”Fields of information”?

Dessa veckor är det en hel del lärare som rör på sig, som slutar på en skola och tar tjänst någon annanstans. De flesta är visstidsanställda vars anställning går ut men det finns även en del tillsvidareanställda som väljer att röra på sig – udda fåglar i en annars extremt orörlig yrkesgrupp.

Den senaste månaden eller så har jag tagit mig igenom Peter Heathers mastodontbok om folkvandringstiden, ”Empires and Barbarians”. Om vi bortser från hur cool den tidiga medeltiden är, fanns det något i boken som fick mig att fundera på detta med lärare och jobbyten. Enligt Heather beror migration på push- och pull-faktorer men ingenting händer om det inte samtidigt finns kunskap om destinationen. Detta kallas på ren svenska för ”Fields of information”. Till exempel var breven från utvandrade svenskar i Amerika avgörande för den stora utvandringen av svenskar till USA under årtiondena runt år 1900 och berättelser från hemvändande legosoldater avgörande för de anglo-saxiska invasionerna av Britannien under 500-talet.

Lärarna i Sverige är oerhört trögflyttade och ingen ska tro att de skånska lärarna, som har tillgång till 30 kommunala huvudmän och hundratals privata inom 0,5-1,5 timmes pendling, är ett dugg bättre. När väl tillsvidaretjänsten har infunnit sig, sitter den skånske läraren på sin skola i årtionden, ibland hela sitt yrkesliv. Det spelar ingen roll om skolledningen är kass, löneutvecklingen blaha och kompetensutvecklingen begränsad till ett och annat väckelsemöte – läraren flyttar sig icke! Myten om den fantastiska skolstaden Lund hjälper inte heller till, kan jag lova.

Det tycks inte heller spela någon roll att vi börjar se bristsituationer inom vissa ämnen. Lärarna är ändå helt övertygade om att det är lika illa eller ännu sämre på andra håll, det är alldeles för jobbigt att flytta på sig och vad ska det väl bli av mina elever?

…men så har något börja hända.

En rännil av lärare från Lund har sökt sig annorstädes. Vissa har blivit positivt överraskade och verkar ha höjt sin lön med minst 2000 kr och i något fall så mycket som 5000 kr. Via våra nutida motsvarigheter till amerikabrev meddelar dessa nöjda migranter sina gamla kollegor att gräset faktiskt kan vara grönt även utanför Lund.

Dessa utvandrare ersätts vanligtvis med någon som får högre lön än de hade och summan blir då en vinst för alla (utom huvudmännen, men helt ärligt…).
Jag är inte ute efter att Lunds lärare, likt en gotisk hord, ska bege sig till Malmö hela högen men om rännilen kunde utökas till en bäck, skulle detta sätta en oerhörd press på huvudmännen att på olika sätt hålla kvar sina trotjänare. Frågan om orörligheten handlar både om att arbetsgivaren inte värderar oss tillräckligt högt för det vi kan men också om att vi inte värderar oss själva tillräckligt högt.

Finns det något vi, som lärarkollektiv, kan göra för att öka på den här rörligheten. Har någon därute något bra exempel?

 

Ett hotat privilegium

Tystnaden sprider sig i lärarrummen. Som svensk medborgare har du yttrandefrihet och detta gäller även lärare i kommunal sektor. Denna rättighet har dock stadigt kringskurits sedan vi tvingades in i kommunal tjänst. 

Ja, jag vet att Helena von Schantz redan skrivit väldens bästa blogginlägg i den här frågan (”Upp till lärarkamp för Per Kornhall”), en text alla lärare borde läsa, som handlar om det skändliga Upplands-Väsbys kommun gjort mot Per Kornhall. Helena redovisar allt i skandalen och fyller på med ett vidare perspektiv och sina egna erfarenheter.

Jag vet också att P4-Uppland gjort flera förtjänstfulla inslag om den växande Tystnaden i lärarkåren.

Och ändå…

Jag och många andra fackliga ombud gör oss skyldiga till värre lojalitetsbrott mot vår arbetsgivare än Kornhall gjort och vi gör det varje vecka. Skillnaden är att vi skyddas av både Förtroendemannalagen och Arbetsmiljölagen och dessutom av att vi är i en annan position att reagera på agerande än andra anställda (det där skulle vara ett fint sätt att säga ”hämnas”, för den som blev förvirrad).
Jag har många gånger kritiserat icke-existerande eller korkade underlag till beslut och har ibland varit delaktig i att aktivt och öppet motarbeta både tjänstemannabeslut och politiska beslut i kommunen där jag verkar. Kanske inte helt utan att särbehandlas negativt i min lärartjänst men i stort sett har jag gått skadeslös ur detta mitt skamligt illojala beteende.

