan har jag sett ett nollresultat av arbetet med förstatligande av skolan, lönelyft för lärarna eller något av allt det andra jag lagt ner tid på. Säkert lossnar några av grejerna under de kommande månaderna men den senaste veckan har det bara varit jobb och inga synliga resultat. Däremot: tre lärare glada.

En bra vecka.

 

Den osexiga frälsningen

Mitt inlägg om frälsningsläror, publicerat 28 augusti, gav ett gensvar som både gjorde mig beklämd och ödmjuk. Jag känner därför att jag vill kommentera vissa av de kommentarer jag fick.

Inlägget ”Frälsningen är nära!” lästes av strax över 2 400 personer, delades ca 40 gånger på Facebook och ”Gilla”-trackern på bloggen registrerade över 700 ”Gilla”. Detta kan jämföras med det normala för mina inlägg, som läses av 400-800 personer, kanske delas fem gånger och får ta emot runt 100 ”Gilla”. Dessutom överöstes jag av kommentarer, både på bloggsidan och Facebook, något som inte alls är normalt. Två kommentarer var kritiska, en var halvkritisk och resten var positiva om än en smula uppgivna och deprimerande).

Så vad hände där? Jag måste, utan att vara riktigt medveten om det, träffat en nerv med mitt inlägg. Tydligen känner väldigt många igen sig och delar, ibland hundrafalt, min egen frustration med frälsningslärorna i det svenska skolsystemet. Deprimerande men upplysande, tycker jag. Tack till alla som lämnade exempel på frälsningsläror och bidrog med insikter!

De kritiska då? Båda kritikerna tillhör det jag kallar ”Förändringsindustrin” och utmålar mig som en propp i samhällsförändringens hals, en motvalls gnällspik som är en fara för hela det svenska skolsystemet. Med andra ord – de tar den lätta vägen runt argumentationen genom att utmåla mig som ”otrogen”.

Jag skulle vilja komplicera deras bild något, inte för att jag har behov av att försvara mig, utan för att kanske lära ut något.

Jag var en av de första som hoppade på IKT-tåget. Jag undervisade Internet-baserade distanskurser när de flesta lärare i Sverige knappt skickat ett mail och använde PowerPoint i min undervisning innan OH-epoken var slut. Jag är i framkanten när det gäller IKT och digitala lärresurser men jag är inte det genom att svälja allting nytt, utan att tänka kritiskt.
Förutom mina digitala extravaganser har jag, till skillnad från de flesta som pratar om honom, faktiskt läst John Hattie och tagit till mig ett och annat därifrån. Jag var även först på min skola med att lära mig om entreprenöriellt lärande (och därmed också först med att förkasta det). Jag anmälde mig själv till en kurs i entreprenöriellt lärande och, för att definitivt chocka och komplicera bilden – jag har både läst, lyssnat på och tagit till mig (vissa) saker från Dylan Williams kring formativ bedömning.

Hur ledsamt det än är för de som försörjer sig i förändringsindustrin – att måla upp en bild av mig som motvalls gnällspik stämmer inte med verkligheten. Låt mig i det här sammanhanget även betona att jag inte skiljer mig nämnvärt från mina kollegor. Den typiske läraren är nog förändringsbenägen och vill testa nya metoder och tekniker men hindras av brist på tid och av just frälsningslärorna själva, eftersom dessa suger upp tid och pengar.

I en av kommentarerna utmanades jag att presentera ett alternativ:

Alternativet låter som en skola där var och en kör sitt eget race. En del lärare lyckas säkert jättebra, men de skulle troligen lyckas jättebra även om de anslöt sig till en s.k. frälsningslära. Men de som saknar driv och engagemang ”slipper” fundera över pedagogiska frågor och undervisningen i de klassrummen blir tråkig och gammalmodig, alltså en riktig ”surkärringspedagogik”.

Den som känner lärare vet att all utveckling inte avstannat om tvånget att förändras tagits bort. Lärare förändrar sin undervisning hela tiden. De utvärderar vad de gör, justerar, läser böcker och artiklar om sitt ämne och är genuint intresserade av andra lärares lyckade exempel. Lärare är engagerade, intresserade och kreativa.

Eller rättare sagt: utvilade lärare, som känner sig uppmuntrade och uppskattade i sitt arbete är på det viset. Problemet idag är att alltför många är utslitna och inte får någon uppskattning för det de gör.

