Den bortglömda inspektionen

Under hösten 2013 besöktes Lunds kommun av Arbetsmiljöverket, som inspekterade 14 skolor och tre förvaltningar. Resultatet var mycket intressant att se och framförallt var reaktionen från arbetsgivaren väldigt talande.

En snabb sammanställning av Arbetsmiljöverkets kritik av de 14 inspekterade skolorna ser ut som i tabellen nedan. Jag har slagit ihop en del saker till större kategorier och tagit bort viss kritik av enstaka slag (exempelvis ”för få personaltoaletter” vid en av skolorna) men har försökt ha kvar AV:s rubriksättning. Jag tänker mig att några av er som läser detta sitter med inspektionsrapporter från AV:s inspektioner av skolorna i era kommuner i händerna (eller snart kommer att göra det).

Kritik av…
(min parentes, förhoppningsvis förtydligande)

Antal
skolor
(av 14)

Brister i säkerhetsutrustning eller anslag
(I de flesta fall avsaknad av, eller bristfälliga, ögonduschar i kemisal)

13

Rutiner för undersökning, riskbedömning och åtgärder
(görs inga riskbedömningar eller undersökningar och i den mån de görs, vidtas inga åtgärder)

12

Våld och hot
(brist eller avsaknad av handlingsplaner, riskbedömningar osv)

11

Arbetsbelastning och upplevd stress
(saknas undersökning, riskbedömning, åtgärder)

11

Arbete vid dator
(oergonomiska skrivbord i kombination med att det saknas riskbedömning och/eller kunskap)

11

Buller
(ej undersökt. Även bristande kunskap om buller och riskerna med det)

9

Luftkvalitet, ventilationssystem och inomhusklimat
(dålig luft och/eller temperaturproblem)

7

Kunskaper
(ingen plan för hur de anställda ska känna till regelverk/risker)

5

Ensamarbete
(saknas riskbedömning och plan för att minimera risker)

4

Det som kritiserats är i sig inte förvånande – detta är brister som de fackliga ombuden känt till och tjatat om i åratal och som arbetsgivaren ignorerat. Nej, det är inte det som förvånat mig och som gjort att jag skriver detta. Det som jag tycker har varit mycket intressant är dels att Arbetsmiljöverket faktiskt genomfört en noggrann inspektion, bedömt lärare precis som vilken yrkesgrupp som helst och sedan ställt tydliga och stränga krav på arbetsgivaren. Under våren kommer en stor mängd skolledare och tjänstemän att behöva lägga mycket tid på att leva upp till AV:s krav. Som exempel kan man titta på kritiken angående arbetsbelastningen:

Ni ska undersöka förekomst av hög arbetsbelastning och upplevd stress i arbetet bland arbetstagarna. Vid hög arbetsbelastning och upplevd stress, ska ni utreda orsakerna till detta.
Utredningen ska minst omfatta:
-     om arbetsuppdraget är tydligt för alla arbetstagare
-     om arbetsuppdraget är anpassat till de resurser som står till förfogande.
Ni ska i en handlingsplan ange de åtgärder som - utifrån genomförd under­sökning och riskbedömning av hög arbetsbelastning och upplevd stress - behövs för att före­bygga ohälsa och olycksfall och som ni inte genomför omedelbart. I handlings­planen ska, förutom åtgärderna, anges när åtgärderna ska vara genomförda och vem som ska se till att de genomförs.

Ord och inga visor och det (och allting annat som verket ställt krav på) ska vara klart senast den 1 april.

Den andra intressanta observationen kommer sig av att Skolinspektionen kommer till Lunds skolor till hösten. Detta har medfört att skolledare och tjänstemän varit superstressade ända sedan i våras och lagt ner enormt mycket tid på att få ordning på sina handlingsplaner kring… ja, sådan som Skolinspektionen förväntas bry sig om. Inställningen till AV:s inspektion har däremot varit närmast avslappnad och kritiken från verket kommenteras som ”inte så farlig”.

