Bilaga6matematik

Trots att kollektivavtalets Bilaga 6 varit med oss en hel del år nu, är sådana specialavtal sällsynta. Då och då stöter jag på lärare som undrar varför vi inte tecknar fler sådana avtal – ”det ger mig ju 2000 kr mer”. Jag tänkte därför ge mig in i ett litet räkneexempel…

Låt oss utgå från en rätt typisk grundskola, som har 50 lärare anställda. Medellönen kan vi säga är 31 000 kr/månad, vilket innebär att skolans totala lönekostnad per år (inklusive sociala avgifter) landar på strax över 26 miljoner kronor per år. Lärarna på skolan undervisar vars 625 timmar per år, vilket tycks vara någon slags typisk nivå för högstadiet.

Ett lokalt avtal enligt Bilaga 6 innebär att arbetsgivaren måste öka lönerna med 2 000 kr per månad och anställd, i utbyte mot att halva förtroendetiden blir reglerad tid, det vill säga den kan schemaläggas och kontrolleras av rektor. Det finns även andra varianter men detta är den variant SKL varit ute efter med bilagan. Lösningen kallas ofta för ”40+5”, vilket syftar på den veckoarbetstid som egentligen inte existerar – 40 timmar schemalagt + 5 timmar förtroendetid.

Så vad händer nu?

På Skolan ökar nu rektors lönekostnader med ungefär 1,7 miljoner kronor/år, vilket motsvarar 3,2 lärartjänster. Vad tror du händer i det här läget? Tror du rektor kommer att punga ut med 1,7 mille och sedan låta allting fortsätta som vanligt? Nej, inte såvida huvudmannen (politikerna) skjuter till motsvarande summa.
Vad som händer är att motsvarande 3,2 tjänster måste dras in. Eftersom det fortfarande behövs lika mycket undervisning på skolan, kommer de återstående lärarna att behöva undervisa 1,2 timmar extra i veckan. Eftersom det inte finns någon ekonomi i att göra så såvida inte en hel extra undervisningsgrupp kan lastas över på varje lärare, kommer det nog snarare att handla om 2 timmar extra undervisning per lärare – ungefär 70 timmar per år (om ett läsår har 35 veckor) och, som sagt, ytterligare en undervisningsgrupp (som kan vara 20-30 elever och 40-60 föräldrar).

Summa summarum: du har sålt hälften av din fria och garanterade planeringstid i utbyte mot att vissa kollegor nu är arbetslösa och du själv har fått mer arbete att göra.

Om vi skulle jämföra de extra pengar du ”fått” med ersättningen för 70 timmars  övertidsarbete, visar det sig att summan är nästan exakt densamma. 2 timmars extra undervisning i veckan, med en extra undervisningsgrupp, kommer ju dessutom inte att vara 2 timmars totalt arbete, utan betydligt mer, kanske 4 timmar. Eller 10, beroende på…

Du får nog även räkna med att de 5 timmar i veckan du sålt till din rektor kommer att användas till något värdelöst pedagogiskt experiment utan vetenskaplig grund, som till exempel ”samplanering” eller ”ämnesövergripande projektonsensblaha”.

Om någon fortfarande undrar varför LRs företrädare inte kastat sig över möjligheten till lönehöjning som erbjuds av Bilaga 6, kan jag tillägga detta:

VI LITAR INTE PÅ ARBETSGIVAREN

…för även om du litar på din rektor, har din rektor en chef och även om du, mot allt sunt förnuft, skulle lita på den chefen, har även den chefen en chef och så vidare. Någonstans i kedjan av kommunala beslutsfattare kan du räkna med att det sitter en jävel som tänker att ”nu, nu äntligen, kan vi klämma ur lärarna mer arbete och spara pengar”.

Tro inte att dina fackliga ombud är lättlurade bara för att vi är snygga…

 

 

Super suger

Finns ”superlärare” och ”helkassa lärare”? I debatten om den svenska skolans fallande resultat dyker diverse obehagliga fenomen upp, varav detta är ett: superlärarna ska rädda oss! Finns de och vilken lösning erbjuder de egentligen?

