Jag har ingen talang…

”Du har verkligen en talang för att ta de här eleverna”, fick jag höra vid ett av de glesa skolledarbesöken i mitt klassrum förra året. Kommentaren var naturligtvis menad som en komplimang men någonting med den har skavt i mig och jag tror att jag nu kommit fram till vad det är.

Det finns många saker som gör en lärare bra eller bättre. Ofta får vi höra att rätt personlighet, rätt värderingar och ”talang” är viktiga men är inte det att förenkla något som i själva verket är mycket komplicerat? Att förklara en viss lärares skicklighet eller framgångar inom något område med ”talang”, är att fullständigt ta bort åren av utbildning och fortbildning, för att inte tala om alla de år läraren ägnat åt att utföra hantverket, år då läraren ibland misslyckats, ibland lyckats men alltid utvecklats.

Visst kan väl ”personlighet”, ”värderingar” och ”talang” ha någon liten betydelse för den generella framgången som lärare men för att dessa tre ska ha någon som helst betydelse, krävs att man hamnat på en plats i vårt skolsystem där de passar in. Att enbart använda dessa tre för att bedöma en lärares generella skicklighet tycker jag blir löjligt. Vad har ”personlighet” för betydelse efter sex års universitetsutbildning och femton år av att testa, utvärdera, slänga, utvecklas?

Men visst kan denna fixering vid ”bra” och ”dålig”, ”talang” och ”personlighet” förklara ett och annat? Jag tycker mig kunna se denna föreställning i varenda löneöversyn jag varit inblandad i att förhandla i Lunds kommun (åtta stycken) och även i andra ledningsbeslut, som t ex hur man väljer att använda kompetensutvecklingspengar.

Aldrig handlar det i vårt skolsystem om att göra en mer djuplodande analys kring förmågor och placering av lärare, sällan handlar det om att värdera erfarenhet som något värdefullt. Betydligt oftare värderas ”positiv attityd” eller ”talang” (vanligtvis uppskattas någons talang vid ett enda klassrumsbesök per år) och när du väl hamnat i ditt fack, ja, då sitter du där.

Den betydligt mer komplicerade verkligheten tillåts sällan störa de som chefar oss.

De kanske saknar talang?

Tips till fega politiker

Är du riksdagspolitiker eller hoppas på att bli det? Vill du lova något kring skolan men vågar inte uttala dig för ett förstatligande? Här kommer några tips för den som inte vågar gå hela vägen!

1. Tillsätt en utredning
För det kan man ju göra utan risk, eller hur? Även om du inte vågar förstatliga, kan du väl tänka dig att ställa dig bakom en utredning om förstatligande? Utredningen kanske kommer fram till att ett förstatligande bara skulle ha negativa effekter, inte går att göra o.s.v. och då har du visat dig handlingskraftig utan att egentligen göra något. Med all respekt för Sveriges plats i Yttre Rymden, skulle jag även vilja tillägga att om vi har en statlig utredning om ”Nationell rymdstrategi” skulle vi kanske kunna ha en kring skolans huvudmannaskap?

2. Inför en nationell fortbildningspeng för lärare
Garantera att varje lärare får en summa pengar per år för att köpa kompetensutveckling. På de flesta håll står det bedrövligt till med fortbildningen för lärare, eftersom kommunala skolutvecklare hellre tycker att vi ska lära oss stå i ring och kramas än skaffa oss kunskap i det vi ska undervisa. Statligt garanterad fortbildningskvalitet hade nog gjort mycket för att höja läraryrkets attraktivitet och status. Viktigt är dock att fortbildningen är något mellan staten och läraren, så inte kommunen bygger ishockeyrinkar för pengarna istället…

3. Avskriv CSN-lånen efter tio yrkesverksamma år
När någon jobbat som lärare motsvarande heltid i tio år, försvinner CSN-lånen. Detta innebär en de facto höjning av den disponibla inkomsten för den stackars läraren, som tidigare tvingats betala en stor del av sin disponibla inkomst till blodsugarna i Östersund. Ett enkelt sätt att höja lärarnas löner!

