Mot en central reglering? (#1)

USK:en… den gamla centrala regleringen av lärares undervisingstid som fanns förr, kan den finnas igen? Ju mer arbete som läggs på lärarna av lokala huvudmän, ju mer ropas det efter centrala regleringar av lärares arbetsuppgifter. Är det realistiskt? Önskvärt?

För att undvika onödigt näthat vill jag börja med att avslöja att jag är för centrala regleringar av såväl arbetstid som arbetsuppgifter i kollektivavtalet. Att jag ser svårigheterna med att införa sådana är inte samma sak som att jag är emot dem eller är uppgiven, gammal och bitter. Det betyder inte heller att jag inte förstår att orsaken till att många önskar sådana regleringar är den ständigt ökande pressen på lärarna att lösa fler uppgifter, jobba snabbare, jobba ”smartare”. Jag är ingen pamp utan en arbetande lärare som ser allt negativt i vårt yrkes vardag.

Jag är dock inte naiv och den dagen vi är redo att göra ett seriöst försök att införa centrala regleringar av  undervisning (och/eller annat), kommer vi att stå inför vårt största slagsmål någonsin och det är ett slagsmål jag vill vinna.

Vid LRs kongress i våras behandlades en hel del motioner om centrala regleringar av undervisningstiden och liknande. Samtliga motioner led av problemet att de inte var tillräckligt förankrade eller tillräckligt utredda. I min mening finns det fyra problem som måste lösas innan vi som fackförbund verkligen och med framgång kan börja driva frågan om centrala regleringar av undervisningstiden (och/eller annat):

1. Vill vi det verkligen?
För den som redan bestämt sig att han vill ha USK:en åter är ju den här frågan lätt att svara på men tänk efter lite – är vi som fackförbund helt säkra på att detta är medlemmarnas vilja? Om det finns medlemmar som är emot – vilka är de och vilka problem ser de? Varje stort beslut hos oss måste föregås av en lika stor förankringsprocess och jag kan inte se att vi genomfört någon sådan.

2. Vad ska regleras?
Nu blev det knivigare, eller hur? Kommer vi åt lärarnas arbetsbelastning genom att reglera undervisningstiden eller ska vi kanske reglera något annat? Kanske reglerad planeringstid? Eller utökad förtroendetid? Reglerade gruppstorlekar? Max antal elever per lärare? Det finns hur mycket som helst som skulle kunna regleras i ett kollektivavtal – frågan är vad som skulle lösa problemet och gärna göra det för alla lärare oavsett var de undervisar.

3. Till vilka nivåer ska vi reglera?
Nu börjar problemet bli rent kameralt otäckt. Det är ju lätt för en lärare i Historia att säga ”återinför USK:en!” eftersom det skulle innebära 504 timmars undervisning per år. Är tanken lika lockande för en idrottslärare, som kan se fram emot 650 timmars undervisning enligt den gamla USK:en? Eller en lärare i estetiska ämnen? Och hur gör vi med lågstadielärarna? Om vi ska reglera gruppstorlekarna stöter vi på liknande problem.
Och så vidare, och så vidare… Knepigt!

4. Var ska det regleras?
Detta är en mer avtalsjuridisk fråga och är väl antagligen den enklaste att lösa. Med ”enklaste” menar jag inte ”enkel” men det budskapet har nog gått fram nu.

Jag tänker ägna några kommande blogginlägg åt att fundera kring de här fyra sakerna. Jag kommer antagligen att väcka fler frågor än jag levererar några svar på men jag anser att vi som fackförbund behöver ha en diskussion kring dessa fyra frågor. Om vi kan enas – om – kommer sedan ingenting att kunna hindra oss från att lyckas, utan det kommer bara att vara en fråga om tid och kraft.

 

LLL-förberedelser

Jag har känt till detaljerna i Lärarlönelyftet i över ett år och i Lund har vi jobbat aktivt från LRs sida för att minska de negativa effekterna av det. Ändå började jag må dåligt en vecka innan beskedet skulle komma.

Det visade sig så, med all önskvärd tydlighet, att jag är precis som alla andra lärare. Att få förhandsinformation om ”lyftet” och sitta på parkett för det politiska spelet kring detaljerna i förordningen hjälpte inte ett dugg. Det hjälpte heller inte att LR i Lund jobbat aktivt för att försöka få bort åtminstone de värsta negativa effekterna av att vissa får och andra inte får. Det fågelperspektiv jag har när det gäller löneutveckling för kollektivet, då?
Nix, inte det heller!

