USK USK USK USK

Mitt förra blogginlägg orsakade en hätsk reaktion från vissa läger. Det berodde inte på vad det egentligen handlade om, utan snarare att jag begick vad som tydligen är en dödssynd – jag nämnde den av skolflummare mest hatade förkortningen av alla: USK, USK, USK!

Om vi bortser från kommentarerna om min intellektuella förmåga verkar det som om invändningarna mot mitt senaste inlägg (”Sluta prata om gruppstorlekar”) främst var av två slag:

1. Några upprördes för att jag skrev att ingen rektor klarar av att förstå forskning.
Nu var det inte EXAKT det jag skrev men visst, jag har aldrig träffat någon rektor som förstått Hattie korrekt eller har koll på att svensk pedagogisk forskning är ”forskning” och inte forskning. Inget större problem egentligen – rektorer har ju mycket att göra och så gott som allt är viktigare än att lägga sig i undervisningen. Problemet uppstår med de skolledare som använder ”vetenskaplig grund” och ”forskningen säger att…” som ett maktspråk mot lärarna. Eller när skolbyråkrater förvränger forskningsresultat för att spara pengar.
Vad gäller yrket skolledare, har jag en gång lagt ut texten om vad jag tycker om skolledare (”Jag tycker inte illa om skolledare”) och det som står där gäller fortfarande. Det som dock även gäller, är att man inte per automatik har rätt till respekt eller tolkningsföreträde i forskningsfrågor bara för att man har titeln ”rektor”. Kanske är det det somliga har problem med?
Om jag är skyldig till att fördomsfullt dra någon särskild grupp människor över en kam, gäller det snarare kommunala skoltjänstemän (”Bantningstips”) och förändringsparasiter (”Frälsningen är nära!”). Där saknar jag fullständigt nyanser, det erkänner jag.

2. Många upprördes över att jag använde begreppet USK.
”Hö hö, vet han inte att USK:en varit borta i 15 år?” undrade någon och en annan ansåg att allting annat jag skrev gick att förkasta eftersom jag använde förkortningen för UndervisningsSKyldighet som EN variabel som avgör en lärares arbetsbelastning.

Begreppet undervisningsskyldighet är borta från lärarnas kollektivavtal sedan mer än 15 år tillbaka. Det är inte samma sak som att undervisningsskyldigheten är borta i schemaläggning, tjänstefördelning eller arbetsbelastningsdiskussioner. Alla rektorer jag haft att göra med, även de sämsta och mest ideologiskt hjärntvättade, går det att prata USK med. Praktiskt lagda och kloka rektorer har full koll på sina lärares olika USK:er, vilka används t ex vid schemaläggning inför kommande läsår. Hur gör man annars för att beräkna sitt bemanningsbehov eller för att avgöra vad en 75%-ig tjänst ska innehålla?

Undervisning är en av en lärares arbetsuppgifter. Jag vet att det finns de som inte tycker det är den viktigaste, utan istället lutar åt uppgifter som handledning och tillsyn men bland de flesta som jobbar i skolan är det absolut inget konstigt att prata om undervisningen och nivån på den. Den lokala USK:en är i högsta grad levande och måste så vara. De som vill låtsas att den inte finns är så gott som alltid ute efter att spara pengar på elevernas och lärarnas bekostnad.

Vad jag försökte göra var att problematisera ett av de påståenden självutnämnda forskningsexperter sprider och samtidigt koppla detta till den, i mitt tycke, alltför ensidiga diskussionen om lärares arbetsbelastning. Jag ville föra fram att såväl ”gruppstorlek”som USK är farliga förenklingar att använda i diskussioner om helheten.Vad som hände istället var att jag upptäckte hur hatat undervisningsbegreppet är. Låt mig därför avsluta med att säga:

USK, USK, USK!

Sluta prata om gruppstorlekar!

Alla lärare har väl någon gång de senaste åren fått höra att ”forskningen visar att gruppstorlekar inte har någon betydelse för elevresultaten”. Påståendet är fullständigt fel – rätt påstående är att ”det finns vissa saker som är viktigare än storleken på undervisningsgruppen”.

Att varken skolledare eller skolbyråkrater förstår sig på forskning är ju ett väl känt problem men låt oss ändå, för att eventuella läsare från den gruppen ska hänga med, analysera den vetenskapliga bevisningen bakom påståendet ”gruppstorleken har ingen betydelse”.