Men så finns de där kritiskt granskande kollegorna jag haft genom åren. De där som fått dras med usel löneutveckling, kassa scheman och som gärna förflyttats till en annan skola så fort tillfälle visat sig. Det värsta de gjort sig skyldiga till är att tala om att kejsaren är naken, att till exempel skolledningen eller skoltjänstemännen i kommunen, återigen, har misslyckats med beredningen av ett beslut och därför kommer att fördyra och/eller försämra skolverksamheten.

Med tanke på att det i den kommunala skolvärlden vimlar av spritt språngande nakna småkejsare är det inte rimligt att förvänta sig att lärare ska vara tysta. Det är inte heller önskvärt, för med tiden förstör Tystnaden vår skola. Man måste kunna vara kritisk och frågande och samtidigt av sin chef uppskattas som duktig lärare, med allt vad detta innebär i form av bra löneutveckling och visad respekt.

De flesta av de ifrågasättande kollegor jag haft, som i medarbetarsamtal fått höra att de är ”negativa” eller ”utvecklingsfientliga” och som drabbats av olika slags repressalier, har varit fullt medvetna om att detta kan hända men har ändå valt bort Tystnaden. Det tycks även vara detta som var problemet för Per Kornhall – han varnades och fick tillsägelser om att kejsaren visst var fullt påklädd men valde lojaliteten mot eleverna.

Sådant, gott folk, stavas M-O-D.

Till alla kollegor, nuvarande och tidigare, som vågat stå upp och påpeka kejsarens nakenhet och till Per Kornhall:

Det är en ära och ett privilegium att få kalla mig er kollega!

Ett privilegium vi ibland glömmer

”Det är ett privilegium att kunna vara besvärlig utan att drabbas av repressalier”, sade han, den kloke mannen i passagerarsätet bredvid mig.

Samtalet utspelade sig i min bil, på väg hem från läsårets sista styrelsemöte i kommunföreningen. Det hade dragit ut på tiden, som de gärna gör, de där fackliga kvällsmötena vi behöver delta i. Han har varit lärare i drygt 20 år mer än jag och fackligt ombud tio år längre. Han var med och såg 90-talets bakslag och förfall, har varit med under vårt slit i kommunen och i det sammanhanget sett både framgångar, motgångar och inre stridigheter.

Vi kom att tala om ombudsskapet och hur slitsamt det kan vara. Det var då han sade de självklara sanningarna:
”Det är ett privilegium att kunna vara besvärlig utan att drabbas av repressalier”, vilket följdes upp med ”det fackliga arbetet är mycket viktigt. Man påverkar ju faktiskt en hel del”.

Det slog mig, efter att jag lämnat av honom vid hans hus och körde hemåt genom en regnig skånsk landsbygd, att vi kanske inte alltid tar oss tid att uppskatta det positiva i att vara ombud. Visst, det är mycket slit och stress och man får verkligen se undersidan i vårt skolsystem, men allt det där andra, då? Det slog mig också att jag lagt betydligt mer tid på att tänka på (och skriva om) varför jag en gång i tiden engagerade mig, än jag lagt på att fundera över varför jag fortsatt vara ombud.

Till ovanstående två visheter skulle jag vilja foga ytterligare två. För det första är fackliga ombud roliga människor att arbeta tillsammans med. När jag tänker på alla speciella människor jag skulle missat om jag inte varit ombud, inser jag att varken jag eller mitt liv varit detsamma utan dem.
För det andra skulle jag må hemskt dåligt av att bara ta emot förändringar och försämringar, utan möjlighet att påverka. Just möjligheten att påverka gör det så mycket lättare att leva med vissa idiotier som genomförts på skolorna där jag verkar. Även om kampen ibland slutar i nederlag, är kampen i sig terapeutisk och resulterar förhoppningsvis i att det som från början var helidiotiskt istället blev halvidiotiskt.

Att få göra allt detta, tillsammans med alla dessa, väger med råge upp alla själsdödande rehabmöten, samverkansmöten, kvällsmöten och inläsning av kommunala handlingar.

