Lämplighetstest för journalister?

Den 7 maj kunde man avnjuta ett nyhetsinslag på Sveriges Radio vars rubrik var ”400 lärare anmäls för kränkningar – varje år”. I inslaget ojar sig Skolinspektionen och några till över hur många olämpliga lärare det finns och att det måste finnas en lämplighetsprövning för nya lärare.

Jag tänker inte här och nu ge mig in i diskussionen om det ska finnas en lämplighetsprövning av nya lärare eller ej. Det här inlägget handlar inte om det, utan om dålig journalistik.

Under 2013 gjordes 6777 anmälningar till Skolinspektionen. Av dessa var 539 anmälningar rörande kränkande behandling av elev utförd av personal (vilket inte är samma sak som lärare). 5 anmälningar utreds fortfarande och 91 stycken (17%) utreddes inte alls, förmodligen för att det räckte med en snabb blick på anmälan för att förstå att det var fullkomligt trams. I 102 fall (19%) uttalade Skolinspektionen kritik. Jag har igen aning om vilken bevisföring som behövs för att SI ska uttala kritik men det har å andra sidan inte Sveriges Radio heller.

En alternativ rubrik hade alltså kunnat vara:

”100 elever kränks varje år av skolpersonal”

Det finns även del annat att hämta från Skolinspektionens (offentliga, via Internet lätt tillgängliga) statistik:

Under 2013 inkom 1255 anmälningar rörande fall där en elev påståtts kränka en annan elev. Av dessa ledde 357 fall (28%) till kritik från Skolinspektionen.
Rubrikförslag: ”350 elever kränks varje år av skolkamrater – vad gör samhället?”.

Samma period inkom 2618 anmälningar om saker som rektor och/eller skolhuvudman beslutar kring. Det uttalades kritik i 677 fall (26%).
Rubrikförslag: ”2 rektorer anmäls till Skolinspektionen varje dag”.

Det hade varit intressant med ett uppföljande inslag i SR kring vad som räknas som ”kränkning” eller om hur bevisningen sköts. Jag hade varit mycket intresserad av ett inslag om rektorers och skolhuvudmäns lämplighet, för där finns ju inget lämplighetstest och ingen legitimation, eller hur?

Framför allt skulle jag vilja se (höra) ett seriöst inslag om varför en människa som valt att ägna sitt yrkesliv åt att undervisa unga människor plötsligt kränker en av dessa. I inslaget förklaras detta beteende med att det finns ”olämpliga” lärare. Det kan väl hända men en intressant, grävande och – vågar jag säga det? – journalistisk fråga, hade varit ”varför?”

…men istället fick vi 400 lärare anmäls för kränkningar – varje år”.

Om Ordning och Kaos

Har i helgen läst Sveriges Radios e-bok ”Kaosklass”, som sammanfattar lyssnarberättelserna från programserien med samma namn. Boken berörde mig oväntat djupt och jag tycker fler borde både läsa den och lyssna på programserien.

kaos1Jag brydde mig aldrig om att följa serien ”Kaosklass” i P1 eftersom jag är dödligt trött på alla journalister och ”journalister” som försöker göra den svenska skolans förfall spännande eller lever gott på att måla upp enkla och idiotiska lösningar på problemet. Den svenska skolans problem är strukturellt och därmed varken underhållande, spännande eller ett dugg sexigt.

Det visar sig att jag varit orättvis i mitt omdöme om den här programserien. Både inslagen i programmen och berättelserna i e-boken berörde mig djupt. Efter att ha tagit mig igenom kapitel 1, ”Föräldrarna”, ville jag bara krama de stackars föräldrarna och deras barn. Till alla andra synder SKL och deras medlemmar gjort sig skyldiga till måste nu alltså läggas detta: de har fått Fredrik Andersson, förhärdad adjunkt och fackligt ombud med pansarplåt kring sin iskalla själ, att vilja krama.