Nej, inget av det hjälpte när dagen L närmade sig och alla, inklusive jag, började känna blodtryck och adrenalin stiga. Jag har lärt mig det om mig själv, att om jag ska hantera obehagliga saker behöver jag förbereda mig. Jag gjorde detta på två sätt:

1. Jag försökte föreställa mig hur kolleger frågade mig ”fick du?” och försökte se, och känna, deras medömkande blickar när jag svarade ”nej, det fick jag inte”. Detta var en av de saker som verkligen gav mig ångest – kollegernas medömkande blickar.
Ryser fortfarande när jag tänker på det!

mail2. Jag skrev ett mail, adresserat till min biträdande rektor, min rektor och min förvaltningschef, där jag deklarerade min avgång som arbetslagsledare och från skolans IKT-grupp, samt min intention att söka jobb någon annanstans. Mailet var från början rätt raljant och innehöll inte mindre än tre rejäla svordomar. Jag plockade fram utkastet några gånger under de sista fyra dagarna inan beskedet kom och redigerade. Till sist var mailet kort, stramt och korrekt men jag tror nog budskapet gick fram: om ni inte uppskattar mig, tänker jag inte anstränga mig för er. Jag tog även bort formuleringen ”sistelärare”. Kände inte att jag behövde kalla mig själv för det, även om det skulle vara så mina chefer såg mig. Barnsligt beteende att lämna alla uppdrag eller fullt logiskt?
Jag vet faktiskt inte riktigt men det kändes rätt.

Jag har funderat en hel del på min egen reaktion inför och under fördelningen av LLL-pengarna och det har varit en nyttig självbetraktelse. Jag vill gärna se mig själv som rätt så förhärdad och bepansrad när det gäller skolelände och jag anser mig vara bra på att sortera upp mina känslor i lådor – en för det fackliga, en för lärarjobbet, en för det privata. Om det nu skulle vara så att min bild av mig själv stämmer och jag ändå mådde dåligt inför LLL, hur illa har det då inte varit för de som inte är kallhjärtade och råtuffa?

När beskeden kom till oss på skolan blev ingen glad.

De som inte fått blev arga och ledsna. Några sjukanmälde sig och gick hem, en har sagt upp sig. De som fick var ledsna eftersom goda kolleger blivit utan. Ändå har inte min skolledning klantat till det, utan bara hamnat i en omöjlig situation där Lunds kommun och regeringen placerat dem.

Mitt i allt detta skulle jag dock vilja göra en positiv betraktelse. Jag hör inte att lärare någonstans i min kommun vänt sig mot varandra på grund av LLL. Ilskan verkar hamna där den hör hemma och kolleger verkar ta hand om varandra istället för att fira eller ge sig på varandra. Det finns en slags sorg men det finns ingen splittring.

Det tycker jag talar gott om läraryrket!

 

Centrala funderingar

Sitter på Stockholms central med en kopp kaffe och känner mig filosofisk kring de senaste dagarnas LR-arbete i Stockholm. Tunga problem har diskuterats, vänts och vridits på men jag lämnar ändå Stockholm med en känsla av framtidstro.

För min del innebar veckan distriktsordförandekonferens onsdag och fredag och deltagande i Framtidsdagen under torsdagen, då alla landets kommunombud och distriktsordföranden var inbjudna. Dagarna har varit långa och intensiva, med vigorösa diskussioner, kreativa lösningar och viktig planering inför framtiden men det är en annan sak som gör att jag filosoferar över mitt kaffe på stationen just nu, en sak jag observerat många gånger förr i LR-sammanhang men kanske aldrig påtalat.

Jag slås ofta, sedan jag blev distriktsordförande, av hur lika diskussionerna är i vårt förbund. Jag menar då inte i första hand att i stort sett samma problem och diskussioner finns i alla delar landet, utan av hur lika diskussionerna är på alla nivåer i vårt förbund. Samma problem diskuteras med samma ord och med samma detaljer i skolans personalrum som i kommunföreningens styrelse, distriktsstyrelsen, distriktsordförandekonferensen och förbundsstyrelsen. När jag klev på uppdraget trodde jag nog att förbundsledningen drev någon slags övergripande frågor som ibland kunde vara rätt ointressanta för oss arbetande lärare och SYV:are men så är det inte alls. Naturligtvis arbetar varje nivå i vårt förbund med skolfrågor på olika sätt men problembeskrivningen, det allt arbete utgår ifrån, är samma. Jag undrar hur vanlig denna frånvaro av ”fackpampande” är? Jag undrar hur många rikstäckande organisationer som har så kort avstånd mellan sina gräsrötter och organisationsträdets topp?