Det är ett privilegium.

Lämplighetstest för journalister?

Den 7 maj kunde man avnjuta ett nyhetsinslag på Sveriges Radio vars rubrik var ”400 lärare anmäls för kränkningar – varje år”. I inslaget ojar sig Skolinspektionen och några till över hur många olämpliga lärare det finns och att det måste finnas en lämplighetsprövning för nya lärare.

Jag tänker inte här och nu ge mig in i diskussionen om det ska finnas en lämplighetsprövning av nya lärare eller ej. Det här inlägget handlar inte om det, utan om dålig journalistik.

Under 2013 gjordes 6777 anmälningar till Skolinspektionen. Av dessa var 539 anmälningar rörande kränkande behandling av elev utförd av personal (vilket inte är samma sak som lärare). 5 anmälningar utreds fortfarande och 91 stycken (17%) utreddes inte alls, förmodligen för att det räckte med en snabb blick på anmälan för att förstå att det var fullkomligt trams. I 102 fall (19%) uttalade Skolinspektionen kritik. Jag har igen aning om vilken bevisföring som behövs för att SI ska uttala kritik men det har å andra sidan inte Sveriges Radio heller.

En alternativ rubrik hade alltså kunnat vara:

”100 elever kränks varje år av skolpersonal”

Det finns även del annat att hämta från Skolinspektionens (offentliga, via Internet lätt tillgängliga) statistik:

Under 2013 inkom 1255 anmälningar rörande fall där en elev påståtts kränka en annan elev. Av dessa ledde 357 fall (28%) till kritik från Skolinspektionen.
Rubrikförslag: ”350 elever kränks varje år av skolkamrater – vad gör samhället?”.

Samma period inkom 2618 anmälningar om saker som rektor och/eller skolhuvudman beslutar kring. Det uttalades kritik i 677 fall (26%).
Rubrikförslag: ”2 rektorer anmäls till Skolinspektionen varje dag”.

Det hade varit intressant med ett uppföljande inslag i SR kring vad som räknas som ”kränkning” eller om hur bevisningen sköts. Jag hade varit mycket intresserad av ett inslag om rektorers och skolhuvudmäns lämplighet, för där finns ju inget lämplighetstest och ingen legitimation, eller hur?

Framför allt skulle jag vilja se (höra) ett seriöst inslag om varför en människa som valt att ägna sitt yrkesliv åt att undervisa unga människor plötsligt kränker en av dessa. I inslaget förklaras detta beteende med att det finns ”olämpliga” lärare. Det kan väl hända men en intressant, grävande och – vågar jag säga det? – journalistisk fråga, hade varit ”varför?”

…men istället fick vi 400 lärare anmäls för kränkningar – varje år”.

Om Ordning och Kaos

Har i helgen läst Sveriges Radios e-bok ”Kaosklass”, som sammanfattar lyssnarberättelserna från programserien med samma namn. Boken berörde mig oväntat djupt och jag tycker fler borde både läsa den och lyssna på programserien.

kaos1Jag brydde mig aldrig om att följa serien ”Kaosklass” i P1 eftersom jag är dödligt trött på alla journalister och ”journalister” som försöker göra den svenska skolans förfall spännande eller lever gott på att måla upp enkla och idiotiska lösningar på problemet. Den svenska skolans problem är strukturellt och därmed varken underhållande, spännande eller ett dugg sexigt.

Det visar sig att jag varit orättvis i mitt omdöme om den här programserien. Både inslagen i programmen och berättelserna i e-boken berörde mig djupt. Efter att ha tagit mig igenom kapitel 1, ”Föräldrarna”, ville jag bara krama de stackars föräldrarna och deras barn. Till alla andra synder SKL och deras medlemmar gjort sig skyldiga till måste nu alltså läggas detta: de har fått Fredrik Andersson, förhärdad adjunkt och fackligt ombud med pansarplåt kring sin iskalla själ, att vilja krama.