Föräldrar, dessutom!
Fy fan…

Jag läste en hel del syrliga kommentarer i sociala medier när Jan Björklund tillsatte sin ordning & reda-utredning i vintras. Gemensamt för alla de som var kritiska, var att ingen av dem verkade ha läst instruktionerna till utredningen. Den handlar inte alls om att jag som lärare ska få använda rottingen igen, utan om eleverna. Den handlar om att kartlägga och föreslå lösningar på hur elevernas situation kan bli bättre i skolan. Det är just detta som Kaosklass handlat om, eleverna som kommer i kläm när vissa inte får det stöd de behöver eller när lärare och skolledare tappar kontrollen över sitt klassrum eller sin skola. Både de svaga eleverna, med eller utan diagnosticerade inlärningsproblem, och de duktiga drabbas negativt och följderna hänger ofta med långt fram i livet.

kaos2De ”solskenshistorier” som varvas in bland eländesberättelserna i e-boken tycker jag bara gör bilden av den svenska skolan än värre. De är inte ”solskenshistorier” utan i själva verket berättelser om hur regelverken har följts. Har detta verkligen blivit så ovanligt att vi anser det vara ”solsken”?

Sluta nu läsa den här texten och ge dig iväg till P1:s hemsida och ladda hem boken!

 

Vad är väl ett förstatligande? (7 – Slutkläm)

Vad skulle då ett förstatligande kunna innebära? Frågan är komplex och debatten fastnar lätt i absoluter, snarare än i den betydligt mer grådaskiga verkligheten.

För det första finns det en sak alla måste förstå: ingen kan veta vad ett förstatligande av de kommunala skolorna skulle innebära. Bland oss som har mer insikt i skolans värld än andra, handlar det mer om att vi ser möjligheter i ett förstatligande som inte finns i ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Detta är vad det egentligen handlar om: att ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap garanterat innebär ett antal återvändsgränder för svensk skola, återvändsgränder vi kan öppna med ett statligt huvudmannaskap.

Ett statligt huvudmannaskap av de idag kommunala skolorna skulle till exempel ge oss möjligheten

  • …att förbättra arbetsvillkoren för lärarna, vilket skulle förbättra skolresultaten. Okunskap, omöjliga ekonomiska ramar och en kommunal skolbyråkrati i behov av sysselsättning skapar idag en barriär som är oerhört svår att ta sig över.
    (”2 – Arbetsvillkor”)
  • …att lösgöra ekonomiska resurser för undervisning, resurser som i vissa fall redan finns. Tunga kommunala skolbyråkratier och ekonomiska felprioriteringar leder dock idag till att den dramatiska uppryckning av lärares löner som behövs inte blir av, samtidigt som eleverna inte får den undervisning och hjälp de behöver.
    (”3 – Ekonomin”, ”4 – Löner”)
  • …att erbjuda elever samma kvalitet på undervisningen, oavsett var de bor. Likvärdigheten i svensk skola har havererat fullständigt och den officiella statistiken visar bara ytan av problemet. Minns ni hur överraskade Skolverket blev när de skulle försöka reda i behörigheterna och utfärda lärarlegitimationerna? Skillnaden mellan statistik och verklighet när det gäller likvärdigheten i svensk skola är ännu större!
    (”5 – Likvärdighet”)
  • …att tydliggöra ansvarsförhållandet. Har staten ansvar för det svenska skolsystemet eller har kommunerna ansvaret? Ordet ”ansvar” betyder ”den vars huvud rullar om något går fel”, så vems huvud rullar när den svenska skolan bryter samman, något om hotar vår framtida ekonomi och välfärd och därmed hela vår svenska kultur och livsstil? Ja, du… Så länge som vi har ett system där staten kan skylla på kommunerna och vice versa, kommer ingens huvud att rulla och ingen är därmed tillräckligt motiverad att göra det som måste göras.
    (”6 – Ansvar”)

Det finns såklart många fler aspekter att lyfta fram än de jag valt ut men jag har i denna min lilla bloggserie valt att ta upp sådant jag inte sett på annat håll. Dessa 7 korta texter tar alltså inte på något sätt upp alla nyanser, utan tar upp just mitt sätt att se på saken, de resonemang som ligger bakom just mitt ställningstagande och som fått mig att skriva under listan på www.skolvalet2014.se.