  1. Det finns ingen sådan forskning gjord i Sverige
  2. Den forskning som finns är medelvärdesforskning, dvs för somliga elever har det stor betydelse, för andra ingen alls och medelvärdet blir att det inte är bland de viktigaste faktorerna för elevernas resultat. Denna forskning är gjord av ett forskarteam under John Hatties ledning och Hattie själv anser inte att påståendet ”gruppstorleken har ingen betydelse” stämmer.
  3. Elever, klasser, skolor och länder är olika. Om du inte begriper det, har du inte i skolans värld att göra. Ta ett jobb inom tillverkningsindustrin och sluta störa oss!

Spelar gruppstorlekar någon roll? Ja, för elever som har svårt att koncentrera sig kan det vara väldigt negativt med stora undervisningsgrupper men för elever som saknar det problemet, kan storföreläsningar ge samma resultat som ”liten grupp”. Fullständigt logiskt för en lärare men detta tycks gå många skolledare och skoldebattörer fullständigt förbi.

De som väljer att tro på att undervisningsgrupperna inte spelar roll gör så av ekonomiska skäl, inget annat. Man vill kunna bedriva skola där varje undervisningsgrupp består av 40 elever istället för 20, eftersom man då behöver hälften så många lärare. Låt oss vara överens om just detta: de som driver tesen ”gruppstorleken spelar ingen roll” gör inte så för att de har ett intresse för vetenskaplig sanning eller höjda skolresultat, utan på grund av ett starkt ekonomiskt intresse.

Det blir ju sedan inte lättare att få skolbyråkrater att släppa snacket om gruppstorlekar när det finns lärare som går i samma fälla och hakar fast sig vid hur många elever de har i klassrummet. Gruppstorleken kan bli bekymmersam i enskilda fall men att blåsa upp den till att bli ett generellt problem är att ta i. Däremot finns det en viss koppling mellan gruppstorlekar och det svenska kunskapstappet. Exempel:
Vid en USK på 500 h/år har en lärare 5 olika undervisningsgrupper. Om varje grupp består av 22 elever, innebär detta 110 olika ”huvuden”. Om varje grupp är på 32 elever innebär det 160 elever. Varje elev genererar arbete i form av rättning, feedback, underlag till utvecklingssamtal och arbete med betygsättning. För att inte tala om att risken för elevvårdsmöten ökar! Multiplicera var och en av de 50 extra eleverna med det antal minuter vi rimligtvis kommer att behöva lägga ner på varje, så har du svaret på varför Sverige fallit i alla internationella skoljämförelser. Du har också svaret på varför få vill bli lärare längre, samtidigt som många lärare flyr yrket.

Omvänt kan vi tänka oss att vi drar ner undervisningsgrupperna från 30 till 20 elever men ger lärarna 7 undervisningsgrupper istället för 5 (USK på 700) – vad är då vunnet? Ingenting är vunnet men risken är att de skolansvariga slår sig för bröstet för att de minskat gruppstorlekarna.

Låt oss sluta prata om undervisningsgruppernas storlek och istället prata om vad det gör med skolans kvalitet när en lärare har för många elever och därför inte hinner ge varje elev den tid som behövs!

Honnörssalva

Den siste februari avslutade en kollega till oss sin lärarkarriär, förmodligen för att aldrig återvända. 12 års tjänstgöring i det svenska skolsystemet avslutades utan ens ett ”tack och adjö”.

Kollegan jag talar om är inte någon som ”inte passade för jobbet” eller någon som var ”för vek” eller ”saknade rätt inställning” eller vad som nu skulle kunna användas för att rationalisera det som hänt. Nej, vår kollega gav 12 år av sitt liv åt det svenska skolsystemet och gjorde det med energi, skicklighet och patos. Tempot var högt, som det är för oss alla, och det gick aldrig riktigt att leva upp till kraven från rektor, elever, föräldrar, skollag…

Till slut gick vår kollega sönder, blev trasig på ett sätt som inte gick att laga. Lösningen blev till sist att lämna yrket.

Ibland när jag pratar med någon av de sjukskrivna lärare jag har hand om, säger jag någonting i stil med ”ingen har någonsin rest en staty över lärare som stupat i tjänsten”. Det stämmer också och mitt syfte med favoritfrasen är att få den sjukskrivne att fokusera på sig själv snarare än på hur det ska gå för de stackars eleverna, kollegorna eller Skolsystemet när man nu blivit sjukskriven.