Föräldrar, dessutom!
Fy fan…

Jag läste en hel del syrliga kommentarer i sociala medier när Jan Björklund tillsatte sin ordning & reda-utredning i vintras. Gemensamt för alla de som var kritiska, var att ingen av dem verkade ha läst instruktionerna till utredningen. Den handlar inte alls om att jag som lärare ska få använda rottingen igen, utan om eleverna. Den handlar om att kartlägga och föreslå lösningar på hur elevernas situation kan bli bättre i skolan. Det är just detta som Kaosklass handlat om, eleverna som kommer i kläm när vissa inte får det stöd de behöver eller när lärare och skolledare tappar kontrollen över sitt klassrum eller sin skola. Både de svaga eleverna, med eller utan diagnosticerade inlärningsproblem, och de duktiga drabbas negativt och följderna hänger ofta med långt fram i livet.

kaos2De ”solskenshistorier” som varvas in bland eländesberättelserna i e-boken tycker jag bara gör bilden av den svenska skolan än värre. De är inte ”solskenshistorier” utan i själva verket berättelser om hur regelverken har följts. Har detta verkligen blivit så ovanligt att vi anser det vara ”solsken”?

Sluta nu läsa den här texten och ge dig iväg till P1:s hemsida och ladda hem boken!

 

Vad är väl ett förstatligande? (7 – Slutkläm)

Vad skulle då ett förstatligande kunna innebära? Frågan är komplex och debatten fastnar lätt i absoluter, snarare än i den betydligt mer grådaskiga verkligheten.

För det första finns det en sak alla måste förstå: ingen kan veta vad ett förstatligande av de kommunala skolorna skulle innebära. Bland oss som har mer insikt i skolans värld än andra, handlar det mer om att vi ser möjligheter i ett förstatligande som inte finns i ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Detta är vad det egentligen handlar om: att ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap garanterat innebär ett antal återvändsgränder för svensk skola, återvändsgränder vi kan öppna med ett statligt huvudmannaskap.

Ett statligt huvudmannaskap av de idag kommunala skolorna skulle till exempel ge oss möjligheten

  • …att förbättra arbetsvillkoren för lärarna, vilket skulle förbättra skolresultaten. Okunskap, omöjliga ekonomiska ramar och en kommunal skolbyråkrati i behov av sysselsättning skapar idag en barriär som är oerhört svår att ta sig över.
    (”2 – Arbetsvillkor”)
  • …att lösgöra ekonomiska resurser för undervisning, resurser som i vissa fall redan finns. Tunga kommunala skolbyråkratier och ekonomiska felprioriteringar leder dock idag till att den dramatiska uppryckning av lärares löner som behövs inte blir av, samtidigt som eleverna inte får den undervisning och hjälp de behöver.
    (”3 – Ekonomin”, ”4 – Löner”)
  • …att erbjuda elever samma kvalitet på undervisningen, oavsett var de bor. Likvärdigheten i svensk skola har havererat fullständigt och den officiella statistiken visar bara ytan av problemet. Minns ni hur överraskade Skolverket blev när de skulle försöka reda i behörigheterna och utfärda lärarlegitimationerna? Skillnaden mellan statistik och verklighet när det gäller likvärdigheten i svensk skola är ännu större!
    (”5 – Likvärdighet”)
  • …att tydliggöra ansvarsförhållandet. Har staten ansvar för det svenska skolsystemet eller har kommunerna ansvaret? Ordet ”ansvar” betyder ”den vars huvud rullar om något går fel”, så vems huvud rullar när den svenska skolan bryter samman, något om hotar vår framtida ekonomi och välfärd och därmed hela vår svenska kultur och livsstil? Ja, du… Så länge som vi har ett system där staten kan skylla på kommunerna och vice versa, kommer ingens huvud att rulla och ingen är därmed tillräckligt motiverad att göra det som måste göras.
    (”6 – Ansvar”)

Det finns såklart många fler aspekter att lyfta fram än de jag valt ut men jag har i denna min lilla bloggserie valt att ta upp sådant jag inte sett på annat håll. Dessa 7 korta texter tar alltså inte på något sätt upp alla nyanser, utan tar upp just mitt sätt att se på saken, de resonemang som ligger bakom just mitt ställningstagande och som fått mig att skriva under listan på www.skolvalet2014.se.

Ett statligt huvudmannaskap har inget som helst värde i sig, utan det handlar om att det skulle erbjuda möjligheter till förbättringar som inte finns inom det kommunala. Jag inbillar mig inte att detta skulle innebära automatiska förbättringar – ånej. Alldeles säkert skulle det krävas omfattande fackliga strider för att nå de förbättringar som måste uppnås men det skrämmer mig inte. Ge mig och andra fackliga ombud möjligheterna så ska vi nog, efter viss tid och tuff kamp, åstadkomma de förbättringar som behövs. Fortsätt bakbinda oss i det kommunala systemet och vi ska fortsätta kämpa men vi måste då vara realistiska med hur stora förändringar som kan åstadkommas.