Jag kan inte svara på det och är för trött för att orka googla det, så jag nöjer mig för tillfället med att känna en stor trygghet och tillförsikt (kanske även rentav stolthet) över att det är så. Vi är många viljor, spridda över ett stort geografiskt område med olika fackliga uppdrag, lärarjobb eller vägledarjobb i olika skolformer och ändå pratar vi samma språk när vi talar med varandra om de viktiga sakerna.

Dags att gå till tåget! Trevlig helg, alla som är LR – av alla sorter och på alla platser!

 

”Vad har hänt med Lund?”

I förra veckan pratade jag en stund med ett av våra lokalombud om lite av varje och hen utbrister då plötsligt ”vad har hänt med Lund?”. Jag har inte kunnat släppa frågan – vad har egentligen hänt med kunskapsstaden Lund, för inte så länge sedan en av Sveriges absolut mest framstående skolkommuner?

Den senaste tidens skriverier om lärarflykten från Lund har gjort ont i mig. På två grundskolor har samtliga lärare bytt jobb det senaste halvåret och på ytterligare några är halva lärarstyrkan ny när det nya läsåret startar. Personalomsättnignen har ökat 30% från förra året och bakom den siffran döljer sig en hel del variation från skola till skola. Dessutom blir ansökningarna till utannonserade lärarjobb allt färre, samtidigt som de löner som måste betalas ut till nyanställda rusar i höjden och orsakar än större nedskärningar på våra skolor. Jag vet, som fackligt ombud, att personalomsättning är ett utmärkt sätt att driva lönerna uppåt men någonting med det som håller på att hända känns inte bra.
I själen, liksom.

Lund är min stad, den plats där jag är född, uppvuxen, utbildad och sedan 1999 anställd som lärare. Lund är för mig Kunskapsstaden, kommunen där det alltid varit fint att vara lärare, där lärarna fått förtroende, frihet och levererat fantastisk hög kvalitet, kommunen där man var lycklig över att ha fått ett lärarjobb och gärna stannade fram till pensionen. Lunds lärarkår har dessutom alltid varit sådär onödigt högt utbildad och Lundensiskt intellektuell och motsträvig till knäppigheter ovanifrån.

Eller jag kanske skulle säga att Lund var så?

För någonting har hänt. Med vårt speciella Lund.

Jag förstår varför ni som lämnar har tagit det steget och unnar er de nya utmaningarna, den högre lönen och de förhoppningsvis bättre arbetsvillkor ni hittat någon annanstans. Jag förstår också att den ökande personalomsättningen skapar förutsättningar för löneutveckling åt alla, på sikt. Jag förstår alla de nationalekonomiska argumenten för det som håller på att hända.

…men det gör ändå ont i mig. För det betyder att någonting är fel. Att vårt Lund är på väg ner i en sörja många av oss inte trodde skulle gälla för oss. Vi fackliga ombud har tjatat på arbetsgivaren vid varje tillfälle de senaste åren att det här skulle komma att hända, att Lund inte har någon magisk sköld som stänger resten av världen ute (och lärarna inne). Nu, när det visar sig att myten om Lund som jag byggt upp inom mig är just en myt, känns det inte alls bra att kunna säga vad var det jag sa?

Så vad har då hänt? Om jag måste ge ett svar som gäller över hela linjen och inte är alltför specifikt, blir det så här:

Nedskärningar
Skolornas resurser har skurits ner ca 10% på 10 år. Detta har aldrig kallats nedskärningar av våra politiker, utan för att ”inte få full täckning för kostnadsökningar”. Förutom de kostnadsökningar som löneavtal och omvärld orsakat, har politiska beslut orsakat kostnadsökningar skolorna inte fått täckning för. Exempel kan vara ekologisk skolmat eller en dator till varje elev. Samtidigt har lokalkostnader och IT-kostnader höjts av andra kommunala enheter än skolförvaltningarna. Politikernas svar har alltid varit att vi ska effektivisera och prioritera samt att skylla på de andra för att slippa ta ansvar. Efter tio år återstår bara skinn och ben av det som en gång var ett välmående och välfungerande skolsystem.