För precis så är det – det blir ingen staty. När vi blir trasiga och försvinner bort från skolan glöms vi bort. Inte för att kollegorna är onda eller okänsliga utan beroende på att de behöver fokusera på att försöka få skolan att fungera. Efter en lång period av tjänstgöring tar det bara ett år innan vi är den där ”minns ni Fredrik, som jobbade här en gång?”.
Det spelas inga fanfarer för de som tvingas lämna läraryrket, det skjuts inga saluter. Det är som om allt arbete, under alla år, inte var värt något. Det kom en ersättare och livet gick vidare och de som var kvar rationaliserar bort det med ”hon kunde inte sätta gränser eller ”han var för nervös för att passa som lärare”.

Så till kollegan jag tänker på, och till alla andra som hamnat i samma situation:

Hatten av, sablarna höjda, salut och dubbel lösen.

 

Det farligaste som finns

2014 uppmärksammades att det var 100 år sedan Första världskriget bröt ut. 2015 är det 40 år sedan ett av de sjukaste och mest destruktiva samhällsexperimenten i världshistorien påbörjades. På förekommen anledning värt att minnas.

Den 17 april 1975 intogs Kambodjas huvudstad, Phnom Pen, av Röda Khmererna, vilket innebar slutet på flera år av inbördeskrig.Ledaren för Röda Khmererna, Pol Pot, satte genast igång med att införa sin version av det kommunistiska paradiset. I hans vision levde hela landets befolkning på landsbygden, där de brukade jorden tillsammans i kooperativ. För att realisera sin dröm tömde Pol Pot städerna, satte de som inte passade in i dödsläger, införde en hjärntvättande läroplan i skolorna och startade en klappjakt på akademiker. Under åren 1975-79 dog uppåt tre miljoner (av en befolkning på åtta miljoner) kambodjaner som en följd av avrättningar, svält och sjukdomar. För att klassas som akademiker räckte att man bar glasögon, vilket var lika med en dödsdom, ofta efter utdragen tortyr.

Pol Pot må ha varit galen men han hade rätt i en sak  – skolor, lärare och akademiker är det farligaste som finns för en auktoritär styrelse. Inte dessa saker i sig, förstås, utan det de sprider – kunskap, bildning, kritiskt tänkande. Vill man kunna lura folk till att göra tokiga saker måste dessa saker först tryckas ner.

Omvänt är ett samhälle immunt mot militanta och radikala dumheter om det har en skola som är fri från politisk styrning och har gjort bildning och utbildning tillgängliga för alla. Det är egentligen mycket enkelt – ge alla kunskap och träning i kritiskt tänkande och ge alla medborgare i ett land möjligheten att utbilda sig och utveckla sig själva. Mycket enkelt men också svårt.

Bildning och utbildning är inte något ett land behöver bry sig om för att vissa ska kunna gå till jobbet i kostym och få en hög lön. Det är det demokratiska och toleranta samhällets självförsvar mot våldsamma och enkla lösningar. I nuläget tappar det svenska skolsystemet runt 10% av de unga, beroende på vad man menar med ”tappar”.

Om jag använt ordet ”begränsar” istället hade siffran varit flera gånger större.

Vad tror vi blir följden av det?

 

Bantningstips

Det är många som ägnat januari åt att försöka bli av med sina julkilon, alternativt åt att försöka hitta på ursäkter att inte leva upp till hastigt ingångna nyårslöften om att komma i form. Jag tänkte ge herr Fridolin ett helt gratis bantningstips, ett slags kom-i-form för svensk skola.

Vad kostar egentligen den kommunaliserade skolans överbyggnad? Ni vet, alla de där människorna som samordnar, leder och administrerar oss som arbetar i det kommunala skolsystemet? Jag dök ner i Lunds kommuns personalregister, där jag plockade ut alla som jobbade på kommunens tre skolkanslier, som så att säga är skolsystemets administrativa överbyggnad (lägg märke till att jag undvek ord som ”byråkrat”). Till dessa lade jag alla områdeschefer, verksamhetschefer, administrativa chefer, intendenter och några till. Det blev en rejäl hög människor – massor av ”utvecklare”, ”strateger” och ”samordnare” av olika slag. Däremot utelämnade jag rektorer, skolsekreterare och löneadministratörer, eftersom dessa ingår i den operativa verksamheten. Vet ni vad lönekostnaden är för överbyggnaden i Lunds kommun?

