Fel rubriksättning?

Det är intressant att se hur lärares utbrändhet och stressymptom tas på betydligt mindre allvar än… allting annat, faktiskt. Vad krävs för att lärare som handikappas av stress ska tas på allvar?

newspaper

(Klicka för att förstora)

När man som skyddsombud eller huvudskyddsombud tar upp frågan om stressymptom och risken för ökade sjukskrivningar på grund av stress, möts man oftast av empatiska ansiktsuttryck på andra sidan bordet och en del väl valda ord av typen ”detta måste vi jobba med”, ”stress är ju en upplevelse…” eller ”vissa individer har ju svårt…”. Det tycks finnas en djupt rotad tradition i skolans värld av att inte bry sig om stressrelaterade sjuskrivningar som något som finns på riktigt, inte ens när lärare bevisligen blivit sjuskrivna av riktiga läkare.

När en lärare blir sjukskriven på grund av utbrändhet har denna, i min (14 år långa) erfarenhet 6-12 månaders sjukskrivning att se fram emot. Det innebär alltså 6-12 månader av ekonomiskt avbräck för den enskilde, vikariestrul för skolan och höjda sjuktal för huvudmannen. Den som blir utbränd och lyckas ta sig tillbaka, vilket inte alltid är fallet, har ofta genomgått någon slags permanent personlighetsförändring. Jag har sett alltifrån paranoia eller depressioner till extrem överkänslighet för syn- och hörselintryck till en autismliknande besatthet av ordning och detaljer. Med andra ord är utbrändhet en allvarlig sjukdom som ofta för med sig en permanent nedsatt förmåga att sköta både jobb och liv på det sätt man gjort tidigare.

Men märks allvaret i detta i skolans huvudmans beteende? För en del år sedan bloggade jag om skillnaden i beteende från huvudmannens sida när vi i Lund hade inspektion av Skolinspektionen ungefär samtidigt som Arbetsmiljöverket (”Den bortglömda inspektionen”). Skillnaden i hur man från skolkansliernas och rektorernas sida uppförde sig var inte bara slående, utan rentav lite äcklig att se. I det ena fallet förberedde man sig i ett halvår innan inspektionen, för att ha alla dokument, planer och rutiner på plats för att ”bli godkänd” och ägnade sedan mycket jobb (främst vi lärare som fick göra det…) åt att okritiskt jobba med varje ord i inspektionsrapporten som vore det Guds Ord.
I det andra fallet förberedde man sig inte alls och ägnade mer kraft åt att bli upprörda över den kritik man fick, än åt att faktiskt vidta några åtgärder.

Gissa vilken inspektion som var vilken?

Låt oss fundera lite kring rubriker och vilken effekt de har på oss…

newspaper2”Fem lärare utbrända vid Lunds skolor”
Detta händer varje år – vem bryr sig?

”Fem lärare brännskadade vid Lunds skolor”
Detta hade genererat krisplaner, översyn av rutiner, sammanslagning av skolnämnden och brandkåren, extra utbildning av rektorer och hur många dagar kompetensutveckling som helst för lärare i brandsäkerhetens ädla konst. Överdriver jag? Tror inte det – fem stycken brännskadade lärare hade orsakat panik hos vilken skolhuvudman som helst.

newspaper3”Fem lärare misshandlade i Lund”
Samma som ovan, fast utan brandkåren.

Vare sig brännskadorna eller käftsmällarna hade orsakat i närheten av det personliga lidande eller det antal sjukdagar som utbrändheten orsakat men reaktionen hade blivit kraftig och omedelbar. Dessutom är ju utbrändheten, till skillnad från brännskadorna och misshandeln, något som faktiskt händer och som händer mer och mer.

I Lund har Lärarnas Riksförbund tröttnar på att se kollegor lida utan att arbetsgivaren tar det på allvar och har, med stöd av Arbetsmiljölagen, begärt konkreta åtgärder för att sänka lärarnas arbetsbelastning (Länk och Länk).

Den som tycker det låter orimligt, kan kanske föreställa sig att vi är lite brännskadade?

Enkätkollage

 

Ord spelar roll…?

Spelar det någon roll vad vi kallar saker för? Förändrar det vårt sätt att se på en sak när vi döper om den? Eller är jag bara sjukligt petnoga?

