Vad är väl ett förstatligande? (5 – Likvärdighet)

På den skola där jag undervisar får många elever underkänt i matematik. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på att minst 15% presterar så dåligt på den inledande diagnosen att de bedöms behöva stödundervisning på grund av sina dåliga förkunskaper.

Vad har då detta med den svenska skolans likvärdighetsproblem att göra?
Två saker: för det första har alla dessa elever lägst betyget E i matematik från sin grundskola och borde därmed klara mattediagnosen. För det andra befinner sig just Lunds gymnasieskolor i ett unikt läge för att studera just likvärdighetsproblem. Lunds kommunala gymnasieskolor drar nämligen numera strax över hälften av sina gymnasieelever från andra kommuner. På min egen skola är andelen utomsocknes runt 70% och eftersom det är en renodlad yrkesskola, har eleverna över lag sämre betyg och sämre förkunskaper när de börjar här än de som söker till övriga gymnasieskolor i kommunen.

Låt oss begrunda följande lilla diagram, som visar hur betygsättningen i matematik vid kommunala högstadier i de sju kommuner som skickar flest elever till min skola skiljer sig från resultaten på det nationella provet:

NP ma

Erfarenheterna visar tydligt att kommun nummer 1 inte lyckas höja så många som var tredje elev jämfört med det nationella provet genom att sätta in omfattande stödåtgärder. Inte alls, faktiskt, för lösningen på problemet med att ungarna inte lärt sig matte är betydligt enklare – godkänn dem ändå! I kommun nummer 1 får 10-20% av eleverna i årskurs 9 underkänt på de olika delproven i matematikprovet (olika andel på olika delprov). Detta kan jämföras med att endast 4,7% faktiskt får F i matematik.

Lägg märke till att den här statistiken från Skolverket är på kommunnivå – skillnaderna kan alltså inte förklaras med att enskilda lärare sätter ”snälla” betyg. De flesta av dessa sju kommuner har dessutom fler än en högstadieskola. Problemet finns med andra ord på organisationsnivå eller, för att vara riktigt tydlig, på huvudmannanivå. Om vi tittat på utvecklingen över tid hade vi dessutom sett att de kommuner som tycks godkänna flest elever trots otillräckliga kunskaper, gör så i allt större utsträckning.

De mänskliga tragedier som döljer sig bakom dessa siffror är orsaken till att jag väljer att ta upp likvärdighetsproblematiken ur det här perspektivet. Vi talar om hundratals elever varje år som i Lund påbörjar ett gymnasieprogram de saknar förutsättningar att lyckas med. Problemet finns inte heller enbart på min skola och absolut inte enbart inom matematikämnet – det blir bara extra tydligt på min skola, eftersom det här handlar om att elever som godkänts av sin grundskola får F i betyg och det finns ett nationellt prov från årskurs 9 att jämföra med.

Skulle en statlig huvudman istället för en kommunal sådan kunna jämna ut skillnaderna och se till att ett mattebetyg är lika mycket värt oavsett vilken kommun du bor i? Jag kan inte svara på det men helt klart hade staten då haft möjligheten att vända utvecklingen och driva fram någon slags förbättring. De skillnader vi ser idag är inte rimliga och de effekter de får för eleverna är minst sagt bedrövliga att se.

Vad är väl ett förstatligande? (4 – Löner)

Skulle ett förändrat huvudmannaskap ge möjligheter för bättre löneutveckling för Sveriges lärare? Vilka möjligheter skulle i så fall erbjudas som inte finns idag? Svaret är kort och enkelt: större kassa.

Det finns cirka 140 000 legitimerade lärare i kommunal tjänst i Sverige. Att höja dessa lärares löner med 10 000 per person och månad skulle, inklusive arbetsgivaravgifter, hamna på en ungefärlig kostnad om 23,5 miljarder kronor per år. Detta skulle ”staten”, dvs. regeringen, kunna göra med ett penndrag. 5000 mer i månaden per legitimerad lärare skulle bara gå på drygt 12 miljarder kronor, vilket råkar vara samma kostnad som det femte jobbskatteavdraget beräknades till. Om vi skulle nöja oss med 2 500 kronor istället, motsvarar det ungefär vad den sänkta krogmomsen (2012) kostade staten. Staten kan, med andra ord, välja vad den vill prioritera och ett rejält lönelyft för hela lärarkåren är inte en större prioritering än det mesta annat våra regeringar regelmässigt gör i statsbudgeten.

