En gammal man betraktar dåtiden (?)

Ett känslosamt och välskrivet blogginlägg väckte gamla minnen till liv – minnen från tiden vid lärarutbildningen i Malmö när jag var ung, vild och vacker (nu är jag bara ”och”).

Bloggaren ”Onlyisabel” skrev ett känslosamt och en smula uppgivet blogginlägg om lärarutbildningen (länk) och hennes uppgivna frustration spred sig snabbt genom det digitala molnet. Texten fick mig att minnas min egen upplevelse av Lärarhögskolan i Malmö, 1995-99, som tyvärr inte verkar vara så annorlunda.

När jag påbörjade gymnasielärarprogrammet med ingång Samhällskunskap såg utbildningen i Malmö väldigt annorlunda ut jämfört med idag. Efter två veckor på lärarhögskolan, då jag inte precis minns vad vi gjorde, åkte vi alla till Lund för tre terminers ämnesstudier. Vi läste då de reguljära universitetskurserna i statsvetenskap (1 termin), nationalekonomi (1 termin) och sociologi (halv termin) samt en specialare i geografi vid geografiska institutionen. Efter terminen med nationalekonomi, då vi läste tillsammans med blivande civilekonomer och uthärdade två gigantiska 12-poängstentor och en 6-poängare, var det så dags att återvända till Malmö för en termin av pedagogiska studier och 8 veckors praktik.

Jag minns fortfarande känslan – känslan av att köra i hundratio längs den akademiska motorvägen i Lund, rakt ner i en pöl med segt snor. Under tiden på Lärarhögskolan fanns inga tentor, ytterst små krav, knappt något att läsa och VÄLDIGT lite av det vi egentligen efterfrågade. Jag minns hur irriterade vi var – en irritation som bara växte av de kvalitativt högstående åtta veckornas praktik. Jag kan aldrig tacka mina fantastiska handledare under praktikperioderna nog, eller förlåta lektorerna vid lärarutbildningen för de sammanlagt 18 veckor av mitt liv som kastades bort där (jag har dragit bort 6 veckor för mitt examensarbete som var kul och givande men ju skrevs av mig själv, så…). Vi gick alltså från stenhårda ämnesstudier till en utbildning vars innehåll kändes smått onödigt och dessutom alltid skulle redovisas i gruppdiskussioner eller liknande mysig samvaro.

Åherregud vad arga vi var! Minns ni, om någon av er ”gamlingar” läser detta, sista lektionen med samhällslektorerna? Jag minns i alla fall hur en av er skrek, slängde utvärderingen och stormade ut.

Men från utbildningen fick jag 16 veckors riktigt bra praktik och gedigna ämneskunskaper, levererade av Lunds universitet genom de reguljära universitetskurserna.

Jag hoppas verkligen att min upplevelser av lärarutbildningen inte är typisk för de som läser till lärare nu (och jag vet ju att lärarutbildningarna ser väldigt olika ut vid olika lärosäten) men jag har träffat många lärarstuderande genom åren som säger exakt det Onlyisabel skriver om lärarutbildningen i Malmö:

”Jag oroar mig inför den dagen då jag faktiskt står där och ska ha en egen klass. Hur går man tillväga? Hur ska man kunna vara en engagerad lärare och uppmärksamma alla elever, samtidigt som man ska lära sig allt från grunden eftersom man inte gjorde det på utbildningen? Vi gör mycket saker i skolan, men väldigt lite som man faktiskt kan använda i praktiken. Frågan HUR ekar i mitt huvud. Hur ska jag klara det? Hur ska jag göra? Hur gör andra för att hinna med allt?”

Svaret på den sista frågan är ”det gör inte alla”. De två första åren var slitiga även för mig och det är inte alla som orkar med. Jag önskar jag kunde försäkra alla blivande lärare om att allt ordnar sig men om sanningen ska fram….

För den som däremot härdar ut, som ser till att skaffa sig gedigna ämneskunskaper och verkligen maxar nyttan av praktikperioderna, väntar ett yrke som är utmanande, omväxlande och oftast meningsfullt  och som jag varmt kan rekommendera.

…och till dig som är orolig – vi tar hand om er när ni kommer ut, vi gamlingar, så välkommen till gänget!