I Lunds kommunförening tycker vi det är viktigt vad saker kallas för. Kommunföreningens ordförande har alltid ansett att ord både kan höja och sänka och hennes petnoga inställning till språket har smittat av sig på oss andra. För även om det kan driva vissa arbetsgivarföreträdare till fullkomliga depressioner, påpekar vi gärna vikten av att använda rätt ord för rätt sak.

Jag skulle vilja dela med mig av några av mina främsta hatobjekt:

”Brukare”
Detta betyder i skolans värld ”elev”. Ordet ”brukare” är hämtat från hemtjänsten eller kommunens fritidsverksamhet och antyder att eleven är en rörelsehindrad pensionär jag ska låta använda min varma bubbelpool.
Gissa vad?
Det är inte det mitt jobb går ut på!
Relationen lärare-elev är unik i sitt slag och då kan inte ”elev” användas synonymt med ”brukare”, ”klient” eller – värst av allt – ”kund”. Att använda något annat ord än ”elev” innebär att man antingen inte förstår skillnaden eller inte respekterar den. Oavsett vilket, anser jag det vara inom mitt uppdrag som förtroendeman för LRs medlemmar att hjälpa den felande kommunala byråkraten in på rätt väg.

”Enhet”
Detta är vad som egentligen borde kallas ”skola” men som i det här fallet reduceras från ett kunskapens och den personliga utvecklingens tempel till samma status som vilken annan kommunal ”enhet” som helst, exempelvis badhuset. Inget ont om badhuset, naturligtvis. Visst, det drog över budget med massor av miljoner och är en löpande förlustaffär för kommunens skattebetalare men vad då – vattenrutschen är cool!

”Pedagog”
Det här ordet säger mig ingenting. Det finns nog faktiskt inget annat ord i den kommunalbyråkratiska svammelarsenalen (varför rödfärgades inte det ordet?) som gör mig så upprörd som detta. Det skulle i så fall vara uttrycket ”pedagogisk personal”. Vem åsyftas när pappersvändare använder detta uttryck?
Lärare?
Ja, oftast, men ofta även förskolelärare, speciallärare, specialpedagoger, elevassistenter eller fritidspedagoger (som av vårt systerförbund kallas ”lärare i fritidshem”). Ordet ”pedagog” förvandlar alla dessa normalt sett tydligt åtskiljda yrken, vart och ett viktigt, till en enda kletig, oformlig massa – ”den pedagogiska personalen”.

”Verksamhet”
Kallas ibland ”pedagogisk verksamhet”, som om det skulle vara bättre. Att döpa om ”undervisning” till ”verksamhet” är att fullständigt nedvärdera det som sker i mitt klassrum. Det är att ignorera all den tid jag lagt på att tänka, skapa, planera, genomföra och följa upp mina lektioner. Jag menar – ”verksamhet”….för helvete…

Nu har jag gjort mig själv så lingvistiskt uppeldad att det är dags att jag slutar skriva för den här gången och istället, i egenskap av pedagog på min enhet i skolförvaltningen, genomför lite pedagogisk verksamhet med enhetens brukare.

(Kräkljud)

 

Sänk läraryrkets status 2016!

Har du som nyårslöfte att sänka läraryrkets status under 2016 men är osäker på hur du ska gå till väga? Misströsta ej! Här kommer en enkel checklista du kan följa!

Som enskild lärare kan det tyckas hopplöst att påverka läraryrket i negativ riktning. Jag menar, jag är ju varken en Stor Stygg Facklig Organisation, Pappa Staten eller ens en Ondskefull Huvudman, så hur gör jag? Sanningen är att alla kan vi dra vårt strå till stacken för att förstöra läraryrkets arbetsvillkor och attraktivitet och här följer en lista på saker att tänka på.

1   Ta aldrig ut OB-tillägg för föräldramöten, öppet hus eller eventuellt annat arbete du beordras utföra på kvällar och helger.

2   Begär aldrig ut övertid för övertidsarbete.

3   Begär aldrig ersättning i enlighet med Bilaga L om du åker på läger eller klassresor med dina elever. Förutom att du härmed har bidragit till att sänka läraryrket slipper du också, som grädden på moset, bekymra dig om vad som menas med ”Bilaga L”.