Slutsatser, då?
Ja, för det första har något hänt med Arbetsmiljöverket. Vi har aldrig haft någon nytta av dem förut men det senaste året har något hänt som fått dem att ändra inställning.
För det andra kan man konstatera, att de som bestämmer över skolorna i Lund bryr sig mer om Skolinspektionen än de bryr sig om lärarnas arbetsmiljö. Ska bli intressant att se om Arbetsmiljöverket tänker acceptera den inställningen!

Det handlar inte längre om överlevnad

2014 kommer att bli ett spännande fackligt år. Som historielärare är man ju lite arbetsskadad på så vis att man inte klarar av att blicka framåt, utan att samtidigt blicka bakåt.

1999 stod Lärarnas Riksförbund vid ett vägskäl. Förbundet hade, sedan 1989, blivit överkört i alla sina hjärtefrågor, var utskrattat för sina ”ålderdomliga” värderingar och stod dessutom inför att sväljas upp av det flera gånger större Lärarförbundet. I det läge förbundet befann sig i då, handlade det utan tvekan om överlevnad. Inte bara överlevnad som organisation – det var på den tiden många i LR som var för en sammanslagning med LF – utan också, och kanske framför allt, om överlevnad för en viss syn på skola och lärare.

Kunskap, undervisning, lärarens ämneskunskaper, en lärarutbildning med tyngd, en likvärdig skola, en statlig skola – dessa var saker det skrattades åt under 90-talet. De ”progressiva” vindarna blåste starka och var nära att blåsa bort Lärarnas Riksförbund helt och hållet. Det fanns en färdig plan för hur sammanslagningen med Lärarförbundet skulle gå till och det enormt mycket större systerförbundet krävde insyn i alla beslut som fattades. Ett sammangående, och därmed ett försvunnet LR, sågs som en fråga om tid.

15 år senare…

Lärarnas Riksförbund, nu nära dubbelt så stort, leder skoldebatten och sätter agendan i skolpolitiken. Även Lärarförbundet använder sig idag av de tidigare så förhatliga orden ”lärare” och ”undervisning”. De omöjliga och rent löjliga kraven på lärarlegitimation, reformering av lärarutbildningarna, uppvärdering av läraryrket och förstatligande av skolan verkar inte alls omöjliga längre, utan inom räckhåll. Inte i hamn än, men inom räckhåll.

Just på grund av detta kommer vi ombud att ha mycket på våra axlar 2014. Lärarlegitimationen måste utnyttjas maximalt till medlemmarnas bästa, karriärreformen likaså. En löneöversyn med X-utfall ska genomföras i kommunal sektor och kommer säkert inte att ge så mycket som behövs, vilket inte betyder att vi inte kommer att dra blankt i löneförhandlingarna. Till detta måste läggas riksdagsvalet, Arbetsmiljöverkets inspektioner och mycket annat. I allt detta måste vi försöka mjölka ut maximala fördelar för våra medlemmar och för svensk skola.

För det handlar inte längre om överlevnad, det handlar om se till att det vi vunnit kan ge oss det svensk skola, svenska lärare och svenska elever behöver. Jag menar alltså inte att vi är klara – på många sätt är det vi gör nu mer avgörande än på den tiden vi var det lilla och udda fackförbundet, en underdog i svensk skolvärld. Vi måste släppa den bilden av oss själva – den överkörda och misshandlade minoriteten som envist riktar rallarsvingar mot vindmöllorna. Vi är de drivande som sätter agendan och ansvaret blir då än större, arbetet än hårdare och riskablare.

2014 – här kommer vi!

 

Fnitter i korridoren

Jag gör lite paus planeringsarbetet. Ute i korridoren hörs fnitter och förvånade utrop. Kollegan jag delar rum med stänger skjutdörren till korridoren men jag behöver inte lyssna för att veta vad som är på gång.

Mina kollegor i arbetsrummet bredvid mitt har en tävling med kollegorna två rum bort. Tävlingen handlar om vilka som kan juldekorera sitt arbetsrum mest och vi har upplevt en gradvis upptrappning sedan slutet av november. Elljusstakar och stjärnor har kompletterats med glittriga band, julgranskulor, keramiktomtar och blinkande ljusslingor. Vilken dag som helst kommer säkert någon att ta med sig en blinkande plastren. Varje gång någon hängt upp något nytt, fnittras det och tisslas och tasslas bland kollegorna och de som inte passerar förbi så ofta, studsar till lite när deras sinnen attackeras av det pråliga eländet.