 

En mer korrekt bilverkstad

Måndagen efter sommarlovet samlades all personal på min skola för att lyssna på en föreläsning som till en början var bra, i mitten lite oroande och i slutet djupt obehaglig. Jag ställde mig frågan: är detta verkligen värderingar som är så självklara att vi inte ens ska diskutera dem?

Föreläsningen gavs av Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog med inriktning på problemskapande beteenden. Den började inte alls illa, utan var fram till halvtid väldigt bra. Underhållande, upplysande, klargörande, tydlig – långt ifrån alla storföreläsningar har hållit sådan klass!

Sedan blev det lite otäckt, när han började tala om att det alltid var lärarens fel om en elev uttalade hotelser eller störde lektioner (”Jag har aldrig förstått varför man ska polisanmäla elever som hotat lärare? Det är ju lärarens fel att eleven hotat”). Mot slutet blev det djupt obehagligt. Hejlskov använde då en metafor om en bilverkstad för att betona att allting är lärarens ansvar och hur löjligt det är när lärare försöker dra sig undan allt ansvar för eleven (och ibland understår sig att försöka skjuta över ansvar på föräldrarna).

Hans metafor lät såhär:

När en bilägare (förälder) lämnar in sin bil (elev) till verkstaden (skolan), kan inte bilreparatören (läraren) vägra laga bilen. Tänk så lustigt det vore om reparatören sagt ”jag lagade inte bilen för att det var för jobbigt”, ”jag kunde inte laga bilen eftersom jag saknade rätt sorts verktyg” eller ”jag tänker inte laga bilen eftersom du inte varit tillräckligt försiktig med den”.

Alla dessa lustigheter berättades skickligt och lockade fram en del fniss, medan de flesta av oss blev mer och mer förbannade och kränkta. Eftersom det inte togs frågor och inte inbjöds till diskussion, ej heller kommer föreläsningen att utvärderas av oss lärare, kommer därför här min mer korrekta bilverkstadsmetafor:

I bilverkstaden (skolan/klassen) står 30 bilar (elever) inlämnade och varje bil har 2 ägare (föräldrar), vilka befinner sig i lokalen under reparationen. Alla bilägare vill att just deras bil ska lagas först, få de bästa reservdelarna och stå parkerad på det allra bästa stället i verkstaden. Alla bilar och bilägare hör allt reparatören (läraren) säger och gör. Ibland stör bilägarna reparatören när denna håller på och skruvar på någon annans bil. Ibland tutar andra bilar medan reparatören försöker lyssna på motorljudet från en av dem. Verkstadens ägare sitter på sitt kontor och svarar på mail. När reparatören behöver ett visst verktyg måste denna gå till verkstadens ägare och be om att få ett sådant verktyg. Om reparatören inte får ett sådant verktyg, eftersom det är för dyrt, måste reparatören ta emot skäll från de ägare vars bil kommer att få gå lite knackigt även i fortsättningen.

Och så vidare och så vidare…. Jag skulle behöva göra den här metaforen betydligt mer komplicerad för att den skulle beskriva verkligheten för läraren och eleven och orsaken till att jag skulle behöva göra det, är att den inte håller. Den är en förolämpande och nedvärderande metafor, riktad mot en hårt pressad yrkesgrupp som drivs av en stark vilja att hitta vägar framåt för alla sina elever.

Efter föreläsningen kände jag mig obehagligt till mods. Många kollegor på min skola och på den andra gymnasieskola i Lund som bjudit in Hejlskov att föreläsa var väldigt förbannade, andra bara uppgivna.

Jag för min del kände mig rädd.

Jag är rädd för att min skolledning nu anser sig ha fått frikort från att någonsin behöva stötta lärare som hotats av sina elever. Jag är också rädd för att de ska anse sig slippa sätta in extraresurser till elever som är utåtagerande på ett sätt som stör undervisningen för alla andra.

Dessutom,  stilla undran – anses lärarförakt så normalt nu för tiden att det inte ens behöver diskuteras?

 

Sommardumt #2

Den andra saken som hände i sommar, som NÄSTAN fick mig att blogga, var debatten om utbildning på entreprenad som ägde rum i Expressen 22-23 juni.

Det började med att Bo Jansson skrev en utmärkt debattartikel i Expressen (länk) som kommentar till den aktuella statliga utredningen om utbildning på entreprenad. Han förespråkade där ett totalstopp för utbildning på entreprenad inom SFI och vuxenutbildning.