4   Säg alltid ”ja” när rektor ber dig vikariera gratis för en kollega som är sjuk.

5   Säg alltid ”ja” när rektor frågar om du kan ta en extra undervisningsgrupp.

6   Kräv aldrig att få faktisk kompetensutveckling – nöj dig med det du får.

7   Undervisa extra i ämnen du inte är behörig i.

8   Godkänn allt och alla.

9   Begär aldrig kompledighet och om du ändå får sådan – ta aldrig ut den.

10 Rätta nationella prov hemma, gärna på loven och helgerna.

11  Ta självmant på dig okvalificerade arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra. Vad sägs om att jobba i elevcaféet? Eller kanske lite extra rastvaktande?

12  Hjälp aldrig en kollega. Någonsin.

13  Visa aldrig empati när en kollega mår dåligt av arbetsbelastningen

14  Säg, så ofta du kan, ”äh, det spelar väl ingen roll om man kan någonting. Huvudsaken är att man är en vuxen som bryr sig!”

Som du märker finns det rätt mycket en enskild lärare kan bidra med till läraryrkets förfall och om vi alla hugger i tillsammans, kan 2016 bli det sämsta året någonsin!

God fortsättning!

 

Mot något bättre?

Hur kan man få den individuella lönesättningen att fungera bättre för lärare? Hur kan man skapa ett system där det finns belöningar och incitament som uppfattas som legitima?

Mitt förra blogginlägg lästes av 3600 personer och gav upphov till omfattande diskussioner på både Facebook och Twitter. Uppenbarligen tycker och känner många som jag och även de som gillar individuell lönesättning var mycket nyanserade i sina inlägg. Visst, jag tillskrevs ”han vill ha tarifflöner” på några ställen, vilket jag varken vill eller skriver, och några var oroade för att de unga lärarna skulle förlora på ett tariffsystem (vilket jag alltså fortfarande inte förespråkar men om jag gjorde det, skulle jag svarat ”ungdom är ett tillstånd som går över”). Diskussionerna handlade till stor del om vad man kan göra åt problemet, vilket jag tycker är betydligt mer relevant än att gräva ner sig i hur bra tariffsystemet var (eller inte var). Allt detta var jättebra och ger mig nästan tron åter vad gäller sociala mediers funktion i samhällsdiskussionen. Bra jobbat, alla!

För att snabbt rekapitulera – de två främsta strukturella problemen enligt mig:

1. Ingen som jobbar i skolan verkar vara överens om vad en ”bra” lärare är, utom på något flummigt, övergripande plan som vi ändå inte kan använda oss av för att bedöma en arbetsprestation. Hur många kilo bra är jag?

2. Skolledarna fattar sina beslut om lönesättning baserat på bristfällig information, mycket beroende på tidsbrist.

Ett individuellt lönesystem ska möjliggöra styrning av de anställdas arbetssätt och skapa incitament för förbättrade prestationer men gör bara det om systemet uppfattas som legitimt och i någon mån rättvist av de anställda och så är oftast inte fallet när det gäller lönesättning av lärare.

Så hur skulle systemet då kunna förbättras? Några förslag framkom under diskussionerna på Facebook och Twitter och några exempel har jag själv sett:

1. Om rektor själv undervisar, åtminstone någon lektion i veckan, tycks lärarna uppfatta lönesättningen som mer legitim.

2. Man kan först langa ut ett generellt påslag och först därefter belöna somliga med lite extra. Man använder sig sedan av andra belöningar än pengar.

3. Kanske använda ett system med löneboxar, där antal års erfarenhet placerar dig i en viss box, som motsvarar ett visst lönespann, och därefter bedöms du av rektor? Detta blir en slags hybrid mellan tariffer och individuella löner. Eftersom tjänsteår går att mäta objektivt, kan ett sådant system, teoretiskt, åtminstone, leda till en ökad känsla av ”rättvisa”.

4. Lönekriterier kopplade till arbetsuppgifter kan skapa tydlighet i snömoset. Till exempel kan man tänka sig en modell med ”alla får samma utom Karin, eftersom hon är ämnesföreståndare/handleder studenter/undervisar i skolans jävligaste klass och därför får 500 spänn mer”. Någon som är avundsjuk på Karin för hennes löneökning? Gör då hennes jobb!