Detta är ljudet av lärare som trivs på sin arbetsplats. En ögonblicksbild av svensk skola som också stämmer, mitt i alla PISA-katastrofer, negativa arbetsmiljöundersökningar och ibland märkliga pajkastningar kring skolan.

Ja, mina kollegor trivs på sitt jobb.

De trivs med kollegorna, lokalerna, eleverna och det vi något slarvigt kan sammanfatta som ”att vara lärare”. De trivs tillräckligt för att driva med varandra och bjuda på sig själva och bjuda in eleverna i sina barnsligheter, för naturligtvis har tävlingen spritt sig bland eleverna och det är nu beslutat att vissa klasser ska få kora vinnarna.

Mina kollegor i arbetsrummen bredvid har slitit hårt hela terminen. De undervisar elever som ofta är dåligt förberedda för gymnasiet och sliter mycket med pedagogiska kartläggningar, olika anpassningar till elevers individuella behov, möten med föräldrar och elevvårdsteam och olika slitningar inom och mellan elevgrupper. De måste också hantera den frustration man upplever när elever inte når målen trots allt arbete lärarna och andra lagt ner. Liksom för alla oss andra har de senaste två åren inneburit mer slit och frustration med arbetssituationen för dessa fnissande pedagoger.

Men de gör jobbet och de gör det utan att tumma på kraven och utan att tappa i energi.

Nu är det nog dags att fylla på kaffemuggen. Jag hoppas jag inte stöter på någon blinkande renjävel i plast på vägen till kaffeautomaten.

God Jul, allihop!

LÖV:en duggar tätt…

Den här veckan går 2014 års löneöversyn för LR i Lund in i nästa fas, då löneöverläggningarna på våra fyra förvaltningar börjar. Nu kanske någon tänker ”2014? Men 2014 års löneförhöjning får vi ju inte förrän till sommaren”. Jo, men…

LR-löneöversyner

LÖV 14 (löneöversynen 2014) började för egentligen för LR-Lunds redan i våras, då politikerkontakter togs inför höstens budgetbeslut. Detta fortsatte med ännu mer lobbyism under augusti-september. För ett par veckor sedan genomfördes en central överläggning och den här veckan är det skarpt läge med löneöverläggningar på två av de fyra förvaltningar där vi har medlemmar. Inför varje överläggning måste de fem ombud som jobbar med detta gå igenom lönestatistik, anteckningar från förra gången, lusläsa kollektivavtalet och hämta in information från kommuner runtomkring. Sedan ska allting diskuteras, renskrivas och samordnas och som läsaren säkert förstår, går det åt mycket tid till detta.

Vid den centrala överläggningen bestämmer vi om vi vill ha förhandlingen enligt den traditionella förhandlingsmodellen eller enligt dialogmodellen. I Lund väljer LR alltid förhandlingsmodellen, trots att den vållar oss betydligt mer arbete, eftersom vi anser att den ger våra medlemmar rättvisare lönesättning. Av samma anledning väljer alltid Lärarförbundet dialogmodellen. Liksom i Stockholm måste vi försvara vårt val av modell medan systerförbundet aldrig måste göra det. Det har dock under alla år inte höjts en enda röst internt för att byta modell och därför kör vi på i gamla hjulspår. Dessutom sker det varje år ett antal avhopp från systerförbundet till oss i samband med löneöversynen och det tar vi som ett gott tecken.

Vid överläggningen på de fyra förvaltningarna kommer man överens om exakt hur löneöversynen ska genomföras, vilka särskilda, om några, överväganden som ska göras och man lägger även upp en tidsplan.  Varje förvaltning kommer säkert att kräva fler än ett förhandlingstillfälle men vill man göra det rätt, så…

LRs löneöversyner i Lund är egentligen inte en renodlad förhandlingsmodell, där kommunföreningen förhandlar varje enskild medlems lönepåslag. Med nära 800 lönepåslag att förhandla, är detta helt enkelt inte möjligt. Istället får de lokalombud som gått den särskilda lokala lönekursen (som erbjuds varje vinter) ha en överläggning med sin rektor där påslagen diskuteras på individnivå. De individer där rektor inte lyckas motivera påslaget, förhandlas individuellt på förvaltningsnivå. Vid förhandlingen på förvaltningen tas sedan upp strukturella frågor kring åldersgrupper, befattningar och män-kvinnor.