Han fick svar på tal dagen därpå av Li Jansson, branschansvarig för Utbildningsföretagen och Ulla Hamilton, VD för Friskolornas riksförbund. Rubriken på deras debattartikel var ”Lärarnas Riksförbund saknar elevperspektiv” (länk). I sitt debattsvar framhåller de ett (1) gott exempel på SFI-utbildning på entreprenad där det blev billigare och genomströmningen ökade och hänvisar lite svävande till att vi ”vet” att utbildning i privat regi medför positiva effekter.

Bosse följde upp detta med en artig, värdig men bestämd replik.

Jag har erfarenhet av ett antal MBL § 38-förhandlingar och från vuxenutbildning genom att jag tidigare själv jobbat på KomVux. MBL § 38 innebär förhandling när något ska läggas ut på entreprenad, i mitt fall vuxenutbildning och SFI.

Istället för att lägga ut texten om den minimala insynen i verksamheten, de lågt ställda kraven på utförarna, problemet med att ”billigast vinner”-principen gäller, de undermåliga kontrollerna av verksamheterna, lärarnas icke-existerande arbetsrum, de mögliga byggnaderna eller elevernas högst tveksamma kunskaper (”genomströmning” betyder ju att eleven blivit godkänd, inte att eleven lärt sig något. Får man betalt per godkänd elev, ja då är det kanske inte så konstigt att fler elever blir godkända i privat regi jämfört med KomVux), tänkte jag sammanfatta mina erfarenheter såhär:

Fy fan!

Jag har inget ideologiskt emot privata alternativ men att kommuner lägger ut utbildning av socialt utsatta människor på entreprenad, det är ingenting annat än att slänga både elever och lärare till vargarna.

Det är naturligtvis inte helt omöjligt att det finns väldigt bra privata alternativ som höjer såväl produktivitet som effektivitet inom vuxenutbildningen men jag har inte själv sett något sådant exempel vinna någon upphandling. För det är problemet – hur vinner kvalitativa alternativ upphandlingar där kostnaden är det viktigaste? Jag tyckte det var intressant att förbundets ställningstagande så tydligt stämmer överens med mina egna erfarenheter från kommunal nivå. Det borde innebära att jag inte är det enda fackliga ombud som sett samma sak.

Så till det som är ”dumt” i sammanhanget….

Lärarnas Riksförbund har inga andra intressen i detta än att vårt utbildningssystem ska fungera bättre, vilket gör att vårt samhälle fungerar bättre. Jag som skriver detta har inga andra intressen än att anställda och elever ska behandlas rätt och verksamheten vara kvalitativ. De som argumenterar för att släppa på regelverket, däremot, har ekonomiska intressen i detta och det blir då en smula… ja, dumt, får man väl säga… när de låtsas ha samhällsförbättring och elevperspektiv som främsta intressen.

 

 

Sommardumt #1

Under sommarlovet kommer jag aldrig upp i de aggressionsnivåer som behövs för att blogga men några gånger den här sommaren har det varit VÄLDIGT nära…

Trots att en kollega meddelade mig att hon tänkte blocka alla kollegor på Facebook utom mig för att inte missa eventuella blogginlägg under sommaren, har jag hållit mig borta från tangentbordet under lovet. Det kan ju vara en god idé att fokusera på andra saker när man är ledig, som till exempel stranden, trädgården, dottern, hustrun osv.

En av de saker som NÄSTAN fick mig att blogga, var Ingemar Fredrikssons debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Tänk om skolan är tråkig – på riktigt?”. Artikelförfattaren är ”förälder och entreprenör”, vilket går att översätta till ”fullständigt okunnig om undervisning i grund- och gymnasieskola”. Idéerna som framförs under den provocerande rubriken är dock intressanta ur visst perspektiv och jag ska därför avhålla mig från att förlöjliga debattartikeln alltför mycket.

Fredriksson anser att skolan måste spelifiera sin undervisning eller på andra sätt bli mer underhållande, eftersom världen utanför skolan blivit så mycket mer underhållande att skolan numer uppfattas som riktigt, riktigt trist.

Att göra undervisningen intressant och skolan som plats trivsam och lockande för eleverna (och helst även lärarna), är ju en ständigt pågående diskussion inom lärarprofessionen. En av mina favoritbloggare, Helena von Schantz, har till exempel skrivit en del om saken.

