Fredrik, arg

Jag läste något som gjorde mig arg. Nu har jag väntat en hel vecka på att det ska gå över men det har faktiskt bara blivit värre så nu…. nu ska jag fan blogga om det!

Jag gjorde misstaget att läsa artikeln ”Lägre status att läsa yrkesprogram” i tidningen Skolvärlden. Jag förvärrade sedan mitt redan oroliga känslotillstånd med att läsa Bo Janssons artikel i Dagens Samhälle och en artikel i samma tidning (”Yrkesprogrammen utmärkt inkörsport till arbetslivet”) av Tobias Krantz, Svenskt Näringsliv.

Artikeln i Skolvärlden citerar en undersökning gjord bland ungdomar i gymnasieålder:

”En av tre av de tillfrågade svarade att det är statusskillnad mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program. De åsikter som återkommer i svaren är att elever som läser yrkesprogram är ”mindre smarta”, har sämre betyg och inte har någon ”riktig ambition att bli framgångsrika” som de som går högskoleförberedande program.”

Det är mina elever de pratar om, de inskränkta akademikerynglen som svarat på undersökningen – mina elever!

Jag undervisar sedan 13 år tillbaka i samhällskunskap och historia på ett yrkesgymnasium, mest på RL och HT. Mina elever är inte superintresserade av just mina ämnen, många har med sig dåliga betyg och/eller undermåliga förkunskaper från grundskolan och sedan är de ju förstås tonåringar…

De är också underbara, härliga ungdomar med ambitioner.

Jag förstår inte varför ambitionen att bli en duktig kock, bartender, turistguide eller hotellanställd skulle vara sämre än ambitionen att bli jurist eller civilekonom. Jag förstår inte varför ambitionen att bli egenföretagare, som är vanlig bland eleverna på VVS- och Fastighetsprogrammet eller El- och Energiprogrammet, skulle vara sämre än något annat? Orsakerna till att välja yrkesprogram är många men låg intelligens stöter jag sällan på. Snarare återspeglar rekryteringen hit den socialt segregerade skola vi skapat i Sverige, där barn från icke-akademiska hem aldrig känner sig riktigt hemma i skolan.

De flesta av mina elever pendlar 1-2 timmar enkel resa för att komma till skolan och jag har 90-100% närvaro på alla lektioner, även när min samhällskunskap är den enda lektion de har den dagen. Under de många praktikveckorna sliter eleverna och utsätts ofta för extremt tidiga morgnar, långa dagar och fysiskt utmattande arbetsuppgifter.

Och varenda en får jobb efter gymnasiet.

Just det – varenda en.

Faktum är att de flesta har helgjobb långt innan examen och  har inga problem att hitta extrajobb under loven. Ingen ungdomsarbetslöshet här, inte! En av mina elever knäcker extra på en Michelin-restaurang, många av mina elever på RL och HT har genom åren utmärkt sig både i nationella och internationella tävlingar och du vet den där trevliga tjejen från TV, hon med musselsoppan?

Just det – också min.

Sedan GY-11 infördes drar sig många föräldrar för att skicka sina barn till yrkesprogrammen. Till viss del kan ju detta förklaras av de vidriga fördomar om differentierat människovärde som de tydligen lär till sina barn men även högskolebehörigheten verkar vara ett problem (vilket den egentligen inte är). Istället för ett yrkesprogram vill de hålla drömmen om ett ”fint” framtida jobb för sin avkomma levande genom att tvinga in ynglingen på ett studieförberedande program , vilket efter tre år av misslyckande antingen leder till Arbetsförmedlingen och ett praktikjobb inom en känd snabbmatskedja, eller högskolestudier och ännu en jurist, arkitekt, journalist eller finansanalytiker som vi inte behöver.

Samtidigt har mina elever ett hyggligt jobb, tjänar pengar, flyttar hemifrån, bildar familj och många vidareutbildar sig senare i livet, om de behöver sadla om. Jag har många före detta elever som studerat vidare, både vid traditionell högskola och Yrkeshögskolan. Andra har, med hjälp av KomVux, helt ändrat inriktning i livet. Är verkligen den pengaslukande arbetslöshetsfabrik vi kallar ”Samhällsprogrammet” ett så mycket bättre alternativ?

Phu – nu känns det bättre!