60 miljoner kronor per år.

Då har jag inte räknat in vad alla dessa kostar i form av lokaler, kontorsmaterial, friskvård, fortbildning osv.

Låt oss nu göra några antaganden…

För det första ska vi anta att mängden överbyggnad/lärare är samma i Lund som i övriga landet. Lunds kommun har ca 1560 lärare anställda, vilket gör att vi kan göra antagandet att 1/100 av alla lärare som finns i kommunal tjänst i Sverige jobbar i Lund. Den totala kostnaden för den kommunaliserade skolans överbyggnad borde då landa på runt 5,8 miljarder.

Miljarder….

Om vi istället för 290 kommunala skolbyråkratier införde ett 25-tal statliga skolkontor, hur mycket av denna kostnad kan vi då banta? Hälften? Två tredjedelar? Nio tiondelar?

Så här är mitt heta tips: om ladorna är tomma, lägg ner den kommunala skolbyråkratin och använd de sparade pengarna till att investera i skolornas kvalitet istället. Varje år som går innan den kommunala skolan förstatligas, innebär att pengar används till byråkrati som kunde använts för lärarlöner, fortbildning, fler speciallärare… Det är ju inte så att det inte finns behov, eller hur?

Fredrik, glad

Sedan vårterminen började har det varit ett grymt flyt i det fackliga arbetet här i Lund. Alltifrån stora och övergripande saker till detaljer i enskilda medlemsärenden har gått min väg. Jädrar vad bra det känns!

De senaste veckorna har olika arbetsgivarrepresentanter backat, kompromissat, gett med sig, betalat ut, ändrat scheman, sagt upp sig självmant och, vid ett tillfälle, sprungit sin väg skrikande (kändes lite konstigt men jag räknar det som en ”win”).

Som vanligt, vilket ju är det fackliga arbetets förbannelse, går det egentligen inte att prata om segrarna men jag kan avslöja att det exempelvis handlar om AB § 16, detaljer i löneavtalet, rehabärenden, övertids- och schemaläggningsfrågor och en del annat. Det är naturligtvis barnsligt och omoget att se det fackliga arbetet som en tävling och jag är naturligtvis alldeles för mogen för att räkna poäng (Fredrik – Arbetsgivarna, 7 – 0) men det är en extremt skön känsla när man ser positiva resultat av sitt arbete.

Jag har ju tidigare på denna blogg lagt ut texten kring vilket privilegium det är att få lov att vara ombud för lärarna (”Ett privilegium vi ibland glömmer”), att få lov att vara en aktiv agent i skolan istället för ett passivt offer. Jag skulle önska fler att få den känslan och jag menar nog att den är tillgänglig för alla lärare om man bara står på sig och kräver sin rätt.

Naturligtvis är inte framgångarna något som jag åstadkommit själv. Det ligger mycket lagarbete bakom. Oftast har flera kommunombud planerat och genomfört en facklig aktion, ofta samordnad med våra utomordentliga lokalombud eller skyddsombud och ofta med god hjälp av modiga medlemmar. Att vara ett ombud bland sådana ombud och sådana medlemmar är även det något jag lagt ut texten om tidigare (”Lite småskalig glädje”).

Som om inte flytet i Lund räckte, känner jag även ett nationellt flyt just nu.

Det känns bra att spela för det vinnande laget!

Om beslut och obeslut

Det där med att fatta beslut och hur det går till när beslut fattas är intressant och eftersom jag verkar fackligt bland de som fattar beslut om Lunds skolor, bestämde jag mig för att läsa på lite. Det visade sig bli ingen mindre än en nobelpristagare! Kan han lära ett LR-ombud från Lund något?

Daniel Kahneman fick Nobelpriset i ekonomi 2002 för sin forskning om hur vi människor fattar beslut. Den bok av honom som jag läst, ”Thinking, Fast and Slow”, bygger på årtionden av forskning och är mycket intressant både för personer som fattar beslut och för de som befinner sig i närheten av beslutsfattande.