Jag skulle vilja problematisera Fredrikssons debattartikel med tre punkter:

1. Vad är ”tråkighet”?
Om vi inte först är överens om en definition av ”tristess”, hur kan vi då peka ut någonting som ”tråkigt”? Om vi till exempel skulle enas om att någonting är tråkigt när det inte händer någonting alls, när det som händer är likadant hela tiden eller när det saknas utmaningar, anser nog inte de flesta att den beskrivningen stämmer in på den svenska skolan, vare sig nu eller någonsin.
Vad betyder det när en elev säger ”det här är SÅÅÅÅ tråkigt!”? I min erfarenhet kan det finnas flera olika betydelser av ett sådant uttalande:
”Det här arbetsmomentet kräver en ansträngning av mig”
”Jag tror inte jag kommer att klara detta”
”Jag har inte förberett mig och måste snabbt komma på en förklaring till varför jag latat mig”
”Jag saknar blodsocker i kroppen eftersom det serverades något näringsfattigt blask i skolmatsalen idag och nu är klockan 15.30”
”Jag är tonåring”

2. Skolan finns till för att träna upp sådant eleverna inte kan men som behöver läras.
Om eleverna på sin fritid vänjer sig vid att utmaningar ska vara snabba, precis lagom svåra och att ansträngningar ska belönas snabbt och med både ljus och ljud – varför ska då skolan göra samma sak? Är det inte bättre om skolan tränar eleverna i att arbeta långsiktigt för att nå immateriella belöningar? Är inte skolans uppgift – nu och alltid – att utmana eleverna till att vidga sina vyer och att följa intellektuella stigar de annars aldrig skulle utforskat? Annars kan vi ju lägga ner skolsystemet och istället låta eleverna logga in på www.rousseau.se och fritt lufsa runt i en digital urskog.

3. Gör det inte ont, gör det ingen nytta.
Citat från min gamle volleybolltränare… Kanske att ta i lite men är det inte genom motgångar, utmaningar och uppförsbackar vi utvecklas? Jag tror inte Ingemar Fredriksson varit vare sig ”förälder” eller ”entreprenör” om hans liv fram till nu enbart varit lustfyllt och icke-tråkigt. Han borde därför hylla skolan som utsätter hans avkomma för utmaningar, misslyckanden och allehanda jobbiga saker – under kontrollerade och säkra förhållanden.

Jag skulle sedan kunna lägga till en punkt 4, som kanske är lite väl uppenbar – att lära sig saker är roligt!

Om det svenska skolsystemet vore som en….

Vilken sorts grill skulle du likna det svenska skolsystemet vid? Vilken sorts hammock liknar mest Sveriges regering och om betygsättning vore ett rosévin – vilket skulle det i så fall vara? Nu blir det tramsigt…

Jag skulle vilja likna det svenska skolsystemet vid den grill vi fick ta över efter min svärfar. Den är rostig, står ojämnt, är genom åren lagad med diverse hopplockade delar och ser rätt ofräsch ut. Vilken dag som helst, så fort jag får tid, ska den till tippen för återvinning. Ändå bara måste jag älska den. Vi delar så många goda minnen, den och jag, minnen av tändvätskedoftande karréer och kall öl, av perfekt tillagade marshmallows och rökskadade T-shirts. Nu ser jag dock fram emot att använda min nya, snyggare och bättre fungerande grill, och jag har ju inte plats till båda så då får den rostiga åka till den kommunala tippen.

Om Sveriges regering vore en hammock, vilken skulle vi då kunna tänka oss?
Jag tänker mig en sådan där hammock som ser väldigt bekväm och inbjudande ut, som Sirénliknande kallar på oss med ett ”kom å slå dig ner, vettja! Lägg upp fötterna och låt dig gungas till sömns! Det finns inga problem”. När man väl sjunker ner i den visar den sig dock inte så mycket gunga avslappnande, som oförutsägbart svänga hit och dit under utstötande av diverse gnisslande oljud. Dessutom uppvisar den en bekymmersam oflexibel hållning gentemot rump-regionen, vilket gör hela upplevelsen till minst lika obekväm och åbäkig som den förra hammocken, bara något blommigare i klädseln.