Arbetsbelastning – inte lätt

Jag har nu TVÅ gånger misslyckats med att skriva vad jag tycker om debatten kring arbetsbelastning för lärare. Jag tänker nu göra ett tredje, och sista, försök att nå fram…

I mitt första försök blev jag hatad av USK-hatarna (”Sluta prata om gruppstorlekar!”) och i mitt andra försök älskad av USK-kramarna (”USK USK USK USK”). Inget av detta var mitt syfte så nu försöker jag en gång till så får vi se hur det går den här gången…

En lärares arbetsbelastning orsakas av många olika saker och dessa saker är olika eller känns olika för olika lärare. Det går därför inte att rikta in sig på en enda sak i en diskussion om arbetsbelastningen.

Tillåt mig att ge ett exempel. Vilken av nedanstående lärare anser du, kära läsare, har högst arbetsbelastning?

arbetsbelastningPrecis! Genom att använda tre variabler istället för bara en blev det plötsligt mer komplicerat. Lägg till detta att det egentligen finns runt 10 variabler som avgör arbetsbelastningen och att dessa inte är samma för alla lärare, så borde problemets komplexitet bli tydlig. Varje enkel lösning kommer därmed i bästa fall att ha liten verkan, i värsta fall (hos de värsta skolhuvudmännen) skulle den inte vara någon lösning alls.

Ett nationellt USK-tak skulle vara mycket svårt att införa av flera olika anledningar, bland annat eftersom vi aldrig skulle komma överens om vad som är ”rätt” nivå för varje lärargrupp. Om det ändå infördes skulle dåliga (eller bara helt enkelt fattiga) huvudmän kunna utöka undervisningsgrupperna för att spara in pengarna.

En reglerad storlek på undervisningsgrupperna skulle även den stöta på problemet med vad som är en ”lagom” gruppstorlek. En rektor med besparingskrav på sig skulle kunna kompensera genom att höja sina lärares USK.

Både USK-tak och reglerade gruppstorlekar, då?
Ha – nu trodde du att du hade mig, va? I gymnasiet hade man lätt kunnat ta sig runt det genom att justera ner antalet timmar en elev får i undervisning på en 100-poängskurs nedåt till 80 timmar, vilket innebär att varje lärare får en extra undervisningsgrupp (dvs. fler elever att bedöma och betygsätta).

Men om vi reglerar det också, då? Ja, då kommer vi in på alla de där kringuppgifterna vi gör som inte direkt har med undervisning och bedömning/betygsättning att göra. Ni vet – mentorskap, rastvaktande, IT-support, skolcafé, skolbussvärd, pedagogiska måltider…
Vi kommer också att hamna i det där skymningslandet där frågan ”men vad är egentligen undervisning?” kommer att ställas, vilket innebär att vi kommer att få mer av saker som kallas Handledning, Studieverkstad, Prövningar, Läxhjälp och Annanskit.
Du kan dessutom ge dig katten på att det går att gräva upp ”forskning” och ”vetenskaplig grund” för alltihop, även ”Annanskit”.

Diskussionen om lärares arbetsbelastning är alltför viktig för att förenklas och fördummas av inlägg av typen ”gruppstorleken har ingen betydelse”, ”om bara USK:en återinfördes skulle allting vara Hasse Andersson” eller ”det finns ingen USK”.
Istället behöver vi alla – lärare, skolledare, politiker – föra en mer nyanserad och komplex diskussion kring orsakerna till alltför hög arbetsbelastning och vad som kan göras åt dem än vad vi gör idag.

Om vi kan vara överens om att problemet är komplext och inte kommer att lösas med 1 lösning, då är vi på rätt väg!

Fredrik förälskad

Jag älskar att vara lärare. Vilket avslöjande, va? Men så är det faktiskt. Mitt i allt det dumma, det stressande och det onödiga älskar jag mitt jobb. Visst är jag knäpp?

Det skrivs och sägs mycket om det eländiga med det svenska skolsystemet och hur jobbigt det kan vara att vara lärare. Så läs nu noga, du som funderat på att bli lärare:
Under mina 16 år som lärare tror jag att jag upplevt sammanlagt 15 dagar då jag inte sett fram emot att gå till jobbet och jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Jag älskar att undervisa, jag älskar att planera lektioner och kurser och jag älskar att träffa ett klassrum fullt av elever. Fullständigt knäppt, skulle kanske somliga säga, men så är det. Det finns ingenting som känslan av en lyckad lektion eller när man kan se kunskapsresan somliga elever gör. Efter 16 år kan jag fortfarande känna mig alldeles hög efter en lyckad lektion.