Ett statligt huvudmannaskap har inget som helst värde i sig, utan det handlar om att det skulle erbjuda möjligheter till förbättringar som inte finns inom det kommunala. Jag inbillar mig inte att detta skulle innebära automatiska förbättringar – ånej. Alldeles säkert skulle det krävas omfattande fackliga strider för att nå de förbättringar som måste uppnås men det skrämmer mig inte. Ge mig och andra fackliga ombud möjligheterna så ska vi nog, efter viss tid och tuff kamp, åstadkomma de förbättringar som behövs. Fortsätt bakbinda oss i det kommunala systemet och vi ska fortsätta kämpa men vi måste då vara realistiska med hur stora förändringar som kan åstadkommas.

Så till det jag vet många väntat på:

Vad är väl ett förstatligande? Säkert är det fruktansvärt krångligt, besvärligt, på kort sikt dyrt, för somliga pinsamt och alldeles, alldeles…

…nödvändigt!

Vad är väl ett förstatligande? (6 – Ansvar)

Nu ska vi köra ett litet test! Vem är ansvarig för vad? Du har tre svarsalternativ på varje fråga. Vem, vad eller vilka är ansvariga för respektive situation?

A. Det närmast totala haveriet av nyutexaminerade lärares introduktionsår?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

B. Svenska elevers sjunkande läsförmåga?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

C. Lärarutbildningarnas sjunkande attraktivitet?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

D. Att pengar som borde användas till skola och undervisning istället används till annat?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

E. Svenska elevers allt sämre färdigheter i matematik?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

F. Svenska lärares höjda arbetsbelastning?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

G. Svenska lärares, i internationella jämförelser, låga löner?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

H. Att elever med föräldrar utan akademisk utbildningsbakgrund lyckas allt sämre i den svenska skolan?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

I. Att många som anställts för att undervisa nu hotas av uppsägning, eftersom de inte får någon lärarlegitimation?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

J. Att mina elever inte vet vad ”Antiken” är för något, när de börjar gymnasiet?
1 Staten
x Kommunerna
2 Lärarna

Har du skrivit upp dina svar? Rulla ner för att se den rätta raden!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lite till….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den rätta raden är:

1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1

Varför är då allting statens ansvar, om det nu är kommunerna som är huvudman för skolan och lärarna som sköter undervisningen?
Enkelt: eftersom staten har makten att ändra på systemfelen men väljer att inte göra det, är allt som går fel i förlängningen statens ansvar. Kommunerna har viss makt och så även lärarna men ingen enskild kommun eller enskild lärare kan reparera systemet. Den som har makten att fixa ett problem, har ansvaret för att problemet inte fixas.

Jag vet att ”staten” (Regeringen och Riksdagen) inte skulle hålla med, utan föredrar att skylla ifrån sig på kommunerna, vilka i sin tur skyller ifrån sig på staten (och ibland lärarkåren), men så här är det – staten har ansvaret för den svenska skolans prestationer.

Skulle det inte vara rätt logiskt om den som har ansvaret faktiskt också var huvudman och därmed kunde sköta (och få stå till svars för) verksamheten?

Alltihop kan kokas ner till ett enda val (ursäkta ordvitsen): de som tänker ta ansvar och de som tänker fortsätta undvika ansvar.

Vad är väl ett förstatligande? (5 – Likvärdighet)

På den skola där jag undervisar får många elever underkänt i matematik. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på att minst 15% presterar så dåligt på den inledande diagnosen att de bedöms behöva stödundervisning på grund av sina dåliga förkunskaper.

Vad har då detta med den svenska skolans likvärdighetsproblem att göra?
Två saker: för det första har alla dessa elever lägst betyget E i matematik från sin grundskola och borde därmed klara mattediagnosen. För det andra befinner sig just Lunds gymnasieskolor i ett unikt läge för att studera just likvärdighetsproblem. Lunds kommunala gymnasieskolor drar nämligen numera strax över hälften av sina gymnasieelever från andra kommuner. På min egen skola är andelen utomsocknes runt 70% och eftersom det är en renodlad yrkesskola, har eleverna över lag sämre betyg och sämre förkunskaper när de börjar här än de som söker till övriga gymnasieskolor i kommunen.

