Maktlöshetens illusion

“Det är ingen idé att försöka, det spelar ändå ingen roll”. Hört det någon gång? Är det verkligen ingen idé att engagera sig och försöka åstadkomma förändring och vad skulle ett engagemang egentligen kunna innebära?

Jag kan förstå lockelsen i “lilla jag är maktlös så nu tänker jag sitta här på min häck och inte ens försöka” men som ni förstår kan jag inte välja det alternativet. Ibland tänker jag att det hade varit en lyx att acceptera maktlöshet, rycka på axlarna och bara ha mina lektioner men är man vald till fackligt ombud (och dessutom lite galen) så är man och då finns inte det valet.

Hur maktlös är du egentligen, som enskild lärare eller SYV?

Även som enskild liten, liten, liten lärare eller SYV, helt utan fackligt uppdrag, kan du göra följande:

  • Skriva insändare eller debattartiklar
    Vi som jobbar i skolans värld är både vältaliga och välskrivliga!
  • Säga “nej” varje gång din rektor säger “eller hur?”
    Börja åtminstone med ett “nej” och låt dig sedan, genom logiska eller faktamässigt belagda argument, flyttas mot ett “okej då, men fungerar det inte så…”
  • Kontakta din kommunstyrelse
    Ofta, gärna och mycket.
  • Nicka varje gång ditt ombud säger emot din rektor på ett personalmöte
    För “facket” – det är du också!
  • Klicka på “Gilla” och “Dela” vid för oss fördelaktiga nyheter på Facebook
    När tidningarna märker att det finns stort intresse kring en viss artikel, skriver de gärna en uppföljare. Du har väl tid och ork för ett klick?
  • Skriv under protestlistor, när dina fackliga företrädare anser att de behövs.
    För “facket”…..just det – det är du!

I normala fall, när allting tuffar på, kan du förlita dig på att dina fackliga ombud sköter ruljangsen utan din inblandning. Vi ser till att de värderingar du delar med dina bröder och systrar i fackförbundet du valt, förs fram i huvudmannens beslutsprocesser.

När det gäller allvarligare saker, då behövs alla. När huvudmannen fått fullständigt tuppjuck på den senaste fortbildningsflugan, när ingen åtgärdar lärarnas arbetsbelastning eller när, som i t ex Eskilstuna, skolorna står inför katastrofala nedskärningar och höjningar av arbetsbelastningen för alla som jobbar i skolan, då behövs alla.

Då behöver alla skriva, ringa, maila, klicka och skriva under. Då behöver alla hjälpas åt med att vara arga och sluta upp bakom sina ombud på ett sätt som märks.

I Lund hade vi kunnat låta kommunen famla runt några år till utan att åtgärda lärarnas ohälsosamma arbetsbelastning. Visst, ett par dussin kollegor till oss hade gått in i väggen eller slutat varje år och undervisningens kvalitet hade fortsatt falla men vi hade kunnat intala oss själva att vi är maktlösa.

I Eskilstuna hade de fackliga ombuden kunnat spela ut “det är ingen idé”-kortet och låta kommunen säga upp närmare 100 av våra kollegor men istället anmälde de kommunen till Arbetsmiljöverket (“Lärarnas Riksförbund i Eskilstuna anmäler kommunen till Arbetsmiljöverket“) och sätter sig på tvären på alla sätt de kan.

Vad kan då du göra, som vanlig privatus?

Du kan stötta arbetet vi gör i Lund genom att skriva under vår namninsamling (LÄNK – tar 2 minuter) och du kan stötta våra bröder och systrar i Eskilstuna genom att klicka på deras länkar, “Gilla”, “Dela” och “Retweeta” och allt vad det heter, för att skapa tryck bakom frågan. Skriv insändare och skicka mail, prata med dina vänner om vad som kommer att hända i skolan om de planerade nedskärningarna genomförs (samtidigt som kommunen går över 100 miljoner plus). De olika vägarna till att bidra är betydligt fler än den återvändsgränd som den inbillade maktlösheten innebär.

När stora förändringar ska åstadkommas, alternativt stoppas, behövs alla och alla kan bidra.

Alternativet är att du sitter på din häck och låter dig luras av en illusion av maktlöshet.

Varför en 6-6-A i Lund?

För en och en halv vecka sedan lämnade Lärarnas Riksförbund i Lund in en formell begäran om att arbetsgivaren ska rätta till de hälsorisker som uppkommit för lärarna i Lund på grund av för höga stressnivåer. Den som inte känner till arbetsmiljölagstiftningens vindlande gångar kan ju undra – varför just nu?