Förutom lektionerna och eleverna, älskar jag skolan som miljö och jag älskar att ha lärare som kollegor. Hur många människor har möjlighet att tillbringa sina arbetsdagar i en miljö med en stark tradition av kreativitet, personlig utveckling och samhällsnytta?

Så… fyra dygn kvar innan ansökningstiden till lärarutbildningarna stängs och som vanligt kommer det väl att komma katastroflarm kring hur få som söker lärarutbildningar och rubriker av typen ”0,2 på högskoleprovet räcker för att bli lärare”. Det tragiska är att samtidigt som ansökningssiffrorna sett bedrövliga ut på senare år, finns det massor av människor som skulle vilja bli lärare men som inte vågar. De drar sig för att söka på grund av den relativt ett låga lönen, den höga arbetsbelastningen. Fullt förståeligt, men…

Du som tänker så kommer att missa något. Det finns många problem i skolan och läraryrket men vet du vad?

Vi jobbar med det.

Det blir bättre.

Och så finns det en annan sak som jag vill att du tänker på: om du blir en av oss, kan du hjälpa till med att få skolan rätt igen. Den som känner att skola och bildning är viktiga saker, ska inte hålla sig undan utan istället bli en av oss.

Så lämna in din ansökan till lärarutbildningen senast den 15 april. Gör det inte för att läraryrket är perfekt eller för att lönen är fantastisk.

Gör det för att du vill göra nytta och vara en av oss.

Välkommen!

 

USK USK USK USK

Mitt förra blogginlägg orsakade en hätsk reaktion från vissa läger. Det berodde inte på vad det egentligen handlade om, utan snarare att jag begick vad som tydligen är en dödssynd – jag nämnde den av skolflummare mest hatade förkortningen av alla: USK, USK, USK!

Om vi bortser från kommentarerna om min intellektuella förmåga verkar det som om invändningarna mot mitt senaste inlägg (”Sluta prata om gruppstorlekar”) främst var av två slag:

1. Några upprördes för att jag skrev att ingen rektor klarar av att förstå forskning.
Nu var det inte EXAKT det jag skrev men visst, jag har aldrig träffat någon rektor som förstått Hattie korrekt eller har koll på att svensk pedagogisk forskning är ”forskning” och inte forskning. Inget större problem egentligen – rektorer har ju mycket att göra och så gott som allt är viktigare än att lägga sig i undervisningen. Problemet uppstår med de skolledare som använder ”vetenskaplig grund” och ”forskningen säger att…” som ett maktspråk mot lärarna. Eller när skolbyråkrater förvränger forskningsresultat för att spara pengar.
Vad gäller yrket skolledare, har jag en gång lagt ut texten om vad jag tycker om skolledare (”Jag tycker inte illa om skolledare”) och det som står där gäller fortfarande. Det som dock även gäller, är att man inte per automatik har rätt till respekt eller tolkningsföreträde i forskningsfrågor bara för att man har titeln ”rektor”. Kanske är det det somliga har problem med?
Om jag är skyldig till att fördomsfullt dra någon särskild grupp människor över en kam, gäller det snarare kommunala skoltjänstemän (”Bantningstips”) och förändringsparasiter (”Frälsningen är nära!”). Där saknar jag fullständigt nyanser, det erkänner jag.

2. Många upprördes över att jag använde begreppet USK.
”Hö hö, vet han inte att USK:en varit borta i 15 år?” undrade någon och en annan ansåg att allting annat jag skrev gick att förkasta eftersom jag använde förkortningen för UndervisningsSKyldighet som EN variabel som avgör en lärares arbetsbelastning.

Begreppet undervisningsskyldighet är borta från lärarnas kollektivavtal sedan mer än 15 år tillbaka. Det är inte samma sak som att undervisningsskyldigheten är borta i schemaläggning, tjänstefördelning eller arbetsbelastningsdiskussioner. Alla rektorer jag haft att göra med, även de sämsta och mest ideologiskt hjärntvättade, går det att prata USK med. Praktiskt lagda och kloka rektorer har full koll på sina lärares olika USK:er, vilka används t ex vid schemaläggning inför kommande läsår. Hur gör man annars för att beräkna sitt bemanningsbehov eller för att avgöra vad en 75%-ig tjänst ska innehålla?