Jag ska inte tråka ut er mer med detaljerna kring löneöversynen i Lund, tänkte bara meddela att vi är i gång och faktiskt har varit igång ett tag och redan har lagt ett stort antal timmar och mycket tankemöda på förberedelserna. Resultatet av allt detta arbete kommer garanterat inte att bli så stora lönepåslag som LR-Lunds medlemmar förtjänar eller som skolsystemet behöver men det kommer garanterat att bli bättre än om vi suttit på våra händer!

 

Ett år med bloggen…

När jag går igenom de 30 inlägg jag skrivit här på lrbloggar.se sedan jag började blogga, slås jag av en sak: det finns inga nationella fackliga frågor.

Det var min mening att skriva om hur det är att vara biträdande kommunombud i en större svensk kommun. Jag ville ge en bild av ombudsarbetet som förhoppningsvis skulle göra att andra också ville engagera sig men också försöka redogöra för läget i skolan, på kommunal och konkret nivå.

Det visar sig, när jag läser vad jag skrivit, att det knappt finns något som är specifikt kommunalt bland mina inlägg. De stora, nationella fackliga frågorna finns även lokalt i en kommun och hela vägen ut på de flesta skolor.

Jag har skrivit en del om generella företeelser inom skolväsendet i Sverige (”Hyllning till de svaga”, ”Varför är lärarna så tysta?”, ”När Någon, Alla och Ingen ska styra”) och inga av dessa saker är specifika för Lund.

Jag har även gjort en del inlägg som mer direkt rört mina känslor kring ombudsarbetet (”Det började med en smäll”, ”lite småskalig glädje”, ”Är det lönt att försöka?”) och även ventilerat en hel del normal lärarfrustration (”Är inte Fredrik väldigt…adjunktsaktig?”, ”Frälsningen är nära!”, ”Den virriga huggormen i maj”) och även lärarglädje (”Why we fight”, ”Filosof i mysbyxor”).

När jag läser de kommentarer jag fått via Facebook, bloggsidan och på mailen visar det sig att inget av detta är unikt och inget är ”kommunalt”.

Även de där stora, fackliga frågorna finns på väldigt konkreta sätt, både i mitt ombudsarbete och mitt lärarjobb. Lärarlegitimationen (”Legitimerad… och lycklig!”), likvärdighetsproblemet i skolsystemet (”Min olikvärdiga dotter”), lönen (”Vad hände med lönen?”) och naturligtvis lite, och i mitt tycke välbalanserat, om skolforskning (”Johnny, vad gör du?”).

Tack för det här året! Tack för möjligheten att fundera kring mina fackliga erfarenheter, mitt lärarjobb och min plats i maskineriet. Tack även för alla kommentarer jag fått på det jag skrivit – det känns skönt att veta att man inte är ensam! Det är även skönt att veta att jag som lärare och ombud för LR aldrig kommer att få slut på erfarenheter som gör mig förbannad, ledsen, upprymd och stolt.

 

Ps.
De mesta lästa inläggen, om någon nu undrar, har varit dessa:

  1. Frälsningen är nära! (2 724 läsningar)
  2. Är detta något vi behöver prata om? (1 529)
  3. Åtgärd krävs (1 526)
  4. Med ryggen ofri (1 425)
  5. Legitimerad…och lycklig! (1 413)

 

Är det lönt att försöka?

Alla har väl hört någon säga ”det är inte lönt att försöka”, eller ”det händer väl ändå ingenting” eller andra kommentarer med samma andemening? Jag har mycket svårt med dylika kommentarer, bland annat för att jag ju faktiskt ser bevis på motsatsen.