Så till det jag vet många väntat på:

Vad är väl ett förstatligande? Säkert är det fruktansvärt krångligt, besvärligt, på kort sikt dyrt, för somliga pinsamt och alldeles, alldeles…

…nödvändigt!

Vad är väl ett förstatligande? (6 – Ansvar)

Nu ska vi köra ett litet test! Vem är ansvarig för vad? Du har tre svarsalternativ på varje fråga. Vem, vad eller vilka är ansvariga för respektive situation?

A. Det närmast totala haveriet av nyutexaminerade lärares introduktionsår?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

B. Svenska elevers sjunkande läsförmåga?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

C. Lärarutbildningarnas sjunkande attraktivitet?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

D. Att pengar som borde användas till skola och undervisning istället används till annat?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

E. Svenska elevers allt sämre färdigheter i matematik?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

F. Svenska lärares höjda arbetsbelastning?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

G. Svenska lärares, i internationella jämförelser, låga löner?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

H. Att elever med föräldrar utan akademisk utbildningsbakgrund lyckas allt sämre i den svenska skolan?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

I. Att många som anställts för att undervisa nu hotas av uppsägning, eftersom de inte får någon lärarlegitimation?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

J. Att mina elever inte vet vad ”Antiken” är för något, när de börjar gymnasiet?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

Har du skrivit upp dina svar? Rulla ner för att se den rätta raden!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lite till….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den rätta raden är:

1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1

Varför är då allting statens ansvar, om det nu är kommunerna som är huvudman för skolan och lärarna som sköter undervisningen?
Enkelt: eftersom staten har makten att ändra på systemfelen men väljer att inte göra det, är allt som går fel i förlängningen statens ansvar. Kommunerna har viss makt och så även lärarna men ingen enskild kommun eller enskild lärare kan reparera systemet. Den som har makten att fixa ett problem, har ansvaret för att problemet inte fixas.

Jag vet att ”staten” (Regeringen och Riksdagen) inte skulle hålla med, utan föredrar att skylla ifrån sig på kommunerna, vilka i sin tur skyller ifrån sig på staten (och ibland lärarkåren), men så här är det – staten har ansvaret för den svenska skolans prestationer.

Skulle det inte vara rätt logiskt om den som har ansvaret faktiskt också var huvudman och därmed kunde sköta (och få stå till svars för) verksamheten?

Alltihop kan kokas ner till ett enda val (ursäkta ordvitsen): de som tänker ta ansvar och de som tänker fortsätta undvika ansvar.

Vad är väl ett förstatligande? (5 – Likvärdighet)

På den skola där jag undervisar får många elever underkänt i matematik. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på att minst 15% presterar så dåligt på den inledande diagnosen att de bedöms behöva stödundervisning på grund av sina dåliga förkunskaper.

Vad har då detta med den svenska skolans likvärdighetsproblem att göra?
Två saker: för det första har alla dessa elever lägst betyget E i matematik från sin grundskola och borde därmed klara mattediagnosen. För det andra befinner sig just Lunds gymnasieskolor i ett unikt läge för att studera just likvärdighetsproblem. Lunds kommunala gymnasieskolor drar nämligen numera strax över hälften av sina gymnasieelever från andra kommuner. På min egen skola är andelen utomsocknes runt 70% och eftersom det är en renodlad yrkesskola, har eleverna över lag sämre betyg och sämre förkunskaper när de börjar här än de som söker till övriga gymnasieskolor i kommunen.

Låt oss begrunda följande lilla diagram, som visar hur betygsättningen i matematik vid kommunala högstadier i de sju kommuner som skickar flest elever till min skola skiljer sig från resultaten på det nationella provet:

NP ma

Erfarenheterna visar tydligt att kommun nummer 1 inte lyckas höja så många som var tredje elev jämfört med det nationella provet genom att sätta in omfattande stödåtgärder. Inte alls, faktiskt, för lösningen på problemet med att ungarna inte lärt sig matte är betydligt enklare – godkänn dem ändå! I kommun nummer 1 får 10-20% av eleverna i årskurs 9 underkänt på de olika delproven i matematikprovet (olika andel på olika delprov). Detta kan jämföras med att endast 4,7% faktiskt får F i matematik.