4. Inför en nationell skolpeng, som skickas direkt till rektor
Det går faktiskt att låtsas att detta inte handlar om ett förstatligande. Krävs lite ansträngning, det erkänner jag, men ni politiker är ju bra på moralisk lindans, så det reder ni nog ut!

5. Starta några statliga skolor
Genom att starta några statliga träningsskolor, kan staten utsätta kommunerna för positiv konkurrens. I värsta fall bättrar sig de kommunala skolorna, i bästa fall konkurreras de ut av de statliga och ”Moder Svea Utbildning AB” blir ett mer lönsamt statligt företag än Vattenfall…

Sådär – där borde väl finnas något för alla politiska falanger? Lite nationaliserande, lite avreglerande, ett stänk av statlig kapitalism och framför allt mycket som är sådär lagom radikalt. För visst är det viktigt att som politiker vara lagom?

Såinihelvete med yrkesetos!

All min sommarharmoni flög sin kos när jag läste en artikel om författaren Johan Wennström i tidningen Skolvärlden. Jag har ingenting emot Wennström eller Skolvärlden men det var några formuleringar som fick mig att studsa till och tänka ”är det många som tänker såhär?”

Artikeln heter ”Lärarkall och hög lön är ingen motsättning” och är en intervju med Wennström om dennes senaste bok och vi kan väl börja med att konstatera att ingen av oss har något problem med artikelns rubrik. I artikeln kan man bland annat läsa:

”Man talar numera hellre om sitt yrke i termer av lön och karriär än ”kall”. Att vi hamnat där vi är idag beror, enligt Johan Wennström, på att båda de politiska blocken tillsammans brutit ner lärarnas ”professionella känsla” och eftersträvat en modell med yttre styrning i form av morot och piska.”

…och lite längre ner får vi även lära oss att

”…de minskat lärarnas autonomi och underminerat deras yrkesstolthet.
(Min understrykning)

Johan Wennström trycker på behovet av ett yrkesetos bland lärare, en stolthet över sitt yrke som han menar har gått förlorad.

Tillåt mig vara väldigt tydlig…
Det finns inte en enda av mina kollegor som gör jobbet för pengarnas skull. När de anpassar undervisningen för att en elev ska lyckas bättre, är det inte för lönens skull, När de ägnar helgen åt att skriva utvecklande kommentarer på elevarbeten, är det inte för att de ser det som en karriär och när de gör sig impopulära hos skolledningen genom att ställa krav på att alla elever ska få en chans att lyckas, har det verkligen ingenting med morot och piska att göra.

Jag kan acceptera att man kallar läraryrket för ett ”lågstatusyrke”, eller att man konstaterar att många lärare vill sluta eller ångrar sitt yrkesval, men jag kan aldrig, aldrig, aldrig gå med på att man påstår att vi tappat vår yrkesstolthet. De lärare som slutar, eller vill sluta, gör ju det för att de inte kan leva med att skolan som organisation hindrar dem från att nå upp till det som de uppfattar som just lärarens kall. Det är inte brist på yrkesetos som gör att Sveriges lärare vantrivs och, genom sitt fackförbund, försöker få till radikala förändringar av vårt skolsystem.

Nej, problemet är att våra lärare drivs av ett mycket starkt kall, ett betydligt starkare kall än det som finns bland de som idag, än så länge, tillåts styra över våra skolor.

 

”Fields of information”?

Dessa veckor är det en hel del lärare som rör på sig, som slutar på en skola och tar tjänst någon annanstans. De flesta är visstidsanställda vars anställning går ut men det finns även en del tillsvidareanställda som väljer att röra på sig – udda fåglar i en annars extremt orörlig yrkesgrupp.