Saknas det pengar i statskassan? Lätt att fixa!  Höj någon skatt, bara, så har staten snabbt 12 eller 24 miljarder i handen. flera av skuggbudgetarna som presenterades samtidigt som regeringens statsbudget för 2014, innehåller skattehöjningar i den storleksordningen. Det är fullt möjligt för staten att bestämma att Sverige behöver en väl fungerande skola bättre än låg restaurangmoms.

Med kommunen som huvudman kommer vi aldrig att kunna åstadkomma den uppryckning av lönerna som behövs. Som exempel finns det i Lunds kommun strax under 1800 anställda med lärartjänst. Ett lönelyft med 10 000 kr/månad hade kostat min kommun c a 300 miljoner kronor om året, vilket motsvarar 5,8% av de totala utgifterna (motsvarande höjning innebär 2,2% för statens budget). Visst kan vi säga att kommunen behöver prioritera om men för att prioritera om i det här fallet, hade kommunen behövt lägga ner hela Kultur- och Fritidsförvaltningen (kostar 317 miljoner 2014). Detta går ju naturligtvis att göra men hade inneburit nedläggning av alla konsthallar, muséer, bibliotek och teatrar samt den kommunala musikskolan, kulturmejeriet och alla former av festivaler och ungdomsverksamhet.

Vilken politiker kommer att fatta det beslutet?

Och vem av oss vill bo i den kommunen?

Resten av kommunens pengar är till största delen redan uppbundna av statliga regelverk (vård- och omsorg samt socialtjänst) eller spenderas redan till stor del på skolan (ca 1/3 av budgeten går till skola och barnomsorg). Kommunens möjligheter att omprioritera sina kostnader räcker inte och möjligheterna att öka det finansiella utrymmet med skattehöjningar är lika begränsat. Håll då även i minnet att Lunds kommun är en relativt rik kommun – jag vet att det inte är här vi hittar de riktigt stora svårigheterna.

Staten kan alltså betydligt enklare än en typisk kommun välja att prioritera kostnader till skolan, där lärarlönerna, och dess koppling till kompetent rekrytering, är den viktigaste ekonomiska frågan. Staten skulle dessutom kunna ta ett samlat grepp kring denna satsning, istället för 290 olika grepp. Här tänker jag på hur pengarna skulle fördelas mellan höjda ingångslöner, höjda slutlöner och karriärsteg.

Större kassa – större möjligheter!

Vad är väl ett förstatligande? (3 – Ekonomin)

Jag tror benhårt på att det finns fullt tillräckligt med pengar i det svenska skolsystemet för att detta ska kunna leverera en första klassens utbildning till de flesta av våra elever. Problemet är att pengarna antingen förskingras av huvudmännen eller används på ett icke-optimalt vis.

Ingen har väl missat den senaste tidens heta debatt om hur statsbidrag till skolan försvinner i kommunerna? Förutom denna förskingring, som till exempel gäller statens pengar för tillsättande av vikarier vid rättning av nationella prov, ägnar de flesta kommuner sig åt att leda bort pengar från skolorna genom att tvinga dessa att överbetala för IT-support, skolmat och lokaler.

Men nu ska vi prata om något annat.

I Lund styrs skolan av tre skolnämnder och tre skolkanslier. De tre kanslierna bemannas av totalt 86 personer, vilka sköter den övergripande administrationen av de kommunala skolorna. Detta inkluderar inte IT-support eller löneadministratörer, som sitter centralt på kommunkontoret och lyder direkt under kommunstyrelsen. LR i Lund driver frågan om att lägga ner den minsta av de tre skolnämnderna med tillhörande kansli, vilket vi anser skulle förstärka undervisningen med minst 15 miljoner årligen men i detta har vi inget stöd från något enda parti i kommunfullmäktige och endast från Kommunal av de fackliga organisationerna.

De 86 skoladministratörerna i Lund har i skrivande stund en sammanlagd lönekostnad, inklusive sociala avgifter, på 52 466 299 kr och 20 öre (jodå, jag har tagit ut listan ur lönesystemet). Jag har ingen uppfattning om detta innebär att Lunds kommun är ovanligt byråkratisk eller ej. 52 miljoner motsvarar 1,6% av totalkostnaden för de kommunala skolorna, om det säger någon något.

Av de 86 skoladministratörerna är 15 stycken skolutvecklare, 11 jobbar med personalfrågor och 17 stycken har arbetsuppgifter rörande ekonomi.