Blogginlägget ”Jag har ingen talang” var ett försök att kommentera det, i mitt tycke, överdrivna fokus vi fått på ”bra” och ”dåliga” lärare och de enkla (inte ens värdiga att kallas för) ”analyser”, som görs av våra arbetsinsatser. Jag fick väldigt många lästräffar på bloggen, ungefär fyra gånger som många som jag brukar få, och många entusiastiska kommentarer. Det fanns dock även en del som inte klarade av att släppa ”talang” och ”personlighet” som förklaringar till lärares olika resultat.

Problemen med att förenkla en komplicerad och grånyanserad verklighet är många men jag skulle vilja peka på två:

1. Vad betyder ”bra lärare”? Detta är i princip ingen överens med någon annan om. Faktum är, att en typisk veckodag är jag inte ens överens med mig själv om vad svaret borde vara på den frågan.
Är en bra lärare en vars elever får bra betyg? Är en bra lärare en lärare vars elever INTE får höga betyg? Är en bra lärare någon som alltid ser glad ut, eller aldrig drar på sig kritik från någon, använder IT, flippar klassrum, är expert på sitt ämne, luktar gott och alltid kommer i tid till lektionerna? Listan kan säkert göras väldigt lång. Oavsett vilka faktorer som är dina favoriter håller du nog med mig – vi, som är det svenska skolsystemet, är inte överens om detta.

2. Vad är det som gör vissa bra och andra urkassa? Inte heller här är vi överens. Kan det avgörande vara talang, personlighet, ämneskunskaper, pedagogisk bildning, att man har från början duktiga elever, att man råkar befinna sig på en plats i livet där man har mer tid för jobbet eller vad?

Jag menar att den totala situationen i relation till läraren som individ avgör om en lärare är bra eller dålig, att det handlar om att verka i en total skolsituation som maximerar mina möjligheter att lyckas, snarare än att jag, just jag, skulle ha en inneboende skicklighet som skulle visa sig överallt och hela tiden. Du kan alltså inte plocka upp en ”superlärare” från dennes naturliga habitat och plonka ner honom eller henne i en kass skola för att förbättra resultaten.

De som på sitt famlande sätt försöker leda skolan kan dock inte släppa tron på att det finns en ”quick fix” eller att det måste, bara måste, finnas en enkel förklaring till skillnader i resultat. För några veckor sedan träffades utvecklingsledarna (ämnesföreståndare) i samhällskunskap från Lunds fyra gymnasieskolor för att analysera elevresultat. Arbetsgivaren ville att vi skulle förklara varför olika skolor hade så olika betygsresultat i vårt ämne. En skola låg mycket högt, en låg högt, en låg i mitten och en låg långt under de övriga. När vi plockade fram elevernas intagningspoäng på de fyra skolorna, kunde vi snabbt konstatera att betygsresultaten verkade kunna förklaras till 100% av elevernas olika ingångsvärden. Detta stämde även när man bröt ner det till programnivå.

Så mycket för lärares olika resultat – det såg snarare ut som om vi alla presterade samma resultat. Betyder det att Lund saknar superlärare eller att vi alla är superlärare?

 Fram för fler ”slow fixes”!

Vad vilja LR?

Nej, jag har inte plötsligt utvecklat ett August Palm-komplex. Jag tycker bara att vi det senaste halvåret lagt extremt mycket energi på vad andra tycker i frågor vi anser viktiga. Vilket tillfälle passar bättre att vända blicken inåt än när vårt systerförbund har kongress, en tidpunkt i varje fackförbund när man ställer sig frågan ”vilka är vi och vad vill vi?”

Jag skulle vilja beskriva det som att Lärarnas Riksförbund har två huvudsakliga, långsiktiga mål med sin existens – att förse medlemmarna med medlemsservice och att förbättra det svenska skolsystemet. Medlemsservice är det som vi ombud ägnar 99% av vår tid åt men det gör ju alla fackförbund, så för att förklara vad just vi är, måste vi titta på de långsiktiga målen och de lösningar vi tror på.
För att lyckas med att förbättra det svenska skolsystemet har vi två mål att uppnå:

likvardigskolahogrestatus

Just det – två försiktiga och ödmjuka mål, för ett mycket försiktigt och ödmjukt fackförbund…

10000Vi anser att en högre status för läraryrket är ett måste för att trygga rekryteringen av de bästa intellekten till yrket. Endast ett land där läraryrket är attraktivt och räknas som något fint kommer att kunna konkurrera ekonomiskt med låglöneländer och endast när utbildning och bildning ses som något av högt värde, kommer man att kunna bevara de demokratiska och kulturella värden Sverige står för.