Lägg märke till att den här statistiken från Skolverket är på kommunnivå – skillnaderna kan alltså inte förklaras med att enskilda lärare sätter ”snälla” betyg. De flesta av dessa sju kommuner har dessutom fler än en högstadieskola. Problemet finns med andra ord på organisationsnivå eller, för att vara riktigt tydlig, på huvudmannanivå. Om vi tittat på utvecklingen över tid hade vi dessutom sett att de kommuner som tycks godkänna flest elever trots otillräckliga kunskaper, gör så i allt större utsträckning.

De mänskliga tragedier som döljer sig bakom dessa siffror är orsaken till att jag väljer att ta upp likvärdighetsproblematiken ur det här perspektivet. Vi talar om hundratals elever varje år som i Lund påbörjar ett gymnasieprogram de saknar förutsättningar att lyckas med. Problemet finns inte heller enbart på min skola och absolut inte enbart inom matematikämnet – det blir bara extra tydligt på min skola, eftersom det här handlar om att elever som godkänts av sin grundskola får F i betyg och det finns ett nationellt prov från årskurs 9 att jämföra med.

Skulle en statlig huvudman istället för en kommunal sådan kunna jämna ut skillnaderna och se till att ett mattebetyg är lika mycket värt oavsett vilken kommun du bor i? Jag kan inte svara på det men helt klart hade staten då haft möjligheten att vända utvecklingen och driva fram någon slags förbättring. De skillnader vi ser idag är inte rimliga och de effekter de får för eleverna är minst sagt bedrövliga att se.

Vad är väl ett förstatligande? (4 – Löner)

Skulle ett förändrat huvudmannaskap ge möjligheter för bättre löneutveckling för Sveriges lärare? Vilka möjligheter skulle i så fall erbjudas som inte finns idag? Svaret är kort och enkelt: större kassa.

Det finns cirka 140 000 legitimerade lärare i kommunal tjänst i Sverige. Att höja dessa lärares löner med 10 000 per person och månad skulle, inklusive arbetsgivaravgifter, hamna på en ungefärlig kostnad om 23,5 miljarder kronor per år. Detta skulle ”staten”, dvs. regeringen, kunna göra med ett penndrag. 5000 mer i månaden per legitimerad lärare skulle bara gå på drygt 12 miljarder kronor, vilket råkar vara samma kostnad som det femte jobbskatteavdraget beräknades till. Om vi skulle nöja oss med 2 500 kronor istället, motsvarar det ungefär vad den sänkta krogmomsen (2012) kostade staten. Staten kan, med andra ord, välja vad den vill prioritera och ett rejält lönelyft för hela lärarkåren är inte en större prioritering än det mesta annat våra regeringar regelmässigt gör i statsbudgeten.

Saknas det pengar i statskassan? Lätt att fixa!  Höj någon skatt, bara, så har staten snabbt 12 eller 24 miljarder i handen. flera av skuggbudgetarna som presenterades samtidigt som regeringens statsbudget för 2014, innehåller skattehöjningar i den storleksordningen. Det är fullt möjligt för staten att bestämma att Sverige behöver en väl fungerande skola bättre än låg restaurangmoms.

Med kommunen som huvudman kommer vi aldrig att kunna åstadkomma den uppryckning av lönerna som behövs. Som exempel finns det i Lunds kommun strax under 1800 anställda med lärartjänst. Ett lönelyft med 10 000 kr/månad hade kostat min kommun c a 300 miljoner kronor om året, vilket motsvarar 5,8% av de totala utgifterna (motsvarande höjning innebär 2,2% för statens budget). Visst kan vi säga att kommunen behöver prioritera om men för att prioritera om i det här fallet, hade kommunen behövt lägga ner hela Kultur- och Fritidsförvaltningen (kostar 317 miljoner 2014). Detta går ju naturligtvis att göra men hade inneburit nedläggning av alla konsthallar, muséer, bibliotek och teatrar samt den kommunala musikskolan, kulturmejeriet och alla former av festivaler och ungdomsverksamhet.

Vilken politiker kommer att fatta det beslutet?

Och vem av oss vill bo i den kommunen?

Resten av kommunens pengar är till största delen redan uppbundna av statliga regelverk (vård- och omsorg samt socialtjänst) eller spenderas redan till stor del på skolan (ca 1/3 av budgeten går till skola och barnomsorg). Kommunens möjligheter att omprioritera sina kostnader räcker inte och möjligheterna att öka det finansiella utrymmet med skattehöjningar är lika begränsat. Håll då även i minnet att Lunds kommun är en relativt rik kommun – jag vet att det inte är här vi hittar de riktigt stora svårigheterna.