Låt oss nu göra några rimliga antaganden…

I Skåne finns 30 kommuner, var och en med ett eller flera skolkanslier, bemannade av människor som i många fall utför samma arbetsuppgifter men i olika kommuner. Eftersom Lunds kommun har ungefär 1/9 av Skånes befolkning och ungefär samma andel av länets elever, bör den totala kostnaden för skoladministration hamna runt 470 miljoner årligen. Lite grovt räknat, det erkänns, men någonstans i det grannskapet borde vi hamna.

Föreställ dig nu att vi istället för mellan 30-90 olika skolkanslier i länet hade haft 1. Hur många administratörer skulle då kunna rationaliseras bort? Personligen anser jag att alla med titlar som innehåller ordet ”utveckling” borde bort men låt oss i det här fallet utgå från en minskad administrationskostnad på 20%, det vill säga 95 miljoner per år.

95 miljoner per år motsvarar strax under 200 lärartjänster eller ungefär 160 specialpedagoger på heltid, alternativt 300 elevassistenter. Denna extra bemanning hade kunnat sättas in, permanent eller tillfälligt, där de skulle göra mest nytta, utan att några kommungränser (eller kommunpolitiker) kom i vägen.

Förutom att administrationen blivit billigare, hade inte 30-90 politiska nämnder behövt underhållas, vilka även de kostar pengar. Håll även i minnet att detta är pengar som redan finns i skolsystemet och är alltså egentligen inte fråga om någon extra satsning av staten, utan bara en fråga om att använda pengar som redan finns på ett bättre sätt.

Någon mer än jag som hellre vill ha 160 specialpedagoger i Skåne än 50 skolchefer?

Vad är väl ett förstatligande? (2 – Arbetsvillkor)

”Arbetsvillkor” kan egentligen betyda lite allt möjligt. Eftersom jag valt att skriva om möjligheterna till löneutveckling genom ett förstatligande i ett eget inlägg, kommer det här att handla om en del andra saker – konkreta saker som berör de flesta lärare.

Jag tror att det även i en statlig skola skulle finnas en del dåliga skolledare och ovetande tjänstemän, så någon direkt eller omedelbar inverkan på undervisningstid eller gruppstorlekar tror jag inte vi skulle se med ett förstatligande av skolan. Dessutom kan ju även staten använda skolan som budgetregulator, liksom kommunerna gör nu. Mer om det senare!

Låt oss börja med några konkreta exempel på möjliga förbättringar med ett statligt huvudmannaskap istället:

Om staten varit huvudman för de idag kommunala skolorna, hade det spelat någon roll att LPP avskaffades för flera år sedan och att även IUP är slopat i de årskurser där man sätter betyg. Rent konkret innebär detta att alla lärare i Sverige som av sin kommun eller rektor ändå beordras skriva LPP och IUP där de inte ska skrivas, lägger ner ett arbete som de inte skulle behöva göra med staten som huvudman.

skolverketsblanketter

Börja räkna på tidsslöseriet, ni som beordras att göra detta fast ni inte behöver!

Hört talas om pedagogiska kartläggningar och åtgärdsprogram? Skolverket, dvs. Staten, har gjort blanketter för allt arbete kring detta, blanketter som de, Staten, den kontrollerande myndigheten, anser räcker. Blanketten för pedagogisk utredning är 1 sida lång och själva åtgärdsprogrammet knappt 2,5 sidor. Just åtgärdsprogrammet har Skolverket nyligen skurit ner från 8 sidor till knappt 2,5, eftersom de ville minska lärarnas administrationsbörda. Det var väl hyggligt?
Detta innebär att alla som i svenskt skolväsende fyller i längre blanketter än så (jag känner till både 14 och 37 sidor, som exempel) gör ett jobb i kommunal regi som ni inte skulle behövt göra med staten som huvudman. Är staten huvudman följs nämligen centralt fattade beslut och nationella intentioner blir verklighet i varje klassrum.

skolverketsblanketter2

Det finns naturligtvis även en blankett för skriftliga omdömen i årskurser där betyg inte sätts. Den är 1 sida lång.

Nej, inte 1 sida per ämne, utan 1 sida totalt.

Alla blanketter är dessutom digitalt ifyllningsbara och går att ladda hem från Skolverkets hemsida.

Någon mer än jag som börjar bli upphetsad?

Med dessa exempel vill jag visa på hur staten de senaste åren gjort ärliga och uppriktiga försök att minska den tid lärare tvingas lägga på administration. Varför får då inte dessa försök genomslag på kommunal nivå? Förklaringen är att alla dessa kommunala skolutvecklare måste försörjas, till exempel genom att designa omfattande blanketter, utbilda på dessa blanketter och helst administrera något dyrt och omfattande digitalt system (som helst ska fungera illa).

