Den osexiga frälsningen

Mitt inlägg om frälsningsläror, publicerat 28 augusti, gav ett gensvar som både gjorde mig beklämd och ödmjuk. Jag känner därför att jag vill kommentera vissa av de kommentarer jag fick.

Inlägget ”Frälsningen är nära!” lästes av strax över 2 400 personer, delades ca 40 gånger på Facebook och ”Gilla”-trackern på bloggen registrerade över 700 ”Gilla”. Detta kan jämföras med det normala för mina inlägg, som läses av 400-800 personer, kanske delas fem gånger och får ta emot runt 100 ”Gilla”. Dessutom överöstes jag av kommentarer, både på bloggsidan och Facebook, något som inte alls är normalt. Två kommentarer var kritiska, en var halvkritisk och resten var positiva om än en smula uppgivna och deprimerande).

Så vad hände där? Jag måste, utan att vara riktigt medveten om det, träffat en nerv med mitt inlägg. Tydligen känner väldigt många igen sig och delar, ibland hundrafalt, min egen frustration med frälsningslärorna i det svenska skolsystemet. Deprimerande men upplysande, tycker jag. Tack till alla som lämnade exempel på frälsningsläror och bidrog med insikter!

De kritiska då? Båda kritikerna tillhör det jag kallar ”Förändringsindustrin” och utmålar mig som en propp i samhällsförändringens hals, en motvalls gnällspik som är en fara för hela det svenska skolsystemet. Med andra ord – de tar den lätta vägen runt argumentationen genom att utmåla mig som ”otrogen”.

Jag skulle vilja komplicera deras bild något, inte för att jag har behov av att försvara mig, utan för att kanske lära ut något.

Jag var en av de första som hoppade på IKT-tåget. Jag undervisade Internet-baserade distanskurser när de flesta lärare i Sverige knappt skickat ett mail och använde PowerPoint i min undervisning innan OH-epoken var slut. Jag är i framkanten när det gäller IKT och digitala lärresurser men jag är inte det genom att svälja allting nytt, utan att tänka kritiskt.
Förutom mina digitala extravaganser har jag, till skillnad från de flesta som pratar om honom, faktiskt läst John Hattie och tagit till mig ett och annat därifrån. Jag var även först på min skola med att lära mig om entreprenöriellt lärande (och därmed också först med att förkasta det). Jag anmälde mig själv till en kurs i entreprenöriellt lärande och, för att definitivt chocka och komplicera bilden – jag har både läst, lyssnat på och tagit till mig (vissa) saker från Dylan Williams kring formativ bedömning.

Hur ledsamt det än är för de som försörjer sig i förändringsindustrin – att måla upp en bild av mig som motvalls gnällspik stämmer inte med verkligheten. Låt mig i det här sammanhanget även betona att jag inte skiljer mig nämnvärt från mina kollegor. Den typiske läraren är nog förändringsbenägen och vill testa nya metoder och tekniker men hindras av brist på tid och av just frälsningslärorna själva, eftersom dessa suger upp tid och pengar.

I en av kommentarerna utmanades jag att presentera ett alternativ:

Alternativet låter som en skola där var och en kör sitt eget race. En del lärare lyckas säkert jättebra, men de skulle troligen lyckas jättebra även om de anslöt sig till en s.k. frälsningslära. Men de som saknar driv och engagemang ”slipper” fundera över pedagogiska frågor och undervisningen i de klassrummen blir tråkig och gammalmodig, alltså en riktig ”surkärringspedagogik”.

Den som känner lärare vet att all utveckling inte avstannat om tvånget att förändras tagits bort. Lärare förändrar sin undervisning hela tiden. De utvärderar vad de gör, justerar, läser böcker och artiklar om sitt ämne och är genuint intresserade av andra lärares lyckade exempel. Lärare är engagerade, intresserade och kreativa.

Eller rättare sagt: utvilade lärare, som känner sig uppmuntrade och uppskattade i sitt arbete är på det viset. Problemet idag är att alltför många är utslitna och inte får någon uppskattning för det de gör.

Alternativet till frälsningsläror som är beslutade av andra och som suger upp oproportionerligt stora resurser i tid och pengar, är ett totalt osexigt system som tyvärr aldrig kommer att kännas attraktivt för de som bestämmer över skolan.
Det skulle gå ut på att lärarna själva får tid att fritt utveckla sin undervisning. Ge oss personliga kompetensutvecklingskonton, tid för diskussioner i de grupper där vi finner det utvecklande att lyssna och diskutera och ge oss friheten att följa det vi vet för att möta de behov vi ser. Vem vet bättre än vi vad som behövs?

Ge lärarna de resurser som finns för skolutveckling, så ska vi se till att förändringsindustrin börjar arbeta för skolsystemet istället för att parasitera på det!

Jag tycker inte illa om skolledare

Hej, jag heter Fredrik och jag tycker inte illa om skolledare.
(Paus för chockade ansiktsuttryck)
Tvärtom har jag den största respekt för svårigheterna i deras uppdrag och förstår mycket väl att det ibland kan bli fel.