Om en personalkonferens skulle liknas vid en sommarlovsdag, vilken dag skulle den i så fall vara?
Den skulle i så fall vara den där soliga lovdagen då du är tvungen att åka och hälsa på din gamla sura arvtant någonstans ute i skogsbygden. Du känner att du måste ställa upp men medan du sitter där och lyssnar på samma gamla ointressanta historier hon alltid berättar och dricker det dåligt filtrerade kokkaffet, kommer du ändå att ifrågasätta vad du egentligen håller på med.

Om betygsättningen var ett rosévin, vilket skulle det då vara?
Enkelt – betygsättningen är exakt det rosévin du ska njuta av när du är klar med betygen, när stressen börja svettas ut genom porerna, när du sätter dig till rätta i solskenet och….

Aaaahhh……

Njut av sommaren, allihop – det har ni förtjänat!

lovbild

Legitimationsperspektiv

Det är mycket gnäll om lärarlegitimationen just nu. Många i skolans värld, inklusive lärare, tycks ägna mer tid åt att legitimationen inte kommer att fixa ALLA problem DIREKT och att den därför är ett jätteproblem, än åt att fundera på de problem den KAN fixa.

Under hela läsåret, och i synnerhet de senaste två månaderna, har problemen med lärarlegitimationen diskuterats i massmedia, i lärarrum och runt köksbord. Fokus har hamnat på tre saker:

1. Lärarbristen som på vissa ställen blir akut efter sommaren, eftersom det helt enkelt inte finns några legitimerade lärare i vissa ämnen.

2. Kryphålen som finns i skollagen och legitimationsförordningen, vilka gör att okunniga även i fortsättningen kommer att kunna undervisa våra barn och knappt kunniga kommer att kunna fortsätta sätta betyg. Med visst besvär, visserligen, men så är det.

3. Exotiska, situationer.Jamen tänk om...”, har jag hört till leda det senaste året rörande legitimationen. Jamen tänk om vi skulle skapa ett skolsystem där okunniga människor får undervisa och sätta betyg? Men vänta…det gjorde vi ju!

Det är sant att lärarlegitimationen inte kommer att rensa bort alla obehöriga från våra klassrum eller döda allt kvackande nu till hösten. Ej heller kommer den omedelbart att innebära löneförhöjningar för lärarna, höjda elevresultat, fler och starkare sökande till lärarutbildningen eller många andra saker. Att så många människor med djup insikt i det svenska skolsystemet tycks ha förväntat sig detta, beror sannolikt på att många har en desperat längtan efter att dessa akuta problem ska fixas.

Upprördheten och lösningarna varierar. Lärarförbundet vill skjuta fram reformen tre år, vilket inte förvånar mig ett dugg, andra vill helt avskaffa den och ytterligare andra är bara arga i största allmänhet. Jag skulle vilja lägga till följande till debatten:

Ta det lugnt

Lärarlegitimationen är en lärarlegitimation – den är inte Jultomten eller alla Guds änglar med alla sina trumpeter. Den kommer att börja gälla i ett havererat system (skolsystemet), med gamla och komplexa problem som förstärker varandra.

Problemet är att problemen med lärarlegitimationen inte kommer att lösas genom att den inte införs. Lärarlegitimationen skapades ju för att komma till rätta med just de problem som gjort det svårt att införa den.

Jag kan inte svara på hur alla detaljer i det nya systemet kommer att fungera till hösten. Jag kan då inte heller lösa några av alla problem som kan uppstå, varken de organisatoriska och individuella, redan nu. Alldeles säkert kommer det att behövas finjusteringar, faktum är att LR redan har en lista med saker som behöver justeras (länk). Vad jag vet helt säkert är att till hösten kommer juridik att möta praktik och praxis uppstå.

Jag vet även en annan sak:

Om TIO år kommer lärarlegitimationens införande att ha sett till att alla våra barn utbildas av en lärare som kan undervisa, kan allt relevant  regelverk och som kan sitt ämne. Den kommer även att ha haft en positiv inverkan på lärarnas löner, läraryrkets status och attraktivitet samt förbättrat elevernas resultat.

ta det lugnt!

 

denendastädadehyllan

Ibland träffar man rätt

Mitt inlägg ”Fredrik, arg” lästes av ungefär 5 gånger så många som är vanligt för mina blogginlägg och de reaktioner jag fick var oerhört positiva, både på Facebook, via mail och i bloggkommentarerna. Man kan ju fråga sig varför, eftersom det enda jag gjorde var att skriva det många tänker.