Så länge kommunerna är huvudmän, med staten i bakgrunden, spelar det ingen roll vilka försök staten gör att förändra skolan till det bättre. Alla ni som tävlar om möjligheten att få sitta i Sveriges regering till hösten har bra idéer kring skolan, var och en på sitt vis, men det spelar ingen roll!

 

—————————————————————————————————————————–
Skriv under på att du vill ha en nationell kunskapsskolan!
www.skolvalet2014.se

Vad är väl ett förstatligande? (1)

Debatten rasar om förstatligande av den svenska skolan eller inte – ibland med fakta, ibland med känslor. Men rent konkret – vad skulle det kunna innebära och vad skulle de möjliga effekterna rimligen bli?

Jag har ett bra tag nu velat skriva något om det där med förstatligande. Eller rättare sagt – något om på vilka sätt skolsystemet, en skola, en utbildning och ett lärararbete skulle påverkas av ett annorlunda huvudmannaskap jämfört med idag. I den stundtals väldigt heta debatten verkar det ibland som om förstatligandet av skolan kommer att fixa alla problem eller som om själva förstatligandet är ett mål i sig själv.

Jag skulle vilja vända debatten upp-och-ned och istället utgå från de möjligheter till förbättring, av det vi vill förbättra, som vi skulle kunna uppnå med en annorlunda ansvarsfördelning mellan stat och kommun. För det handlar om att skapa möjligheter, inte förutsäga framtiden med absolut exakthet, och det handlar även om vilka möjligheter som inte finns nu, under kommunalt huvudmannaskap.

Det finns också en annan ingrediens i debatten som jag stört mig på. Alltför många debattörer fastnar i diskussionen om kommunaliseringen. Kommunaliseringen av den svenska skolan inträffade när jag gick i gymnasiet, vilket innebär att jag inte har några minnen av hur det var på den statliga tiden och inte har någon slags önskan att ”få det som det var förr”. Fokus borde hållas på nuet och framtiden och inte på vems fel det var att förfallet började och sedan fortsatte.

Det problem jag ställts inför är detta: förstatligandet av skolan är en mycket komplex fråga som inte kan avhandlas i ett enda blogginlägg. Jag tycker själv att ett bra blogginlägg är kort, kärnfullt och avslutat. Långa texter eller bloggserier har aldrig intresserat mig särskilt mycket men i det här fallet ser jag ingen möjlighet att undvika det.

Så det här kommer att bli l å n g r a n d i g t.

Någon gång per vecka hoppas jag på att kunna prestera ett nytt inlägg i denna min lilla serie på temat ”Vad är väl ett förstatligande?”. Innehållet kommer att se ut såhär:

1. Introduktion (det här inlägget)
2. Arbetsvillkor
3. Skolekonomi
4. Löner
5. Likvärdighet
6. Ansvar
7. Någon slags slutkläm

Tänk nu på att detta är mina egna tankar och även om en del kommer att bygga på siffror och statistik är en hel del logiskt resonerande, baserat på mina 15 år som lärare och snart 12 år som fackligt ombud, vilka gett mig en god insikt i skolsystemet i såväl kommunal- som privat sektor.

Hoppas någon orkar läsa allt detta…

 

Godnattsaga för sköna drömmar

Det var en gång en skola någonstans i skolvärlden. Den var precis som vilken annan skola som helst, med alla fördelar och nackdelar som kan finnas på en sådan. Någonting skulle dock komma att hända, något som förändrade skolan för all framtid.

En dag tyckte lärarna som jobbade på Skolan att de inte hann med att göra sitt jobb på ett så bra sätt som de önskade. De hade under ett par år sett att elevernas resultat blev lidande och detta var särskilt tydligt när det gällde de elever som redan var ganska svaga. En vacker dag bestämde sig så lärarna för att säga ”nej”.

De sade, vänligt och välmotiverat, ”nej” till att utföra reglerade arbetsuppgifter utanför reglerad arbetstid.

De arbetsuppgifter lärarna inte tänkte utföra utanför reglerad tid var till exempel rättning och hantering av nationella prov, föräldramöten, utvecklingssamtal, elevvårdssamtal, pedagogiska kartläggningar, skrivande av åtgärdsprogram och skrivande och sammanställande av bedömningar inför utvecklingssamtal. Så fort en lärare upptäckte att en reglerad arbetsuppgift inte hanns med inom den schemalagda reglerade tiden, meddelade man detta till rektor och frågade om man fick lov att utföra arbetsuppgiften på övertid.