Kulturförändring
Lärarnas frihet har beskurits alltmer och våra arbetsuppgifter detaljstyrs i stigande grad. Det har smugit sig in en hård jargong bland de som bestämmer över oss lärare i Lund, en jargon som går ut på att vi måste kontrolleras och styras för att göra något. Det har blivit svårt att vara excentrisk, att gå mot strömmen. Alla ska gå i takt och gudnåde den som efterfrågar professionell frihet. Någonstans på vägen har skolutvecklare blivit halvgudar och lärarna trälar.

”Om vi stänger ögonen, öronen och pratar vackra ord kommer inte Lund att beröras av lärarbristen och våra lärare fortsätta leverera på 100% med 90% av resurserna och 10% av sin värdighet.”
Det där var kanske en lite lång rubrik men jag vet inte riktigt hur jag ska korta ner den…

Det känns hårt när en livsmyt spricker men så här är det: vårt Lund är precis som alla andra kommuner.

Fy fan vad deprimerande!

Den jobbigt nyanserade verkligheten

Det har varit en hel del skrivande och debatterande de senaste veckorna om aktiebolag och vinster i skolsektorn. Vinst eller inte? Aktiebolag eller inte? Och låt oss inte glömma den stora nyheten: LR är rödingar! Tjohoo!

I veckan gick vågorna höga på SVT:s debattsidor när LRs ordförande Åsa Fahlén drabbade samman med Ulla Hamilton, VD för Friskolornas Riksförbund (LÄNK och LÄNK och LÄNK). Vågorna spred sig över Twitter och Facebook och det är tydligt att vinster och ägandeformer i skolan är en het fråga. Till detta får naturligtvis också läggas alla spaltmeter debatt som Academedias börsnotering nyligen orsakat.

Den 16 juni publicerade tidningen ETC, som nog tål att stämplas med ”vänstertidning”, en artikel där LRs ställningstagande mot aktiebolag som ägarform lyftes fram (”Lärarfackets krav: Förbjud aktiebolag i skolan”) och det var väl egentligen då verkligheten började bli sådär jobbigt nyanserad. För visst har Lärarnas Riksförbund i åratal stämplats som det borgerliga eller kanske till och med folkpartistiska fackförbundet, medan Lärarförbundet framställts som det mer vänsterorienterade alternativet? LR som lite mer förortssvenssons och LF som lite mer cityradikala? Denna totalt ogrundade föreställning om politiska tillhörigheter (hallå – vi är fackförbund! Vi skiter i vilket parti som levererar så länge de levererar!) fick sig en rejäl törn under LRs kongress, där vinst och ägandeform var två av de hetare debattämnena i plenum.

Slutresultatet blev ett beslut där LR tog ställning mot aktiebolag som ägandeform för skolor och ja, jag röstade för den motionen. Låt mig först erkänna att jag myser lite extra inombords av att stämplas som vänsterextremist eller åtminstone sosselakej av Friskolornas Riksförbund, efter alla år av borgare och Björklundare

Jag röstade inte för den motionen för att jag trodde budskapet skulle landa väl i alla läger eller för att vissa partier skulle jubla, ej heller för att jag inbillade mig att det skulle bli lätt. Min röst styrdes inte heller av att jag tror ett förbud mot aktiebolag i skolsektorn skulle vara en Quick-fix mot alla problem i skolsystemet. Jag har ingenting emot privat ägande eller att det finns vissa som blir rika av att starta företag. Jag har, däremot, något emot att skola bedrivs på det sättet. Orsaken till mitt motstånd är delvis moralisk men mest praktisk. Jag har sett och hört för mycket gällande aktiebolagsägda, vinstdrivna skolor i privat sektor för att tro på någonting alls av det VD:n för Friskolornas Riksförbund säger och det är en erfarenhet jag delar med de flesta kongressledamöter.

Jag undrar om verkligheten blir lättare att hantera för Lärarförbundet och Friskolornas Riksförbund om jag anlägger ett Leninskägg?

 

Floskelbingo

Ska du genomlida en personalkonferens idag? Är nästa vecka fullmatad med själsdödande föreläsningar utan koppling till ditt egentliga arbete? Sitter du just nu och kollar Facebook i smyg, för att inte bli helt galen? Då behöver du och dina kolleger spela FLOSKELBINGO!