Undervisning är en av en lärares arbetsuppgifter. Jag vet att det finns de som inte tycker det är den viktigaste, utan istället lutar åt uppgifter som handledning och tillsyn men bland de flesta som jobbar i skolan är det absolut inget konstigt att prata om undervisningen och nivån på den. Den lokala USK:en är i högsta grad levande och måste så vara. De som vill låtsas att den inte finns är så gott som alltid ute efter att spara pengar på elevernas och lärarnas bekostnad.

Vad jag försökte göra var att problematisera ett av de påståenden självutnämnda forskningsexperter sprider och samtidigt koppla detta till den, i mitt tycke, alltför ensidiga diskussionen om lärares arbetsbelastning. Jag ville föra fram att såväl ”gruppstorlek”som USK är farliga förenklingar att använda i diskussioner om helheten.Vad som hände istället var att jag upptäckte hur hatat undervisningsbegreppet är. Låt mig därför avsluta med att säga:

USK, USK, USK!

Sluta prata om gruppstorlekar!

Alla lärare har väl någon gång de senaste åren fått höra att ”forskningen visar att gruppstorlekar inte har någon betydelse för elevresultaten”. Påståendet är fullständigt fel – rätt påstående är att ”det finns vissa saker som är viktigare än storleken på undervisningsgruppen”.

Att varken skolledare eller skolbyråkrater förstår sig på forskning är ju ett väl känt problem men låt oss ändå, för att eventuella läsare från den gruppen ska hänga med, analysera den vetenskapliga bevisningen bakom påståendet ”gruppstorleken har ingen betydelse”.

  1. Det finns ingen sådan forskning gjord i Sverige
  2. Den forskning som finns är medelvärdesforskning, dvs för somliga elever har det stor betydelse, för andra ingen alls och medelvärdet blir att det inte är bland de viktigaste faktorerna för elevernas resultat. Denna forskning är gjord av ett forskarteam under John Hatties ledning och Hattie själv anser inte att påståendet ”gruppstorleken har ingen betydelse” stämmer.
  3. Elever, klasser, skolor och länder är olika. Om du inte begriper det, har du inte i skolans värld att göra. Ta ett jobb inom tillverkningsindustrin och sluta störa oss!

Spelar gruppstorlekar någon roll? Ja, för elever som har svårt att koncentrera sig kan det vara väldigt negativt med stora undervisningsgrupper men för elever som saknar det problemet, kan storföreläsningar ge samma resultat som ”liten grupp”. Fullständigt logiskt för en lärare men detta tycks gå många skolledare och skoldebattörer fullständigt förbi.

De som väljer att tro på att undervisningsgrupperna inte spelar roll gör så av ekonomiska skäl, inget annat. Man vill kunna bedriva skola där varje undervisningsgrupp består av 40 elever istället för 20, eftersom man då behöver hälften så många lärare. Låt oss vara överens om just detta: de som driver tesen ”gruppstorleken spelar ingen roll” gör inte så för att de har ett intresse för vetenskaplig sanning eller höjda skolresultat, utan på grund av ett starkt ekonomiskt intresse.

Det blir ju sedan inte lättare att få skolbyråkrater att släppa snacket om gruppstorlekar när det finns lärare som går i samma fälla och hakar fast sig vid hur många elever de har i klassrummet. Gruppstorleken kan bli bekymmersam i enskilda fall men att blåsa upp den till att bli ett generellt problem är att ta i. Däremot finns det en viss koppling mellan gruppstorlekar och det svenska kunskapstappet. Exempel:
Vid en USK på 500 h/år har en lärare 5 olika undervisningsgrupper. Om varje grupp består av 22 elever, innebär detta 110 olika ”huvuden”. Om varje grupp är på 32 elever innebär det 160 elever. Varje elev genererar arbete i form av rättning, feedback, underlag till utvecklingssamtal och arbete med betygsättning. För att inte tala om att risken för elevvårdsmöten ökar! Multiplicera var och en av de 50 extra eleverna med det antal minuter vi rimligtvis kommer att behöva lägga ner på varje, så har du svaret på varför Sverige fallit i alla internationella skoljämförelser. Du har också svaret på varför få vill bli lärare längre, samtidigt som många lärare flyr yrket.