Enligt det regelverk arbetsgivare ska följa i Sverige, de så kallade “AFS:arna” (ArbetsmiljöFöreSkrifter), måste en arbetsgivare som upptäcker att det finns ohälsa hos personalen, kartlägga orsakerna till denna och vidta åtgärder. Känner lärarnas arbetsgivare i Lund till ohälsa hos lärarna på grund av stress?

Varje år sedan 2011 har LR i Lund gjort en stor arbetsmiljöundersökning bland sina medlemmar. Svarsfrekvensen har varit hög, frågorna varit hämtade ur ett frågebatteri som används vid stressforskning och arbetsgivarsidan har aldrig ifrågasatt resultaten.

Så ja, lärarnas arbetsgivare känner till att det förekommer ohälsa bland lärarna på grund av stress. De känner även till en hel del andra missförhållanden, som exempelvis bristen på ändamålsenliga arbetsplatser. Hur ser det ut med åtgärderna, då?

Som åtgärder som vidtagits kan Lunds kommun hänvisa till det utredningsarbete som gjorts av två partsammansatta grupper. Den första tillsattes 2013, på order av kommunfullmäktige (lägg märke till att det inte var på initiativ av någon av de tre skolnämnderna eller -förvaltningarna) och syftade till att identifiera administrativa uppgifter kommunen kunde avskaffa för att avlasta lärarna. Gruppen genomförde sitt arbete läsåret 2013/14 och identifierade flera arbetsuppgifter, inte bara administrativa, som skulle kunna utföras av någon annan än lärare eller helt enkelt skrotas. Gruppen gjorde sitt arbete genom att leta igenom skolans regelverk efter tvingande skrivningar av typen “den undervisande lärare ska…” och jämföra med en lista med lärares normala arbetsuppgifter från lågstadiet till och med gymnasiet. Exempel på arbetsuppgifter som, utan att bryta mot Skollagen, Läroplaner eller Allmänna råd, skulle kunna utföras av någon annan än lärare är:

– Rastvakt
– Mentorskap
– Rättning av nationella prov
– Öppet hus
– Föräldramöten (som skolan inte måste ha alls, visade det sig)
– Frånvarohantering

…och så vidare för det finns en hel del uppgifter, från stort till smått, som kan läggas till den listan. Jag skulle kunna ge åtskilliga exempel på hitte-på som enskilda ambitiösa rektorer lägger på sina lärare (bloggprojekt, hemsideprojekt, “möta näringslivet”-projekt, “världens mest ambitiösa utvecklingssamtal”-projekt och andra “få rektor att se bra ut”-projekt).

Den första arbetsgruppen hänvisade skolförvaltningarna till när Arbetsmiljöverket gjorde sin stora inspektion av 30% av Sveriges skolor, vilket genomfördes i Lunds kommun under hösten 2013. Lund fick, som säkert många andra arbetsgivare, tillsägelse om att kartlägga och åtgärda psykosocial ohälsa bland sina lärare. Eftersom det såg ut som om man genomförde ett aktivt arbete, kom kommunen undan vidare uppföljning av AMV på den punkten. Resultaten från arbetsgrupp 1 lämnades över till tjänstemän och politiker och…

Ingenting hände.

Sedan ingenting.

Sedan…en ny arbetsgrupp!

Denna gång med instruktionen att komma fram med förslag på hur lärarnas arbetsbelastning skulle kunna minskas. Även denna grupp var partsgemensam och även denna gjorde en rejäl genomletning av litteratur, den här gången stressforskning. Resultatet blev fyra förslag, hyffsat konkreta. Det enda förslag som arbetsgivaren (snart – 10 månader efter att gruppens rapport blev färdig) faktiskt genomfört, råkar vara det enda förslag som inte kostar några pengar att genomföra.

Medan allt detta pågått, har LR-Lund hunnit genomföra flera nya arbetsmiljöenkäter, vilka visar på samma eller ökande problematik på grund av stress. Sjuktalen har ökat dramatiskt till, för Lunds kommun, historiska nivåer och personalomsättningen ökar. I samverkansgrupperna redovisas problemen, det rynkas pannor och pratas om att “jobba kraftfullt med frågan”.
Medan allt detta pågått har även en rad beslut, på olika nivåer i vår skolorganisation, fattats som inneburit en ökad arbetsbelastning för lärarna. Typiska exempel är ökad konferenstid, ökade undervisningsgrupper och utökad rastvakt.

Så….

Arbetsgivaren känner till stressproblemen på både längden och tvären, har utrett vad lärarnas stress kan tänkas bero på (gjordes i arbetsgrupp 2) och har själva plockat fram en tämligen diger lista på möjliga vägar framåt.