Spelet är enkelt. Du börjar med att rita upp en tabell, antingen 4 x 4 eller 5 x 5 och skriver sedan i floskler du tror kommer att förekomma under personalkonferensen eller föredraget. Allt eftersom flosklerna staplas på varandra, kryssar du rutorna i tabellen och målet är fyra i rad (eller fem).

Exempelvis skulle en bingobricka kunna se ut såhär:

floskelbingo Den förste som får en hel rad kryssad räcker upp handen och ställer en oskyldig fråga som på något sätt innehåller ordet ”bingo”, till exempel ”jag tycker ledningsgruppens stimulans av den formativa inkluderingen har varit bingo”.

Ni ska se att såväl möten som konferenser som ”kompetensutveckling” blir betydligt mer meningsfulla!

 

Betygsmotståndskräkande

Betygsmotståndare finns det tydligen gott om. Mitt tålamod med dessa människor är just nu ovanligt lågt, eftersom betygsättning fyllt mina arbetsdagar de senaste tre veckorna.

Jag satt igår och läste Johan Kants senaste blogginlägg, där han går till attack mot några av våra mer namnkunniga betygsmotståndare. Samtidigt som dessa, ofta helt utan vetenskaplig grund, tjänar pengar på att predika att betyg är fel sitter i dagarna tiotusentals lärare runtom i Sverige och önskar att vi hade lyxen att grotta ner oss i sådana filosofiska frågor som ”är betyg egentligen bra?”

Istället sitter vi nämligen bakom högar av papper och pärmar och kämpar som djur¹ med att rätta, bedöma och betygsätta våra elever. Det var under en paus i rättanderättanderättande som jag läste Johans blogg och började då fundera kring två påståenden som betygsmotståndarna tycks köra med:

1. Betygen mäter inte kunskap, utan färdigheten ”att gå i skola”.
2. Elever motiveras inte av att de får betyg

Jag skulle, eftersom jag till och med är för trött för att bedriva pedagogisk forskning sådan den brukar se ut i Sverige, besvara dessa två påståenden såhär:

Bullshit!

Om betygen inte mäter kunskap, varför skulle jag och tiotusentals andra lägga ner så löjligt mycket arbete, inte bara i slutet av ett läsår utan under hela läsåret, på att mäta vad eleverna kan, bedöma i relation till kunskapskraven, återkoppla resultatet till eleverna och sedan mäta igen? Annars skulle jag ju bara snabbt kunna konstatera ”Anna är trevlig och flitig, så hon ska ha A. Olle är halvslarvig och svär mycket, så han ska ha ett E.”. Tyvärr finns det gott om folk utanför skolans värld (en del i den också) som tror att det är så det går till när betyg sätts.

Tyvärr är sanningen en annan.

Tyvärr, och som tur är, handlar det om enorma mängder hårt arbete. Att betygen inte blir likvärdiga mellan skolor eller huvudmän vet jag men betygsättningen av mina elever är likvärdig och fan ta den som påstår något annat.

Vad gäller att betyg inte motiverar eller till och med sänker elevernas motivation, vet jag inte vilka elever det skulle kunna gälla. I mitten av ett läsår brukar jag langa ut F-varningar till en sådär 40% av mina elever. I slutet av läsåret är nästan alla på lägst ett E. Vad motiverar dessa elever om inte betyget? Min charmerande personlighet?

Eller alla de elever som anstränger sig till sitt yttersta för att höja sig ett betygsteg, oavsett var de befinner sig? Jag har många sådana och jag kan inte tänka mig att jag skulle råkat träffa på helt unika elever under mina 17 år som lärare.

Skulle jag föredra att slippa sätta betyg? Jajamen! Särskilt med tanke på hur mycket jag sliter med det men…

Hoppsan – nu kom det in några uppgifter till! Dags att återgå till bedömabetygsättaåterkoppla…

Ett helt onödigt mod

Sitter på Arlanda. Försöker hålla mig vaken och tänker tillbaka på fyra intensiva kongressdagar och slås av att en oväntad sak har bitit sig fast i mitt minne.

Många kommer säkert att prata med sina kolleger om minnen från kongressen. De kommer antagligen att dela med sig av segrar och nederlag, ilska, lycka och viktiga personval. Somliga kommer att vara till övervägande del missnöjda, andra till övervägande del nöjda – sådan är demokratin.