Låt mig börja med att slå fast en sak: varje vecka ser jag bevis på att det är lönt att försöka. Du behöver inte tro på mig men arbeta som ombud så länge som jag gjort och återkom sedan, så får vi se om det stämmer eller ej. Både i stort och smått lönar det sig att göra motstånd mot idiotier och rovdrift, driva frågor viktiga för lärarna och skolan och försöka påverka. Det är även alltid lönt för enskilda lärare att säga nej, ställa besvärliga följdfrågor och hålla på sina rättigheter. Jag ser det och alla som är uppmärksamma kan också se det.

Jag tror idén om att det inte är lönt att ens försöka kan komma från flera orsaker. Bristande mod är säkert en av dem. Det ligger inte för alla att sticka ut hakan och det kan jag respektera – det är ju därför man har fackliga ombud. Jag kan däremot inte förstå varför man har ett behov av att ventilera sin upplevda maktlöshet.
Även trötthet och depression kan säkert vara orsaker. En annan orsak till att dylika uppgivna tankar yttras, som jag funderat mycket över det senaste året eller så, är att det kanske kan vara en fråga om definition?

Lönt att försöka?

Om jag säger ”det är alltid lönt att försöka”, menar jag inte att man alltid når en 100%-ig framgång. Jag har sett få sådana segrar under min tid som fackligt ombud. Vad jag menar är att det blir bättre än det annars blivit, tack vare att man säger nej, är besvärlig, använder regelverk och paragrafer för att sätta käppar i hjulen och allt annat vi ombud ägnar oss åt och som fler enskilda lärare borde försöka sig på.

Betyder en 50%-ig framgång att det inte var lönt att försöka? Eller för den delen 25% framgång? Kanske 25% framgång med en facklig aktion det här året, som bäddar för ytterligare 25% nästa år? Jag har sett det hända – ser det hända hela tiden. Skulle det inte vara lönt?

Om du funderar på livet i övrigt – allting annat i ditt liv och i samhället – hur mycket är antingen 0% eller 100%? Sanningen är väl att det är ytterst sällan någon i vårt land, på vår arbetsplats eller i vår familj får allt det de vill ha, på precis det sätt de vill ha det? Ändå finns det många människor, både i våra skolor och i samhället i övrigt, som säger att det inte är lönt att försöka om man inte är absolut säker på en total seger och helst snabbt också.

Jag hoppas ingen tar illa upp om jag fortsätter försöka istället…

 

Det vetenskapligt grundade lovet

Det har pratats mycket om forskning och vetenskaplig grund på sistone. Samtidigt närmar sig höstlovet och det är inte en dag för tidigt. Kan ett lov ha vetenskaplig grund?

”Höstlovet” var förr ”Potatislovet”, den vecka på hösten då eleverna var tvungna att hjälpa sina föräldrar bärga årets sista potatisar från åkrarna. Man kan lätt luras att tro att höstlovet därmed är föråldrat och borde kunna användas till undervisning, kompetensutveckling, planering eller ”kompetensutveckling” men faktum är att vi lärare behöver en obruten veckas vila i mitten av höstterminen.

…eller kanske ännu mer, vad vet jag? Något jag faktiskt vet, är att det finns en hel del forskning på lärarstress som ger oss vetenskaplig grund för att ja, lite då och då måste lärarna ha ett lov. Denna forskning är naturligtvis inte svensk, för i Sverige bedriver vi inte skolforskning på det viset, utan ägnar oss istället åt essäskrivande kring betyg och bedömning, utan det är fråga om finsk forskning.

Kari Salo 2002I Finland gjordes, under senare hälften av 1980-talet fram till mitten av 90-talet, flera stora undersökningar av stress och nedvarvning hos finska lärare. Det var inte bara fråga om djupintervjuer, utan även om kvantitativa mätningar, gjorda över lång tid och med vetenskapliga metoder.

1988 gjordes en större studie i Finland, där man mätte lärares ackumulerade stress, dvs. man mätte hur stress byggs på under en tid. Detta mättes bland annat genom blodprov. Det visade sig då att efter en viss tid räckte inte nattvilan till för att sänka stressen till en säker nivå, och i november var den ackumulerade stressen så hög, att en hel helgs vila inte räckte till för att lärarna skulle vara avstressade måndag morgon. Studien ledde till att man i Finland 1991 införde ett 1-veckas lov mitt under höstterminen. Vid uppföljande mätningar konstaterades det att lärarna visserligen fortfarande hann uppnå farliga stressnivåer till Jul men att den ackumulerade stressen bröts av höstlovet.