Något jag särskilt fastnade för var hur vi människor har en otrevlig förmåga att svara på en komplex fråga genom att ersätta den med en fråga som är enklare att besvara och sedan använda svaret på den enklare frågan för att besvara den komplexa frågan. Kahneman ger ett exempel ur verkligheten där frågan ”borde vi investera i Ford-aktier?”, ersattes med frågan ”tycker jag om Ford-bilar?”. Istället för att analysera lådvis av ekonomiska data gick frågeställaren alltså på en känsla, vilket var enklare (men fel).

Detta förklarar en del för mig. Till exempel förklarar det hur frågan ”borde Lunds kommun satsa alla lärares fortbildning på att jobba med formativ bedömning enligt Borås-modellen?”, ersattes med frågan ”skulle det vara coolt med en stor fortbildningssatsning?”. Den förenklade frågan användes sedan för att besvara den första frågan, istället för att göra en ordentlig analys av det vetenskapliga underlaget och av hur elevresultaten utvecklats i Borås. Detta var ett enklare, och ur hjärnans perspektiv mer effektivt, sätt att fatta beslut på än att göra det jobb som egentligen krävdes för att göra ett komplext val (som berörde 3 500 personers fortbildning under fyra år).

På onsdag, den 10 december, ska LRs Förbundsråd och Lärarförbundets representantskap fatta beslut om huruvida man vill säga upp kollektivavtalet nu, och avtalsförhandla våren 2015, eller om man vill vänta till våren 2016.
Frågan som ska besvaras är ”Tjänar Sveriges lärare mest på alternativ A eller B?”. Frågan är komplex och innehåller en viss del av spekulation om framtiden men det är den frågan och ingen annan som ska besvaras. Det är alltså inte frågan ”känner jag mig arg över tillståndet i Svensk skola?” eller ”tycker jag om kommunen som huvudman?” eller ”tjänar Sveriges lärare så mycket som de förtjänar?” eller någon annan fantasiprodukt som ska besvaras.

Om ni nu ursäktar, tänker jag lägga datorn ifrån mig en stund. Jag ställde mig nämligen frågan ”har jag tid att ta paus från jobbet en stund?” och eftersom den nödvändiga analysen var för jobbig, och jag dessutom inte hade gillat svaret, ersatte jag den frågan med den betydligt enklare ”vill jag äta lite glass?”…

Fungerade utmärkt!

Bilaga6matematik

Trots att kollektivavtalets Bilaga 6 varit med oss en hel del år nu, är sådana specialavtal sällsynta. Då och då stöter jag på lärare som undrar varför vi inte tecknar fler sådana avtal – ”det ger mig ju 2000 kr mer”. Jag tänkte därför ge mig in i ett litet räkneexempel…

Låt oss utgå från en rätt typisk grundskola, som har 50 lärare anställda. Medellönen kan vi säga är 31 000 kr/månad, vilket innebär att skolans totala lönekostnad per år (inklusive sociala avgifter) landar på strax över 26 miljoner kronor per år. Lärarna på skolan undervisar vars 625 timmar per år, vilket tycks vara någon slags typisk nivå för högstadiet.

Ett lokalt avtal enligt Bilaga 6 innebär att arbetsgivaren måste öka lönerna med 2 000 kr per månad och anställd, i utbyte mot att halva förtroendetiden blir reglerad tid, det vill säga den kan schemaläggas och kontrolleras av rektor. Det finns även andra varianter men detta är den variant SKL varit ute efter med bilagan. Lösningen kallas ofta för ”40+5”, vilket syftar på den veckoarbetstid som egentligen inte existerar – 40 timmar schemalagt + 5 timmar förtroendetid.

Så vad händer nu?

På Skolan ökar nu rektors lönekostnader med ungefär 1,7 miljoner kronor/år, vilket motsvarar 3,2 lärartjänster. Vad tror du händer i det här läget? Tror du rektor kommer att punga ut med 1,7 mille och sedan låta allting fortsätta som vanligt? Nej, inte såvida huvudmannen (politikerna) skjuter till motsvarande summa.
Vad som händer är att motsvarande 3,2 tjänster måste dras in. Eftersom det fortfarande behövs lika mycket undervisning på skolan, kommer de återstående lärarna att behöva undervisa 1,2 timmar extra i veckan. Eftersom det inte finns någon ekonomi i att göra så såvida inte en hel extra undervisningsgrupp kan lastas över på varje lärare, kommer det nog snarare att handla om 2 timmar extra undervisning per lärare – ungefär 70 timmar per år (om ett läsår har 35 veckor) och, som sagt, ytterligare en undervisningsgrupp (som kan vara 20-30 elever och 40-60 föräldrar).