Låt oss begrunda följande lilla diagram, som visar hur betygsättningen i matematik vid kommunala högstadier i de sju kommuner som skickar flest elever till min skola skiljer sig från resultaten på det nationella provet:

NP ma

Erfarenheterna visar tydligt att kommun nummer 1 inte lyckas höja så många som var tredje elev jämfört med det nationella provet genom att sätta in omfattande stödåtgärder. Inte alls, faktiskt, för lösningen på problemet med att ungarna inte lärt sig matte är betydligt enklare – godkänn dem ändå! I kommun nummer 1 får 10-20% av eleverna i årskurs 9 underkänt på de olika delproven i matematikprovet (olika andel på olika delprov). Detta kan jämföras med att endast 4,7% faktiskt får F i matematik.

Lägg märke till att den här statistiken från Skolverket är på kommunnivå – skillnaderna kan alltså inte förklaras med att enskilda lärare sätter ”snälla” betyg. De flesta av dessa sju kommuner har dessutom fler än en högstadieskola. Problemet finns med andra ord på organisationsnivå eller, för att vara riktigt tydlig, på huvudmannanivå. Om vi tittat på utvecklingen över tid hade vi dessutom sett att de kommuner som tycks godkänna flest elever trots otillräckliga kunskaper, gör så i allt större utsträckning.

De mänskliga tragedier som döljer sig bakom dessa siffror är orsaken till att jag väljer att ta upp likvärdighetsproblematiken ur det här perspektivet. Vi talar om hundratals elever varje år som i Lund påbörjar ett gymnasieprogram de saknar förutsättningar att lyckas med. Problemet finns inte heller enbart på min skola och absolut inte enbart inom matematikämnet – det blir bara extra tydligt på min skola, eftersom det här handlar om att elever som godkänts av sin grundskola får F i betyg och det finns ett nationellt prov från årskurs 9 att jämföra med.

Skulle en statlig huvudman istället för en kommunal sådan kunna jämna ut skillnaderna och se till att ett mattebetyg är lika mycket värt oavsett vilken kommun du bor i? Jag kan inte svara på det men helt klart hade staten då haft möjligheten att vända utvecklingen och driva fram någon slags förbättring. De skillnader vi ser idag är inte rimliga och de effekter de får för eleverna är minst sagt bedrövliga att se.

Vad är väl ett förstatligande? (4 – Löner)

Skulle ett förändrat huvudmannaskap ge möjligheter för bättre löneutveckling för Sveriges lärare? Vilka möjligheter skulle i så fall erbjudas som inte finns idag? Svaret är kort och enkelt: större kassa.

Det finns cirka 140 000 legitimerade lärare i kommunal tjänst i Sverige. Att höja dessa lärares löner med 10 000 per person och månad skulle, inklusive arbetsgivaravgifter, hamna på en ungefärlig kostnad om 23,5 miljarder kronor per år. Detta skulle ”staten”, dvs. regeringen, kunna göra med ett penndrag. 5000 mer i månaden per legitimerad lärare skulle bara gå på drygt 12 miljarder kronor, vilket råkar vara samma kostnad som det femte jobbskatteavdraget beräknades till. Om vi skulle nöja oss med 2 500 kronor istället, motsvarar det ungefär vad den sänkta krogmomsen (2012) kostade staten. Staten kan, med andra ord, välja vad den vill prioritera och ett rejält lönelyft för hela lärarkåren är inte en större prioritering än det mesta annat våra regeringar regelmässigt gör i statsbudgeten.

Saknas det pengar i statskassan? Lätt att fixa!  Höj någon skatt, bara, så har staten snabbt 12 eller 24 miljarder i handen. flera av skuggbudgetarna som presenterades samtidigt som regeringens statsbudget för 2014, innehåller skattehöjningar i den storleksordningen. Det är fullt möjligt för staten att bestämma att Sverige behöver en väl fungerande skola bättre än låg restaurangmoms.