Jag har märkt det förr, vad som händer när man råkar sätta ord på det många tänker och känner (till exempel länk, länk, länk). Det har alltid synts tydligt i lässtatistiken på bloggen men aldrig riktigt såhär. Om vi bortser från alla mail, Facebook-kommentarer och bloggkommentarer, fick jag applåder från två av mina klasser när jag skulle starta deras lektioner.

Applåder!

En lätt surrealistisk upplevelse och inte helt bekväm för mig – särskilt inte när elever berättade att även deras föräldrar tyckte blogginlägget var bra. Hu!

Kompetens-for-framtidenDe två debattartiklar som gjorde mig arg var början på ett ivrigt debatterande kring just yrkesutbildningarna (till exempel ”Industrin behöver bättre yrkesutbildningar” och ”Fel signal om yrkesutbildningar”) i både tidningar och digitalt. Dessutom har Lärarnas Riksförbund producerat en antologi om yrkesutbildningarna (”Kompetens för framtiden – så lyfter vi yrkesutbildningen”) som i dagarna kommer att skickas ut till alla medlemmar. I boken skriver olika debattörer om vad de tycker behöver ändras eller förstärkas för att gymnasiets yrkesutbildningar ska kunna möta näringslivets behov. Vissa mönster framgår tydligt:

Yrkesutbildningarna är absolut nödvändiga, både för att få ner ungdomsarbetslösheten och för landets ekonomiska tillväxt.

Lärlingsutbildningarna behöver byggas ut.

Statusen på yrkesutbildningarna måste höjas.

Det är ett jätteproblem för Sverige att folket i stort ser ner på yrkesprogrammen och de som väljer att gå ett yrkesprogram. Detta fenomen känner inte bara mina elever och deras föräldrar av, utan även vi lärare. Det gäller framför allt kollegorna som undervisar i yrkesämnen men sedan Lunds kommun inrättade ett reservat för alla yrkeselever på betryggande avstånd från stadskärnan, känner även vi andra av det. Många är de ämneskollegor till mig som tittat på mig och tänkt ”vad är det för fel på dig som jobbar på en sådan skola?”.

(Om någon undrar, är svaret ”ta ett steg närmare och fråga igen, bänghue”)

För den som vill stifta bekantskap med den kommande boken och debatten kring yrkesutbildningarna på ett enkelt sätt, kan jag rekommendera den av LR producerade Lärarpodden. Jag ska erkänna att jag väntade mig något töntigt när jag fick reda på att den skulle lanseras men den visar sig bestå av korta och snyggt paketerade program, där de första poddarna varit proffsigt gjorda intervjuer med några av bokens författare. Rekommenderas!

…och snälla – inga fler applåder för att jag säger det självklara!

Fredrik, arg

Jag läste något som gjorde mig arg. Nu har jag väntat en hel vecka på att det ska gå över men det har faktiskt bara blivit värre så nu…. nu ska jag fan blogga om det!

Jag gjorde misstaget att läsa artikeln ”Lägre status att läsa yrkesprogram” i tidningen Skolvärlden. Jag förvärrade sedan mitt redan oroliga känslotillstånd med att läsa Bo Janssons artikel i Dagens Samhälle och en artikel i samma tidning (”Yrkesprogrammen utmärkt inkörsport till arbetslivet”) av Tobias Krantz, Svenskt Näringsliv.

Artikeln i Skolvärlden citerar en undersökning gjord bland ungdomar i gymnasieålder:

”En av tre av de tillfrågade svarade att det är statusskillnad mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program. De åsikter som återkommer i svaren är att elever som läser yrkesprogram är ”mindre smarta”, har sämre betyg och inte har någon ”riktig ambition att bli framgångsrika” som de som går högskoleförberedande program.”

Det är mina elever de pratar om, de inskränkta akademikerynglen som svarat på undersökningen – mina elever!

Jag undervisar sedan 13 år tillbaka i samhällskunskap och historia på ett yrkesgymnasium, mest på RL och HT. Mina elever är inte superintresserade av just mina ämnen, många har med sig dåliga betyg och/eller undermåliga förkunskaper från grundskolan och sedan är de ju förstås tonåringar…

De är också underbara, härliga ungdomar med ambitioner.