Vi anser att yrkets status blir lidande av att vem som helst får kalla sig lärare, att uttryck som ”pedagog”, ”utbildare” och annan skit är klart negativa och att den från cirka 1970 till cirka år 2000 fallande reallönen för lärare i Sverige har urholkat yrkets attraktivitet. Våra föreslagna lösningar är då att göra tvärtom – höj lönen och gör yrkestiteln exklusiv.
gillarlararleg

Den likvärdiga skolan, då, varför tjatar vi om den? I en olikvärdig skola avgörs din framgång, och dina framtidsmöjligheter, av andra saker än ditt intellekt. I en olikvärdig skola, som vi har idag, slås en stor andel av barnen och ungdomarna ut helt och ännu fler blir begränsade av sin sociala bakgrund. Detta är inte särskilt klokt att göra för ett litet land i Europas utkant. Bara tänk så många Kampradar, Åkerlundare, Ericssonare, Perssonar, Tranströmmare och andra vi missar! Vi har helt enkelt inte råd med att låta potentiella uppfinnare, entreprenörer och tänkare kasta bort sin ungdom i en skola som begränsar dem istället för att utveckla dem.

statligskolaBåde en likvärdig skola och en högre status för läraryrket kräver att staten tar sig en annan roll än den gjort sedan 1989. Vi kan kalla det för lite olika saker men det är faktiskt en sanning allt färre blundar för – staten måste ta ett större ansvar för skola och utbildning för att skolsystemet ska fungera bättre.
Ordning, likvärdighet, förutsägbarhet och en skola som verkligen behandlas som det nationella intresse den faktiskt är – alla dessa är nödvändigheter som saknas idag.

Bortsett från dessa våra kärnvärderingar är vi en färgsprakande blomsteräng av excentriska akademiker. För mitt i allt prat om ordning och förstatligande glöms det ofta bort att även så vill LR ha det!

Untitled

Jag har ingen talang…

”Du har verkligen en talang för att ta de här eleverna”, fick jag höra vid ett av de glesa skolledarbesöken i mitt klassrum förra året. Kommentaren var naturligtvis menad som en komplimang men någonting med den har skavt i mig och jag tror att jag nu kommit fram till vad det är.

Det finns många saker som gör en lärare bra eller bättre. Ofta får vi höra att rätt personlighet, rätt värderingar och ”talang” är viktiga men är inte det att förenkla något som i själva verket är mycket komplicerat? Att förklara en viss lärares skicklighet eller framgångar inom något område med ”talang”, är att fullständigt ta bort åren av utbildning och fortbildning, för att inte tala om alla de år läraren ägnat åt att utföra hantverket, år då läraren ibland misslyckats, ibland lyckats men alltid utvecklats.

Visst kan väl ”personlighet”, ”värderingar” och ”talang” ha någon liten betydelse för den generella framgången som lärare men för att dessa tre ska ha någon som helst betydelse, krävs att man hamnat på en plats i vårt skolsystem där de passar in. Att enbart använda dessa tre för att bedöma en lärares generella skicklighet tycker jag blir löjligt. Vad har ”personlighet” för betydelse efter sex års universitetsutbildning och femton år av att testa, utvärdera, slänga, utvecklas?

Men visst kan denna fixering vid ”bra” och ”dålig”, ”talang” och ”personlighet” förklara ett och annat? Jag tycker mig kunna se denna föreställning i varenda löneöversyn jag varit inblandad i att förhandla i Lunds kommun (åtta stycken) och även i andra ledningsbeslut, som t ex hur man väljer att använda kompetensutvecklingspengar.

Aldrig handlar det i vårt skolsystem om att göra en mer djuplodande analys kring förmågor och placering av lärare, sällan handlar det om att värdera erfarenhet som något värdefullt. Betydligt oftare värderas ”positiv attityd” eller ”talang” (vanligtvis uppskattas någons talang vid ett enda klassrumsbesök per år) och när du väl hamnat i ditt fack, ja, då sitter du där.