Med kommunen som huvudman kommer vi aldrig att kunna åstadkomma den uppryckning av lönerna som behövs. Som exempel finns det i Lunds kommun strax under 1800 anställda med lärartjänst. Ett lönelyft med 10 000 kr/månad hade kostat min kommun c a 300 miljoner kronor om året, vilket motsvarar 5,8% av de totala utgifterna (motsvarande höjning innebär 2,2% för statens budget). Visst kan vi säga att kommunen behöver prioritera om men för att prioritera om i det här fallet, hade kommunen behövt lägga ner hela Kultur- och Fritidsförvaltningen (kostar 317 miljoner 2014). Detta går ju naturligtvis att göra men hade inneburit nedläggning av alla konsthallar, muséer, bibliotek och teatrar samt den kommunala musikskolan, kulturmejeriet och alla former av festivaler och ungdomsverksamhet.

Vilken politiker kommer att fatta det beslutet?

Och vem av oss vill bo i den kommunen?

Resten av kommunens pengar är till största delen redan uppbundna av statliga regelverk (vård- och omsorg samt socialtjänst) eller spenderas redan till stor del på skolan (ca 1/3 av budgeten går till skola och barnomsorg). Kommunens möjligheter att omprioritera sina kostnader räcker inte och möjligheterna att öka det finansiella utrymmet med skattehöjningar är lika begränsat. Håll då även i minnet att Lunds kommun är en relativt rik kommun – jag vet att det inte är här vi hittar de riktigt stora svårigheterna.

Staten kan alltså betydligt enklare än en typisk kommun välja att prioritera kostnader till skolan, där lärarlönerna, och dess koppling till kompetent rekrytering, är den viktigaste ekonomiska frågan. Staten skulle dessutom kunna ta ett samlat grepp kring denna satsning, istället för 290 olika grepp. Här tänker jag på hur pengarna skulle fördelas mellan höjda ingångslöner, höjda slutlöner och karriärsteg.

Större kassa – större möjligheter!

Vad är väl ett förstatligande? (3 – Ekonomin)

Jag tror benhårt på att det finns fullt tillräckligt med pengar i det svenska skolsystemet för att detta ska kunna leverera en första klassens utbildning till de flesta av våra elever. Problemet är att pengarna antingen förskingras av huvudmännen eller används på ett icke-optimalt vis.

Ingen har väl missat den senaste tidens heta debatt om hur statsbidrag till skolan försvinner i kommunerna? Förutom denna förskingring, som till exempel gäller statens pengar för tillsättande av vikarier vid rättning av nationella prov, ägnar de flesta kommuner sig åt att leda bort pengar från skolorna genom att tvinga dessa att överbetala för IT-support, skolmat och lokaler.

Men nu ska vi prata om något annat.

I Lund styrs skolan av tre skolnämnder och tre skolkanslier. De tre kanslierna bemannas av totalt 86 personer, vilka sköter den övergripande administrationen av de kommunala skolorna. Detta inkluderar inte IT-support eller löneadministratörer, som sitter centralt på kommunkontoret och lyder direkt under kommunstyrelsen. LR i Lund driver frågan om att lägga ner den minsta av de tre skolnämnderna med tillhörande kansli, vilket vi anser skulle förstärka undervisningen med minst 15 miljoner årligen men i detta har vi inget stöd från något enda parti i kommunfullmäktige och endast från Kommunal av de fackliga organisationerna.

De 86 skoladministratörerna i Lund har i skrivande stund en sammanlagd lönekostnad, inklusive sociala avgifter, på 52 466 299 kr och 20 öre (jodå, jag har tagit ut listan ur lönesystemet). Jag har ingen uppfattning om detta innebär att Lunds kommun är ovanligt byråkratisk eller ej. 52 miljoner motsvarar 1,6% av totalkostnaden för de kommunala skolorna, om det säger någon något.

Av de 86 skoladministratörerna är 15 stycken skolutvecklare, 11 jobbar med personalfrågor och 17 stycken har arbetsuppgifter rörande ekonomi.

Låt oss nu göra några rimliga antaganden…

I Skåne finns 30 kommuner, var och en med ett eller flera skolkanslier, bemannade av människor som i många fall utför samma arbetsuppgifter men i olika kommuner. Eftersom Lunds kommun har ungefär 1/9 av Skånes befolkning och ungefär samma andel av länets elever, bör den totala kostnaden för skoladministration hamna runt 470 miljoner årligen. Lite grovt räknat, det erkänns, men någonstans i det grannskapet borde vi hamna.