I Sverige hittar jag inga vetenskapliga studier av den här storleken, utom en genomförd i Örebro län 1992-95 men den mätte inte ackumulerad stress, utan andra saker. Intressant ändå och värd att läsa (HÄR). Allt annat jag hittar saknar tillräcklig omfattning, även om resultaten i de flesta fall stämmer överens med min egen uppfattning.

Man kan ju hoppas att det nu, med den nationella debatt kring lärares hälsa, stress och arbetsbelastning vi haft de senaste åren, påbörjas rejäla forskningsprojekt kring ur vi egentligen mår och varför. Sådana förhoppningar ska man kanske inte ha?

Nu är det ialla fall lov och på Utbildningsförvaltningen i Lund ska vi ha en hel, obruten vecka. Jag vet att man på andra håll har två eller tre arbetsdagar under vecka 44. Om någon vill ha en obruten vecka så tvinga De Höga Ansvariga att ägna en del av vecka 44 åt att läsa finsk forskning (till exempel HÄR).

Ha ett trevligt potatislov!

 

 

Snabbkurs i kommunal skolekonomi

skolpeng lundNEJ, detta kommer inte att bli så tråkigt som det låter! Och även om det blir det, är det inte så dumt om alla lärare, eller medborgare, kunde ta sig en funderare kring hur det egentligen funkar, det där med skolbudgetar.

Härom veckan meddelades, med passande dödgrävarton, att Lunds kommunala gymnasier inte håller budget. Samtliga fyra kommunala gymnasieskolor går back med sammanlagt över åtta miljoner. Nyheten har fått rektorer att gömma sig, tjänstemän att darra och politiker att rynka pannorna. Alla försöker skydda sig själva och förklara vad som hänt, helst genom att flytta skulden till någon annan. Det talas också om vem som ska ”bära underskottet”, vilket handlar om vem som ska betala ”förlusten”.

Hmmm… Jag undrar vilka det kommer att bli?

Varför håller då inte Lunds gymnasieskolor budget? Det är klart att det kan finnas många förklaringar men låt oss begrunda några möjligheter. En förklaring skulle ju förstås kunna vara att vi lever lyxliv ute på skolorna men det är en verklighet vi lärare inte känner igen. Tvärtom skulle nog de flesta av oss säga att det aldrig har varit så snålt ute i verksamheten som nu.

Bild1När det gäller handhavandet av skolornas ekonomi, skiljer sig inte Lunds kommun från någon annan kommun i Sverige. En skolas pengar kommer från den budget som beslutats av kommunfullmäktige och en skolnämnd.

En del av denna skolpeng som skickas ut till eleverna, används för att betala något som kallas ”gemensamma overheadkostnader”, vilket är förvaltningskansliets administration (lägg märke till att jag, mycket vuxet, undvek ord som ”byråkrater”, ”pappersvändare” och ”skolutvecklare”).

En annan del av pengarna försvinner iväg till Serviceförvaltningen (eller liknande), som i Lund tar in hyran för skolbyggnaderna, avgift för IT-support och dessutom har monopol på att sälja skolmat till skolorna.

Serviceförvaltningen har ett avkastningskrav på sig, vilket innebär att ”vinsten” går tillbaka till kommunens kassa. Minst 40% av en skolas budget går på detta sätt tillbaka till kommunens kassa och då menar jag minst – det finns skolor där siffran är 50%

Bild2

Föreställ dig, även om tanken kan äckla dig, att du är kommunpolitiker och vill vinna röster. Du kan då fatta ett modigt beslut som ökar skolbudgeten i din kommun. Jättebra…eller? Nej, för samtidigt höjer du avkastningskravet på Serviceförvaltningen och tar på så vis tillbaka en del eller alla pengarna igen.

diagram 3Ett underskott kan, som sagt, bero på många saker: ökade IT-kostnader, höjda hyror, höjda skolmåltidsavgifter, allmän kostnadsökning och låt oss inte glömma den nya skollagens betydligt större krav på stödinsatser för elever med konstaterade inlärningsproblem.