Summa summarum: du har sålt hälften av din fria och garanterade planeringstid i utbyte mot att vissa kollegor nu är arbetslösa och du själv har fått mer arbete att göra.

Om vi skulle jämföra de extra pengar du ”fått” med ersättningen för 70 timmars  övertidsarbete, visar det sig att summan är nästan exakt densamma. 2 timmars extra undervisning i veckan, med en extra undervisningsgrupp, kommer ju dessutom inte att vara 2 timmars totalt arbete, utan betydligt mer, kanske 4 timmar. Eller 10, beroende på…

Du får nog även räkna med att de 5 timmar i veckan du sålt till din rektor kommer att användas till något värdelöst pedagogiskt experiment utan vetenskaplig grund, som till exempel ”samplanering” eller ”ämnesövergripande projektonsensblaha”.

Om någon fortfarande undrar varför LRs företrädare inte kastat sig över möjligheten till lönehöjning som erbjuds av Bilaga 6, kan jag tillägga detta:

VI LITAR INTE PÅ ARBETSGIVAREN

…för även om du litar på din rektor, har din rektor en chef och även om du, mot allt sunt förnuft, skulle lita på den chefen, har även den chefen en chef och så vidare. Någonstans i kedjan av kommunala beslutsfattare kan du räkna med att det sitter en jävel som tänker att ”nu, nu äntligen, kan vi klämma ur lärarna mer arbete och spara pengar”.

Tro inte att dina fackliga ombud är lättlurade bara för att vi är snygga…

 

 

Super suger

Finns ”superlärare” och ”helkassa lärare”? I debatten om den svenska skolans fallande resultat dyker diverse obehagliga fenomen upp, varav detta är ett: superlärarna ska rädda oss! Finns de och vilken lösning erbjuder de egentligen?

Blogginlägget ”Jag har ingen talang” var ett försök att kommentera det, i mitt tycke, överdrivna fokus vi fått på ”bra” och ”dåliga” lärare och de enkla (inte ens värdiga att kallas för) ”analyser”, som görs av våra arbetsinsatser. Jag fick väldigt många lästräffar på bloggen, ungefär fyra gånger som många som jag brukar få, och många entusiastiska kommentarer. Det fanns dock även en del som inte klarade av att släppa ”talang” och ”personlighet” som förklaringar till lärares olika resultat.

Problemen med att förenkla en komplicerad och grånyanserad verklighet är många men jag skulle vilja peka på två:

1. Vad betyder ”bra lärare”? Detta är i princip ingen överens med någon annan om. Faktum är, att en typisk veckodag är jag inte ens överens med mig själv om vad svaret borde vara på den frågan.
Är en bra lärare en vars elever får bra betyg? Är en bra lärare en lärare vars elever INTE får höga betyg? Är en bra lärare någon som alltid ser glad ut, eller aldrig drar på sig kritik från någon, använder IT, flippar klassrum, är expert på sitt ämne, luktar gott och alltid kommer i tid till lektionerna? Listan kan säkert göras väldigt lång. Oavsett vilka faktorer som är dina favoriter håller du nog med mig – vi, som är det svenska skolsystemet, är inte överens om detta.

2. Vad är det som gör vissa bra och andra urkassa? Inte heller här är vi överens. Kan det avgörande vara talang, personlighet, ämneskunskaper, pedagogisk bildning, att man har från början duktiga elever, att man råkar befinna sig på en plats i livet där man har mer tid för jobbet eller vad?

Jag menar att den totala situationen i relation till läraren som individ avgör om en lärare är bra eller dålig, att det handlar om att verka i en total skolsituation som maximerar mina möjligheter att lyckas, snarare än att jag, just jag, skulle ha en inneboende skicklighet som skulle visa sig överallt och hela tiden. Du kan alltså inte plocka upp en ”superlärare” från dennes naturliga habitat och plonka ner honom eller henne i en kass skola för att förbättra resultaten.