Just det – ni hörde det här först – jag tycker inte illa om skolledare. Jag har inte heller något problem med auktoriteter och när inte heller något principiellt hat mot skolledare.

Det senaste året har jag, i flera ärenden jag jobbat med fackligt, stött på skolledare som varit medkännande, kunniga och rent av modiga – tre egenskaper som för mig betyder ”bra skolledare”.

Mitt förhållande till skolledare skiljer sig nog inte särskilt mycket åt från andra fackliga ombuds. Det är med andra ord komplicerat och svårförklarat. I det fackliga arbetet är det nödvändigt att både verka mot och tillsammans med skolledare. Förhållandet kan kanske beskrivas som en märklig blandning av en del terrorbalans, en del ömsesidigt utnyttjande och en del respekt och förtroende.

Att försöka beskriva detta för någon som aldrig innehaft ett fackligt uppdrag är nog omöjligt och då utgår jag ändå från mina erfarenheter som ombud för Lärarnas Riksförbund. Är man ombud för Det Andra Förbundet kan ju rektor råka vara medlem i samma fack, vilket jag föreställer mig gör det hela än mer komplicerat.

Vad det handlar om är olika roller. I min roll som Ombud har jag gått hårt åt somliga skolledare men det ligger i uppdraget och i uppdraget talar jag för mina medlemmar och inte för mig själv. Även när jag går på som värst (eller bäst), kan jag se att rektorerna ofta sitter i omöjliga sitsar eller att en del misstag som görs är just det – misstag. Det är ju mänskligt att ibland ha fel men många lärare verkar kräva att rektor ska vara någon slags Übermensch. I min ombudsroll kräver jag ofta att de ska vara just så – ofelbara, allvetande och i besittning av alla goda mänskliga egenskaper man kan föreställa sig. Samtidigt förstår jag, som lärare och människa, deras dilemman mycket väl.

Naturligtvis finns det skolledare som är riktigt usla på sina jobb men det är ju inte samma sak som att de är usla människor. Jag har ju i det förgångna uttryckt mitt missnöje med att det i den svenska skolan plockats in outbildade för att utföra specialistuppdrag (”undervisning”, för den som inte förstod det) och det finns en koppling att göra här. När avregleringen av skolan (under åren före och åren efter 1990) gjorde det möjligt att anställa outbildade för att undervisa, fanns det en viss logisk koppling mellan undervisning och ämneskunskaper som bromsade denna utveckling. Vi fackliga ombud får väl även sägas ha gjort vårt för att mota undan de obehöriga, åtminstone vi från LR.

Samma bromsande mekanism har inte funnits bland skolledare. Vem som helst har kunnat bli anställd som skolledare de senaste 20 åren och möjligheterna att bromsa detta har varit mycket små. Att det tydligen är väldigt få sökande till skolledarjobb i Sverige just nu gör inte saken bättre. Om du har 1 sökande till en rektorstjänst har du inte mycket att välja på, eller hur?
Detta har inneburit att många fullt normala, trevliga och intelligenta människor har blivit skolledare, trots att de brister i kunskap och/eller personliga egenskaper. Många verkar mer eller mindre ha råkat falla in på skolledarbanan genom en slump och behöver hjälp av det fackliga ombudet för att få saker och ting att fungera bättre.

Ska man vara framgångsrik som fackligt ombud, eller för den delen skolledare, måste man lära sig skilja på sak och person. Det har väl hänt någon enstaka gång att jag stött på någon skolledare jag verkligen tyckt illa om men de andra, de som är helt ok, har varit många fler.

Hur mycket bättre på sina jobb hade inte dessa skolledare varit om de verkat i en statlig (och vettig) skola, där de inte suttit i kläm mellan politiker, tjänstemän, föräldrar, elever, massmedia, SKL, skolutvecklare, försäljare, ”forskning”, lärare…

…och mig?

 

Frälsningen är nära!

När man varit lärare i några år (i mitt fall sedan 1999) har man stött på ett antal frälsningsläror och blivit rätt luttrad. Om och om igen har jag och kollegorna förväntats stå i grupp och ropa ”halleluja!” och gång på gång har det bara blivit en tummetott av det nya och fantastiska som presenterats.

Det har blivit några stycken frälsningsläror för mig och jag har ändå bara varit lärare i 14,5 år. Vi som verkar i Lunds kommun har dessutom varit relativt förskonade frälsningslärornas härjningar, så det finns många lärare som kan ge betydligt fler och värre exempel än jag.

Låt oss först utgå från en definition på ”frälsningslära” i skolsammanhang. Jag tänker på det som ”en organisatorisk och/eller pedagogisk idé vars resursfördelning inte står i relation till dess verkan på skolresultaten”.
Det handlar alltså inte bara om genuint dåliga eller skadliga idéer. Det kan vara någorlunda intressanta grejor som av någon anledning blåses upp bortom all rimlighet. Just detta är viktigt – en frälsningslära är skadlig, inte för att den tillför något (eller inte), utan för att den även tar något från andra områden i skolan. Den tar tid, pengar, personal och utrymme i styrdokument utan att leverera några fantastiska resultat.