5. Lönekriterier som fokuserar på i hur hög grad läraren har jobbat med sig själv, t ex tagit initiativ till och fullföljt fortbildning av olika slag, skulle vara intressant att se. Fokus hamnar då på rörelsen (som går att mäta för skolledningen) istället för tillståndet (som de omöjligen kan bilda sig en fulständig uppfattning om).

Bara några idéer. Det finns alldeles säkert många fler men vi kommer aldrig att komma på något bättre än det vi har om vi inte först vågar prata om att ja, kejsaren är naken!

En svår, personlig bekännelse

Det finns något som tyngt mig en längre tid nu, något som givit mig vissa problem med min självbild och som jag skulle vilja dela med mig av. Jag vet inte riktigt var jag ska börja men det är väl bara att lägga fram det på bordet:

Hej, jag heter Fredrik och jag tror inte längre på systemet med individuell lönesättning för lärare.

Men vänta nu… Jag är ju ingen lastgammal och bitter gammal vänsterröding? Inte hasar jag omkring i korridorerna klädd i en 25 år gammal collegetröja, muttrande om hur bra det vore om resten av världen var som Nordkorea? Inte heller kan jag beskrivas som en av förlorarna i det individuella lönesystemet, som vi väl föreställer oss att de flesta kritiker måste vara?

Nej, jag har inga ideologiska eller filosofiska problem med att folk tjänar olika mycket, tvärtom tror jag på systemet med att somliga får mer och andra mindre, baserat på skickligheten i yrkesutövningen eller graden av ansvarstagande eller kanske erfarenheten, utbildningen och en del annat. Jag tror på det men – och här kommer mitt problem – jag ser att det inte fungerar. Kan jag fortsätta tro på något som inte fungerar i verkligheten? Det har blivit allt svårare de senaste tre åren eller så och nu känner jag att jag måste yttra mig högt.

Vad är då problemet, som orsakat denna själsliga kris hos mig?

Problemet är att jag ser duktiga lärare förlora på systemet, samtidigt som jag ser ”inte bättre än någon annan”-lärare vinna på det. Jag ser ett system ingen tror på utom de allra mest naiva cheferna. Jag ser ett system där äldre lärare förlorar genom att de betalar löneökningarna för de yngre och vet ni vad som är det värsta av allt?

Jag kan inte, med uppbådande av allt jag kan, allt jag vet och all min energi och kreativitet, få det att fungera som det är tänkt. Jag är frustrerad eftersom jag tycker att jag verkligen försökt med allt jag har och så har även alla ombud jag känner till gjort.

Jag skulle kunna sammanfatta problemet så här:

1 Ingen är överens om vad som är en ”skicklig” lärare eller en ”kass” lärare. Det går då inte heller att sätta löner individuellt med något som uppfattas som rättvisa och därmed fungerar inte lönesättningen varken som belöning eller som bestraffning (och vad är då poängen med att den är individuell?).

2 Den lönesättande chefen saknar information om sina anställda för att fatta ett korrekt beslut gällande lönesättning. Den allra mest välinformerade rektorn i hela Sverige – vi snackar Superrektorn –  har förmodligen 5% av den totala bilden av en anställd lärares förmåga. Övriga 95% fylls i genom att generalisera de 5% eller genom att hitta på information. Till exempel kan ett enda lektionsbesök eller ett enda föräldrasamtal färga en skolledares bild av en lärare i flera år. Jodå – jag har sett det hända många, många, många gånger.

Min normalt sett problemlösande natur har genom åren blivit uppgiven över möjligheten att lösa just dessa båda problem. Problem 1 kan teoretiskt sett lösas men jag skulle inte sätta pengar på det. Möjligen om det subjektiva ”skicklig lärare”-kriteriet och liknande skulle ersättas med rent objektiva kriterier som utbildning, tjänsteår eller liknande men det finns ingenting som tyder på att varken SKL, huvudmännen eller rektorerna är redo för ett sådant systemskifte någon gång de närmaste 100 åren.

Problem 2 går bara att lösa om problem 1 löses på det sätt jag angav ovan. Annars går det aldrig att lösa och det är heller inte rimligt att lägga på rektorerna att de ska lösa det. I en värld där varje rektor har 5 anställda, visst, men i vår verkliga värld…. nej.

Jag tänker inte ge upp om att försöka löneförhandla fram rättvisare lönesättning åt medlemmarna men jag kan heller inte fortsätta låtsas som att jag tror på fungerande individuell lönesättning.