Alternativet till frälsningsläror som är beslutade av andra och som suger upp oproportionerligt stora resurser i tid och pengar, är ett totalt osexigt system som tyvärr aldrig kommer att kännas attraktivt för de som bestämmer över skolan.
Det skulle gå ut på att lärarna själva får tid att fritt utveckla sin undervisning. Ge oss personliga kompetensutvecklingskonton, tid för diskussioner i de grupper där vi finner det utvecklande att lyssna och diskutera och ge oss friheten att följa det vi vet för att möta de behov vi ser. Vem vet bättre än vi vad som behövs?

Ge lärarna de resurser som finns för skolutveckling, så ska vi se till att förändringsindustrin börjar arbeta för skolsystemet istället för att parasitera på det!

Jag tycker inte illa om skolledare

Hej, jag heter Fredrik och jag tycker inte illa om skolledare.
(Paus för chockade ansiktsuttryck)
Tvärtom har jag den största respekt för svårigheterna i deras uppdrag och förstår mycket väl att det ibland kan bli fel.

Just det – ni hörde det här först – jag tycker inte illa om skolledare. Jag har inte heller något problem med auktoriteter och när inte heller något principiellt hat mot skolledare.

Det senaste året har jag, i flera ärenden jag jobbat med fackligt, stött på skolledare som varit medkännande, kunniga och rent av modiga – tre egenskaper som för mig betyder ”bra skolledare”.

Mitt förhållande till skolledare skiljer sig nog inte särskilt mycket åt från andra fackliga ombuds. Det är med andra ord komplicerat och svårförklarat. I det fackliga arbetet är det nödvändigt att både verka mot och tillsammans med skolledare. Förhållandet kan kanske beskrivas som en märklig blandning av en del terrorbalans, en del ömsesidigt utnyttjande och en del respekt och förtroende.

Att försöka beskriva detta för någon som aldrig innehaft ett fackligt uppdrag är nog omöjligt och då utgår jag ändå från mina erfarenheter som ombud för Lärarnas Riksförbund. Är man ombud för Det Andra Förbundet kan ju rektor råka vara medlem i samma fack, vilket jag föreställer mig gör det hela än mer komplicerat.

Vad det handlar om är olika roller. I min roll som Ombud har jag gått hårt åt somliga skolledare men det ligger i uppdraget och i uppdraget talar jag för mina medlemmar och inte för mig själv. Även när jag går på som värst (eller bäst), kan jag se att rektorerna ofta sitter i omöjliga sitsar eller att en del misstag som görs är just det – misstag. Det är ju mänskligt att ibland ha fel men många lärare verkar kräva att rektor ska vara någon slags Übermensch. I min ombudsroll kräver jag ofta att de ska vara just så – ofelbara, allvetande och i besittning av alla goda mänskliga egenskaper man kan föreställa sig. Samtidigt förstår jag, som lärare och människa, deras dilemman mycket väl.

Naturligtvis finns det skolledare som är riktigt usla på sina jobb men det är ju inte samma sak som att de är usla människor. Jag har ju i det förgångna uttryckt mitt missnöje med att det i den svenska skolan plockats in outbildade för att utföra specialistuppdrag (”undervisning”, för den som inte förstod det) och det finns en koppling att göra här. När avregleringen av skolan (under åren före och åren efter 1990) gjorde det möjligt att anställa outbildade för att undervisa, fanns det en viss logisk koppling mellan undervisning och ämneskunskaper som bromsade denna utveckling. Vi fackliga ombud får väl även sägas ha gjort vårt för att mota undan de obehöriga, åtminstone vi från LR.

Samma bromsande mekanism har inte funnits bland skolledare. Vem som helst har kunnat bli anställd som skolledare de senaste 20 åren och möjligheterna att bromsa detta har varit mycket små. Att det tydligen är väldigt få sökande till skolledarjobb i Sverige just nu gör inte saken bättre. Om du har 1 sökande till en rektorstjänst har du inte mycket att välja på, eller hur?
Detta har inneburit att många fullt normala, trevliga och intelligenta människor har blivit skolledare, trots att de brister i kunskap och/eller personliga egenskaper. Många verkar mer eller mindre ha råkat falla in på skolledarbanan genom en slump och behöver hjälp av det fackliga ombudet för att få saker och ting att fungera bättre.