Och ändå händer ingenting!

Hur kan vi i det läget inte lämna in en formell begäran om åtgärder enligt Arbetsmiljölagen? Någon mer än Lunds kommun som uppfattar oss som onödigt konfrontativa?

 

Fel rubriksättning?

Det är intressant att se hur lärares utbrändhet och stressymptom tas på betydligt mindre allvar än… allting annat, faktiskt. Vad krävs för att lärare som handikappas av stress ska tas på allvar?

newspaper

(Klicka för att förstora)

När man som skyddsombud eller huvudskyddsombud tar upp frågan om stressymptom och risken för ökade sjukskrivningar på grund av stress, möts man oftast av empatiska ansiktsuttryck på andra sidan bordet och en del väl valda ord av typen “detta måste vi jobba med”, “stress är ju en upplevelse…” eller “vissa individer har ju svårt…”. Det tycks finnas en djupt rotad tradition i skolans värld av att inte bry sig om stressrelaterade sjuskrivningar som något som finns på riktigt, inte ens när lärare bevisligen blivit sjuskrivna av riktiga läkare.

När en lärare blir sjukskriven på grund av utbrändhet har denna, i min (14 år långa) erfarenhet 6-12 månaders sjukskrivning att se fram emot. Det innebär alltså 6-12 månader av ekonomiskt avbräck för den enskilde, vikariestrul för skolan och höjda sjuktal för huvudmannen. Den som blir utbränd och lyckas ta sig tillbaka, vilket inte alltid är fallet, har ofta genomgått någon slags permanent personlighetsförändring. Jag har sett alltifrån paranoia eller depressioner till extrem överkänslighet för syn- och hörselintryck till en autismliknande besatthet av ordning och detaljer. Med andra ord är utbrändhet en allvarlig sjukdom som ofta för med sig en permanent nedsatt förmåga att sköta både jobb och liv på det sätt man gjort tidigare.

Men märks allvaret i detta i skolans huvudmans beteende? För en del år sedan bloggade jag om skillnaden i beteende från huvudmannens sida när vi i Lund hade inspektion av Skolinspektionen ungefär samtidigt som Arbetsmiljöverket (“Den bortglömda inspektionen”). Skillnaden i hur man från skolkansliernas och rektorernas sida uppförde sig var inte bara slående, utan rentav lite äcklig att se. I det ena fallet förberedde man sig i ett halvår innan inspektionen, för att ha alla dokument, planer och rutiner på plats för att “bli godkänd” och ägnade sedan mycket jobb (främst vi lärare som fick göra det…) åt att okritiskt jobba med varje ord i inspektionsrapporten som vore det Guds Ord.
I det andra fallet förberedde man sig inte alls och ägnade mer kraft åt att bli upprörda över den kritik man fick, än åt att faktiskt vidta några åtgärder.

Gissa vilken inspektion som var vilken?

Låt oss fundera lite kring rubriker och vilken effekt de har på oss…

newspaper2“Fem lärare utbrända vid Lunds skolor”
Detta händer varje år – vem bryr sig?

“Fem lärare brännskadade vid Lunds skolor”
Detta hade genererat krisplaner, översyn av rutiner, sammanslagning av skolnämnden och brandkåren, extra utbildning av rektorer och hur många dagar kompetensutveckling som helst för lärare i brandsäkerhetens ädla konst. Överdriver jag? Tror inte det – fem stycken brännskadade lärare hade orsakat panik hos vilken skolhuvudman som helst.

newspaper3“Fem lärare misshandlade i Lund”
Samma som ovan, fast utan brandkåren.

Vare sig brännskadorna eller käftsmällarna hade orsakat i närheten av det personliga lidande eller det antal sjukdagar som utbrändheten orsakat men reaktionen hade blivit kraftig och omedelbar. Dessutom är ju utbrändheten, till skillnad från brännskadorna och misshandeln, något som faktiskt händer och som händer mer och mer.

I Lund har Lärarnas Riksförbund tröttnar på att se kollegor lida utan att arbetsgivaren tar det på allvar och har, med stöd av Arbetsmiljölagen, begärt konkreta åtgärder för att sänka lärarnas arbetsbelastning (Länk och Länk).

Den som tycker det låter orimligt, kan kanske föreställa sig att vi är lite brännskadade?

Enkätkollage

 

Ord spelar roll…?

Spelar det någon roll vad vi kallar saker för? Förändrar det vårt sätt att se på en sak när vi döper om den? Eller är jag bara sjukligt petnoga?