Skolledningen, som absolut inte var några onda människor men som av Huvudmannen var tvingade att hålla budget, försökte först ignorera problemet. När detta inte fungerade försökte de med känslomässig utpressning av enskilda lärare. Då inte heller detta fungerade visste de inte vad de skulle ta sig till. De hade fått lära sig på en SKL-kurs att dessa båda saker alltid fungerar men nu tvingades de tänka i nya banor. Rektor kallade hela personalen till möte.

”Allright”, sa Rektor, ”så här är läget: vi har inte pengar att betala all den övertid som behöver betalas ut för att ni ska kunna utföra alla reglerade arbetsuppgifter inom den reglerade tiden men vi respekterar kollektivavtalets bestämmelser och arbetstidslagen och jag vill verklige inte ha någon sjukskriven lärare på mitt samvete. Så hur fixar vi detta?”
Resultatet av rektors tårfyllda tal var att en arbetsgrupp tillsattes för att diskutera problemet.

Efter ett par månader presenterades arbetsgruppens förslag för Kollegiet på Skolan. Gruppen föreslog att allt som inte var tvunget skulle plockas bort, eftersom det ju inte egentligen inte fanns pengar att betala för allt. I och med lärarnas vägran att arbeta gratis, kostade ju varje arbetsuppgift numera pengar! Gruppen gav exempel på saker Kollegiet borde sluta göra, för att lösgöra reglerad tid till nödvändiga arbetsuppgifter:

  • Arbetslagsmöten en gång i månaden istället för varje vecka
  • Kortare möten överlag, genom att information mailas ut innan och genom att alla möten skulle ha en dagordning (som också skulle följas)
  • Samtalsgrupperna för Formativt Utvecklande Lärande (F.U.L.) lades ner. De hade tidigare varit varannan vecka och få lärare ansåg att de egentligen gav något
  • Ämnesövergripande temaprojekt gjordes frivilliga. De tog väldigt lång tid att planera och gav ingen som helst effekt på elevernas resultat. Ledorden blev ”i mån av tid”, istället för ”ett absolut måste för alla som vill ha bra löneutveckling”
  • Alla elevhälsoproblem, inklusive kartläggningar, åtgärdsprogram och föräldrasamtal skulle fortsättningsvis skötas av någon annan än lärarna. Det blev mycket billigare att anställa en extra kurator på halvtid, jämfört med att betala övertid för att lärarna skulle producera, låt oss vara ärliga – rätt mediokra, åtgärdsprogram
  • Läsårsplaneringen ändrades för att frilägga de lärare som skulle rätta nationella prov under just den vecka då proven behövde rättas. Detta gick att lösa genom att förlägga friluftsdagar på ett smartare sätt och dessutom låta eleverna koncentrationsläsa vissa ämnen
  • Man reducerade den mängd information föräldrarna hade rätt att få om sina barns kunskapsutveckling till en betydligt lägre nivå. Detta gjordes genom att man skrotade den gamla mallen, som hittats på av något byråkrat på det kommunala skolkansliet, och införde Skolverkets betydligt kortare mall

Så hade det märkliga hänt, att eftersom Skolan hade alltför begränsade resurser för att göra allt skolledningen och huvudmannen ville göra, fick man nöja sig med att göra det man hade resurser till.

Elevernas resultat förbättrades. Lärarna gick glada till jobbet och betydligt friskare därifrån. Det kanske allra märkligaste var att förändringen knappt kostat några pengar – bara mod och tankekraft.

Till allas stora bestörtning bjöds aldrig de två skolledarna in att hålla några föreläsningar på SKL-konferenser eller liknande men de, och deras lärare, levde lyckliga i alla sina dagar.

”Du, det där med skolan…”

Jag är säkert inte den ende som fått frågan om hur just jag anser att skolans problem ska fixas. Flera av mina vänner och bekanta, som inte är skolfolk men känner till skolans problem genom massmedia, har ställt frågan och den är ju inte helt lätt att svara på, eller hur?

Men svara måste man ju, som god pedagog, göra när någon visar ett intresse och jag har ju naturligtvis en lösning som just jag, lille läraren Fredrik, anser borde fungera, utifrån just mina erfarenheter och min tro. Dessutom har alla och envar presenterat sina lösningar på problemen de senaste månaderna och de flesta förslagen har varit antingen dumma eller otillräckliga. Dags för mig att vara dum och otillräcklig?