Ska man vara framgångsrik som fackligt ombud, eller för den delen skolledare, måste man lära sig skilja på sak och person. Det har väl hänt någon enstaka gång att jag stött på någon skolledare jag verkligen tyckt illa om men de andra, de som är helt ok, har varit många fler.

Hur mycket bättre på sina jobb hade inte dessa skolledare varit om de verkat i en statlig (och vettig) skola, där de inte suttit i kläm mellan politiker, tjänstemän, föräldrar, elever, massmedia, SKL, skolutvecklare, försäljare, ”forskning”, lärare…

…och mig?

 

Frälsningen är nära!

När man varit lärare i några år (i mitt fall sedan 1999) har man stött på ett antal frälsningsläror och blivit rätt luttrad. Om och om igen har jag och kollegorna förväntats stå i grupp och ropa ”halleluja!” och gång på gång har det bara blivit en tummetott av det nya och fantastiska som presenterats.

Det har blivit några stycken frälsningsläror för mig och jag har ändå bara varit lärare i 14,5 år. Vi som verkar i Lunds kommun har dessutom varit relativt förskonade frälsningslärornas härjningar, så det finns många lärare som kan ge betydligt fler och värre exempel än jag.

Låt oss först utgå från en definition på ”frälsningslära” i skolsammanhang. Jag tänker på det som ”en organisatorisk och/eller pedagogisk idé vars resursfördelning inte står i relation till dess verkan på skolresultaten”.
Det handlar alltså inte bara om genuint dåliga eller skadliga idéer. Det kan vara någorlunda intressanta grejor som av någon anledning blåses upp bortom all rimlighet. Just detta är viktigt – en frälsningslära är skadlig, inte för att den tillför något (eller inte), utan för att den även tar något från andra områden i skolan. Den tar tid, pengar, personal och utrymme i styrdokument utan att leverera några fantastiska resultat.

Jag blev lärare under PBL-hysterin i slutet av 90-talet, som då nyligen avlöst Portfolio-modellen som var en riktig heting här i Lund under några år innan. Det finns fortfarande någon skola som hårdkör PBL och jag tror en grundskola arbetar efter Portfolio-modellen men i det stora hela är de borta från debatten.

Entreprenöriellt lärande var hett under några år under 00-talets senare hälft men verkar nu vara på väg ut. De flesta begrep aldrig vad det var, vilket inte hindrade att somliga skolor lade ner tid och pengar på det.

Formativ bedömning är det senaste, det just nu allra hetaste som påstås kunna revolutionera skolresultaten.
Låt oss hålla tummarna!

För egen del har jag plockat russinen från varje kaka och på så vis har det inte varit bortkastad tid att utsättas för dessa frälsningsläror. Problemet jag har med ovanstående innegrejer är att de resurser de suger åt sig inte står i paritet till vad de levererar. Till exempel: hundratusen lärare får sin ämnesfortbildning lagd på is och sin planeringstid minskad i ett par år för att det just nu är entreprenöriellt lärande som gäller och vad blir resultatet? Höjda betyg? Fördjupade kunskaper?

Nja…

Varför finns då frälsningslärorna? Istället för att göra oss lustiga över dem, som de flesta lärare gör, borde vi försöka förstå dem. Genom min under åratal utvecklade cynism, kan jag identifiera fyra drivkrafter:

  1. Fokus på frälsningsläror innebär att fokus flyttas bort från de verkliga orsakerna till att skolresultaten inte ökar
  2. Fokus på en enda lösning tilltalar de som inte kan förstå att skola och lärande är oerhört komplexa saker och att det därför inte kan finnas bara 1 lösning. Denna förenkling fördummar dessutom läraren, vilket av många ses som en bonus. Jag menar, om det varit så att ett enkelt grepp hade löst allting – då hade väl för fanken Sveriges lärare löst knuten redan?
  3. Man framstår som häftig om man vill förändra saker och tråkig om man vill vårda det som finns. Detta är alla skolpolitiker, tjänstemän och skolledare mycket medvetna om, särskilt de som vill klättra i karriären. Även vissa lärare hoppar på frälsningslärorna och får då belöningar i form av beröm, statushöjning, mindre undervisning (ja – det finns de som ser detta som en ”belöning”) och något bättre löneökningar (även om det brukar vara rätt ynkligt jämfört med tiden de lagt ner).
  4. Vi får inte glömma att det finns människor i det här landet som försörjer sig på frälsningslärorna. Det finns tusentals och åter tusentals forskare, ”forskare”, författare, förlagsanställda, föredragshållare, utredare, skolverksmuppar, samordningssmurfar, skolutvecklare och även lärare som tjänar pengar på varje ny frälsningslära. Skolförändring, det somliga kallar ”skolutveckling”, är en industri – tro inget annat!