Phu – känns lite bättre nu. Tack för att du lyssnade…

 

Replik från Mögaröd

Eftersom jag får en del kritik för mina åsikter om den svenska kommunala skolan, har jag den här gången valt att släppa fram en annan skribent här på min blogg för att ge replik. Nedanstående text har skickats till mig från Sven-Jonnie Jönsson, ordförande i Barn-, Lärande- och Äventyrsbadsnämnden i Mögaröd.

Mitt namn är Sven-Jonnie Jönsson, engagerad skolpolitiker i Mögaröd i Skåne, och jag håller inte med om Fredrik Anderssons negativa bild av den kommunala skolan i Sverige. Jag tycker han är orättvis och drar alla över samma harv och jag tycker mig med stolthet kunna visa upp några exempel på god skolpolitik från min egen lilla kommun.

mögarödTill exempel har vi i Mögaröd varit i ständig framkant inom det digitala, ända sedan kommunaliseringen. När det gäller digitaliseringen av skolan var vi med på tåget redan innan det hette ”IKT”, utan bara ”IT”. Redan 2010 införde vi laptops till alla elever och för att underlätta utvecklingen av lärarna, lät vi rektorerna kasta ut alla läromedel ur förråden under sommarlovet. När Andersson skriver ner den kommunala skolan bör han ta i beaktande att djärva beslut av just det här slaget för skolan framåt!

För att skapa en helhetsbild av ungas lärande slog vi samma dagisnämnden, skolnämnden och badförvaltningen och skapade den nya nämden för Barn- Lärande och Äventyrsbad, BLÄ. Andersson är låst i sina gammaldags föreställningar om ”kunskap” och ”utbildning”. Vi i BLÄ, däremot, har ett modernt synsätt på hela individen. Jag har även någonstans läst Fredrik Andersson raljera om den stora byråkrati en kommunal skola innebär. I Mögaröd har vi jobbat hårt för att få bort onödig byråkrati och har faktiskt bara kvar fyra förvaltningschefer: förskolelärandedirektören, skollärandedirektören, äventyrsbadschefen samt samordningsöverdirektören.

Dessutom:

Vi har effektiviserat lärarnas undervisning genom att göra klasserna större, vilket ger lärarna tid över för att delta i de nya arbetsgrupperna kring formativ simning, vilket har omfattande vetenskapligt stöd, har jag hört.

Vi har på ett medvetet sätt arbetat med lärarnas hälsa och sjuktal, dels genom att döpa om ”sjuktal” till ”friskbortfall”, dels genom att börja varje termin med en rejäl föreläsning om positivt tänkande.

Mögaröd är ju så mycket mer än återvinningsstationen och Skånes största semincentral – vi är också en skolkommun!

 

Den yrkesetiska knivseggen

Individ eller kollektiv – vem ska gå före? Detta dilemma brottas skolledare och lärare med mer eller mindre dagligen, ibland inom sig själva och ibland med varandra. Varför är det så komplicerat?

I samband med den föreläsning jag refererade till i ett tidigare blogginlägg uppstod en hel del intressanta diskussioner i lärarkollegiet på min skola. Om vi skalar bort det arga och lundensiskt ironiska (”vänta nu – är jag en bil eller en skiftnyckel och vem är i så fall muttern?”), kom det mycket att handla om omtanken om individen kontra omtanken om kollektivet. Föredragshållaren hade ju enbart ett omhändertagande individperspektiv, medan en lärares vardag handlar om att försöka få lektionen och kursen att fungera för alla elever, inte bara den som inte klarar av att uppföra sig (vilket inte alltid beror på en diagnos). Utomstående ”förståsigpåare” kan ofta inte sätta sig in i detta dilemma, eftersom de aldrig befunnit sig i något liknande, och hamnar därför i något som liknar grova förenklingar av lärarvardagen.

Vi kan väl börja med att konstatera att skolans författningar egentligen är solklara. De ger lärare och rektorer befogenheter att upprätthålla ordningen i klassrummet respektive på skolan (t ex Skollagen Kap 5 § 6), samtidigt som de ger varje elev med ett konstaterat behov av anpassningar eller stöd rätt till anpassningar och stöd (Kap 3 § 5-7) och även fastslår att alla elever har rätt till studiero (Kap 5 § 3). Problemet uppstår när regelverk möter verklighet.