I Lunds kommunförening tycker vi det är viktigt vad saker kallas för. Kommunföreningens ordförande har alltid ansett att ord både kan höja och sänka och hennes petnoga inställning till språket har smittat av sig på oss andra. För även om det kan driva vissa arbetsgivarföreträdare till fullkomliga depressioner, påpekar vi gärna vikten av att använda rätt ord för rätt sak.

Jag skulle vilja dela med mig av några av mina främsta hatobjekt:

”Brukare”
Detta betyder i skolans värld ”elev”. Ordet ”brukare” är hämtat från hemtjänsten eller kommunens fritidsverksamhet och antyder att eleven är en rörelsehindrad pensionär jag ska låta använda min varma bubbelpool.
Gissa vad?
Det är inte det mitt jobb går ut på!
Relationen lärare-elev är unik i sitt slag och då kan inte ”elev” användas synonymt med ”brukare”, ”klient” eller – värst av allt – ”kund”. Att använda något annat ord än ”elev” innebär att man antingen inte förstår skillnaden eller inte respekterar den. Oavsett vilket, anser jag det vara inom mitt uppdrag som förtroendeman för LRs medlemmar att hjälpa den felande kommunala byråkraten in på rätt väg.

”Enhet”
Detta är vad som egentligen borde kallas ”skola” men som i det här fallet reduceras från ett kunskapens och den personliga utvecklingens tempel till samma status som vilken annan kommunal ”enhet” som helst, exempelvis badhuset. Inget ont om badhuset, naturligtvis. Visst, det drog över budget med massor av miljoner och är en löpande förlustaffär för kommunens skattebetalare men vad då – vattenrutschen är cool!

”Pedagog”
Det här ordet säger mig ingenting. Det finns nog faktiskt inget annat ord i den kommunalbyråkratiska svammelarsenalen (varför rödfärgades inte det ordet?) som gör mig så upprörd som detta. Det skulle i så fall vara uttrycket ”pedagogisk personal”. Vem åsyftas när pappersvändare använder detta uttryck?
Lärare?
Ja, oftast, men ofta även förskolelärare, speciallärare, specialpedagoger, elevassistenter eller fritidspedagoger (som av vårt systerförbund kallas ”lärare i fritidshem”). Ordet ”pedagog” förvandlar alla dessa normalt sett tydligt åtskiljda yrken, vart och ett viktigt, till en enda kletig, oformlig massa – ”den pedagogiska personalen”.

”Verksamhet”
Kallas ibland ”pedagogisk verksamhet”, som om det skulle vara bättre. Att döpa om ”undervisning” till ”verksamhet” är att fullständigt nedvärdera det som sker i mitt klassrum. Det är att ignorera all den tid jag lagt på att tänka, skapa, planera, genomföra och följa upp mina lektioner. Jag menar – ”verksamhet”….för helvete…

Nu har jag gjort mig själv så lingvistiskt uppeldad att det är dags att jag slutar skriva för den här gången och istället, i egenskap av pedagog på min enhet i skolförvaltningen, genomför lite pedagogisk verksamhet med enhetens brukare.

(Kräkljud)

 

Sänk läraryrkets status 2016!

Har du som nyårslöfte att sänka läraryrkets status under 2016 men är osäker på hur du ska gå till väga? Misströsta ej! Här kommer en enkel checklista du kan följa!

Som enskild lärare kan det tyckas hopplöst att påverka läraryrket i negativ riktning. Jag menar, jag är ju varken en Stor Stygg Facklig Organisation, Pappa Staten eller ens en Ondskefull Huvudman, så hur gör jag? Sanningen är att alla kan vi dra vårt strå till stacken för att förstöra läraryrkets arbetsvillkor och attraktivitet och här följer en lista på saker att tänka på.

1   Ta aldrig ut OB-tillägg för föräldramöten, öppet hus eller eventuellt annat arbete du beordras utföra på kvällar och helger.

2   Begär aldrig ut övertid för övertidsarbete.

3   Begär aldrig ersättning i enlighet med Bilaga L om du åker på läger eller klassresor med dina elever. Förutom att du härmed har bidragit till att sänka läraryrket slipper du också, som grädden på moset, bekymra dig om vad som menas med “Bilaga L”.