Omvänt kan vi tänka oss att vi drar ner undervisningsgrupperna från 30 till 20 elever men ger lärarna 7 undervisningsgrupper istället för 5 (USK på 700) – vad är då vunnet? Ingenting är vunnet men risken är att de skolansvariga slår sig för bröstet för att de minskat gruppstorlekarna.

Låt oss sluta prata om undervisningsgruppernas storlek och istället prata om vad det gör med skolans kvalitet när en lärare har för många elever och därför inte hinner ge varje elev den tid som behövs!

Honnörssalva

Den siste februari avslutade en kollega till oss sin lärarkarriär, förmodligen för att aldrig återvända. 12 års tjänstgöring i det svenska skolsystemet avslutades utan ens ett ”tack och adjö”.

Kollegan jag talar om är inte någon som ”inte passade för jobbet” eller någon som var ”för vek” eller ”saknade rätt inställning” eller vad som nu skulle kunna användas för att rationalisera det som hänt. Nej, vår kollega gav 12 år av sitt liv åt det svenska skolsystemet och gjorde det med energi, skicklighet och patos. Tempot var högt, som det är för oss alla, och det gick aldrig riktigt att leva upp till kraven från rektor, elever, föräldrar, skollag…

Till slut gick vår kollega sönder, blev trasig på ett sätt som inte gick att laga. Lösningen blev till sist att lämna yrket.

Ibland när jag pratar med någon av de sjukskrivna lärare jag har hand om, säger jag någonting i stil med ”ingen har någonsin rest en staty över lärare som stupat i tjänsten”. Det stämmer också och mitt syfte med favoritfrasen är att få den sjukskrivne att fokusera på sig själv snarare än på hur det ska gå för de stackars eleverna, kollegorna eller Skolsystemet när man nu blivit sjukskriven.

För precis så är det – det blir ingen staty. När vi blir trasiga och försvinner bort från skolan glöms vi bort. Inte för att kollegorna är onda eller okänsliga utan beroende på att de behöver fokusera på att försöka få skolan att fungera. Efter en lång period av tjänstgöring tar det bara ett år innan vi är den där ”minns ni Fredrik, som jobbade här en gång?”.
Det spelas inga fanfarer för de som tvingas lämna läraryrket, det skjuts inga saluter. Det är som om allt arbete, under alla år, inte var värt något. Det kom en ersättare och livet gick vidare och de som var kvar rationaliserar bort det med ”hon kunde inte sätta gränser eller ”han var för nervös för att passa som lärare”.

Så till kollegan jag tänker på, och till alla andra som hamnat i samma situation:

Hatten av, sablarna höjda, salut och dubbel lösen.

 

Det farligaste som finns

2014 uppmärksammades att det var 100 år sedan Första världskriget bröt ut. 2015 är det 40 år sedan ett av de sjukaste och mest destruktiva samhällsexperimenten i världshistorien påbörjades. På förekommen anledning värt att minnas.

Den 17 april 1975 intogs Kambodjas huvudstad, Phnom Pen, av Röda Khmererna, vilket innebar slutet på flera år av inbördeskrig.Ledaren för Röda Khmererna, Pol Pot, satte genast igång med att införa sin version av det kommunistiska paradiset. I hans vision levde hela landets befolkning på landsbygden, där de brukade jorden tillsammans i kooperativ. För att realisera sin dröm tömde Pol Pot städerna, satte de som inte passade in i dödsläger, införde en hjärntvättande läroplan i skolorna och startade en klappjakt på akademiker. Under åren 1975-79 dog uppåt tre miljoner (av en befolkning på åtta miljoner) kambodjaner som en följd av avrättningar, svält och sjukdomar. För att klassas som akademiker räckte att man bar glasögon, vilket var lika med en dödsdom, ofta efter utdragen tortyr.

Pol Pot må ha varit galen men han hade rätt i en sak  – skolor, lärare och akademiker är det farligaste som finns för en auktoritär styrelse. Inte dessa saker i sig, förstås, utan det de sprider – kunskap, bildning, kritiskt tänkande. Vill man kunna lura folk till att göra tokiga saker måste dessa saker först tryckas ner.