Föreställ dig nu att vi istället för mellan 30-90 olika skolkanslier i länet hade haft 1. Hur många administratörer skulle då kunna rationaliseras bort? Personligen anser jag att alla med titlar som innehåller ordet ”utveckling” borde bort men låt oss i det här fallet utgå från en minskad administrationskostnad på 20%, det vill säga 95 miljoner per år.

95 miljoner per år motsvarar strax under 200 lärartjänster eller ungefär 160 specialpedagoger på heltid, alternativt 300 elevassistenter. Denna extra bemanning hade kunnat sättas in, permanent eller tillfälligt, där de skulle göra mest nytta, utan att några kommungränser (eller kommunpolitiker) kom i vägen.

Förutom att administrationen blivit billigare, hade inte 30-90 politiska nämnder behövt underhållas, vilka även de kostar pengar. Håll även i minnet att detta är pengar som redan finns i skolsystemet och är alltså egentligen inte fråga om någon extra satsning av staten, utan bara en fråga om att använda pengar som redan finns på ett bättre sätt.

Någon mer än jag som hellre vill ha 160 specialpedagoger i Skåne än 50 skolchefer?

Vad är väl ett förstatligande? (2 – Arbetsvillkor)

”Arbetsvillkor” kan egentligen betyda lite allt möjligt. Eftersom jag valt att skriva om möjligheterna till löneutveckling genom ett förstatligande i ett eget inlägg, kommer det här att handla om en del andra saker – konkreta saker som berör de flesta lärare.

Jag tror att det även i en statlig skola skulle finnas en del dåliga skolledare och ovetande tjänstemän, så någon direkt eller omedelbar inverkan på undervisningstid eller gruppstorlekar tror jag inte vi skulle se med ett förstatligande av skolan. Dessutom kan ju även staten använda skolan som budgetregulator, liksom kommunerna gör nu. Mer om det senare!

Låt oss börja med några konkreta exempel på möjliga förbättringar med ett statligt huvudmannaskap istället:

Om staten varit huvudman för de idag kommunala skolorna, hade det spelat någon roll att LPP avskaffades för flera år sedan och att även IUP är slopat i de årskurser där man sätter betyg. Rent konkret innebär detta att alla lärare i Sverige som av sin kommun eller rektor ändå beordras skriva LPP och IUP där de inte ska skrivas, lägger ner ett arbete som de inte skulle behöva göra med staten som huvudman.

skolverketsblanketter

Börja räkna på tidsslöseriet, ni som beordras att göra detta fast ni inte behöver!

Hört talas om pedagogiska kartläggningar och åtgärdsprogram? Skolverket, dvs. Staten, har gjort blanketter för allt arbete kring detta, blanketter som de, Staten, den kontrollerande myndigheten, anser räcker. Blanketten för pedagogisk utredning är 1 sida lång och själva åtgärdsprogrammet knappt 2,5 sidor. Just åtgärdsprogrammet har Skolverket nyligen skurit ner från 8 sidor till knappt 2,5, eftersom de ville minska lärarnas administrationsbörda. Det var väl hyggligt?
Detta innebär att alla som i svenskt skolväsende fyller i längre blanketter än så (jag känner till både 14 och 37 sidor, som exempel) gör ett jobb i kommunal regi som ni inte skulle behövt göra med staten som huvudman. Är staten huvudman följs nämligen centralt fattade beslut och nationella intentioner blir verklighet i varje klassrum.

skolverketsblanketter2

Det finns naturligtvis även en blankett för skriftliga omdömen i årskurser där betyg inte sätts. Den är 1 sida lång.

Nej, inte 1 sida per ämne, utan 1 sida totalt.

Alla blanketter är dessutom digitalt ifyllningsbara och går att ladda hem från Skolverkets hemsida.

Någon mer än jag som börjar bli upphetsad?

Med dessa exempel vill jag visa på hur staten de senaste åren gjort ärliga och uppriktiga försök att minska den tid lärare tvingas lägga på administration. Varför får då inte dessa försök genomslag på kommunal nivå? Förklaringen är att alla dessa kommunala skolutvecklare måste försörjas, till exempel genom att designa omfattande blanketter, utbilda på dessa blanketter och helst administrera något dyrt och omfattande digitalt system (som helst ska fungera illa).