4   Säg alltid “ja” när rektor ber dig vikariera gratis för en kollega som är sjuk.

5   Säg alltid “ja” när rektor frågar om du kan ta en extra undervisningsgrupp.

6   Kräv aldrig att få faktisk kompetensutveckling – nöj dig med det du får.

7   Undervisa extra i ämnen du inte är behörig i.

8   Godkänn allt och alla.

9   Begär aldrig kompledighet och om du ändå får sådan – ta aldrig ut den.

10 Rätta nationella prov hemma, gärna på loven och helgerna.

11  Ta självmant på dig okvalificerade arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra. Vad sägs om att jobba i elevcaféet? Eller kanske lite extra rastvaktande?

12  Hjälp aldrig en kollega. Någonsin.

13  Visa aldrig empati när en kollega mår dåligt av arbetsbelastningen

14  Säg, så ofta du kan, “äh, det spelar väl ingen roll om man kan någonting. Huvudsaken är att man är en vuxen som bryr sig!”

Som du märker finns det rätt mycket en enskild lärare kan bidra med till läraryrkets förfall och om vi alla hugger i tillsammans, kan 2016 bli det sämsta året någonsin!

God fortsättning!

 

Mot något bättre?

Hur kan man få den individuella lönesättningen att fungera bättre för lärare? Hur kan man skapa ett system där det finns belöningar och incitament som uppfattas som legitima?

Mitt förra blogginlägg lästes av 3600 personer och gav upphov till omfattande diskussioner på både Facebook och Twitter. Uppenbarligen tycker och känner många som jag och även de som gillar individuell lönesättning var mycket nyanserade i sina inlägg. Visst, jag tillskrevs “han vill ha tarifflöner” på några ställen, vilket jag varken vill eller skriver, och några var oroade för att de unga lärarna skulle förlora på ett tariffsystem (vilket jag alltså fortfarande inte förespråkar men om jag gjorde det, skulle jag svarat “ungdom är ett tillstånd som går över”). Diskussionerna handlade till stor del om vad man kan göra åt problemet, vilket jag tycker är betydligt mer relevant än att gräva ner sig i hur bra tariffsystemet var (eller inte var). Allt detta var jättebra och ger mig nästan tron åter vad gäller sociala mediers funktion i samhällsdiskussionen. Bra jobbat, alla!

För att snabbt rekapitulera – de två främsta strukturella problemen enligt mig:

1. Ingen som jobbar i skolan verkar vara överens om vad en “bra” lärare är, utom på något flummigt, övergripande plan som vi ändå inte kan använda oss av för att bedöma en arbetsprestation. Hur många kilo bra är jag?

2. Skolledarna fattar sina beslut om lönesättning baserat på bristfällig information, mycket beroende på tidsbrist.

Ett individuellt lönesystem ska möjliggöra styrning av de anställdas arbetssätt och skapa incitament för förbättrade prestationer men gör bara det om systemet uppfattas som legitimt och i någon mån rättvist av de anställda och så är oftast inte fallet när det gäller lönesättning av lärare.

Så hur skulle systemet då kunna förbättras? Några förslag framkom under diskussionerna på Facebook och Twitter och några exempel har jag själv sett:

1. Om rektor själv undervisar, åtminstone någon lektion i veckan, tycks lärarna uppfatta lönesättningen som mer legitim.

2. Man kan först langa ut ett generellt påslag och först därefter belöna somliga med lite extra. Man använder sig sedan av andra belöningar än pengar.

3. Kanske använda ett system med löneboxar, där antal års erfarenhet placerar dig i en viss box, som motsvarar ett visst lönespann, och därefter bedöms du av rektor? Detta blir en slags hybrid mellan tariffer och individuella löner. Eftersom tjänsteår går att mäta objektivt, kan ett sådant system, teoretiskt, åtminstone, leda till en ökad känsla av “rättvisa”.

4. Lönekriterier kopplade till arbetsuppgifter kan skapa tydlighet i snömoset. Till exempel kan man tänka sig en modell med “alla får samma utom Karin, eftersom hon är ämnesföreståndare/handleder studenter/undervisar i skolans jävligaste klass och därför får 500 spänn mer”. Någon som är avundsjuk på Karin för hennes löneökning? Gör då hennes jobb!

5. Lönekriterier som fokuserar på i hur hög grad läraren har jobbat med sig själv, t ex tagit initiativ till och fullföljt fortbildning av olika slag, skulle vara intressant att se. Fokus hamnar då på rörelsen (som går att mäta för skolledningen) istället för tillståndet (som de omöjligen kan bilda sig en fulständig uppfattning om).

Bara några idéer. Det finns alldeles säkert många fler men vi kommer aldrig att komma på något bättre än det vi har om vi inte först vågar prata om att ja, kejsaren är naken!