Å ena sidan bryr sig läraren och andra som jobbar på skolan om Lille Pelle, som stör på grund av sin ADHD och sin svåra hemsituation, å andra sidan ser läraren tydligt vilken negativ inverkan hans beteende har på de andra elevernas möjligheter att lära sig under lektionerna. Var ska jag som lärare dra gränsen och slänga ut Lille Pelle från mina lektioner? Var ska rektor och elevhälsa dra gränsen och förflytta Lille Pelle till särskild undervisningsgrupp eller punktmarkera med elevassistent?

Det finns ju inget rakt svar på dessa frågor. Det bästa svar man kan tänka sig blir ”det beror på”. Lägg till detta att beslutet i lärarens fall måste fattas på tre röda, mitt i en kaotisk klassrumssituation, och att rektor måste brottas med tveksamt stöd uppifrån och befinner sig i en situation med fritt skolval och ”hålla budget”-kultur, så blir det än värre.

Det är oerhört lätt för utomstående att sätta sig till doms över de avvägningar av det här slaget som vi som jobbar i skolan måste göra. Psykologer, socialtjänsten eller den där vem-som-helst som uppträtt under en studiedag har aldrig upplevt något motsvarande denna balansgång.

Jag har inga svar på hur vi gör detta lättare men vi behöver jobba med detta, uppifrån och ner i vårt skolsystem. En sak vet jag dock: vi lyckas aldrig genom att förenkla problemet!

En gammal man betraktar dåtiden (?)

Ett känslosamt och välskrivet blogginlägg väckte gamla minnen till liv – minnen från tiden vid lärarutbildningen i Malmö när jag var ung, vild och vacker (nu är jag bara ”och”).

Bloggaren ”Onlyisabel” skrev ett känslosamt och en smula uppgivet blogginlägg om lärarutbildningen (länk) och hennes uppgivna frustration spred sig snabbt genom det digitala molnet. Texten fick mig att minnas min egen upplevelse av Lärarhögskolan i Malmö, 1995-99, som tyvärr inte verkar vara så annorlunda.

När jag påbörjade gymnasielärarprogrammet med ingång Samhällskunskap såg utbildningen i Malmö väldigt annorlunda ut jämfört med idag. Efter två veckor på lärarhögskolan, då jag inte precis minns vad vi gjorde, åkte vi alla till Lund för tre terminers ämnesstudier. Vi läste då de reguljära universitetskurserna i statsvetenskap (1 termin), nationalekonomi (1 termin) och sociologi (halv termin) samt en specialare i geografi vid geografiska institutionen. Efter terminen med nationalekonomi, då vi läste tillsammans med blivande civilekonomer och uthärdade två gigantiska 12-poängstentor och en 6-poängare, var det så dags att återvända till Malmö för en termin av pedagogiska studier och 8 veckors praktik.

Jag minns fortfarande känslan – känslan av att köra i hundratio längs den akademiska motorvägen i Lund, rakt ner i en pöl med segt snor. Under tiden på Lärarhögskolan fanns inga tentor, ytterst små krav, knappt något att läsa och VÄLDIGT lite av det vi egentligen efterfrågade. Jag minns hur irriterade vi var – en irritation som bara växte av de kvalitativt högstående åtta veckornas praktik. Jag kan aldrig tacka mina fantastiska handledare under praktikperioderna nog, eller förlåta lektorerna vid lärarutbildningen för de sammanlagt 18 veckor av mitt liv som kastades bort där (jag har dragit bort 6 veckor för mitt examensarbete som var kul och givande men ju skrevs av mig själv, så…). Vi gick alltså från stenhårda ämnesstudier till en utbildning vars innehåll kändes smått onödigt och dessutom alltid skulle redovisas i gruppdiskussioner eller liknande mysig samvaro.

Åherregud vad arga vi var! Minns ni, om någon av er ”gamlingar” läser detta, sista lektionen med samhällslektorerna? Jag minns i alla fall hur en av er skrek, slängde utvärderingen och stormade ut.

Men från utbildningen fick jag 16 veckors riktigt bra praktik och gedigna ämneskunskaper, levererade av Lunds universitet genom de reguljära universitetskurserna.