Jag blev lärare under PBL-hysterin i slutet av 90-talet, som då nyligen avlöst Portfolio-modellen som var en riktig heting här i Lund under några år innan. Det finns fortfarande någon skola som hårdkör PBL och jag tror en grundskola arbetar efter Portfolio-modellen men i det stora hela är de borta från debatten.

Entreprenöriellt lärande var hett under några år under 00-talets senare hälft men verkar nu vara på väg ut. De flesta begrep aldrig vad det var, vilket inte hindrade att somliga skolor lade ner tid och pengar på det.

Formativ bedömning är det senaste, det just nu allra hetaste som påstås kunna revolutionera skolresultaten.
Låt oss hålla tummarna!

För egen del har jag plockat russinen från varje kaka och på så vis har det inte varit bortkastad tid att utsättas för dessa frälsningsläror. Problemet jag har med ovanstående innegrejer är att de resurser de suger åt sig inte står i paritet till vad de levererar. Till exempel: hundratusen lärare får sin ämnesfortbildning lagd på is och sin planeringstid minskad i ett par år för att det just nu är entreprenöriellt lärande som gäller och vad blir resultatet? Höjda betyg? Fördjupade kunskaper?

Nja…

Varför finns då frälsningslärorna? Istället för att göra oss lustiga över dem, som de flesta lärare gör, borde vi försöka förstå dem. Genom min under åratal utvecklade cynism, kan jag identifiera fyra drivkrafter:

  1. Fokus på frälsningsläror innebär att fokus flyttas bort från de verkliga orsakerna till att skolresultaten inte ökar
  2. Fokus på en enda lösning tilltalar de som inte kan förstå att skola och lärande är oerhört komplexa saker och att det därför inte kan finnas bara 1 lösning. Denna förenkling fördummar dessutom läraren, vilket av många ses som en bonus. Jag menar, om det varit så att ett enkelt grepp hade löst allting – då hade väl för fanken Sveriges lärare löst knuten redan?
  3. Man framstår som häftig om man vill förändra saker och tråkig om man vill vårda det som finns. Detta är alla skolpolitiker, tjänstemän och skolledare mycket medvetna om, särskilt de som vill klättra i karriären. Även vissa lärare hoppar på frälsningslärorna och får då belöningar i form av beröm, statushöjning, mindre undervisning (ja – det finns de som ser detta som en ”belöning”) och något bättre löneökningar (även om det brukar vara rätt ynkligt jämfört med tiden de lagt ner).
  4. Vi får inte glömma att det finns människor i det här landet som försörjer sig på frälsningslärorna. Det finns tusentals och åter tusentals forskare, ”forskare”, författare, förlagsanställda, föredragshållare, utredare, skolverksmuppar, samordningssmurfar, skolutvecklare och även lärare som tjänar pengar på varje ny frälsningslära. Skolförändring, det somliga kallar ”skolutveckling”, är en industri – tro inget annat!

När en frälsningslära visar sig inte kunna leverera det som utlovats, och häftigheten dessutom börjar avta, måste en ny och fräsch lära introduceras. De som försörjer sig i skolförändringsbranschen måste därför, med ett antal års mellanrum, hitta något nytt.

Så om du är trött på att aldrig få uppskattning eller om du bara helt enkelt är trött – hoppa på nästa frälsningslära så snabbt du kan. Tänk på att en bra frälsningslära inte ska vara alltför annorlunda det som redan finns, helst ska ha en förkortning på 3 bokstäver, ska gå att spara pengar på och gärna backas upp av antingen forskning eller ”forskning”. Om resultaten dessutom är omöjliga att utvärdera – så mycket bättre! Sälj in din idé hos rätt personer och luta dig sedan tillbaka i 3-5 år och låt oss andra, dumhuvudena, slita vidare i verkligheten – den verklighet där 1 metod inte fungerar på alla, hela tiden, i alla lägen.

”Är inte Fredrik väldigt… adjunktsaktig?”

Ovanstående yttrades i april i år av ett fackligt ombud tillhörande ett annat fackförbund. Inte till mig personligen men det är ett vanligt misstag att tro att jag inte får reda på allt. Ett annat misstag var att tro att uttrycket nödvändigtvis måste uppfattas negativt i alla läger.

Jag funderade en del på uttrycket i våras. Adjunktsaktig…? Jag är inte tillräckligt gammal för att rent formellt gjort mig förtjänt av titeln ”adjunkt” men jag har motsvarande utbildning, är ämneslärare i gymnasiet och äger inte färre än tre slitna manchesterkavajer. Jag har därmed svårt att undvika adjunktsanklagelsen helt och hållet.