En svår, personlig bekännelse

Det finns något som tyngt mig en längre tid nu, något som givit mig vissa problem med min självbild och som jag skulle vilja dela med mig av. Jag vet inte riktigt var jag ska börja men det är väl bara att lägga fram det på bordet:

Hej, jag heter Fredrik och jag tror inte längre på systemet med individuell lönesättning för lärare.

Men vänta nu… Jag är ju ingen lastgammal och bitter gammal vänsterröding? Inte hasar jag omkring i korridorerna klädd i en 25 år gammal collegetröja, muttrande om hur bra det vore om resten av världen var som Nordkorea? Inte heller kan jag beskrivas som en av förlorarna i det individuella lönesystemet, som vi väl föreställer oss att de flesta kritiker måste vara?

Nej, jag har inga ideologiska eller filosofiska problem med att folk tjänar olika mycket, tvärtom tror jag på systemet med att somliga får mer och andra mindre, baserat på skickligheten i yrkesutövningen eller graden av ansvarstagande eller kanske erfarenheten, utbildningen och en del annat. Jag tror på det men – och här kommer mitt problem – jag ser att det inte fungerar. Kan jag fortsätta tro på något som inte fungerar i verkligheten? Det har blivit allt svårare de senaste tre åren eller så och nu känner jag att jag måste yttra mig högt.

Vad är då problemet, som orsakat denna själsliga kris hos mig?

Problemet är att jag ser duktiga lärare förlora på systemet, samtidigt som jag ser “inte bättre än någon annan”-lärare vinna på det. Jag ser ett system ingen tror på utom de allra mest naiva cheferna. Jag ser ett system där äldre lärare förlorar genom att de betalar löneökningarna för de yngre och vet ni vad som är det värsta av allt?

Jag kan inte, med uppbådande av allt jag kan, allt jag vet och all min energi och kreativitet, få det att fungera som det är tänkt. Jag är frustrerad eftersom jag tycker att jag verkligen försökt med allt jag har och så har även alla ombud jag känner till gjort.

Jag skulle kunna sammanfatta problemet så här:

1 Ingen är överens om vad som är en “skicklig” lärare eller en “kass” lärare. Det går då inte heller att sätta löner individuellt med något som uppfattas som rättvisa och därmed fungerar inte lönesättningen varken som belöning eller som bestraffning (och vad är då poängen med att den är individuell?).

2 Den lönesättande chefen saknar information om sina anställda för att fatta ett korrekt beslut gällande lönesättning. Den allra mest välinformerade rektorn i hela Sverige – vi snackar Superrektorn –  har förmodligen 5% av den totala bilden av en anställd lärares förmåga. Övriga 95% fylls i genom att generalisera de 5% eller genom att hitta på information. Till exempel kan ett enda lektionsbesök eller ett enda föräldrasamtal färga en skolledares bild av en lärare i flera år. Jodå – jag har sett det hända många, många, många gånger.

Min normalt sett problemlösande natur har genom åren blivit uppgiven över möjligheten att lösa just dessa båda problem. Problem 1 kan teoretiskt sett lösas men jag skulle inte sätta pengar på det. Möjligen om det subjektiva “skicklig lärare”-kriteriet och liknande skulle ersättas med rent objektiva kriterier som utbildning, tjänsteår eller liknande men det finns ingenting som tyder på att varken SKL, huvudmännen eller rektorerna är redo för ett sådant systemskifte någon gång de närmaste 100 åren.

Problem 2 går bara att lösa om problem 1 löses på det sätt jag angav ovan. Annars går det aldrig att lösa och det är heller inte rimligt att lägga på rektorerna att de ska lösa det. I en värld där varje rektor har 5 anställda, visst, men i vår verkliga värld…. nej.

Jag tänker inte ge upp om att försöka löneförhandla fram rättvisare lönesättning åt medlemmarna men jag kan heller inte fortsätta låtsas som att jag tror på fungerande individuell lönesättning.

Phu – känns lite bättre nu. Tack för att du lyssnade…

 

Replik från Mögaröd

Eftersom jag får en del kritik för mina åsikter om den svenska kommunala skolan, har jag den här gången valt att släppa fram en annan skribent här på min blogg för att ge replik. Nedanstående text har skickats till mig från Sven-Jonnie Jönsson, ordförande i Barn-, Lärande- och Äventyrsbadsnämnden i Mögaröd.