Jag förstår inte varför ambitionen att bli en duktig kock, bartender, turistguide eller hotellanställd skulle vara sämre än ambitionen att bli jurist eller civilekonom. Jag förstår inte varför ambitionen att bli egenföretagare, som är vanlig bland eleverna på VVS- och Fastighetsprogrammet eller El- och Energiprogrammet, skulle vara sämre än något annat? Orsakerna till att välja yrkesprogram är många men låg intelligens stöter jag sällan på. Snarare återspeglar rekryteringen hit den socialt segregerade skola vi skapat i Sverige, där barn från icke-akademiska hem aldrig känner sig riktigt hemma i skolan.

De flesta av mina elever pendlar 1-2 timmar enkel resa för att komma till skolan och jag har 90-100% närvaro på alla lektioner, även när min samhällskunskap är den enda lektion de har den dagen. Under de många praktikveckorna sliter eleverna och utsätts ofta för extremt tidiga morgnar, långa dagar och fysiskt utmattande arbetsuppgifter.

Och varenda en får jobb efter gymnasiet.

Just det – varenda en.

Faktum är att de flesta har helgjobb långt innan examen och  har inga problem att hitta extrajobb under loven. Ingen ungdomsarbetslöshet här, inte! En av mina elever knäcker extra på en Michelin-restaurang, många av mina elever på RL och HT har genom åren utmärkt sig både i nationella och internationella tävlingar och du vet den där trevliga tjejen från TV, hon med musselsoppan?

Just det – också min.

Sedan GY-11 infördes drar sig många föräldrar för att skicka sina barn till yrkesprogrammen. Till viss del kan ju detta förklaras av de vidriga fördomar om differentierat människovärde som de tydligen lär till sina barn men även högskolebehörigheten verkar vara ett problem (vilket den egentligen inte är). Istället för ett yrkesprogram vill de hålla drömmen om ett ”fint” framtida jobb för sin avkomma levande genom att tvinga in ynglingen på ett studieförberedande program , vilket efter tre år av misslyckande antingen leder till Arbetsförmedlingen och ett praktikjobb inom en känd snabbmatskedja, eller högskolestudier och ännu en jurist, arkitekt, journalist eller finansanalytiker som vi inte behöver.

Samtidigt har mina elever ett hyggligt jobb, tjänar pengar, flyttar hemifrån, bildar familj och många vidareutbildar sig senare i livet, om de behöver sadla om. Jag har många före detta elever som studerat vidare, både vid traditionell högskola och Yrkeshögskolan. Andra har, med hjälp av KomVux, helt ändrat inriktning i livet. Är verkligen den pengaslukande arbetslöshetsfabrik vi kallar ”Samhällsprogrammet” ett så mycket bättre alternativ?

Phu – nu känns det bättre!

Arbetsbelastning – inte lätt

Jag har nu TVÅ gånger misslyckats med att skriva vad jag tycker om debatten kring arbetsbelastning för lärare. Jag tänker nu göra ett tredje, och sista, försök att nå fram…

I mitt första försök blev jag hatad av USK-hatarna (”Sluta prata om gruppstorlekar!”) och i mitt andra försök älskad av USK-kramarna (”USK USK USK USK”). Inget av detta var mitt syfte så nu försöker jag en gång till så får vi se hur det går den här gången…

En lärares arbetsbelastning orsakas av många olika saker och dessa saker är olika eller känns olika för olika lärare. Det går därför inte att rikta in sig på en enda sak i en diskussion om arbetsbelastningen.

Tillåt mig att ge ett exempel. Vilken av nedanstående lärare anser du, kära läsare, har högst arbetsbelastning?

arbetsbelastningPrecis! Genom att använda tre variabler istället för bara en blev det plötsligt mer komplicerat. Lägg till detta att det egentligen finns runt 10 variabler som avgör arbetsbelastningen och att dessa inte är samma för alla lärare, så borde problemets komplexitet bli tydlig. Varje enkel lösning kommer därmed i bästa fall att ha liten verkan, i värsta fall (hos de värsta skolhuvudmännen) skulle den inte vara någon lösning alls.

Ett nationellt USK-tak skulle vara mycket svårt att införa av flera olika anledningar, bland annat eftersom vi aldrig skulle komma överens om vad som är ”rätt” nivå för varje lärargrupp. Om det ändå infördes skulle dåliga (eller bara helt enkelt fattiga) huvudmän kunna utöka undervisningsgrupperna för att spara in pengarna.