Den betydligt mer komplicerade verkligheten tillåts sällan störa de som chefar oss.

De kanske saknar talang?

Tips till fega politiker

Är du riksdagspolitiker eller hoppas på att bli det? Vill du lova något kring skolan men vågar inte uttala dig för ett förstatligande? Här kommer några tips för den som inte vågar gå hela vägen!

1. Tillsätt en utredning
För det kan man ju göra utan risk, eller hur? Även om du inte vågar förstatliga, kan du väl tänka dig att ställa dig bakom en utredning om förstatligande? Utredningen kanske kommer fram till att ett förstatligande bara skulle ha negativa effekter, inte går att göra o.s.v. och då har du visat dig handlingskraftig utan att egentligen göra något. Med all respekt för Sveriges plats i Yttre Rymden, skulle jag även vilja tillägga att om vi har en statlig utredning om ”Nationell rymdstrategi” skulle vi kanske kunna ha en kring skolans huvudmannaskap?

2. Inför en nationell fortbildningspeng för lärare
Garantera att varje lärare får en summa pengar per år för att köpa kompetensutveckling. På de flesta håll står det bedrövligt till med fortbildningen för lärare, eftersom kommunala skolutvecklare hellre tycker att vi ska lära oss stå i ring och kramas än skaffa oss kunskap i det vi ska undervisa. Statligt garanterad fortbildningskvalitet hade nog gjort mycket för att höja läraryrkets attraktivitet och status. Viktigt är dock att fortbildningen är något mellan staten och läraren, så inte kommunen bygger ishockeyrinkar för pengarna istället…

3. Avskriv CSN-lånen efter tio yrkesverksamma år
När någon jobbat som lärare motsvarande heltid i tio år, försvinner CSN-lånen. Detta innebär en de facto höjning av den disponibla inkomsten för den stackars läraren, som tidigare tvingats betala en stor del av sin disponibla inkomst till blodsugarna i Östersund. Ett enkelt sätt att höja lärarnas löner!

4. Inför en nationell skolpeng, som skickas direkt till rektor
Det går faktiskt att låtsas att detta inte handlar om ett förstatligande. Krävs lite ansträngning, det erkänner jag, men ni politiker är ju bra på moralisk lindans, så det reder ni nog ut!

5. Starta några statliga skolor
Genom att starta några statliga träningsskolor, kan staten utsätta kommunerna för positiv konkurrens. I värsta fall bättrar sig de kommunala skolorna, i bästa fall konkurreras de ut av de statliga och ”Moder Svea Utbildning AB” blir ett mer lönsamt statligt företag än Vattenfall…

Sådär – där borde väl finnas något för alla politiska falanger? Lite nationaliserande, lite avreglerande, ett stänk av statlig kapitalism och framför allt mycket som är sådär lagom radikalt. För visst är det viktigt att som politiker vara lagom?

Såinihelvete med yrkesetos!

All min sommarharmoni flög sin kos när jag läste en artikel om författaren Johan Wennström i tidningen Skolvärlden. Jag har ingenting emot Wennström eller Skolvärlden men det var några formuleringar som fick mig att studsa till och tänka ”är det många som tänker såhär?”

Artikeln heter ”Lärarkall och hög lön är ingen motsättning” och är en intervju med Wennström om dennes senaste bok och vi kan väl börja med att konstatera att ingen av oss har något problem med artikelns rubrik. I artikeln kan man bland annat läsa:

”Man talar numera hellre om sitt yrke i termer av lön och karriär än ”kall”. Att vi hamnat där vi är idag beror, enligt Johan Wennström, på att båda de politiska blocken tillsammans brutit ner lärarnas ”professionella känsla” och eftersträvat en modell med yttre styrning i form av morot och piska.”

…och lite längre ner får vi även lära oss att

”…de minskat lärarnas autonomi och underminerat deras yrkesstolthet.
(Min understrykning)

Johan Wennström trycker på behovet av ett yrkesetos bland lärare, en stolthet över sitt yrke som han menar har gått förlorad.