Men ”adjunktsaktig”, då…? Jag gissar, av sammanhanget, att det syftar på att jag uppfattats som kritisk, motsträvig till förändring, petig med detaljer, negativ och kanske sådär läraraktigt viktig.

Så med andra ord: ja, jag är adjunktsaktig.

  • Jag är kritisk till illa genomtänkta och/eller genomförda idéer
  • Jag tycker att detaljer är viktiga (som t ex ”hur ska detta finansieras?” eller  ”var ska tiden tas ifrån?”)
  • Jag anser att alla förslag om förändringar måste motiveras
  • Även om jag kan övertygas med hållbara argument, är jag ofta negativ till arbetsgivarens idéer i utgångsläget. Detta bygger på beprövad erfarenhet
  • Läraryrket och dess traditionella kärnvärden, som till exempel ämneskunskaper och autonomi i arbetet, är viktigare än någonting annat som görs i skolan. En lärare, oavsett vem det är, är alltid viktigare än en skolledare, en tjänsteman på skolkansliet eller en skolpolitiker och är också mer värd att lyssna på
jag gillar adjunkter

Nu är det inte bara jag som är adjunktsaktig, utan hela mitt fackförbund. Istället för att vara sådär radikalt progressivt är ju Lärarnas Riksförbund ganska adjunktsaktigt. Just LR i Lund är dessutom synnerligen adjunktsaktigt.

Vad gäller de riktiga adjunkterna, de som faktiskt, för oerhört länge sedan, begåvades med den formella titeln, har så gott som alla pensionerats de senaste fem åren. Är det bara jag som saknar dem?

Alla vi lärare som känner oss lite adjunktsaktiga – låt oss vara stolta över vår adjunktsaktighet och kanske även utöva den oftare. Ställ oftare irriterande frågor till progressiva optimister och dra dig inte för att vara överlägset mästrande gentemot positiva visionärer. Vad vet de som inte du vet? Du är ju faktiskt adjunkt!

Låt oss krama vår inre adjunkt, så han/hon vet att vi älskar honom/henne!

Idag är det måndag…eller?

Det brukar ta ungefär tre veckor av sommarlovet innan jag tappar bort vilken veckodag det är. Det är då den där nödvändiga intellektuella dvalan har infunnit sig som gör att kraften att starta ett nytt läsår finns där när vi kör igång igen.

För min del kör det nya läsåret igång den 8:e augusti. Tack vare att min intellektuella dvala den här sommaren har varit både djup och lång, ser jag fram emot att träffa kollegorna och de nya eleverna. Förutom ”läreriet” har jag ju även ett spännande fackligt år att se fram emot. Inte för att jag vet om något särskilt som kommer att hända – det är bara alltid spännande!

Samtidigt som jag ser fram emot att påbörja det nya läsåret, kan jag inte låta bli att ägna de andra en tanke – de som inte haft en vilsam sommar, som inte har laddat batterierna och som inte alls ser fram emot att börja igen. I ”lärarsjukskrivningsbranschen”, där jag som huvudskyddsombud ingår, finns det två särskilt intensiva perioder under ett verksamhetsår. En är maj månad och det kan nog upplevas som logiskt, eftersom många lärare är utmattade efter vårterminen och har extremt mycket att göra i just maj månad.

Sanningen är att de flesta nya sjukskrivningsfall uppstår i augusti och september. Då är vi ju utvilade efter lovet! Eller?

Sanningen är att många av våra kollegor har sovit dåligt en hel vecka innan de börjar jobba. För somliga har inte heller den lediga tiden inneburit ett välbehövligt avbrott från jobbet, utan tvärtom en möjlighet att tänka ännu mer på lärarjobbets negativa sidor. Hemskheterna på jobb tenderar att bli större med avståndet. Tankarna på att behöva undervisa den där stökiga gruppen igen, behöva ha kontakt med den där obehagliga föräldern eller bara att börja om igen med nya kurser, väger tunga hos många av oss.
Jag tänker också på att de som hamnar hos mig och andra skyddsombud som nya rehabärenden är toppen av isberget – många, många fler mår dåligt av att stå vid foten av det berg som ett nytt läsår innebär.

Tre dagars sommarlov kvar för min del. De flesta har nog några fler dagar kvar än jag men snart är vi allihop igång igen.

Sköt om er och ta hand om era kollegor!

Den virriga huggormen i maj

”Då har vi nått den tiden på året då den vanligtvis välplanerade och godmodige maken förvandlas till en något virrig huggorm! Om du känner en gymnasielärare så passa på att pyssla om henne/honom lite extra den här perioden fram till skolavslutningen.”