Den senaste månaden eller så har jag tagit mig igenom Peter Heathers mastodontbok om folkvandringstiden, ”Empires and Barbarians”. Om vi bortser från hur cool den tidiga medeltiden är, fanns det något i boken som fick mig att fundera på detta med lärare och jobbyten. Enligt Heather beror migration på push- och pull-faktorer men ingenting händer om det inte samtidigt finns kunskap om destinationen. Detta kallas på ren svenska för ”Fields of information”. Till exempel var breven från utvandrade svenskar i Amerika avgörande för den stora utvandringen av svenskar till USA under årtiondena runt år 1900 och berättelser från hemvändande legosoldater avgörande för de anglo-saxiska invasionerna av Britannien under 500-talet.

Lärarna i Sverige är oerhört trögflyttade och ingen ska tro att de skånska lärarna, som har tillgång till 30 kommunala huvudmän och hundratals privata inom 0,5-1,5 timmes pendling, är ett dugg bättre. När väl tillsvidaretjänsten har infunnit sig, sitter den skånske läraren på sin skola i årtionden, ibland hela sitt yrkesliv. Det spelar ingen roll om skolledningen är kass, löneutvecklingen blaha och kompetensutvecklingen begränsad till ett och annat väckelsemöte – läraren flyttar sig icke! Myten om den fantastiska skolstaden Lund hjälper inte heller till, kan jag lova.

Det tycks inte heller spela någon roll att vi börjar se bristsituationer inom vissa ämnen. Lärarna är ändå helt övertygade om att det är lika illa eller ännu sämre på andra håll, det är alldeles för jobbigt att flytta på sig och vad ska det väl bli av mina elever?

…men så har något börja hända.

En rännil av lärare från Lund har sökt sig annorstädes. Vissa har blivit positivt överraskade och verkar ha höjt sin lön med minst 2000 kr och i något fall så mycket som 5000 kr. Via våra nutida motsvarigheter till amerikabrev meddelar dessa nöjda migranter sina gamla kollegor att gräset faktiskt kan vara grönt även utanför Lund.

Dessa utvandrare ersätts vanligtvis med någon som får högre lön än de hade och summan blir då en vinst för alla (utom huvudmännen, men helt ärligt…).
Jag är inte ute efter att Lunds lärare, likt en gotisk hord, ska bege sig till Malmö hela högen men om rännilen kunde utökas till en bäck, skulle detta sätta en oerhörd press på huvudmännen att på olika sätt hålla kvar sina trotjänare. Frågan om orörligheten handlar både om att arbetsgivaren inte värderar oss tillräckligt högt för det vi kan men också om att vi inte värderar oss själva tillräckligt högt.

Finns det något vi, som lärarkollektiv, kan göra för att öka på den här rörligheten. Har någon därute något bra exempel?

 

Ett hotat privilegium

Tystnaden sprider sig i lärarrummen. Som svensk medborgare har du yttrandefrihet och detta gäller även lärare i kommunal sektor. Denna rättighet har dock stadigt kringskurits sedan vi tvingades in i kommunal tjänst. 

Ja, jag vet att Helena von Schantz redan skrivit väldens bästa blogginlägg i den här frågan (”Upp till lärarkamp för Per Kornhall”), en text alla lärare borde läsa, som handlar om det skändliga Upplands-Väsbys kommun gjort mot Per Kornhall. Helena redovisar allt i skandalen och fyller på med ett vidare perspektiv och sina egna erfarenheter.

Jag vet också att P4-Uppland gjort flera förtjänstfulla inslag om den växande Tystnaden i lärarkåren.

Och ändå…

Jag och många andra fackliga ombud gör oss skyldiga till värre lojalitetsbrott mot vår arbetsgivare än Kornhall gjort och vi gör det varje vecka. Skillnaden är att vi skyddas av både Förtroendemannalagen och Arbetsmiljölagen och dessutom av att vi är i en annan position att reagera på agerande än andra anställda (det där skulle vara ett fint sätt att säga ”hämnas”, för den som blev förvirrad).
Jag har många gånger kritiserat icke-existerande eller korkade underlag till beslut och har ibland varit delaktig i att aktivt och öppet motarbeta både tjänstemannabeslut och politiska beslut i kommunen där jag verkar. Kanske inte helt utan att särbehandlas negativt i min lärartjänst men i stort sett har jag gått skadeslös ur detta mitt skamligt illojala beteende.