Jag hoppas verkligen att min upplevelser av lärarutbildningen inte är typisk för de som läser till lärare nu (och jag vet ju att lärarutbildningarna ser väldigt olika ut vid olika lärosäten) men jag har träffat många lärarstuderande genom åren som säger exakt det Onlyisabel skriver om lärarutbildningen i Malmö:

”Jag oroar mig inför den dagen då jag faktiskt står där och ska ha en egen klass. Hur går man tillväga? Hur ska man kunna vara en engagerad lärare och uppmärksamma alla elever, samtidigt som man ska lära sig allt från grunden eftersom man inte gjorde det på utbildningen? Vi gör mycket saker i skolan, men väldigt lite som man faktiskt kan använda i praktiken. Frågan HUR ekar i mitt huvud. Hur ska jag klara det? Hur ska jag göra? Hur gör andra för att hinna med allt?”

Svaret på den sista frågan är ”det gör inte alla”. De två första åren var slitiga även för mig och det är inte alla som orkar med. Jag önskar jag kunde försäkra alla blivande lärare om att allt ordnar sig men om sanningen ska fram….

För den som däremot härdar ut, som ser till att skaffa sig gedigna ämneskunskaper och verkligen maxar nyttan av praktikperioderna, väntar ett yrke som är utmanande, omväxlande och oftast meningsfullt  och som jag varmt kan rekommendera.

…och till dig som är orolig – vi tar hand om er när ni kommer ut, vi gamlingar, så välkommen till gänget!

 

En mer korrekt bilverkstad

Måndagen efter sommarlovet samlades all personal på min skola för att lyssna på en föreläsning som till en början var bra, i mitten lite oroande och i slutet djupt obehaglig. Jag ställde mig frågan: är detta verkligen värderingar som är så självklara att vi inte ens ska diskutera dem?

Föreläsningen gavs av Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog med inriktning på problemskapande beteenden. Den började inte alls illa, utan var fram till halvtid väldigt bra. Underhållande, upplysande, klargörande, tydlig – långt ifrån alla storföreläsningar har hållit sådan klass!

Sedan blev det lite otäckt, när han började tala om att det alltid var lärarens fel om en elev uttalade hotelser eller störde lektioner (”Jag har aldrig förstått varför man ska polisanmäla elever som hotat lärare? Det är ju lärarens fel att eleven hotat”). Mot slutet blev det djupt obehagligt. Hejlskov använde då en metafor om en bilverkstad för att betona att allting är lärarens ansvar och hur löjligt det är när lärare försöker dra sig undan allt ansvar för eleven (och ibland understår sig att försöka skjuta över ansvar på föräldrarna).

Hans metafor lät såhär:

När en bilägare (förälder) lämnar in sin bil (elev) till verkstaden (skolan), kan inte bilreparatören (läraren) vägra laga bilen. Tänk så lustigt det vore om reparatören sagt ”jag lagade inte bilen för att det var för jobbigt”, ”jag kunde inte laga bilen eftersom jag saknade rätt sorts verktyg” eller ”jag tänker inte laga bilen eftersom du inte varit tillräckligt försiktig med den”.

Alla dessa lustigheter berättades skickligt och lockade fram en del fniss, medan de flesta av oss blev mer och mer förbannade och kränkta. Eftersom det inte togs frågor och inte inbjöds till diskussion, ej heller kommer föreläsningen att utvärderas av oss lärare, kommer därför här min mer korrekta bilverkstadsmetafor:

I bilverkstaden (skolan/klassen) står 30 bilar (elever) inlämnade och varje bil har 2 ägare (föräldrar), vilka befinner sig i lokalen under reparationen. Alla bilägare vill att just deras bil ska lagas först, få de bästa reservdelarna och stå parkerad på det allra bästa stället i verkstaden. Alla bilar och bilägare hör allt reparatören (läraren) säger och gör. Ibland stör bilägarna reparatören när denna håller på och skruvar på någon annans bil. Ibland tutar andra bilar medan reparatören försöker lyssna på motorljudet från en av dem. Verkstadens ägare sitter på sitt kontor och svarar på mail. När reparatören behöver ett visst verktyg måste denna gå till verkstadens ägare och be om att få ett sådant verktyg. Om reparatören inte får ett sådant verktyg, eftersom det är för dyrt, måste reparatören ta emot skäll från de ägare vars bil kommer att få gå lite knackigt även i fortsättningen.