Ovanstående är citerat från min frus Facebook-sida, daterat den 28 maj. Liksom de flesta lärare jobbar jag inte bara alldeles för mycket i maj månad, utan också med alldeles för många olika saker. Det är klart att det påverkar mig på olika sätt och det borde vara lika klart att det påverkar de runtomkring mig. Hur stressen påverkar är ju väldigt individuellt. För min del ser listan ut ungefär såhär:

  • Ryggskott
    (inte just nu, men då och då)
  • Ledvärk
    (framför allt knäna)
  • Mindre tålamod
    (jag skulle dock inte beskriva mig själv som en ”huggorm”…)
  • Minnesproblem
    (har glömt koden till mitt bankkort flera gånger de senaste tre veckorna, har glömt två möten och en hel del småsaker jag borde gjort. Glömmer bort vad vissa heter och tappar bort en del ord. Håller inte reda på mitt schema, utan måste hela tiden kolla vilken sal jag ska vara i)
  • Koncentrationssvårigheter
    (min fru påstår att hon sagt saker till mig som jag aldrig hört. Hon är säkert inte särskilt utvald, utan det gäller nog även för andra som pratat med mig.)
  • Känslig för att ha för mycket planerat och inrutat på min fritid, t ex helgerna och loven. Upplevs som mycket stressande.

Jag tror jag är bra på att hantera den stress jobbet och ombudskapet utsätter mig för, även om den periodvis under året är extremt hög. Jag lärde mig för länge sedan att man måste planera – noga planera – sin återhämtning. Inte minst måste man planera in vad jag tänker på som ”bubblor”, som inte innehåller minsta lilla tanke på jobb. I mitt fall hanteras hög stress till exempel med att jag

  • läser någon bok, lite varje kväll (För närvarande ”Alexanders arvtagare” av Jens Jakobsson)
  • spelar datorspel (Minecraft är min drug-of-choice)
  • sover minst 7 timmar per natt (jag har aldrig haft sömnrubbningar på grund av stress, vilket många andra har)
  • äter godis och god mat
  • ägnar mig åt trädgårdsarbete (säsongsberoende lösning)
  • minimerar mitt sociala umgänge på helgerna, så det går att sätta av tid för verklighetsflykt och oplanerat ”vi tar det som det kommer”. Har nog också att göra med att jag upplever socialt umgänge som påfrestande på grund av att det blir så många sociala kontakter  på jobb under stressade perioder.

Jag tror inte att något av ovanstående gör mig det minsta speciell. Det är väl ungefär såhär vi har det och hanterar det?

Min kära hustru avslutar sitt inlägg med

Kram till alla er gymnasielärare som SLITER för att få era elever godkända och sällan får det tack ni förtjänat för ert engagemang!

Jag skulle vilja vända på det…

När sommarlovet kommer borde alla lärare göra något extra för våra fruar, makar, sambor, älskare/älskarinnor, barn, föräldrar, syskon, kompisar och husdjur. De är faktiskt också delaktiga i Majhelvetet och borde få tack för att de stöttat och stått ut med oss.

T A C K !

 

Johnny – vad gör du?


Vad kan en viss skånsk rocklegend lära oss om John Hattie, världskänd skolforskare? Kanske inte mycket men jag har länge försökt få in Den Store Poeten i ett blogginlägg och här kommer han nu!

Känner du inte till Kal P. Dal? Det kan i så fall bero på att du antingen inte är skåning eller har låg allmänbildning.
Eventuellt är du även en smula trög. Skolforskaren John Hattie, däremot, behöver väl knappast presenteras närmare efter det senaste årets intensiva debatt om hans forskningsresultat. Han är välkänd även bland de trögtänkta.

Jonnie va en ängel, helt klädd i svart

John Hattie blev världskändis genom sin metaundersökning ”Visible Learning”, där han rangordnat olika variabler som kan tänkas påverka elevers lärande och mätt effekten av dessa variabler. Han har av somliga lanserats som Frälsaren och av andra som Lucifer. Efter att ha läst uppföljaren till storsäljaren, ”Visible learning for teachers”, har jag insett att han själv inte alls anser att man kan dra de slutsatser av hans forskning som somliga gjort och jag har därför svårt för att kalla honom ”Lucifer”. Däremot står han för en mekanisk syn på inlärning som jag har svårt för – tryck på den här knappen så kommer detta ut i, tryck på en annan knapp får du ett något annorlunda resultat. Hans bok känns mer som en kokbok än en bok om pedagogiska metoder. Förstår han överhuvudtaget vad lärande och undervisning är?

Jonnie, va gör du?
Han va en ängel, en sån ängel…

Även om Hattie själv inte är ond, har han genom sin forskning blivit bästa kompis med en del rätt onda typer och här pratar jag naturligtvis om SKL. Sveriges Kommuner och Landsting har till och med, för att försäkra sig om att vi inte ska missförstå Hattie, publicerat sin egen sammanfattning av Johnnies bok (och nej, du får ingen länk till skräpet). Hattie har dessutom, trots att han inte är medveten om det, blivit bästa kompis med diverse medlemmar av det pedagogiskt-industriella etablissemanget som använt honom som försörjare. Detta är alla de överbetalda föreläsare, ”utvecklingsledare” och andra som vi skulle klara oss bättre utan.