Omvänt är ett samhälle immunt mot militanta och radikala dumheter om det har en skola som är fri från politisk styrning och har gjort bildning och utbildning tillgängliga för alla. Det är egentligen mycket enkelt – ge alla kunskap och träning i kritiskt tänkande och ge alla medborgare i ett land möjligheten att utbilda sig och utveckla sig själva. Mycket enkelt men också svårt.

Bildning och utbildning är inte något ett land behöver bry sig om för att vissa ska kunna gå till jobbet i kostym och få en hög lön. Det är det demokratiska och toleranta samhällets självförsvar mot våldsamma och enkla lösningar. I nuläget tappar det svenska skolsystemet runt 10% av de unga, beroende på vad man menar med ”tappar”.

Om jag använt ordet ”begränsar” istället hade siffran varit flera gånger större.

Vad tror vi blir följden av det?

 

Bantningstips

Det är många som ägnat januari åt att försöka bli av med sina julkilon, alternativt åt att försöka hitta på ursäkter att inte leva upp till hastigt ingångna nyårslöften om att komma i form. Jag tänkte ge herr Fridolin ett helt gratis bantningstips, ett slags kom-i-form för svensk skola.

Vad kostar egentligen den kommunaliserade skolans överbyggnad? Ni vet, alla de där människorna som samordnar, leder och administrerar oss som arbetar i det kommunala skolsystemet? Jag dök ner i Lunds kommuns personalregister, där jag plockade ut alla som jobbade på kommunens tre skolkanslier, som så att säga är skolsystemets administrativa överbyggnad (lägg märke till att jag undvek ord som ”byråkrat”). Till dessa lade jag alla områdeschefer, verksamhetschefer, administrativa chefer, intendenter och några till. Det blev en rejäl hög människor – massor av ”utvecklare”, ”strateger” och ”samordnare” av olika slag. Däremot utelämnade jag rektorer, skolsekreterare och löneadministratörer, eftersom dessa ingår i den operativa verksamheten. Vet ni vad lönekostnaden är för överbyggnaden i Lunds kommun?

60 miljoner kronor per år.

Då har jag inte räknat in vad alla dessa kostar i form av lokaler, kontorsmaterial, friskvård, fortbildning osv.

Låt oss nu göra några antaganden…

För det första ska vi anta att mängden överbyggnad/lärare är samma i Lund som i övriga landet. Lunds kommun har ca 1560 lärare anställda, vilket gör att vi kan göra antagandet att 1/100 av alla lärare som finns i kommunal tjänst i Sverige jobbar i Lund. Den totala kostnaden för den kommunaliserade skolans överbyggnad borde då landa på runt 5,8 miljarder.

Miljarder….

Om vi istället för 290 kommunala skolbyråkratier införde ett 25-tal statliga skolkontor, hur mycket av denna kostnad kan vi då banta? Hälften? Två tredjedelar? Nio tiondelar?

Så här är mitt heta tips: om ladorna är tomma, lägg ner den kommunala skolbyråkratin och använd de sparade pengarna till att investera i skolornas kvalitet istället. Varje år som går innan den kommunala skolan förstatligas, innebär att pengar används till byråkrati som kunde använts för lärarlöner, fortbildning, fler speciallärare… Det är ju inte så att det inte finns behov, eller hur?

Fredrik, glad

Sedan vårterminen började har det varit ett grymt flyt i det fackliga arbetet här i Lund. Alltifrån stora och övergripande saker till detaljer i enskilda medlemsärenden har gått min väg. Jädrar vad bra det känns!

De senaste veckorna har olika arbetsgivarrepresentanter backat, kompromissat, gett med sig, betalat ut, ändrat scheman, sagt upp sig självmant och, vid ett tillfälle, sprungit sin väg skrikande (kändes lite konstigt men jag räknar det som en ”win”).

Som vanligt, vilket ju är det fackliga arbetets förbannelse, går det egentligen inte att prata om segrarna men jag kan avslöja att det exempelvis handlar om AB § 16, detaljer i löneavtalet, rehabärenden, övertids- och schemaläggningsfrågor och en del annat. Det är naturligtvis barnsligt och omoget att se det fackliga arbetet som en tävling och jag är naturligtvis alldeles för mogen för att räkna poäng (Fredrik – Arbetsgivarna, 7 – 0) men det är en extremt skön känsla när man ser positiva resultat av sitt arbete.