Så länge kommunerna är huvudmän, med staten i bakgrunden, spelar det ingen roll vilka försök staten gör att förändra skolan till det bättre. Alla ni som tävlar om möjligheten att få sitta i Sveriges regering till hösten har bra idéer kring skolan, var och en på sitt vis, men det spelar ingen roll!

 

—————————————————————————————————————————–
Skriv under på att du vill ha en nationell kunskapsskolan!
www.skolvalet2014.se

Vad är väl ett förstatligande? (1)

Debatten rasar om förstatligande av den svenska skolan eller inte – ibland med fakta, ibland med känslor. Men rent konkret – vad skulle det kunna innebära och vad skulle de möjliga effekterna rimligen bli?

Jag har ett bra tag nu velat skriva något om det där med förstatligande. Eller rättare sagt – något om på vilka sätt skolsystemet, en skola, en utbildning och ett lärararbete skulle påverkas av ett annorlunda huvudmannaskap jämfört med idag. I den stundtals väldigt heta debatten verkar det ibland som om förstatligandet av skolan kommer att fixa alla problem eller som om själva förstatligandet är ett mål i sig själv.

Jag skulle vilja vända debatten upp-och-ned och istället utgå från de möjligheter till förbättring, av det vi vill förbättra, som vi skulle kunna uppnå med en annorlunda ansvarsfördelning mellan stat och kommun. För det handlar om att skapa möjligheter, inte förutsäga framtiden med absolut exakthet, och det handlar även om vilka möjligheter som inte finns nu, under kommunalt huvudmannaskap.

Det finns också en annan ingrediens i debatten som jag stört mig på. Alltför många debattörer fastnar i diskussionen om kommunaliseringen. Kommunaliseringen av den svenska skolan inträffade när jag gick i gymnasiet, vilket innebär att jag inte har några minnen av hur det var på den statliga tiden och inte har någon slags önskan att ”få det som det var förr”. Fokus borde hållas på nuet och framtiden och inte på vems fel det var att förfallet började och sedan fortsatte.

Det problem jag ställts inför är detta: förstatligandet av skolan är en mycket komplex fråga som inte kan avhandlas i ett enda blogginlägg. Jag tycker själv att ett bra blogginlägg är kort, kärnfullt och avslutat. Långa texter eller bloggserier har aldrig intresserat mig särskilt mycket men i det här fallet ser jag ingen möjlighet att undvika det.

Så det här kommer att bli l å n g r a n d i g t.

Någon gång per vecka hoppas jag på att kunna prestera ett nytt inlägg i denna min lilla serie på temat ”Vad är väl ett förstatligande?”. Innehållet kommer att se ut såhär:

1. Introduktion (det här inlägget)
2. Arbetsvillkor
3. Skolekonomi
4. Löner
5. Likvärdighet
6. Ansvar
7. Någon slags slutkläm

Tänk nu på att detta är mina egna tankar och även om en del kommer att bygga på siffror och statistik är en hel del logiskt resonerande, baserat på mina 15 år som lärare och snart 12 år som fackligt ombud, vilka gett mig en god insikt i skolsystemet i såväl kommunal- som privat sektor.

Hoppas någon orkar läsa allt detta…

 

Godnattsaga för sköna drömmar

Det var en gång en skola någonstans i skolvärlden. Den var precis som vilken annan skola som helst, med alla fördelar och nackdelar som kan finnas på en sådan. Någonting skulle dock komma att hända, något som förändrade skolan för all framtid.

En dag tyckte lärarna som jobbade på Skolan att de inte hann med att göra sitt jobb på ett så bra sätt som de önskade. De hade under ett par år sett att elevernas resultat blev lidande och detta var särskilt tydligt när det gällde de elever som redan var ganska svaga. En vacker dag bestämde sig så lärarna för att säga ”nej”.

De sade, vänligt och välmotiverat, ”nej” till att utföra reglerade arbetsuppgifter utanför reglerad arbetstid.