Det som inte riktigt vill lämna mitt huvud är en incident från första dagens kongress, under formaliapunkterna, då det alltid finns en punkt rörande kongressens offentlighet. En icke-offentlig (sluten) kongress, betyder att allting som händer under kongressförhandlingarna är hemligt fram till kongressens slut. Då får inte delgaterna kommunicera något om kongressen till omvärlden. Kongresser är enligt tradition offentliga.

Vad som nu hände, och som jag sitter och funderar på, var att en kongressdelgat begärde ordet och yrkade på att kongressens debatter skulle vara slutna, eftersom hen ansåg att vissa saker som skulle komma att framföras skulle kunna skada vissa av oss i form av olika hämndaktioner från våra arbetsgivare. Förslaget röstades ned, eftersom principen om offentlighet är viktig och eftersom massmedial uppmärksamhet är något alla fackförbund vill ha när de har kongress. Det är också väldigt konstigt med en sluten kongress…
Det visade sig också att både den här kongressdelegaten och många andra struntade fullständigt i vem som skulle kunna tänkas lyssna och vad som hamnade i protokollet när vi väl var igång. Ja jäklar, vilka grejer man fick höra från talarpodiet!

Hur sjukt är inte detta, om man funderar på det?

Här har vi alltså en kongress med ett stort fackförbund, ett lärarfackförbund, en enormt stor samling åsiktsstinna fackrävar och just som vi ska börja, under en av de allra första punkterna i en flera dagar lång dagordning, blir vi av en av oss själva påminda om det onda som kan lura utanför dörrarna. Jag vet inte om andra funderade så mycket på det men jag tyckte det var en mycket otäck tanke, att det vi var valda att göra på kongressen – debattera framtid, kämpa för motionerna från vårt distrikt, föra medlemmarnas hjärtefrågor in i förbundets kärna – skulle kunna vara farligt.

Nu resulterade ju inte detta i någon synlig försiktighet vad jag märkte men fenomenet tål att funderas på. Hur många lärare i Sverige vågar inte skriva en insändare om kommunpolitiken, ringa en journalist för att informera om oegentligheter på en skola eller bara helt enkelt säga vad de tycker om vårt samhälle, vårt skolsystem och de som styr över oss (inklusive vår arbetsgivare)? Hur många gör det och straffas för det?

I ett gott samhälle, med ett i sanning friskt skolsystem, hade jag inte behövt sitta på LRs kongress och tycka att en person som framför tydliga åsikter är modig.

Hur lockar man lärare?

I alla skånska kommuner sitter just nu personalvetare och förvaltningsfolk och lägger sina omfattande pannor i veck. Frågan de alla ställer sig är ”hur lockar vi till oss lärare?”
Resultaten ser ut ungefär som man skulle kunna förvänta sig.

När personer som inte vet vad som driver en lärare ska försöka hantera en lärarbrist där de för första gången någonsin måste locka till sig lärare, inte bara hålla ut handen, blir det rätt komiskt. Man försöker med flashiga annonser (vi snackar helsidor i dagspressen), t-shirts, kaffemuggar och framför allt – enorma mängder vackra ord.

Begrunda nedanstående annons och försök finna fem saker i annonstexten som lärare inte bryr sig ett skit om när de söker jobb (klicka på bilden för att förstora):

annons verklig

Tyvärr är den här fejkade annonsen alltför sann – det är bara att kolla bland platsannonserna så hittar man många exempel på samma dynga. Istället för att opedagogiskt avslöja vad jag anser vara de fem felen i denna annons, tänker jag avslöja hur min drömannons ser ut, den platsannons som skulle få de flesta lärare i Sverige att släppa vad de håller på med och skicka in en ansökan (klicka på bilden för att förstora):

annons dröm

Det finns 2 saker både huvudmännen och Staten behöver lära sig för att lösa lärarkrisen:

1   Skolan måste anpassas så den blir den sortens skola lärare vill ha, inte den sortens skola skoltjänstemän, rektorer och skolutvecklingstomtar vill ha.

2   Lärare är inte så korkade att de inte känner igen dynga när de läser den i en platsannons eller ser den i en hurtig reklamfilm från Skolverket.

 

 

 

En skola med lärare – eller utan?

Hört talas om lärarbristen? Jepp! Hört talas om fungerande lösningar på problemet från statsmakt eller kommuner? Njae…
Tillåt mig försöka förklara problemet, så kanske lösningarna klarnar.