Men så finns de där kritiskt granskande kollegorna jag haft genom åren. De där som fått dras med usel löneutveckling, kassa scheman och som gärna förflyttats till en annan skola så fort tillfälle visat sig. Det värsta de gjort sig skyldiga till är att tala om att kejsaren är naken, att till exempel skolledningen eller skoltjänstemännen i kommunen, återigen, har misslyckats med beredningen av ett beslut och därför kommer att fördyra och/eller försämra skolverksamheten.

Med tanke på att det i den kommunala skolvärlden vimlar av spritt språngande nakna småkejsare är det inte rimligt att förvänta sig att lärare ska vara tysta. Det är inte heller önskvärt, för med tiden förstör Tystnaden vår skola. Man måste kunna vara kritisk och frågande och samtidigt av sin chef uppskattas som duktig lärare, med allt vad detta innebär i form av bra löneutveckling och visad respekt.

De flesta av de ifrågasättande kollegor jag haft, som i medarbetarsamtal fått höra att de är ”negativa” eller ”utvecklingsfientliga” och som drabbats av olika slags repressalier, har varit fullt medvetna om att detta kan hända men har ändå valt bort Tystnaden. Det tycks även vara detta som var problemet för Per Kornhall – han varnades och fick tillsägelser om att kejsaren visst var fullt påklädd men valde lojaliteten mot eleverna.

Sådant, gott folk, stavas M-O-D.

Till alla kollegor, nuvarande och tidigare, som vågat stå upp och påpeka kejsarens nakenhet och till Per Kornhall:

Det är en ära och ett privilegium att få kalla mig er kollega!

Ett privilegium vi ibland glömmer

”Det är ett privilegium att kunna vara besvärlig utan att drabbas av repressalier”, sade han, den kloke mannen i passagerarsätet bredvid mig.

Samtalet utspelade sig i min bil, på väg hem från läsårets sista styrelsemöte i kommunföreningen. Det hade dragit ut på tiden, som de gärna gör, de där fackliga kvällsmötena vi behöver delta i. Han har varit lärare i drygt 20 år mer än jag och fackligt ombud tio år längre. Han var med och såg 90-talets bakslag och förfall, har varit med under vårt slit i kommunen och i det sammanhanget sett både framgångar, motgångar och inre stridigheter.

Vi kom att tala om ombudsskapet och hur slitsamt det kan vara. Det var då han sade de självklara sanningarna:
”Det är ett privilegium att kunna vara besvärlig utan att drabbas av repressalier”, vilket följdes upp med ”det fackliga arbetet är mycket viktigt. Man påverkar ju faktiskt en hel del”.

Det slog mig, efter att jag lämnat av honom vid hans hus och körde hemåt genom en regnig skånsk landsbygd, att vi kanske inte alltid tar oss tid att uppskatta det positiva i att vara ombud. Visst, det är mycket slit och stress och man får verkligen se undersidan i vårt skolsystem, men allt det där andra, då? Det slog mig också att jag lagt betydligt mer tid på att tänka på (och skriva om) varför jag en gång i tiden engagerade mig, än jag lagt på att fundera över varför jag fortsatt vara ombud.

Till ovanstående två visheter skulle jag vilja foga ytterligare två. För det första är fackliga ombud roliga människor att arbeta tillsammans med. När jag tänker på alla speciella människor jag skulle missat om jag inte varit ombud, inser jag att varken jag eller mitt liv varit detsamma utan dem.
För det andra skulle jag må hemskt dåligt av att bara ta emot förändringar och försämringar, utan möjlighet att påverka. Just möjligheten att påverka gör det så mycket lättare att leva med vissa idiotier som genomförts på skolorna där jag verkar. Även om kampen ibland slutar i nederlag, är kampen i sig terapeutisk och resulterar förhoppningsvis i att det som från början var helidiotiskt istället blev halvidiotiskt.