När en frälsningslära visar sig inte kunna leverera det som utlovats, och häftigheten dessutom börjar avta, måste en ny och fräsch lära introduceras. De som försörjer sig i skolförändringsbranschen måste därför, med ett antal års mellanrum, hitta något nytt.

Så om du är trött på att aldrig få uppskattning eller om du bara helt enkelt är trött – hoppa på nästa frälsningslära så snabbt du kan. Tänk på att en bra frälsningslära inte ska vara alltför annorlunda det som redan finns, helst ska ha en förkortning på 3 bokstäver, ska gå att spara pengar på och gärna backas upp av antingen forskning eller ”forskning”. Om resultaten dessutom är omöjliga att utvärdera – så mycket bättre! Sälj in din idé hos rätt personer och luta dig sedan tillbaka i 3-5 år och låt oss andra, dumhuvudena, slita vidare i verkligheten – den verklighet där 1 metod inte fungerar på alla, hela tiden, i alla lägen.

”Är inte Fredrik väldigt… adjunktsaktig?”

Ovanstående yttrades i april i år av ett fackligt ombud tillhörande ett annat fackförbund. Inte till mig personligen men det är ett vanligt misstag att tro att jag inte får reda på allt. Ett annat misstag var att tro att uttrycket nödvändigtvis måste uppfattas negativt i alla läger.

Jag funderade en del på uttrycket i våras. Adjunktsaktig…? Jag är inte tillräckligt gammal för att rent formellt gjort mig förtjänt av titeln ”adjunkt” men jag har motsvarande utbildning, är ämneslärare i gymnasiet och äger inte färre än tre slitna manchesterkavajer. Jag har därmed svårt att undvika adjunktsanklagelsen helt och hållet.

Men ”adjunktsaktig”, då…? Jag gissar, av sammanhanget, att det syftar på att jag uppfattats som kritisk, motsträvig till förändring, petig med detaljer, negativ och kanske sådär läraraktigt viktig.

Så med andra ord: ja, jag är adjunktsaktig.

  • Jag är kritisk till illa genomtänkta och/eller genomförda idéer
  • Jag tycker att detaljer är viktiga (som t ex ”hur ska detta finansieras?” eller  ”var ska tiden tas ifrån?”)
  • Jag anser att alla förslag om förändringar måste motiveras
  • Även om jag kan övertygas med hållbara argument, är jag ofta negativ till arbetsgivarens idéer i utgångsläget. Detta bygger på beprövad erfarenhet
  • Läraryrket och dess traditionella kärnvärden, som till exempel ämneskunskaper och autonomi i arbetet, är viktigare än någonting annat som görs i skolan. En lärare, oavsett vem det är, är alltid viktigare än en skolledare, en tjänsteman på skolkansliet eller en skolpolitiker och är också mer värd att lyssna på
jag gillar adjunkter

Nu är det inte bara jag som är adjunktsaktig, utan hela mitt fackförbund. Istället för att vara sådär radikalt progressivt är ju Lärarnas Riksförbund ganska adjunktsaktigt. Just LR i Lund är dessutom synnerligen adjunktsaktigt.

Vad gäller de riktiga adjunkterna, de som faktiskt, för oerhört länge sedan, begåvades med den formella titeln, har så gott som alla pensionerats de senaste fem åren. Är det bara jag som saknar dem?

Alla vi lärare som känner oss lite adjunktsaktiga – låt oss vara stolta över vår adjunktsaktighet och kanske även utöva den oftare. Ställ oftare irriterande frågor till progressiva optimister och dra dig inte för att vara överlägset mästrande gentemot positiva visionärer. Vad vet de som inte du vet? Du är ju faktiskt adjunkt!

Låt oss krama vår inre adjunkt, så han/hon vet att vi älskar honom/henne!