Jag har ju tidigare på denna blogg lagt ut texten kring vilket privilegium det är att få lov att vara ombud för lärarna (”Ett privilegium vi ibland glömmer”), att få lov att vara en aktiv agent i skolan istället för ett passivt offer. Jag skulle önska fler att få den känslan och jag menar nog att den är tillgänglig för alla lärare om man bara står på sig och kräver sin rätt.

Naturligtvis är inte framgångarna något som jag åstadkommit själv. Det ligger mycket lagarbete bakom. Oftast har flera kommunombud planerat och genomfört en facklig aktion, ofta samordnad med våra utomordentliga lokalombud eller skyddsombud och ofta med god hjälp av modiga medlemmar. Att vara ett ombud bland sådana ombud och sådana medlemmar är även det något jag lagt ut texten om tidigare (”Lite småskalig glädje”).

Som om inte flytet i Lund räckte, känner jag även ett nationellt flyt just nu.

Det känns bra att spela för det vinnande laget!

Om beslut och obeslut

Det där med att fatta beslut och hur det går till när beslut fattas är intressant och eftersom jag verkar fackligt bland de som fattar beslut om Lunds skolor, bestämde jag mig för att läsa på lite. Det visade sig bli ingen mindre än en nobelpristagare! Kan han lära ett LR-ombud från Lund något?

Daniel Kahneman fick Nobelpriset i ekonomi 2002 för sin forskning om hur vi människor fattar beslut. Den bok av honom som jag läst, ”Thinking, Fast and Slow”, bygger på årtionden av forskning och är mycket intressant både för personer som fattar beslut och för de som befinner sig i närheten av beslutsfattande.

Något jag särskilt fastnade för var hur vi människor har en otrevlig förmåga att svara på en komplex fråga genom att ersätta den med en fråga som är enklare att besvara och sedan använda svaret på den enklare frågan för att besvara den komplexa frågan. Kahneman ger ett exempel ur verkligheten där frågan ”borde vi investera i Ford-aktier?”, ersattes med frågan ”tycker jag om Ford-bilar?”. Istället för att analysera lådvis av ekonomiska data gick frågeställaren alltså på en känsla, vilket var enklare (men fel).

Detta förklarar en del för mig. Till exempel förklarar det hur frågan ”borde Lunds kommun satsa alla lärares fortbildning på att jobba med formativ bedömning enligt Borås-modellen?”, ersattes med frågan ”skulle det vara coolt med en stor fortbildningssatsning?”. Den förenklade frågan användes sedan för att besvara den första frågan, istället för att göra en ordentlig analys av det vetenskapliga underlaget och av hur elevresultaten utvecklats i Borås. Detta var ett enklare, och ur hjärnans perspektiv mer effektivt, sätt att fatta beslut på än att göra det jobb som egentligen krävdes för att göra ett komplext val (som berörde 3 500 personers fortbildning under fyra år).

På onsdag, den 10 december, ska LRs Förbundsråd och Lärarförbundets representantskap fatta beslut om huruvida man vill säga upp kollektivavtalet nu, och avtalsförhandla våren 2015, eller om man vill vänta till våren 2016.
Frågan som ska besvaras är ”Tjänar Sveriges lärare mest på alternativ A eller B?”. Frågan är komplex och innehåller en viss del av spekulation om framtiden men det är den frågan och ingen annan som ska besvaras. Det är alltså inte frågan ”känner jag mig arg över tillståndet i Svensk skola?” eller ”tycker jag om kommunen som huvudman?” eller ”tjänar Sveriges lärare så mycket som de förtjänar?” eller någon annan fantasiprodukt som ska besvaras.

Om ni nu ursäktar, tänker jag lägga datorn ifrån mig en stund. Jag ställde mig nämligen frågan ”har jag tid att ta paus från jobbet en stund?” och eftersom den nödvändiga analysen var för jobbig, och jag dessutom inte hade gillat svaret, ersatte jag den frågan med den betydligt enklare ”vill jag äta lite glass?”…

Fungerade utmärkt!