De som på sitt famlande sätt försöker leda skolan kan dock inte släppa tron på att det finns en ”quick fix” eller att det måste, bara måste, finnas en enkel förklaring till skillnader i resultat. För några veckor sedan träffades utvecklingsledarna (ämnesföreståndare) i samhällskunskap från Lunds fyra gymnasieskolor för att analysera elevresultat. Arbetsgivaren ville att vi skulle förklara varför olika skolor hade så olika betygsresultat i vårt ämne. En skola låg mycket högt, en låg högt, en låg i mitten och en låg långt under de övriga. När vi plockade fram elevernas intagningspoäng på de fyra skolorna, kunde vi snabbt konstatera att betygsresultaten verkade kunna förklaras till 100% av elevernas olika ingångsvärden. Detta stämde även när man bröt ner det till programnivå.

Så mycket för lärares olika resultat – det såg snarare ut som om vi alla presterade samma resultat. Betyder det att Lund saknar superlärare eller att vi alla är superlärare?

 Fram för fler ”slow fixes”!

Vad vilja LR?

Nej, jag har inte plötsligt utvecklat ett August Palm-komplex. Jag tycker bara att vi det senaste halvåret lagt extremt mycket energi på vad andra tycker i frågor vi anser viktiga. Vilket tillfälle passar bättre att vända blicken inåt än när vårt systerförbund har kongress, en tidpunkt i varje fackförbund när man ställer sig frågan ”vilka är vi och vad vill vi?”

Jag skulle vilja beskriva det som att Lärarnas Riksförbund har två huvudsakliga, långsiktiga mål med sin existens – att förse medlemmarna med medlemsservice och att förbättra det svenska skolsystemet. Medlemsservice är det som vi ombud ägnar 99% av vår tid åt men det gör ju alla fackförbund, så för att förklara vad just vi är, måste vi titta på de långsiktiga målen och de lösningar vi tror på.
För att lyckas med att förbättra det svenska skolsystemet har vi två mål att uppnå:

likvardigskolahogrestatus

Just det – två försiktiga och ödmjuka mål, för ett mycket försiktigt och ödmjukt fackförbund…

10000Vi anser att en högre status för läraryrket är ett måste för att trygga rekryteringen av de bästa intellekten till yrket. Endast ett land där läraryrket är attraktivt och räknas som något fint kommer att kunna konkurrera ekonomiskt med låglöneländer och endast när utbildning och bildning ses som något av högt värde, kommer man att kunna bevara de demokratiska och kulturella värden Sverige står för.

Vi anser att yrkets status blir lidande av att vem som helst får kalla sig lärare, att uttryck som ”pedagog”, ”utbildare” och annan skit är klart negativa och att den från cirka 1970 till cirka år 2000 fallande reallönen för lärare i Sverige har urholkat yrkets attraktivitet. Våra föreslagna lösningar är då att göra tvärtom – höj lönen och gör yrkestiteln exklusiv.
gillarlararleg

Den likvärdiga skolan, då, varför tjatar vi om den? I en olikvärdig skola avgörs din framgång, och dina framtidsmöjligheter, av andra saker än ditt intellekt. I en olikvärdig skola, som vi har idag, slås en stor andel av barnen och ungdomarna ut helt och ännu fler blir begränsade av sin sociala bakgrund. Detta är inte särskilt klokt att göra för ett litet land i Europas utkant. Bara tänk så många Kampradar, Åkerlundare, Ericssonare, Perssonar, Tranströmmare och andra vi missar! Vi har helt enkelt inte råd med att låta potentiella uppfinnare, entreprenörer och tänkare kasta bort sin ungdom i en skola som begränsar dem istället för att utveckla dem.

statligskolaBåde en likvärdig skola och en högre status för läraryrket kräver att staten tar sig en annan roll än den gjort sedan 1989. Vi kan kalla det för lite olika saker men det är faktiskt en sanning allt färre blundar för – staten måste ta ett större ansvar för skola och utbildning för att skolsystemet ska fungera bättre.
Ordning, likvärdighet, förutsägbarhet och en skola som verkligen behandlas som det nationella intresse den faktiskt är – alla dessa är nödvändigheter som saknas idag.

Bortsett från dessa våra kärnvärderingar är vi en färgsprakande blomsteräng av excentriska akademiker. För mitt i allt prat om ordning och förstatligande glöms det ofta bort att även så vill LR ha det!

Untitled