Tillåt mig vara väldigt tydlig…
Det finns inte en enda av mina kollegor som gör jobbet för pengarnas skull. När de anpassar undervisningen för att en elev ska lyckas bättre, är det inte för lönens skull, När de ägnar helgen åt att skriva utvecklande kommentarer på elevarbeten, är det inte för att de ser det som en karriär och när de gör sig impopulära hos skolledningen genom att ställa krav på att alla elever ska få en chans att lyckas, har det verkligen ingenting med morot och piska att göra.

Jag kan acceptera att man kallar läraryrket för ett ”lågstatusyrke”, eller att man konstaterar att många lärare vill sluta eller ångrar sitt yrkesval, men jag kan aldrig, aldrig, aldrig gå med på att man påstår att vi tappat vår yrkesstolthet. De lärare som slutar, eller vill sluta, gör ju det för att de inte kan leva med att skolan som organisation hindrar dem från att nå upp till det som de uppfattar som just lärarens kall. Det är inte brist på yrkesetos som gör att Sveriges lärare vantrivs och, genom sitt fackförbund, försöker få till radikala förändringar av vårt skolsystem.

Nej, problemet är att våra lärare drivs av ett mycket starkt kall, ett betydligt starkare kall än det som finns bland de som idag, än så länge, tillåts styra över våra skolor.

 

”Fields of information”?

Dessa veckor är det en hel del lärare som rör på sig, som slutar på en skola och tar tjänst någon annanstans. De flesta är visstidsanställda vars anställning går ut men det finns även en del tillsvidareanställda som väljer att röra på sig – udda fåglar i en annars extremt orörlig yrkesgrupp.

Den senaste månaden eller så har jag tagit mig igenom Peter Heathers mastodontbok om folkvandringstiden, ”Empires and Barbarians”. Om vi bortser från hur cool den tidiga medeltiden är, fanns det något i boken som fick mig att fundera på detta med lärare och jobbyten. Enligt Heather beror migration på push- och pull-faktorer men ingenting händer om det inte samtidigt finns kunskap om destinationen. Detta kallas på ren svenska för ”Fields of information”. Till exempel var breven från utvandrade svenskar i Amerika avgörande för den stora utvandringen av svenskar till USA under årtiondena runt år 1900 och berättelser från hemvändande legosoldater avgörande för de anglo-saxiska invasionerna av Britannien under 500-talet.

Lärarna i Sverige är oerhört trögflyttade och ingen ska tro att de skånska lärarna, som har tillgång till 30 kommunala huvudmän och hundratals privata inom 0,5-1,5 timmes pendling, är ett dugg bättre. När väl tillsvidaretjänsten har infunnit sig, sitter den skånske läraren på sin skola i årtionden, ibland hela sitt yrkesliv. Det spelar ingen roll om skolledningen är kass, löneutvecklingen blaha och kompetensutvecklingen begränsad till ett och annat väckelsemöte – läraren flyttar sig icke! Myten om den fantastiska skolstaden Lund hjälper inte heller till, kan jag lova.

Det tycks inte heller spela någon roll att vi börjar se bristsituationer inom vissa ämnen. Lärarna är ändå helt övertygade om att det är lika illa eller ännu sämre på andra håll, det är alldeles för jobbigt att flytta på sig och vad ska det väl bli av mina elever?

…men så har något börja hända.

En rännil av lärare från Lund har sökt sig annorstädes. Vissa har blivit positivt överraskade och verkar ha höjt sin lön med minst 2000 kr och i något fall så mycket som 5000 kr. Via våra nutida motsvarigheter till amerikabrev meddelar dessa nöjda migranter sina gamla kollegor att gräset faktiskt kan vara grönt även utanför Lund.

Dessa utvandrare ersätts vanligtvis med någon som får högre lön än de hade och summan blir då en vinst för alla (utom huvudmännen, men helt ärligt…).
Jag är inte ute efter att Lunds lärare, likt en gotisk hord, ska bege sig till Malmö hela högen men om rännilen kunde utökas till en bäck, skulle detta sätta en oerhörd press på huvudmännen att på olika sätt hålla kvar sina trotjänare. Frågan om orörligheten handlar både om att arbetsgivaren inte värderar oss tillräckligt högt för det vi kan men också om att vi inte värderar oss själva tillräckligt högt.