För det första är  problemet med lärarbrist ett komplicerat problem och som jag brukar säga till mina stackars elever: ”komplicerade problem har komplicerade lösningar”.

För det andra är det inte ETT problem, tyvärr, utan flera. I ett försök att vara så pedagogisk att en fiskmås ska kunna förstå detta, har jag konstruerat följande fantastiska bild:

lärarflykt

Med denna bild försöker jag visa på vilka problemen är och när, under ett lärarliv, de uppstår. Ibland utmålas det som ett problem att många lärare går i pension men det tänker inte jag göra – att folk som tjänstgjort ett helt yrkesliv går i pension är naturligt, välförtjänt och förutsägbart och är därför inget problem. Nej, problemet är istället alla vi tappar på vägen fram till denna välförtjänta pension.

A) Vi förlorar alltför många potentiellt fantastiska lärare till yrken som civilingenjör, civilekonom, jurist med flera. Alla dessa yrken är tristare, mindre viktiga och avgjort mesigare än läraryrket och ändå tappar vi folk till dem. För att göra det här problemet än värre, finns det för många sökande till vissa lärarutbildningar och knappt någon till andra.

Möjliga lösningar
– Höjd ingångslön och kraftigt höjd potentiell slutlön
– Bind lärarutbildningarna närmare vissa andra utbildningar, t ex genom gemensamma ämnesstudier med blivande civilekonomer.
– Staten efterskänker studielånen efter 20 års tjänstgöring

B) Avhoppen under lärarutbildningarna är för höga. För blivande högstadielärare ligger avhoppen på i snitt 40%. Alla bör läsa den här artikeln från DN-Debatt (skriven av Isak Skogstad, LR-Studs ordförande), för att bättre förstå problemen med dagens lärarutbildningar.

Möjliga lösningar
– Minskat antal utbildningsplatser så konkurrensen om platserna blir högre, vilket ger lärarstudenter med högre motivation och bättre förmåga att fullgöra studierna
– Mer lärarledd undervisning under utbildningen
– Färre lärarutbildningar, koncentrerade till ett fåtal lärosäten

C) Av de som slutför lärarutbildningen, är det många som aldrig börjar jobba som lärare. Antingen studerar man vidare till en annan kompetens, eller tar man helt enkelt en annan väg i yrkeslivet.

Möjliga lösningar
– Samma som på de två punkterna A och B ovan?

D) Av de som börjar jobba som lärare, försvinner 23,7% av grundskolelärarna från yrket inom 3 år. Det är tufft att vara ny lärare och det görs inte tillräckligt för att ta emot de nya i yrket.

Möjliga lösningar
– Ett faktiskt existerande och omtänksamt strukturerat introduktionsår
– …vilket sannolikt kräver ett förstatligande av de kommunala skolorna, eftersom kommunerna verkar oförmögna att genomföra detta

E) Även många erfarna lärare lämnar yrket. Enligt Skolverket finns det 50 000 legitimerade lärare som inte jobbar i skola och till dessa skulle jag vilja lägga de som jobbar deltid eftersom de inte orkar jobba heltid. Bara i Lund jobbar 220 tillsvidareanställda lärare (av 1623) deltid och enligt LR-Lunds årliga arbetsmiljöenkät, har 40% av de deltidsanställda gått ner i tid för att hinna med jobbet. Läs gärna den här insändaren på DN-Debatt om hur sjukskrivningar på grund av stress sprider sig bland lärarna. Kräver ingen Einstein för att räkna ut varför man lämnar yrket, vare sig det är på heltid eller deltid…

Möjliga lösningar
– Ett förädlat läraryrke, utan rastvakt, mentorskap och mötenmötenmöten
– Kontinuerlig, utvecklande fortbildning
– En möjlighet att lyckas med uppdraget

Klarnade det lite? Till vart och ett av dessa 5 delproblem finns det flera möjliga lösningar. Regeringen är just nu inne på att en möjlig lösning kan vara att utöka antalet platser på lärarutbildningarna (länk) medan lärarutbildningarna själva tycks tro att imbecilla annonser och reklamfilmer ska dra fler till yrket. Just idag har regeringen med flera skrivit under på en rad andra åtgärder (länk), varav vissa är bra. Eventuellt kommer regeringen, så småningom, kunna tvinga vissa huvudmän att genomföra somligt av det.

En skola med lärare eller utan? Vi får väl se.

lärarflykt