Att få göra allt detta, tillsammans med alla dessa, väger med råge upp alla själsdödande rehabmöten, samverkansmöten, kvällsmöten och inläsning av kommunala handlingar.

Det är ett privilegium.

Lämplighetstest för journalister?

Den 7 maj kunde man avnjuta ett nyhetsinslag på Sveriges Radio vars rubrik var ”400 lärare anmäls för kränkningar – varje år”. I inslaget ojar sig Skolinspektionen och några till över hur många olämpliga lärare det finns och att det måste finnas en lämplighetsprövning för nya lärare.

Jag tänker inte här och nu ge mig in i diskussionen om det ska finnas en lämplighetsprövning av nya lärare eller ej. Det här inlägget handlar inte om det, utan om dålig journalistik.

Under 2013 gjordes 6777 anmälningar till Skolinspektionen. Av dessa var 539 anmälningar rörande kränkande behandling av elev utförd av personal (vilket inte är samma sak som lärare). 5 anmälningar utreds fortfarande och 91 stycken (17%) utreddes inte alls, förmodligen för att det räckte med en snabb blick på anmälan för att förstå att det var fullkomligt trams. I 102 fall (19%) uttalade Skolinspektionen kritik. Jag har igen aning om vilken bevisföring som behövs för att SI ska uttala kritik men det har å andra sidan inte Sveriges Radio heller.

En alternativ rubrik hade alltså kunnat vara:

”100 elever kränks varje år av skolpersonal”

Det finns även del annat att hämta från Skolinspektionens (offentliga, via Internet lätt tillgängliga) statistik:

Under 2013 inkom 1255 anmälningar rörande fall där en elev påståtts kränka en annan elev. Av dessa ledde 357 fall (28%) till kritik från Skolinspektionen.
Rubrikförslag: ”350 elever kränks varje år av skolkamrater – vad gör samhället?”.

Samma period inkom 2618 anmälningar om saker som rektor och/eller skolhuvudman beslutar kring. Det uttalades kritik i 677 fall (26%).
Rubrikförslag: ”2 rektorer anmäls till Skolinspektionen varje dag”.

Det hade varit intressant med ett uppföljande inslag i SR kring vad som räknas som ”kränkning” eller om hur bevisningen sköts. Jag hade varit mycket intresserad av ett inslag om rektorers och skolhuvudmäns lämplighet, för där finns ju inget lämplighetstest och ingen legitimation, eller hur?

Framför allt skulle jag vilja se (höra) ett seriöst inslag om varför en människa som valt att ägna sitt yrkesliv åt att undervisa unga människor plötsligt kränker en av dessa. I inslaget förklaras detta beteende med att det finns ”olämpliga” lärare. Det kan väl hända men en intressant, grävande och – vågar jag säga det? – journalistisk fråga, hade varit ”varför?”

…men istället fick vi 400 lärare anmäls för kränkningar – varje år”.

Om Ordning och Kaos

Har i helgen läst Sveriges Radios e-bok ”Kaosklass”, som sammanfattar lyssnarberättelserna från programserien med samma namn. Boken berörde mig oväntat djupt och jag tycker fler borde både läsa den och lyssna på programserien.

kaos1Jag brydde mig aldrig om att följa serien ”Kaosklass” i P1 eftersom jag är dödligt trött på alla journalister och ”journalister” som försöker göra den svenska skolans förfall spännande eller lever gott på att måla upp enkla och idiotiska lösningar på problemet. Den svenska skolans problem är strukturellt och därmed varken underhållande, spännande eller ett dugg sexigt.