Finns det något vi, som lärarkollektiv, kan göra för att öka på den här rörligheten. Har någon därute något bra exempel?

 

Ett hotat privilegium

Tystnaden sprider sig i lärarrummen. Som svensk medborgare har du yttrandefrihet och detta gäller även lärare i kommunal sektor. Denna rättighet har dock stadigt kringskurits sedan vi tvingades in i kommunal tjänst. 

Ja, jag vet att Helena von Schantz redan skrivit väldens bästa blogginlägg i den här frågan (”Upp till lärarkamp för Per Kornhall”), en text alla lärare borde läsa, som handlar om det skändliga Upplands-Väsbys kommun gjort mot Per Kornhall. Helena redovisar allt i skandalen och fyller på med ett vidare perspektiv och sina egna erfarenheter.

Jag vet också att P4-Uppland gjort flera förtjänstfulla inslag om den växande Tystnaden i lärarkåren.

Och ändå…

Jag och många andra fackliga ombud gör oss skyldiga till värre lojalitetsbrott mot vår arbetsgivare än Kornhall gjort och vi gör det varje vecka. Skillnaden är att vi skyddas av både Förtroendemannalagen och Arbetsmiljölagen och dessutom av att vi är i en annan position att reagera på agerande än andra anställda (det där skulle vara ett fint sätt att säga ”hämnas”, för den som blev förvirrad).
Jag har många gånger kritiserat icke-existerande eller korkade underlag till beslut och har ibland varit delaktig i att aktivt och öppet motarbeta både tjänstemannabeslut och politiska beslut i kommunen där jag verkar. Kanske inte helt utan att särbehandlas negativt i min lärartjänst men i stort sett har jag gått skadeslös ur detta mitt skamligt illojala beteende.

Men så finns de där kritiskt granskande kollegorna jag haft genom åren. De där som fått dras med usel löneutveckling, kassa scheman och som gärna förflyttats till en annan skola så fort tillfälle visat sig. Det värsta de gjort sig skyldiga till är att tala om att kejsaren är naken, att till exempel skolledningen eller skoltjänstemännen i kommunen, återigen, har misslyckats med beredningen av ett beslut och därför kommer att fördyra och/eller försämra skolverksamheten.

Med tanke på att det i den kommunala skolvärlden vimlar av spritt språngande nakna småkejsare är det inte rimligt att förvänta sig att lärare ska vara tysta. Det är inte heller önskvärt, för med tiden förstör Tystnaden vår skola. Man måste kunna vara kritisk och frågande och samtidigt av sin chef uppskattas som duktig lärare, med allt vad detta innebär i form av bra löneutveckling och visad respekt.

De flesta av de ifrågasättande kollegor jag haft, som i medarbetarsamtal fått höra att de är ”negativa” eller ”utvecklingsfientliga” och som drabbats av olika slags repressalier, har varit fullt medvetna om att detta kan hända men har ändå valt bort Tystnaden. Det tycks även vara detta som var problemet för Per Kornhall – han varnades och fick tillsägelser om att kejsaren visst var fullt påklädd men valde lojaliteten mot eleverna.

Sådant, gott folk, stavas M-O-D.

Till alla kollegor, nuvarande och tidigare, som vågat stå upp och påpeka kejsarens nakenhet och till Per Kornhall:

Det är en ära och ett privilegium att få kalla mig er kollega!

Ett privilegium vi ibland glömmer

”Det är ett privilegium att kunna vara besvärlig utan att drabbas av repressalier”, sade han, den kloke mannen i passagerarsätet bredvid mig.

Samtalet utspelade sig i min bil, på väg hem från läsårets sista styrelsemöte i kommunföreningen. Det hade dragit ut på tiden, som de gärna gör, de där fackliga kvällsmötena vi behöver delta i. Han har varit lärare i drygt 20 år mer än jag och fackligt ombud tio år längre. Han var med och såg 90-talets bakslag och förfall, har varit med under vårt slit i kommunen och i det sammanhanget sett både framgångar, motgångar och inre stridigheter.

Vi kom att tala om ombudsskapet och hur slitsamt det kan vara. Det var då han sade de självklara sanningarna:
”Det är ett privilegium att kunna vara besvärlig utan att drabbas av repressalier”, vilket följdes upp med ”det fackliga arbetet är mycket viktigt. Man påverkar ju faktiskt en hel del”.