En reglerad storlek på undervisningsgrupperna skulle även den stöta på problemet med vad som är en ”lagom” gruppstorlek. En rektor med besparingskrav på sig skulle kunna kompensera genom att höja sina lärares USK.

Både USK-tak och reglerade gruppstorlekar, då?
Ha – nu trodde du att du hade mig, va? I gymnasiet hade man lätt kunnat ta sig runt det genom att justera ner antalet timmar en elev får i undervisning på en 100-poängskurs nedåt till 80 timmar, vilket innebär att varje lärare får en extra undervisningsgrupp (dvs. fler elever att bedöma och betygsätta).

Men om vi reglerar det också, då? Ja, då kommer vi in på alla de där kringuppgifterna vi gör som inte direkt har med undervisning och bedömning/betygsättning att göra. Ni vet – mentorskap, rastvaktande, IT-support, skolcafé, skolbussvärd, pedagogiska måltider…
Vi kommer också att hamna i det där skymningslandet där frågan ”men vad är egentligen undervisning?” kommer att ställas, vilket innebär att vi kommer att få mer av saker som kallas Handledning, Studieverkstad, Prövningar, Läxhjälp och Annanskit.
Du kan dessutom ge dig katten på att det går att gräva upp ”forskning” och ”vetenskaplig grund” för alltihop, även ”Annanskit”.

Diskussionen om lärares arbetsbelastning är alltför viktig för att förenklas och fördummas av inlägg av typen ”gruppstorleken har ingen betydelse”, ”om bara USK:en återinfördes skulle allting vara Hasse Andersson” eller ”det finns ingen USK”.
Istället behöver vi alla – lärare, skolledare, politiker – föra en mer nyanserad och komplex diskussion kring orsakerna till alltför hög arbetsbelastning och vad som kan göras åt dem än vad vi gör idag.

Om vi kan vara överens om att problemet är komplext och inte kommer att lösas med 1 lösning, då är vi på rätt väg!

Fredrik förälskad

Jag älskar att vara lärare. Vilket avslöjande, va? Men så är det faktiskt. Mitt i allt det dumma, det stressande och det onödiga älskar jag mitt jobb. Visst är jag knäpp?

Det skrivs och sägs mycket om det eländiga med det svenska skolsystemet och hur jobbigt det kan vara att vara lärare. Så läs nu noga, du som funderat på att bli lärare:
Under mina 16 år som lärare tror jag att jag upplevt sammanlagt 15 dagar då jag inte sett fram emot att gå till jobbet och jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Jag älskar att undervisa, jag älskar att planera lektioner och kurser och jag älskar att träffa ett klassrum fullt av elever. Fullständigt knäppt, skulle kanske somliga säga, men så är det. Det finns ingenting som känslan av en lyckad lektion eller när man kan se kunskapsresan somliga elever gör. Efter 16 år kan jag fortfarande känna mig alldeles hög efter en lyckad lektion.

Förutom lektionerna och eleverna, älskar jag skolan som miljö och jag älskar att ha lärare som kollegor. Hur många människor har möjlighet att tillbringa sina arbetsdagar i en miljö med en stark tradition av kreativitet, personlig utveckling och samhällsnytta?

Så… fyra dygn kvar innan ansökningstiden till lärarutbildningarna stängs och som vanligt kommer det väl att komma katastroflarm kring hur få som söker lärarutbildningar och rubriker av typen ”0,2 på högskoleprovet räcker för att bli lärare”. Det tragiska är att samtidigt som ansökningssiffrorna sett bedrövliga ut på senare år, finns det massor av människor som skulle vilja bli lärare men som inte vågar. De drar sig för att söka på grund av den relativt ett låga lönen, den höga arbetsbelastningen. Fullt förståeligt, men…

Du som tänker så kommer att missa något. Det finns många problem i skolan och läraryrket men vet du vad?

Vi jobbar med det.

Det blir bättre.

Och så finns det en annan sak som jag vill att du tänker på: om du blir en av oss, kan du hjälpa till med att få skolan rätt igen. Den som känner att skola och bildning är viktiga saker, ska inte hålla sig undan utan istället bli en av oss.

Så lämna in din ansökan till lärarutbildningen senast den 15 april. Gör det inte för att läraryrket är perfekt eller för att lönen är fantastisk.

Gör det för att du vill göra nytta och vara en av oss.

Välkommen!