Staten kan alltså betydligt enklare än en typisk kommun välja att prioritera kostnader till skolan, där lärarlönerna, och dess koppling till kompetent rekrytering, är den viktigaste ekonomiska frågan. Staten skulle dessutom kunna ta ett samlat grepp kring denna satsning, istället för 290 olika grepp. Här tänker jag på hur pengarna skulle fördelas mellan höjda ingångslöner, höjda slutlöner och karriärsteg.

Större kassa – större möjligheter!

Vad är väl ett förstatligande? (3 – Ekonomin)

Jag tror benhårt på att det finns fullt tillräckligt med pengar i det svenska skolsystemet för att detta ska kunna leverera en första klassens utbildning till de flesta av våra elever. Problemet är att pengarna antingen förskingras av huvudmännen eller används på ett icke-optimalt vis.

Ingen har väl missat den senaste tidens heta debatt om hur statsbidrag till skolan försvinner i kommunerna? Förutom denna förskingring, som till exempel gäller statens pengar för tillsättande av vikarier vid rättning av nationella prov, ägnar de flesta kommuner sig åt att leda bort pengar från skolorna genom att tvinga dessa att överbetala för IT-support, skolmat och lokaler.

Men nu ska vi prata om något annat.

I Lund styrs skolan av tre skolnämnder och tre skolkanslier. De tre kanslierna bemannas av totalt 86 personer, vilka sköter den övergripande administrationen av de kommunala skolorna. Detta inkluderar inte IT-support eller löneadministratörer, som sitter centralt på kommunkontoret och lyder direkt under kommunstyrelsen. LR i Lund driver frågan om att lägga ner den minsta av de tre skolnämnderna med tillhörande kansli, vilket vi anser skulle förstärka undervisningen med minst 15 miljoner årligen men i detta har vi inget stöd från något enda parti i kommunfullmäktige och endast från Kommunal av de fackliga organisationerna.

De 86 skoladministratörerna i Lund har i skrivande stund en sammanlagd lönekostnad, inklusive sociala avgifter, på 52 466 299 kr och 20 öre (jodå, jag har tagit ut listan ur lönesystemet). Jag har ingen uppfattning om detta innebär att Lunds kommun är ovanligt byråkratisk eller ej. 52 miljoner motsvarar 1,6% av totalkostnaden för de kommunala skolorna, om det säger någon något.

Av de 86 skoladministratörerna är 15 stycken skolutvecklare, 11 jobbar med personalfrågor och 17 stycken har arbetsuppgifter rörande ekonomi.

Låt oss nu göra några rimliga antaganden…

I Skåne finns 30 kommuner, var och en med ett eller flera skolkanslier, bemannade av människor som i många fall utför samma arbetsuppgifter men i olika kommuner. Eftersom Lunds kommun har ungefär 1/9 av Skånes befolkning och ungefär samma andel av länets elever, bör den totala kostnaden för skoladministration hamna runt 470 miljoner årligen. Lite grovt räknat, det erkänns, men någonstans i det grannskapet borde vi hamna.

Föreställ dig nu att vi istället för mellan 30-90 olika skolkanslier i länet hade haft 1. Hur många administratörer skulle då kunna rationaliseras bort? Personligen anser jag att alla med titlar som innehåller ordet ”utveckling” borde bort men låt oss i det här fallet utgå från en minskad administrationskostnad på 20%, det vill säga 95 miljoner per år.

95 miljoner per år motsvarar strax under 200 lärartjänster eller ungefär 160 specialpedagoger på heltid, alternativt 300 elevassistenter. Denna extra bemanning hade kunnat sättas in, permanent eller tillfälligt, där de skulle göra mest nytta, utan att några kommungränser (eller kommunpolitiker) kom i vägen.

Förutom att administrationen blivit billigare, hade inte 30-90 politiska nämnder behövt underhållas, vilka även de kostar pengar. Håll även i minnet att detta är pengar som redan finns i skolsystemet och är alltså egentligen inte fråga om någon extra satsning av staten, utan bara en fråga om att använda pengar som redan finns på ett bättre sätt.

Någon mer än jag som hellre vill ha 160 specialpedagoger i Skåne än 50 skolchefer?