Och så vidare och så vidare…. Jag skulle behöva göra den här metaforen betydligt mer komplicerad för att den skulle beskriva verkligheten för läraren och eleven och orsaken till att jag skulle behöva göra det, är att den inte håller. Den är en förolämpande och nedvärderande metafor, riktad mot en hårt pressad yrkesgrupp som drivs av en stark vilja att hitta vägar framåt för alla sina elever.

Efter föreläsningen kände jag mig obehagligt till mods. Många kollegor på min skola och på den andra gymnasieskola i Lund som bjudit in Hejlskov att föreläsa var väldigt förbannade, andra bara uppgivna.

Jag för min del kände mig rädd.

Jag är rädd för att min skolledning nu anser sig ha fått frikort från att någonsin behöva stötta lärare som hotats av sina elever. Jag är också rädd för att de ska anse sig slippa sätta in extraresurser till elever som är utåtagerande på ett sätt som stör undervisningen för alla andra.

Dessutom,  stilla undran – anses lärarförakt så normalt nu för tiden att det inte ens behöver diskuteras?

 

Sommardumt #2

Den andra saken som hände i sommar, som NÄSTAN fick mig att blogga, var debatten om utbildning på entreprenad som ägde rum i Expressen 22-23 juni.

Det började med att Bo Jansson skrev en utmärkt debattartikel i Expressen (länk) som kommentar till den aktuella statliga utredningen om utbildning på entreprenad. Han förespråkade där ett totalstopp för utbildning på entreprenad inom SFI och vuxenutbildning.

Han fick svar på tal dagen därpå av Li Jansson, branschansvarig för Utbildningsföretagen och Ulla Hamilton, VD för Friskolornas riksförbund. Rubriken på deras debattartikel var ”Lärarnas Riksförbund saknar elevperspektiv” (länk). I sitt debattsvar framhåller de ett (1) gott exempel på SFI-utbildning på entreprenad där det blev billigare och genomströmningen ökade och hänvisar lite svävande till att vi ”vet” att utbildning i privat regi medför positiva effekter.

Bosse följde upp detta med en artig, värdig men bestämd replik.

Jag har erfarenhet av ett antal MBL § 38-förhandlingar och från vuxenutbildning genom att jag tidigare själv jobbat på KomVux. MBL § 38 innebär förhandling när något ska läggas ut på entreprenad, i mitt fall vuxenutbildning och SFI.

Istället för att lägga ut texten om den minimala insynen i verksamheten, de lågt ställda kraven på utförarna, problemet med att ”billigast vinner”-principen gäller, de undermåliga kontrollerna av verksamheterna, lärarnas icke-existerande arbetsrum, de mögliga byggnaderna eller elevernas högst tveksamma kunskaper (”genomströmning” betyder ju att eleven blivit godkänd, inte att eleven lärt sig något. Får man betalt per godkänd elev, ja då är det kanske inte så konstigt att fler elever blir godkända i privat regi jämfört med KomVux), tänkte jag sammanfatta mina erfarenheter såhär:

Fy fan!

Jag har inget ideologiskt emot privata alternativ men att kommuner lägger ut utbildning av socialt utsatta människor på entreprenad, det är ingenting annat än att slänga både elever och lärare till vargarna.

Det är naturligtvis inte helt omöjligt att det finns väldigt bra privata alternativ som höjer såväl produktivitet som effektivitet inom vuxenutbildningen men jag har inte själv sett något sådant exempel vinna någon upphandling. För det är problemet – hur vinner kvalitativa alternativ upphandlingar där kostnaden är det viktigaste? Jag tyckte det var intressant att förbundets ställningstagande så tydligt stämmer överens med mina egna erfarenheter från kommunal nivå. Det borde innebära att jag inte är det enda fackliga ombud som sett samma sak.

Så till det som är ”dumt” i sammanhanget….

Lärarnas Riksförbund har inga andra intressen i detta än att vårt utbildningssystem ska fungera bättre, vilket gör att vårt samhälle fungerar bättre. Jag som skriver detta har inga andra intressen än att anställda och elever ska behandlas rätt och verksamheten vara kvalitativ. De som argumenterar för att släppa på regelverket, däremot, har ekonomiska intressen i detta och det blir då en smula… ja, dumt, får man väl säga… när de låtsas ha samhällsförbättring och elevperspektiv som främsta intressen.