Han visste var dom bodde och var dom höll till
Han kände räven Oskar och Buffalo Bill

Hans forskning har av dessa lästs som Fan läser bibeln och gett upphov till en hel del ogenomtänkta projekt och oerhörda mängder okritiskt tänkande. Som Kal skulle uttryckt det:

Men Jonnie gjorde intjack på bensin-macken
det skulle han tji gjort, dom hade alarm på den
så bengen kom, Jonnies båge drog iväg
men vägen krökte, o i vägen sto’ ett träd

Ingen kommer någonsin att höra mig kalla Sveriges Kommuner och Landsting för en intelligent organisation. Tvärtom tror jag att de flesta som jobbar där är folk som inte kunnat få jobb någon annanstans. Hade SKLs lackejer kört motorcykel som de tolkar Hatties forskningsresultat, hade de utan tvekan hamnat där Johnny hamnade:

Så Jonnie flög upp till Sankte Per
men Per han sa bara, Jonnie va gör du här
Du får ta o gå ett par trappor ner
där nere finns det plats till många, många fler

…vilket är samma ställe där alla frälsningsläror i svensk skola hamnar, förr eller senare. Ni minns dem väl? PBL, Portfoliomodellen, EPL, BFL… Glömde jag någon?

Kal i konsert vid Arlövs MöllaFrån Kals konsert i Arlöv 1977.
Pojken på bilden är Håkan Mohlin, numera regional ombudsman för Lärarnas Riksförbund i Skåne. 
John Hattie är inte med i bilden.
(Tack till Ulf Kölle för att jag fick använda fotot)

 

Vad motiverar en lärare?

Jag lyssnade på Tomas Tobé (M), ordförande i Riksdagens utbildningsutskott, på Lärarnas Riksförbunds Förbundsråd den 14 maj och hans kommentarer kring vad som driver en lärare gjorde mig fundersam. Vad är det som driver lärare till att vara just lärare? Och vad är det som får oss att anstränga oss det där lilla extra?

Tobé var inbjuden för att redogöra för Moderaternas nya skolpolitik och han höll ett långt och bitvis mycket intressant anförande. Lite kort kan jag sammanfatta det han sade som att Moderaterna har slängt hälften av sin gamla skolpolitik över bord och ersatt den med LRs idéer och värderingar. Andra halvan återstår men den tar vi nästa år…

Han berättade bland annat om ett samtal han haft med sin kompis, som är gymnasielärare, kring vad politiker borde ta upp och borde förstå och det verkar som om Tobé, till skillnad från de flesta politiker, faktiskt lyssnat på nästan hälften. Bland annat var han oerhört stolt över att ha förstått att det inte är lönen som motiverar lärare.

Mycket riktigt blir ingen lärare för lönens skull och det är precis så det ska vara. Lönen ska naturligtvis vara rättvis, är den alltför låg skrämmer den bort folk från yrket, men det är inte med lönen man kan locka rätt sorts människor att bli lärare. Alldeles säkert skulle man kunna få massor av sökanden till lärarutbildningarna genom att betala 60 tusen i månaden men dessa sökande skulle säkert inte vara rätt folk för uppgiften. Lön är nämligen en yttre motivation och det har visat sig, i många vetenskapliga studier, att yttre motivation är rätt meningslös när det handlar om avancerade arbetsuppgifter (se intressant film från TED).
Hade lärare varit städare – hade lön, löneförhöjning och ackordstillägg motiverat fler att bli lärare och även motiverat till högre prestationer från de som redan fanns i yrket. Problemet är att lärare utför ett avancerat arbete och drivs av helt andra saker.

Lärare blir lärare och lockas till högre prestationer genom inre motivation. Denna är egentligen inte svårare att förstå sig på än den yttre motivationen, utom för den som är lite trög. Oturligt nog jobbar det många på SKL som just är lite tröga, varför en del felaktiga uppfattningar om lärares motivation tillåtits sprida sig i skolsverige.

I min erfarenhet är det följande saker som motiverar lärare (och blivande lärare):

  1. att arbeta med ett ämne jag älskar
  2. att arbeta med människor
  3. att jobba fritt och kreativt
  4. att tillföra samhället något gott

Dessa punkter står inte i någon särskild ordning och ska inte tas som någon slags Sanning. Oavsett vilka punkter du velat se på listan, blir det intressant att jämföra dessa med vad vi får av vår arbetsgivare:

  1. ingen ämnesfortbildning och ständiga påminnelser om hur oviktigt det är med ämneskunskaper
  2. alltmer pappersarbete för att hålla ryggen fri från kritik (oftast någon annan rygg än min egen)
  3. alltmer styrning av vårt arbete i form av arbetsplatsförlagd tid, mindre planeringstid och ett ständigt tjatande om semestertjänster
  4. allt mindre möjlighet att lyckas med vårt arbete

Lägg till detta en närmast total frånvaro av uppmuntran och ”cred” (som mina elever säger) från våra överordnade så blir bilden av problemet alldeles för komplicerad för de flesta politiker och SKL-tomtar.