Det visar sig att jag varit orättvis i mitt omdöme om den här programserien. Både inslagen i programmen och berättelserna i e-boken berörde mig djupt. Efter att ha tagit mig igenom kapitel 1, ”Föräldrarna”, ville jag bara krama de stackars föräldrarna och deras barn. Till alla andra synder SKL och deras medlemmar gjort sig skyldiga till måste nu alltså läggas detta: de har fått Fredrik Andersson, förhärdad adjunkt och fackligt ombud med pansarplåt kring sin iskalla själ, att vilja krama.

Föräldrar, dessutom!
Fy fan…

Jag läste en hel del syrliga kommentarer i sociala medier när Jan Björklund tillsatte sin ordning & reda-utredning i vintras. Gemensamt för alla de som var kritiska, var att ingen av dem verkade ha läst instruktionerna till utredningen. Den handlar inte alls om att jag som lärare ska få använda rottingen igen, utan om eleverna. Den handlar om att kartlägga och föreslå lösningar på hur elevernas situation kan bli bättre i skolan. Det är just detta som Kaosklass handlat om, eleverna som kommer i kläm när vissa inte får det stöd de behöver eller när lärare och skolledare tappar kontrollen över sitt klassrum eller sin skola. Både de svaga eleverna, med eller utan diagnosticerade inlärningsproblem, och de duktiga drabbas negativt och följderna hänger ofta med långt fram i livet.

kaos2De ”solskenshistorier” som varvas in bland eländesberättelserna i e-boken tycker jag bara gör bilden av den svenska skolan än värre. De är inte ”solskenshistorier” utan i själva verket berättelser om hur regelverken har följts. Har detta verkligen blivit så ovanligt att vi anser det vara ”solsken”?

Sluta nu läsa den här texten och ge dig iväg till P1:s hemsida och ladda hem boken!

 

Vad är väl ett förstatligande? (7 – Slutkläm)

Vad skulle då ett förstatligande kunna innebära? Frågan är komplex och debatten fastnar lätt i absoluter, snarare än i den betydligt mer grådaskiga verkligheten.

För det första finns det en sak alla måste förstå: ingen kan veta vad ett förstatligande av de kommunala skolorna skulle innebära. Bland oss som har mer insikt i skolans värld än andra, handlar det mer om att vi ser möjligheter i ett förstatligande som inte finns i ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Detta är vad det egentligen handlar om: att ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap garanterat innebär ett antal återvändsgränder för svensk skola, återvändsgränder vi kan öppna med ett statligt huvudmannaskap.

Ett statligt huvudmannaskap av de idag kommunala skolorna skulle till exempel ge oss möjligheten

  • …att förbättra arbetsvillkoren för lärarna, vilket skulle förbättra skolresultaten. Okunskap, omöjliga ekonomiska ramar och en kommunal skolbyråkrati i behov av sysselsättning skapar idag en barriär som är oerhört svår att ta sig över.
    (”2 – Arbetsvillkor”)
  • …att lösgöra ekonomiska resurser för undervisning, resurser som i vissa fall redan finns. Tunga kommunala skolbyråkratier och ekonomiska felprioriteringar leder dock idag till att den dramatiska uppryckning av lärares löner som behövs inte blir av, samtidigt som eleverna inte får den undervisning och hjälp de behöver.
    (”3 – Ekonomin”, ”4 – Löner”)
  • …att erbjuda elever samma kvalitet på undervisningen, oavsett var de bor. Likvärdigheten i svensk skola har havererat fullständigt och den officiella statistiken visar bara ytan av problemet. Minns ni hur överraskade Skolverket blev när de skulle försöka reda i behörigheterna och utfärda lärarlegitimationerna? Skillnaden mellan statistik och verklighet när det gäller likvärdigheten i svensk skola är ännu större!
    (”5 – Likvärdighet”)
  • …att tydliggöra ansvarsförhållandet. Har staten ansvar för det svenska skolsystemet eller har kommunerna ansvaret? Ordet ”ansvar” betyder ”den vars huvud rullar om något går fel”, så vems huvud rullar när den svenska skolan bryter samman, något om hotar vår framtida ekonomi och välfärd och därmed hela vår svenska kultur och livsstil? Ja, du… Så länge som vi har ett system där staten kan skylla på kommunerna och vice versa, kommer ingens huvud att rulla och ingen är därmed tillräckligt motiverad att göra det som måste göras.
    (”6 – Ansvar”)