För det första finns det inte EN lösning. De problem vi ser i skolan idag är orsakade av flera olika processer och fel i skolsystemet och samhället i stort. Lösningen måste då också vara i plural. För det andra är vissa av lösningarna redan verklighet men tar tid, i vissa fall mycket lång tid, innan de kommer att ha avsedd effekt.

  1. Lärarlegitimation med tydliga behörigheter
    På plats. Effekter märks dock inte förrän tidigast om 3 år
  2. Ny lärarutbildning, med ökat ämnesfokus och stadiespecialisering
    På plats. Effekt borde inte synas på minst 5 år än men det syns en tydlig uppgång i antalet förstahandssökande till utbildningen sedan den reformerades
  3. Höjda lärarlöner
    Påbörjat men den nivå för ingångs- och slutlöner jag anser behövs ligger en bra bit iväg. Även om lönen kommer att ta 10 år på sig att höjas till rätt nivå, kan dock positiva effekter på rekryteringen till yrket komma tidigare, om det finns en tydlig plan för hur återupprättelsen ska gå till.
  4. Tydligare kurs/ämnesplaner och tydligare betygssystem
    På plats, men tydligheten är olika i olika skolformer och ämnen. Effekt borde börja märkas i slutbetygen från grundskolan 2015 och gymnasiet i år.
  5. Mer fokus på undervisning
    Dokumentationskraven måste sänkas och omvårdnadsarbetet i skolan minskas och/eller skötas av andra yrkesgrupper.
  6. Personliga kompetensutvecklingskonton med statlig garanti
    För att säkerställa att alla lärare får den fortbildning som gör mest nytta måste varje lärare själv få besluta över sin fortbildning.
  7. Garanterad tid för planerings- och efterarbete av undervisning
    Finns delvis, om arbetsgivaren följer kollektivavtalet till punkt och pricka. Eftersom de inte gör det, behövs en tydligare garanti.
  8. Lagstiftad lärartäthet
    Beroende på vilka krav som ställs på service från lärarens sida, går det inte, med bibehållen kvalitet, att undervisa och bedöma hur många elever som helst.

Sedan finns det naturligtvis en uppsjö av mindre och lokala problem men dessa är antingen inte systemfel, utan enskilda fel, eller alltför tekniska för att förklara för en utomstående. Externa problem har jag heller inte med, till exempel lite ”curlande föräldrar” eller ”mobiltelefoner”. En del av dessa problem hade dessutom inte funnits eller fått alls samma genomslagskraft i ett skolsystem enligt ovan.

Jag misstänker att någon nu sitter och tänker ”men nu glömde han resursfrågan”. Ja, men det beror på, eller hur? En skola som har garanterad planeringstid och efterarbetestid för lärarna, med begränsning av antal elever per lärare, höjda lärarlöner och legitimationskrav, kommer att kosta mer pengar. Det ger sig liksom själv i det läget och då kommer dessutom pengarna att gå till precis rätt saker, till skillnad från idag.

Lägg även märke till att jag inte har med ”förstatligande” på listan. Ett förstatligande av skolan är ett medel, inte en lösning i sig. Vi kan dock konstatera, att de saker som påbörjats alla gjorts av staten, inte kommunerna, och att de saker som måste göras förmodligen inte kommer att hända utan ett förstatligande.

 

Den bortglömda inspektionen

Under hösten 2013 besöktes Lunds kommun av Arbetsmiljöverket, som inspekterade 14 skolor och tre förvaltningar. Resultatet var mycket intressant att se och framförallt var reaktionen från arbetsgivaren väldigt talande.

En snabb sammanställning av Arbetsmiljöverkets kritik av de 14 inspekterade skolorna ser ut som i tabellen nedan. Jag har slagit ihop en del saker till större kategorier och tagit bort viss kritik av enstaka slag (exempelvis ”för få personaltoaletter” vid en av skolorna) men har försökt ha kvar AV:s rubriksättning. Jag tänker mig att några av er som läser detta sitter med inspektionsrapporter från AV:s inspektioner av skolorna i era kommuner i händerna (eller snart kommer att göra det).