Att locka fler att bli lärare är komplicerat men det är inte alla åtgärder som är en fråga om pengar. Vissa lösningar, som till exempel att bli bra mycket bättre på ämnesfortbildning och ge lärarna tillit, är bara en enkel fråga om att slakta några heliga kor.

…vilket ju Moderaterna verkar vara på väg att göra?

”Varför är lärarna så tysta?”

Den 16 april hade lärarutbildningen vid Malmö högskola, tillsammans med Handelskammaren, bjudit in till paneldebatt i biblioteket på lärarutbildningen. Som en del av underrubriken ställdes frågan ”Var finns lärarnas röster i diskussionen om yrket?”

Som fackligt ombud är det vanligt att stöta på detta och andra, liknande sätt att uttrycka sig. De som inte vill lyssna på oss, eller som fullständigt saknar intresse för skola, bildning och lärande, älskar att låtsas som om vi fackliga ombud egentligen inte företräder lärarna. Detta är ingenting annat än härskarteknik – ett sätt att trivialisera det vi gör och vad vi är.

polprof

När jag yttrar vad som helst till arbetsgivaren är jag representant för mina medlemmar och det är då medlemmarnas åsikt jag uttrycker. Om jag skulle uttrycka någon annan åsikt, blir jag inte omvald som ombud. Jag leder ingenting, jag orsakar ingenting och jag uppviglar sannerligen inga lärare att vara kritiska (det är de ändå) men jag får ändå höra, från skolledare och tjänstemän, misstanken om att det aktuella problemet bara finns i mitt huvud eller att det existerar för att jag skapat det.
Jag har vissa etiska ledstjärnor som fackligt ombud och en av dem är att jag leder ingenting – jag tjänar någonting. Att föreställa sig att någon kan arbeta utifrån etiska principer är dock bortom de flesta skolchefers fattningsförmåga…

Medlemmarna är ju ett kollektiv och naturligtvis tycker inte alla likadant. Vissa skolledare och tjänstemän sätter i system att komma med kommentarer av typen ”men jag har pratat med lärare som tycker att…” eller ”jag har blivit kontaktad av lärare som säger att…”. Detta är ännu ett sätt att trivialisera vad ombudet framför och brukar leda till en långrandig utläggning från min sida om vad en fackförening är för något. Jag brukar även kräva att få reda på vilka lärare det är de hänvisar till (vilket de aldrig vill/kan svara på).

Detta för oss fram till en annan etisk ledstjärna för mig, nämligen att ett av det fackliga ombudets uppgifter är att tala för dem som inte kan, vill eller vågar tala för sig själva. Rektor har pratat med ett par lärare som alltid för fram sina åsikter vid personalkonferenser och andra möten – jag har talat med alla de andra. Lärarna är inte tysta – de talar genom sina ombud!

Om vi bortser från de fackliga organisationernas icke-tystnad, finns det tusentals, eller tiotusentals, lärare som inte heller är tysta. De bloggar, skriver insändare, för fram sina åsikter i TV eller i diskussionsforum på Internet. Vi ska heller inte glömma att det finns gott om lärare som minsann inte är ett dugg tysta på APT, personalkonferenser, arbetslag eller i enskilda möten med rektor. Om jag skulle beskriva lärarna som yrkeskår, skulle jag inte sätta ord som ”tysta”, ”rädda” eller ”blyga” särskilt långt upp på listan.

Kan någon verkligen, efter de senaste åren intensiva, offentliga debatt om skolan och lärarnas arbetssituation, fortfarande låtsas att lärarna är tysta?

Ja – om man verkligen inte vill höra.

 

Min olikvärdiga dotter

Problemet med likvärdigheten i Svensk skola har varit uppe i samhällsdebatten en del på sistone. Som medborgare, lärare och LR-ombud är jag upprörd över tillståndet i svensk skola men som pappa är jag en smula kluven. Det som är ett problem för Sverige, är nämligen mest positivt för min dotter.

Om två år ska min kära dotter in i det svenska skolsystemet. Jag har kommit till insikten att det nog kommer att gå bra för henne i skolan. Det som för många elever i vårt skolsystem är ett problem, verkar nämligen till hennes fördel.

Som vårt skolsystem ser ut nu är följande saker viktiga för framgång i skolan:

  1. Att bo i rätt kommun
  2. Att ha föräldrar med högskoleutbildning
  3. Att gå på rätt skola
  4. Att inte ha invandrarbakgrund och absolut inte själv vara född i utlandet
  5. Att vara flicka

Punkterna står inte i någon inbördes ordning men dessa fem saker tycks vara viktigare för framgång i skolan än somliga andra saker som vi kanske tycker borde spela roll. Belägg för att ovanstående fem punkter stämmer finns det tyvärr gott om, t ex ”Du får ingen andra chans”, ”Rika barn lära bäst”, ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?”, ”Vad händer med likvärdigheten i svensk skola?”, ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” samt i minst tre  olika  artiklar av Pontus Bäckström och ett antal inlägg på ”Ekonomistas” (där det länkas vidare till ytterligare en hög forskningsrapporter och ännu mer statistik).
Alla siffror i det här inlägget är hämtade från någon av dessa länkar, eller något de i sin tur länkar till, eller från någon av Skolverkets databaser.