Det finns såklart många fler aspekter att lyfta fram än de jag valt ut men jag har i denna min lilla bloggserie valt att ta upp sådant jag inte sett på annat håll. Dessa 7 korta texter tar alltså inte på något sätt upp alla nyanser, utan tar upp just mitt sätt att se på saken, de resonemang som ligger bakom just mitt ställningstagande och som fått mig att skriva under listan på www.skolvalet2014.se.

Ett statligt huvudmannaskap har inget som helst värde i sig, utan det handlar om att det skulle erbjuda möjligheter till förbättringar som inte finns inom det kommunala. Jag inbillar mig inte att detta skulle innebära automatiska förbättringar – ånej. Alldeles säkert skulle det krävas omfattande fackliga strider för att nå de förbättringar som måste uppnås men det skrämmer mig inte. Ge mig och andra fackliga ombud möjligheterna så ska vi nog, efter viss tid och tuff kamp, åstadkomma de förbättringar som behövs. Fortsätt bakbinda oss i det kommunala systemet och vi ska fortsätta kämpa men vi måste då vara realistiska med hur stora förändringar som kan åstadkommas.

Så till det jag vet många väntat på:

Vad är väl ett förstatligande? Säkert är det fruktansvärt krångligt, besvärligt, på kort sikt dyrt, för somliga pinsamt och alldeles, alldeles…

…nödvändigt!

Vad är väl ett förstatligande? (6 – Ansvar)

Nu ska vi köra ett litet test! Vem är ansvarig för vad? Du har tre svarsalternativ på varje fråga. Vem, vad eller vilka är ansvariga för respektive situation?

A. Det närmast totala haveriet av nyutexaminerade lärares introduktionsår?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

B. Svenska elevers sjunkande läsförmåga?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

C. Lärarutbildningarnas sjunkande attraktivitet?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

D. Att pengar som borde användas till skola och undervisning istället används till annat?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

E. Svenska elevers allt sämre färdigheter i matematik?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

F. Svenska lärares höjda arbetsbelastning?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

G. Svenska lärares, i internationella jämförelser, låga löner?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

H. Att elever med föräldrar utan akademisk utbildningsbakgrund lyckas allt sämre i den svenska skolan?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

I. Att många som anställts för att undervisa nu hotas av uppsägning, eftersom de inte får någon lärarlegitimation?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

J. Att mina elever inte vet vad ”Antiken” är för något, när de börjar gymnasiet?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

Har du skrivit upp dina svar? Rulla ner för att se den rätta raden!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lite till….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den rätta raden är:

1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1

Varför är då allting statens ansvar, om det nu är kommunerna som är huvudman för skolan och lärarna som sköter undervisningen?
Enkelt: eftersom staten har makten att ändra på systemfelen men väljer att inte göra det, är allt som går fel i förlängningen statens ansvar. Kommunerna har viss makt och så även lärarna men ingen enskild kommun eller enskild lärare kan reparera systemet. Den som har makten att fixa ett problem, har ansvaret för att problemet inte fixas.

Jag vet att ”staten” (Regeringen och Riksdagen) inte skulle hålla med, utan föredrar att skylla ifrån sig på kommunerna, vilka i sin tur skyller ifrån sig på staten (och ibland lärarkåren), men så här är det – staten har ansvaret för den svenska skolans prestationer.

Skulle det inte vara rätt logiskt om den som har ansvaret faktiskt också var huvudman och därmed kunde sköta (och få stå till svars för) verksamheten?

Alltihop kan kokas ner till ett enda val (ursäkta ordvitsen): de som tänker ta ansvar och de som tänker fortsätta undvika ansvar.