Kritik av…
(min parentes, förhoppningsvis förtydligande)

Antal
skolor
(av 14)

Brister i säkerhetsutrustning eller anslag
(I de flesta fall avsaknad av, eller bristfälliga, ögonduschar i kemisal)

13

Rutiner för undersökning, riskbedömning och åtgärder
(görs inga riskbedömningar eller undersökningar och i den mån de görs, vidtas inga åtgärder)

12

Våld och hot
(brist eller avsaknad av handlingsplaner, riskbedömningar osv)

11

Arbetsbelastning och upplevd stress
(saknas undersökning, riskbedömning, åtgärder)

11

Arbete vid dator
(oergonomiska skrivbord i kombination med att det saknas riskbedömning och/eller kunskap)

11

Buller
(ej undersökt. Även bristande kunskap om buller och riskerna med det)

9

Luftkvalitet, ventilationssystem och inomhusklimat
(dålig luft och/eller temperaturproblem)

7

Kunskaper
(ingen plan för hur de anställda ska känna till regelverk/risker)

5

Ensamarbete
(saknas riskbedömning och plan för att minimera risker)

4

Det som kritiserats är i sig inte förvånande – detta är brister som de fackliga ombuden känt till och tjatat om i åratal och som arbetsgivaren ignorerat. Nej, det är inte det som förvånat mig och som gjort att jag skriver detta. Det som jag tycker har varit mycket intressant är dels att Arbetsmiljöverket faktiskt genomfört en noggrann inspektion, bedömt lärare precis som vilken yrkesgrupp som helst och sedan ställt tydliga och stränga krav på arbetsgivaren. Under våren kommer en stor mängd skolledare och tjänstemän att behöva lägga mycket tid på att leva upp till AV:s krav. Som exempel kan man titta på kritiken angående arbetsbelastningen:

Ni ska undersöka förekomst av hög arbetsbelastning och upplevd stress i arbetet bland arbetstagarna. Vid hög arbetsbelastning och upplevd stress, ska ni utreda orsakerna till detta.
Utredningen ska minst omfatta:
-     om arbetsuppdraget är tydligt för alla arbetstagare
-     om arbetsuppdraget är anpassat till de resurser som står till förfogande.
Ni ska i en handlingsplan ange de åtgärder som - utifrån genomförd under­sökning och riskbedömning av hög arbetsbelastning och upplevd stress - behövs för att före­bygga ohälsa och olycksfall och som ni inte genomför omedelbart. I handlings­planen ska, förutom åtgärderna, anges när åtgärderna ska vara genomförda och vem som ska se till att de genomförs.

Ord och inga visor och det (och allting annat som verket ställt krav på) ska vara klart senast den 1 april.

Den andra intressanta observationen kommer sig av att Skolinspektionen kommer till Lunds skolor till hösten. Detta har medfört att skolledare och tjänstemän varit superstressade ända sedan i våras och lagt ner enormt mycket tid på att få ordning på sina handlingsplaner kring… ja, sådan som Skolinspektionen förväntas bry sig om. Inställningen till AV:s inspektion har däremot varit närmast avslappnad och kritiken från verket kommenteras som ”inte så farlig”.

Slutsatser, då?
Ja, för det första har något hänt med Arbetsmiljöverket. Vi har aldrig haft någon nytta av dem förut men det senaste året har något hänt som fått dem att ändra inställning.
För det andra kan man konstatera, att de som bestämmer över skolorna i Lund bryr sig mer om Skolinspektionen än de bryr sig om lärarnas arbetsmiljö. Ska bli intressant att se om Arbetsmiljöverket tänker acceptera den inställningen!

Det handlar inte längre om överlevnad

2014 kommer att bli ett spännande fackligt år. Som historielärare är man ju lite arbetsskadad på så vis att man inte klarar av att blicka framåt, utan att samtidigt blicka bakåt.

1999 stod Lärarnas Riksförbund vid ett vägskäl. Förbundet hade, sedan 1989, blivit överkört i alla sina hjärtefrågor, var utskrattat för sina ”ålderdomliga” värderingar och stod dessutom inför att sväljas upp av det flera gånger större Lärarförbundet. I det läge förbundet befann sig i då, handlade det utan tvekan om överlevnad. Inte bara överlevnad som organisation – det var på den tiden många i LR som var för en sammanslagning med LF – utan också, och kanske framför allt, om överlevnad för en viss syn på skola och lärare.

Kunskap, undervisning, lärarens ämneskunskaper, en lärarutbildning med tyngd, en likvärdig skola, en statlig skola – dessa var saker det skrattades åt under 90-talet. De ”progressiva” vindarna blåste starka och var nära att blåsa bort Lärarnas Riksförbund helt och hållet. Det fanns en färdig plan för hur sammanslagningen med Lärarförbundet skulle gå till och det enormt mycket större systerförbundet krävde insyn i alla beslut som fattades. Ett sammangående, och därmed ett försvunnet LR, sågs som en fråga om tid.