Utan att vara medveten om det har jag fixat punkterna 1, 2 och 4 åt min dotter och viss mån punkt 3. Punkt 5 är ju ren tur, så den kan jag inte ta åt mig äran av…

1. Att bo i rätt kommun

I de kommunala skolorna i Lunds kommun har eleverna betydligt högre meritvärde när de slutar 9:an än medel för hela riket (21 poäng över). De lyckas dessutom bättre på de nationella proven och deras slutbetyg matchar i betydligt högre grad deras provresultat än vad som är vanligt i andra kommuner (vilket kan sägas bevisa att det inte är ”snälle-G:n” i Lund).
Lunds kommun lägger ungefär 5000 kr mer per elev i grundskolan, har en högre behörighetsgrad bland sina lärare och en högre lärartäthet än riksgenomsnittet. Dessa tre saker påverkar elevernas resultat, oavsett vad vissa somliga påstår.

2. Att ha föräldrar med högskoleutbildning

I Sverige har alla invånare ett värde i befolkningsstatistiken som beskriver våra föräldrars utbildningsnivå som ett medelvärde. Utifrån detta kan man få fram medelvärden för enskilda skolor och kommuner och så vidare. Min dotters värde är 3, eftersom hon har två föräldrar som läst in minst 20 högskolepoäng var. Som jämförelse är mitt eget och min frus värden strax över 2,0 (fullgjort gymnasium eller motsvarande) och våra föräldrars värden 1 (fullgjord grundskola/folkskola).

Barn till högskoleutbildade föräldrar lyckas bättre i skolan än barn till lägre utbildade. Detta samband går att bevisa statistiskt på både skolnivå och kommunnivå, vilket betyder att ja, så här är det. En rapport från SCB från 2009 slog fast att barn till högutbildade får 42% högre betyg än barn till lågutbildade. Min dotter har även fördelen  av att ha två föräldrar som är lärare, vilket kommer att ge henne ytterligare en ”bonus”…

3. Att gå i rätt skola

I den kommunala skola min dotter kommer att gå i har föräldrarna lägre utbildning än vad som gäller på de flesta skolor i Lunds kommun (2,47), vilket betyder att hon inte kommer att utsättas för samma konkurrens som på Tunaskolan (2,77) eller Östratornskolan (2,71). Den skola hon ska gå på är dessutom sämst bland de kommunala skolorna på att kompensera för elevernas bakgrund, vilket betyder att hon inte behöver bekymra sig om konkurrens från elever med outbildade föräldrar eller  invandrarbakgrund. Hurra!

4. Att inte ha invandrarbakgrund och absolut inte själv vara född i utlandet

Det här problemet fixade ju egentligen hennes far- och morföräldrar, som samtliga hade den goda smaken att födas i Sverige och vars föräldrar i sin tur var födda i Sverige (och så vidare och så vidare – mitt släktträd är som porr för Jimmie Åkesson). Elever födda i utlandet ligger i medel 40 meritpoäng under medel för meritpoängen i årskurs 9. Är man själv född i Sverige men har minst 1 förälder född utomlands, kan man se fram emot att ligga i medel 4 meritpoäng under.

5. Att vara flicka

Att vara pojke i det svenska utbildningssystemet har blivit så belastande att man i all officiell statistik om skolan helst särskiljer pojkar och flickor och så gott som alltid finner det relevant att ange hur många av eleverna i en given grupp som är pojkar. År 2012 var det 24 meritpoängs skillnad mellan pojkar och flickor som gick ur 9:an. Ska vi lyckas bättre i de där PISA-undersökningarna är det lätt fixat – ut med alla pojkar ur skolan!

Nu skulle ju invändningen ”betyg mäter ju ingenting” komma väl till pass?

Jo, men till skillnad från vad betygshatande skolforskare gärna framhåller, mäter faktiskt betyg någonting. Det finns till exempel ett starkt samband mellan bra betyg i årskurs 9 och bra avgångsbetyg från gymnasiet, vilket säger mig att de som har höga betyg med sig från 9:an har med sig mer kunskap och därmed bättre förutsättningar för att klara gymnasiet.

Nej, varken jag som pappa eller min kära dotter har något problem med den olikvärdiga skola vi fått i Sverige, inte heller har vi något problem med att likvärdigheten tycks bli sämre och sämre. Som samhällsmedborgare och lärare, däremot, har jag ett klart problem med att en stor del av landets befolkning döms till att följa spåret misslyckad grundskola –> misslyckad gymnasieutbildning –> arbetslös eller låginkomsttagare. Hur mycket potential går inte förlorad för samhället på det här viset?

Kan någon stava till s l ö s e r i ?