Mitt namn är Sven-Jonnie Jönsson, engagerad skolpolitiker i Mögaröd i Skåne, och jag håller inte med om Fredrik Anderssons negativa bild av den kommunala skolan i Sverige. Jag tycker han är orättvis och drar alla över samma harv och jag tycker mig med stolthet kunna visa upp några exempel på god skolpolitik från min egen lilla kommun.

mögarödTill exempel har vi i Mögaröd varit i ständig framkant inom det digitala, ända sedan kommunaliseringen. När det gäller digitaliseringen av skolan var vi med på tåget redan innan det hette “IKT”, utan bara “IT”. Redan 2010 införde vi laptops till alla elever och för att underlätta utvecklingen av lärarna, lät vi rektorerna kasta ut alla läromedel ur förråden under sommarlovet. När Andersson skriver ner den kommunala skolan bör han ta i beaktande att djärva beslut av just det här slaget för skolan framåt!

För att skapa en helhetsbild av ungas lärande slog vi samma dagisnämnden, skolnämnden och badförvaltningen och skapade den nya nämden för Barn- Lärande och Äventyrsbad, BLÄ. Andersson är låst i sina gammaldags föreställningar om “kunskap” och “utbildning”. Vi i BLÄ, däremot, har ett modernt synsätt på hela individen. Jag har även någonstans läst Fredrik Andersson raljera om den stora byråkrati en kommunal skola innebär. I Mögaröd har vi jobbat hårt för att få bort onödig byråkrati och har faktiskt bara kvar fyra förvaltningschefer: förskolelärandedirektören, skollärandedirektören, äventyrsbadschefen samt samordningsöverdirektören.

Dessutom:

Vi har effektiviserat lärarnas undervisning genom att göra klasserna större, vilket ger lärarna tid över för att delta i de nya arbetsgrupperna kring formativ simning, vilket har omfattande vetenskapligt stöd, har jag hört.

Vi har på ett medvetet sätt arbetat med lärarnas hälsa och sjuktal, dels genom att döpa om “sjuktal” till “friskbortfall”, dels genom att börja varje termin med en rejäl föreläsning om positivt tänkande.

Mögaröd är ju så mycket mer än återvinningsstationen och Skånes största semincentral – vi är också en skolkommun!

 

Den yrkesetiska knivseggen

Individ eller kollektiv – vem ska gå före? Detta dilemma brottas skolledare och lärare med mer eller mindre dagligen, ibland inom sig själva och ibland med varandra. Varför är det så komplicerat?

I samband med den föreläsning jag refererade till i ett tidigare blogginlägg uppstod en hel del intressanta diskussioner i lärarkollegiet på min skola. Om vi skalar bort det arga och lundensiskt ironiska (“vänta nu – är jag en bil eller en skiftnyckel och vem är i så fall muttern?”), kom det mycket att handla om omtanken om individen kontra omtanken om kollektivet. Föredragshållaren hade ju enbart ett omhändertagande individperspektiv, medan en lärares vardag handlar om att försöka få lektionen och kursen att fungera för alla elever, inte bara den som inte klarar av att uppföra sig (vilket inte alltid beror på en diagnos). Utomstående “förståsigpåare” kan ofta inte sätta sig in i detta dilemma, eftersom de aldrig befunnit sig i något liknande, och hamnar därför i något som liknar grova förenklingar av lärarvardagen.

Vi kan väl börja med att konstatera att skolans författningar egentligen är solklara. De ger lärare och rektorer befogenheter att upprätthålla ordningen i klassrummet respektive på skolan (t ex Skollagen Kap 5 § 6), samtidigt som de ger varje elev med ett konstaterat behov av anpassningar eller stöd rätt till anpassningar och stöd (Kap 3 § 5-7) och även fastslår att alla elever har rätt till studiero (Kap 5 § 3). Problemet uppstår när regelverk möter verklighet.

Å ena sidan bryr sig läraren och andra som jobbar på skolan om Lille Pelle, som stör på grund av sin ADHD och sin svåra hemsituation, å andra sidan ser läraren tydligt vilken negativ inverkan hans beteende har på de andra elevernas möjligheter att lära sig under lektionerna. Var ska jag som lärare dra gränsen och slänga ut Lille Pelle från mina lektioner? Var ska rektor och elevhälsa dra gränsen och förflytta Lille Pelle till särskild undervisningsgrupp eller punktmarkera med elevassistent?

Det finns ju inget rakt svar på dessa frågor. Det bästa svar man kan tänka sig blir “det beror på”. Lägg till detta att beslutet i lärarens fall måste fattas på tre röda, mitt i en kaotisk klassrumssituation, och att rektor måste brottas med tveksamt stöd uppifrån och befinner sig i en situation med fritt skolval och “hålla budget”-kultur, så blir det än värre.