Jag skulle vilja ta upp en sak som är mer specifik för just Lund, som du kan se i mitt tredje diagram. Jämfört med riksgenomsnittet lägger Lunds kommun betydligt mindre pengar per elev i sina gymnasieskolor.

Beräknat på c a 5000 elever, som vi ungefär har i Lund, blir skillnaden över 84 miljoner kronor. Denna skillnad kan också beskrivas genom att se till personaltätheten, där Lunds gymnasieskolor saknar 55 heltidstjänster för att nå upp till riksgenomsnittet.

Med detta sista i åtanke kanske det kan vara relevant att ställa frågan:

Vems är underskottet?

 

Lite småskalig glädje

Den senaste veckan har jag gjort tre människor glada genom att utföra lite hederligt fackligt arbete. Innan jag gjorde det jag gjorde, var de olyckliga och/eller rädda, efteråt var de glada och/eller stärkta och problemen var antingen borta eller mindre.

”Nu skryter han igen”, tänker du kanske nu men nej, inte den här gången.

Jag gjorde inget så särdeles speciellt för de här medlemmarna och sammanlagt uppgick inte insatsen för dem ens till en fjärdedel av den totala tid jag lagt på fackligt arbete den senaste veckan. Det jag gjorde – vilket jag inte kan berätta om här – var exakt det som hundratals fackliga ombud gör varje vecka. Det var inte fråga om några dramatiska villkors- eller lönefrågor, men det var viktigt för de enskilda individerna.

”Men han skryter ju visst det”, tänker du nu men nej, det gör jag ändå inte.

Mitt syfte med detta inlägg är inte att skryta om min skicklighet som ombud (det kommer i nästa veckas inlägg) och dessutom var den insats jag gjorde långt ifrån märkvärdig. Syftet är, tvärtom, att lyfta fram deras roll.

Jag har ju tidigare försökt förklara varför jag gav mig in på den fackliga banan från första början (”Det började med en smäll”). Förklaringen till varför jag stannade är betydligt mer komplicerad än att förklara varför jag började. Till viss del kan mina 11 år som ombud kanske förklaras med ovanstående.

Jag drar gärna mitt oansenliga strå till stacken i de stora, nationella frågorna kring lön och arbetsvillkor och lägger gärna ner massor av tid på kommunalt viktiga fackliga frågor här i Lund. Jag gör det gärna, i full förvissning om att vi i längden oftast lyckas göra saker och ting lite bättre och att vi, när det gäller de riktigt viktiga och tunga sakerna, en dag kommer att stå som segrare.

Det är dock inte därför jag fortsatt som fackligt ombud, utan förklaringen ligger i de enskilda individer vars liv och lärarkarriärer jag fått förmånen att beröra. För mig ligger det en oerhörd glädje i att kunna hjälpa en lärare med ett problem, som jämfört med de stora sakerna kan tyckas ynkligt men som för individen känns tungt. Sådant fackligt arbete ger betydligt oftare feedback – en känsla av att ha gjort nytta.

Så under den senaste veckan har jag sett ett nollresultat av arbetet med förstatligande av skolan, lönelyft för lärarna eller något av allt det andra jag lagt ner tid på. Säkert lossnar några av grejerna under de kommande månaderna men den senaste veckan har det bara varit jobb och inga synliga resultat. Däremot: tre lärare glada.

En bra vecka.

 

Den osexiga frälsningen

Mitt inlägg om frälsningsläror, publicerat 28 augusti, gav ett gensvar som både gjorde mig beklämd och ödmjuk. Jag känner därför att jag vill kommentera vissa av de kommentarer jag fick.

Inlägget ”Frälsningen är nära!” lästes av strax över 2 400 personer, delades ca 40 gånger på Facebook och ”Gilla”-trackern på bloggen registrerade över 700 ”Gilla”. Detta kan jämföras med det normala för mina inlägg, som läses av 400-800 personer, kanske delas fem gånger och får ta emot runt 100 ”Gilla”. Dessutom överöstes jag av kommentarer, både på bloggsidan och Facebook, något som inte alls är normalt. Två kommentarer var kritiska, en var halvkritisk och resten var positiva om än en smula uppgivna och deprimerande).