Det slog mig, efter att jag lämnat av honom vid hans hus och körde hemåt genom en regnig skånsk landsbygd, att vi kanske inte alltid tar oss tid att uppskatta det positiva i att vara ombud. Visst, det är mycket slit och stress och man får verkligen se undersidan i vårt skolsystem, men allt det där andra, då? Det slog mig också att jag lagt betydligt mer tid på att tänka på (och skriva om) varför jag en gång i tiden engagerade mig, än jag lagt på att fundera över varför jag fortsatt vara ombud.

Till ovanstående två visheter skulle jag vilja foga ytterligare två. För det första är fackliga ombud roliga människor att arbeta tillsammans med. När jag tänker på alla speciella människor jag skulle missat om jag inte varit ombud, inser jag att varken jag eller mitt liv varit detsamma utan dem.
För det andra skulle jag må hemskt dåligt av att bara ta emot förändringar och försämringar, utan möjlighet att påverka. Just möjligheten att påverka gör det så mycket lättare att leva med vissa idiotier som genomförts på skolorna där jag verkar. Även om kampen ibland slutar i nederlag, är kampen i sig terapeutisk och resulterar förhoppningsvis i att det som från början var helidiotiskt istället blev halvidiotiskt.

Att få göra allt detta, tillsammans med alla dessa, väger med råge upp alla själsdödande rehabmöten, samverkansmöten, kvällsmöten och inläsning av kommunala handlingar.

Det är ett privilegium.

Lämplighetstest för journalister?

Den 7 maj kunde man avnjuta ett nyhetsinslag på Sveriges Radio vars rubrik var ”400 lärare anmäls för kränkningar – varje år”. I inslaget ojar sig Skolinspektionen och några till över hur många olämpliga lärare det finns och att det måste finnas en lämplighetsprövning för nya lärare.

Jag tänker inte här och nu ge mig in i diskussionen om det ska finnas en lämplighetsprövning av nya lärare eller ej. Det här inlägget handlar inte om det, utan om dålig journalistik.

Under 2013 gjordes 6777 anmälningar till Skolinspektionen. Av dessa var 539 anmälningar rörande kränkande behandling av elev utförd av personal (vilket inte är samma sak som lärare). 5 anmälningar utreds fortfarande och 91 stycken (17%) utreddes inte alls, förmodligen för att det räckte med en snabb blick på anmälan för att förstå att det var fullkomligt trams. I 102 fall (19%) uttalade Skolinspektionen kritik. Jag har igen aning om vilken bevisföring som behövs för att SI ska uttala kritik men det har å andra sidan inte Sveriges Radio heller.

En alternativ rubrik hade alltså kunnat vara:

”100 elever kränks varje år av skolpersonal”

Det finns även del annat att hämta från Skolinspektionens (offentliga, via Internet lätt tillgängliga) statistik:

Under 2013 inkom 1255 anmälningar rörande fall där en elev påståtts kränka en annan elev. Av dessa ledde 357 fall (28%) till kritik från Skolinspektionen.
Rubrikförslag: ”350 elever kränks varje år av skolkamrater – vad gör samhället?”.

Samma period inkom 2618 anmälningar om saker som rektor och/eller skolhuvudman beslutar kring. Det uttalades kritik i 677 fall (26%).
Rubrikförslag: ”2 rektorer anmäls till Skolinspektionen varje dag”.

Det hade varit intressant med ett uppföljande inslag i SR kring vad som räknas som ”kränkning” eller om hur bevisningen sköts. Jag hade varit mycket intresserad av ett inslag om rektorers och skolhuvudmäns lämplighet, för där finns ju inget lämplighetstest och ingen legitimation, eller hur?

Framför allt skulle jag vilja se (höra) ett seriöst inslag om varför en människa som valt att ägna sitt yrkesliv åt att undervisa unga människor plötsligt kränker en av dessa. I inslaget förklaras detta beteende med att det finns ”olämpliga” lärare. Det kan väl hända men en intressant, grävande och – vågar jag säga det? – journalistisk fråga, hade varit ”varför?”

…men istället fick vi 400 lärare anmäls för kränkningar – varje år”.