Det är oerhört lätt för utomstående att sätta sig till doms över de avvägningar av det här slaget som vi som jobbar i skolan måste göra. Psykologer, socialtjänsten eller den där vem-som-helst som uppträtt under en studiedag har aldrig upplevt något motsvarande denna balansgång.

Jag har inga svar på hur vi gör detta lättare men vi behöver jobba med detta, uppifrån och ner i vårt skolsystem. En sak vet jag dock: vi lyckas aldrig genom att förenkla problemet!

En gammal man betraktar dåtiden (?)

Ett känslosamt och välskrivet blogginlägg väckte gamla minnen till liv – minnen från tiden vid lärarutbildningen i Malmö när jag var ung, vild och vacker (nu är jag bara “och”).

Bloggaren “Onlyisabel” skrev ett känslosamt och en smula uppgivet blogginlägg om lärarutbildningen (länk) och hennes uppgivna frustration spred sig snabbt genom det digitala molnet. Texten fick mig att minnas min egen upplevelse av Lärarhögskolan i Malmö, 1995-99, som tyvärr inte verkar vara så annorlunda.

När jag påbörjade gymnasielärarprogrammet med ingång Samhällskunskap såg utbildningen i Malmö väldigt annorlunda ut jämfört med idag. Efter två veckor på lärarhögskolan, då jag inte precis minns vad vi gjorde, åkte vi alla till Lund för tre terminers ämnesstudier. Vi läste då de reguljära universitetskurserna i statsvetenskap (1 termin), nationalekonomi (1 termin) och sociologi (halv termin) samt en specialare i geografi vid geografiska institutionen. Efter terminen med nationalekonomi, då vi läste tillsammans med blivande civilekonomer och uthärdade två gigantiska 12-poängstentor och en 6-poängare, var det så dags att återvända till Malmö för en termin av pedagogiska studier och 8 veckors praktik.

Jag minns fortfarande känslan – känslan av att köra i hundratio längs den akademiska motorvägen i Lund, rakt ner i en pöl med segt snor. Under tiden på Lärarhögskolan fanns inga tentor, ytterst små krav, knappt något att läsa och VÄLDIGT lite av det vi egentligen efterfrågade. Jag minns hur irriterade vi var – en irritation som bara växte av de kvalitativt högstående åtta veckornas praktik. Jag kan aldrig tacka mina fantastiska handledare under praktikperioderna nog, eller förlåta lektorerna vid lärarutbildningen för de sammanlagt 18 veckor av mitt liv som kastades bort där (jag har dragit bort 6 veckor för mitt examensarbete som var kul och givande men ju skrevs av mig själv, så…). Vi gick alltså från stenhårda ämnesstudier till en utbildning vars innehåll kändes smått onödigt och dessutom alltid skulle redovisas i gruppdiskussioner eller liknande mysig samvaro.

Åherregud vad arga vi var! Minns ni, om någon av er “gamlingar” läser detta, sista lektionen med samhällslektorerna? Jag minns i alla fall hur en av er skrek, slängde utvärderingen och stormade ut.

Men från utbildningen fick jag 16 veckors riktigt bra praktik och gedigna ämneskunskaper, levererade av Lunds universitet genom de reguljära universitetskurserna.

Jag hoppas verkligen att min upplevelser av lärarutbildningen inte är typisk för de som läser till lärare nu (och jag vet ju att lärarutbildningarna ser väldigt olika ut vid olika lärosäten) men jag har träffat många lärarstuderande genom åren som säger exakt det Onlyisabel skriver om lärarutbildningen i Malmö:

“Jag oroar mig inför den dagen då jag faktiskt står där och ska ha en egen klass. Hur går man tillväga? Hur ska man kunna vara en engagerad lärare och uppmärksamma alla elever, samtidigt som man ska lära sig allt från grunden eftersom man inte gjorde det på utbildningen? Vi gör mycket saker i skolan, men väldigt lite som man faktiskt kan använda i praktiken. Frågan HUR ekar i mitt huvud. Hur ska jag klara det? Hur ska jag göra? Hur gör andra för att hinna med allt?”

Svaret på den sista frågan är “det gör inte alla”. De två första åren var slitiga även för mig och det är inte alla som orkar med. Jag önskar jag kunde försäkra alla blivande lärare om att allt ordnar sig men om sanningen ska fram….

För den som däremot härdar ut, som ser till att skaffa sig gedigna ämneskunskaper och verkligen maxar nyttan av praktikperioderna, väntar ett yrke som är utmanande, omväxlande och oftast meningsfullt  och som jag varmt kan rekommendera.

…och till dig som är orolig – vi tar hand om er när ni kommer ut, vi gamlingar, så välkommen till gänget!