Så vad hände där? Jag måste, utan att vara riktigt medveten om det, träffat en nerv med mitt inlägg. Tydligen känner väldigt många igen sig och delar, ibland hundrafalt, min egen frustration med frälsningslärorna i det svenska skolsystemet. Deprimerande men upplysande, tycker jag. Tack till alla som lämnade exempel på frälsningsläror och bidrog med insikter!

De kritiska då? Båda kritikerna tillhör det jag kallar ”Förändringsindustrin” och utmålar mig som en propp i samhällsförändringens hals, en motvalls gnällspik som är en fara för hela det svenska skolsystemet. Med andra ord – de tar den lätta vägen runt argumentationen genom att utmåla mig som ”otrogen”.

Jag skulle vilja komplicera deras bild något, inte för att jag har behov av att försvara mig, utan för att kanske lära ut något.

Jag var en av de första som hoppade på IKT-tåget. Jag undervisade Internet-baserade distanskurser när de flesta lärare i Sverige knappt skickat ett mail och använde PowerPoint i min undervisning innan OH-epoken var slut. Jag är i framkanten när det gäller IKT och digitala lärresurser men jag är inte det genom att svälja allting nytt, utan att tänka kritiskt.
Förutom mina digitala extravaganser har jag, till skillnad från de flesta som pratar om honom, faktiskt läst John Hattie och tagit till mig ett och annat därifrån. Jag var även först på min skola med att lära mig om entreprenöriellt lärande (och därmed också först med att förkasta det). Jag anmälde mig själv till en kurs i entreprenöriellt lärande och, för att definitivt chocka och komplicera bilden – jag har både läst, lyssnat på och tagit till mig (vissa) saker från Dylan Williams kring formativ bedömning.

Hur ledsamt det än är för de som försörjer sig i förändringsindustrin – att måla upp en bild av mig som motvalls gnällspik stämmer inte med verkligheten. Låt mig i det här sammanhanget även betona att jag inte skiljer mig nämnvärt från mina kollegor. Den typiske läraren är nog förändringsbenägen och vill testa nya metoder och tekniker men hindras av brist på tid och av just frälsningslärorna själva, eftersom dessa suger upp tid och pengar.

I en av kommentarerna utmanades jag att presentera ett alternativ:

Alternativet låter som en skola där var och en kör sitt eget race. En del lärare lyckas säkert jättebra, men de skulle troligen lyckas jättebra även om de anslöt sig till en s.k. frälsningslära. Men de som saknar driv och engagemang ”slipper” fundera över pedagogiska frågor och undervisningen i de klassrummen blir tråkig och gammalmodig, alltså en riktig ”surkärringspedagogik”.

Den som känner lärare vet att all utveckling inte avstannat om tvånget att förändras tagits bort. Lärare förändrar sin undervisning hela tiden. De utvärderar vad de gör, justerar, läser böcker och artiklar om sitt ämne och är genuint intresserade av andra lärares lyckade exempel. Lärare är engagerade, intresserade och kreativa.

Eller rättare sagt: utvilade lärare, som känner sig uppmuntrade och uppskattade i sitt arbete är på det viset. Problemet idag är att alltför många är utslitna och inte får någon uppskattning för det de gör.

Alternativet till frälsningsläror som är beslutade av andra och som suger upp oproportionerligt stora resurser i tid och pengar, är ett totalt osexigt system som tyvärr aldrig kommer att kännas attraktivt för de som bestämmer över skolan.
Det skulle gå ut på att lärarna själva får tid att fritt utveckla sin undervisning. Ge oss personliga kompetensutvecklingskonton, tid för diskussioner i de grupper där vi finner det utvecklande att lyssna och diskutera och ge oss friheten att följa det vi vet för att möta de behov vi ser. Vem vet bättre än vi vad som behövs?

Ge lärarna de resurser som finns för skolutveckling, så ska vi se till att förändringsindustrin börjar arbeta för skolsystemet istället för att parasitera på det!