De arbetsuppgifter lärarna inte tänkte utföra utanför reglerad tid var till exempel rättning och hantering av nationella prov, föräldramöten, utvecklingssamtal, elevvårdssamtal, pedagogiska kartläggningar, skrivande av åtgärdsprogram och skrivande och sammanställande av bedömningar inför utvecklingssamtal. Så fort en lärare upptäckte att en reglerad arbetsuppgift inte hanns med inom den schemalagda reglerade tiden, meddelade man detta till rektor och frågade om man fick lov att utföra arbetsuppgiften på övertid.

Skolledningen, som absolut inte var några onda människor men som av Huvudmannen var tvingade att hålla budget, försökte först ignorera problemet. När detta inte fungerade försökte de med känslomässig utpressning av enskilda lärare. Då inte heller detta fungerade visste de inte vad de skulle ta sig till. De hade fått lära sig på en SKL-kurs att dessa båda saker alltid fungerar men nu tvingades de tänka i nya banor. Rektor kallade hela personalen till möte.

”Allright”, sa Rektor, ”så här är läget: vi har inte pengar att betala all den övertid som behöver betalas ut för att ni ska kunna utföra alla reglerade arbetsuppgifter inom den reglerade tiden men vi respekterar kollektivavtalets bestämmelser och arbetstidslagen och jag vill verklige inte ha någon sjukskriven lärare på mitt samvete. Så hur fixar vi detta?”
Resultatet av rektors tårfyllda tal var att en arbetsgrupp tillsattes för att diskutera problemet.

Efter ett par månader presenterades arbetsgruppens förslag för Kollegiet på Skolan. Gruppen föreslog att allt som inte var tvunget skulle plockas bort, eftersom det ju inte egentligen inte fanns pengar att betala för allt. I och med lärarnas vägran att arbeta gratis, kostade ju varje arbetsuppgift numera pengar! Gruppen gav exempel på saker Kollegiet borde sluta göra, för att lösgöra reglerad tid till nödvändiga arbetsuppgifter:

  • Arbetslagsmöten en gång i månaden istället för varje vecka
  • Kortare möten överlag, genom att information mailas ut innan och genom att alla möten skulle ha en dagordning (som också skulle följas)
  • Samtalsgrupperna för Formativt Utvecklande Lärande (F.U.L.) lades ner. De hade tidigare varit varannan vecka och få lärare ansåg att de egentligen gav något
  • Ämnesövergripande temaprojekt gjordes frivilliga. De tog väldigt lång tid att planera och gav ingen som helst effekt på elevernas resultat. Ledorden blev ”i mån av tid”, istället för ”ett absolut måste för alla som vill ha bra löneutveckling”
  • Alla elevhälsoproblem, inklusive kartläggningar, åtgärdsprogram och föräldrasamtal skulle fortsättningsvis skötas av någon annan än lärarna. Det blev mycket billigare att anställa en extra kurator på halvtid, jämfört med att betala övertid för att lärarna skulle producera, låt oss vara ärliga – rätt mediokra, åtgärdsprogram
  • Läsårsplaneringen ändrades för att frilägga de lärare som skulle rätta nationella prov under just den vecka då proven behövde rättas. Detta gick att lösa genom att förlägga friluftsdagar på ett smartare sätt och dessutom låta eleverna koncentrationsläsa vissa ämnen
  • Man reducerade den mängd information föräldrarna hade rätt att få om sina barns kunskapsutveckling till en betydligt lägre nivå. Detta gjordes genom att man skrotade den gamla mallen, som hittats på av något byråkrat på det kommunala skolkansliet, och införde Skolverkets betydligt kortare mall

Så hade det märkliga hänt, att eftersom Skolan hade alltför begränsade resurser för att göra allt skolledningen och huvudmannen ville göra, fick man nöja sig med att göra det man hade resurser till.

Elevernas resultat förbättrades. Lärarna gick glada till jobbet och betydligt friskare därifrån. Det kanske allra märkligaste var att förändringen knappt kostat några pengar – bara mod och tankekraft.

Till allas stora bestörtning bjöds aldrig de två skolledarna in att hålla några föreläsningar på SKL-konferenser eller liknande men de, och deras lärare, levde lyckliga i alla sina dagar.