15 år senare…

Lärarnas Riksförbund, nu nära dubbelt så stort, leder skoldebatten och sätter agendan i skolpolitiken. Även Lärarförbundet använder sig idag av de tidigare så förhatliga orden ”lärare” och ”undervisning”. De omöjliga och rent löjliga kraven på lärarlegitimation, reformering av lärarutbildningarna, uppvärdering av läraryrket och förstatligande av skolan verkar inte alls omöjliga längre, utan inom räckhåll. Inte i hamn än, men inom räckhåll.

Just på grund av detta kommer vi ombud att ha mycket på våra axlar 2014. Lärarlegitimationen måste utnyttjas maximalt till medlemmarnas bästa, karriärreformen likaså. En löneöversyn med X-utfall ska genomföras i kommunal sektor och kommer säkert inte att ge så mycket som behövs, vilket inte betyder att vi inte kommer att dra blankt i löneförhandlingarna. Till detta måste läggas riksdagsvalet, Arbetsmiljöverkets inspektioner och mycket annat. I allt detta måste vi försöka mjölka ut maximala fördelar för våra medlemmar och för svensk skola.

För det handlar inte längre om överlevnad, det handlar om se till att det vi vunnit kan ge oss det svensk skola, svenska lärare och svenska elever behöver. Jag menar alltså inte att vi är klara – på många sätt är det vi gör nu mer avgörande än på den tiden vi var det lilla och udda fackförbundet, en underdog i svensk skolvärld. Vi måste släppa den bilden av oss själva – den överkörda och misshandlade minoriteten som envist riktar rallarsvingar mot vindmöllorna. Vi är de drivande som sätter agendan och ansvaret blir då än större, arbetet än hårdare och riskablare.

2014 – här kommer vi!

 

Fnitter i korridoren

Jag gör lite paus planeringsarbetet. Ute i korridoren hörs fnitter och förvånade utrop. Kollegan jag delar rum med stänger skjutdörren till korridoren men jag behöver inte lyssna för att veta vad som är på gång.

Mina kollegor i arbetsrummet bredvid mitt har en tävling med kollegorna två rum bort. Tävlingen handlar om vilka som kan juldekorera sitt arbetsrum mest och vi har upplevt en gradvis upptrappning sedan slutet av november. Elljusstakar och stjärnor har kompletterats med glittriga band, julgranskulor, keramiktomtar och blinkande ljusslingor. Vilken dag som helst kommer säkert någon att ta med sig en blinkande plastren. Varje gång någon hängt upp något nytt, fnittras det och tisslas och tasslas bland kollegorna och de som inte passerar förbi så ofta, studsar till lite när deras sinnen attackeras av det pråliga eländet.

Detta är ljudet av lärare som trivs på sin arbetsplats. En ögonblicksbild av svensk skola som också stämmer, mitt i alla PISA-katastrofer, negativa arbetsmiljöundersökningar och ibland märkliga pajkastningar kring skolan.

Ja, mina kollegor trivs på sitt jobb.

De trivs med kollegorna, lokalerna, eleverna och det vi något slarvigt kan sammanfatta som ”att vara lärare”. De trivs tillräckligt för att driva med varandra och bjuda på sig själva och bjuda in eleverna i sina barnsligheter, för naturligtvis har tävlingen spritt sig bland eleverna och det är nu beslutat att vissa klasser ska få kora vinnarna.

Mina kollegor i arbetsrummen bredvid har slitit hårt hela terminen. De undervisar elever som ofta är dåligt förberedda för gymnasiet och sliter mycket med pedagogiska kartläggningar, olika anpassningar till elevers individuella behov, möten med föräldrar och elevvårdsteam och olika slitningar inom och mellan elevgrupper. De måste också hantera den frustration man upplever när elever inte når målen trots allt arbete lärarna och andra lagt ner. Liksom för alla oss andra har de senaste två åren inneburit mer slit och frustration med arbetssituationen för dessa fnissande pedagoger.

Men de gör jobbet och de gör det utan att tumma på kraven och utan att tappa i energi.

Nu är det nog dags att fylla på kaffemuggen. Jag hoppas jag inte stöter på någon blinkande renjävel i plast på vägen till kaffeautomaten.

God Jul, allihop!