Betygsmotståndskräkande

Betygsmotståndare finns det tydligen gott om. Mitt tålamod med dessa människor är just nu ovanligt lågt, eftersom betygsättning fyllt mina arbetsdagar de senaste tre veckorna.

Jag satt igår och läste Johan Kants senaste blogginlägg, där han går till attack mot några av våra mer namnkunniga betygsmotståndare. Samtidigt som dessa, ofta helt utan vetenskaplig grund, tjänar pengar på att predika att betyg är fel sitter i dagarna tiotusentals lärare runtom i Sverige och önskar att vi hade lyxen att grotta ner oss i sådana filosofiska frågor som ”är betyg egentligen bra?”

Istället sitter vi nämligen bakom högar av papper och pärmar och kämpar som djur¹ med att rätta, bedöma och betygsätta våra elever. Det var under en paus i rättanderättanderättande som jag läste Johans blogg och började då fundera kring två påståenden som betygsmotståndarna tycks köra med:

1. Betygen mäter inte kunskap, utan färdigheten ”att gå i skola”.
2. Elever motiveras inte av att de får betyg

Jag skulle, eftersom jag till och med är för trött för att bedriva pedagogisk forskning sådan den brukar se ut i Sverige, besvara dessa två påståenden såhär:

Bullshit!

Om betygen inte mäter kunskap, varför skulle jag och tiotusentals andra lägga ner så löjligt mycket arbete, inte bara i slutet av ett läsår utan under hela läsåret, på att mäta vad eleverna kan, bedöma i relation till kunskapskraven, återkoppla resultatet till eleverna och sedan mäta igen? Annars skulle jag ju bara snabbt kunna konstatera ”Anna är trevlig och flitig, så hon ska ha A. Olle är halvslarvig och svär mycket, så han ska ha ett E.”. Tyvärr finns det gott om folk utanför skolans värld (en del i den också) som tror att det är så det går till när betyg sätts.

Tyvärr är sanningen en annan.

Tyvärr, och som tur är, handlar det om enorma mängder hårt arbete. Att betygen inte blir likvärdiga mellan skolor eller huvudmän vet jag men betygsättningen av mina elever är likvärdig och fan ta den som påstår något annat.

Vad gäller att betyg inte motiverar eller till och med sänker elevernas motivation, vet jag inte vilka elever det skulle kunna gälla. I mitten av ett läsår brukar jag langa ut F-varningar till en sådär 40% av mina elever. I slutet av läsåret är nästan alla på lägst ett E. Vad motiverar dessa elever om inte betyget? Min charmerande personlighet?

Eller alla de elever som anstränger sig till sitt yttersta för att höja sig ett betygsteg, oavsett var de befinner sig? Jag har många sådana och jag kan inte tänka mig att jag skulle råkat träffa på helt unika elever under mina 17 år som lärare.

Skulle jag föredra att slippa sätta betyg? Jajamen! Särskilt med tanke på hur mycket jag sliter med det men…

Hoppsan – nu kom det in några uppgifter till! Dags att återgå till bedömabetygsättaåterkoppla…

Ett helt onödigt mod

Sitter på Arlanda. Försöker hålla mig vaken och tänker tillbaka på fyra intensiva kongressdagar och slås av att en oväntad sak har bitit sig fast i mitt minne.

Många kommer säkert att prata med sina kolleger om minnen från kongressen. De kommer antagligen att dela med sig av segrar och nederlag, ilska, lycka och viktiga personval. Somliga kommer att vara till övervägande del missnöjda, andra till övervägande del nöjda – sådan är demokratin.

Det som inte riktigt vill lämna mitt huvud är en incident från första dagens kongress, under formaliapunkterna, då det alltid finns en punkt rörande kongressens offentlighet. En icke-offentlig (sluten) kongress, betyder att allting som händer under kongressförhandlingarna är hemligt fram till kongressens slut. Då får inte delgaterna kommunicera något om kongressen till omvärlden. Kongresser är enligt tradition offentliga.

Vad som nu hände, och som jag sitter och funderar på, var att en kongressdelgat begärde ordet och yrkade på att kongressens debatter skulle vara slutna, eftersom hen ansåg att vissa saker som skulle komma att framföras skulle kunna skada vissa av oss i form av olika hämndaktioner från våra arbetsgivare. Förslaget röstades ned, eftersom principen om offentlighet är viktig och eftersom massmedial uppmärksamhet är något alla fackförbund vill ha när de har kongress. Det är också väldigt konstigt med en sluten kongress…
Det visade sig också att både den här kongressdelegaten och många andra struntade fullständigt i vem som skulle kunna tänkas lyssna och vad som hamnade i protokollet när vi väl var igång. Ja jäklar, vilka grejer man fick höra från talarpodiet!

Hur sjukt är inte detta, om man funderar på det?

Här har vi alltså en kongress med ett stort fackförbund, ett lärarfackförbund, en enormt stor samling åsiktsstinna fackrävar och just som vi ska börja, under en av de allra första punkterna i en flera dagar lång dagordning, blir vi av en av oss själva påminda om det onda som kan lura utanför dörrarna. Jag vet inte om andra funderade så mycket på det men jag tyckte det var en mycket otäck tanke, att det vi var valda att göra på kongressen – debattera framtid, kämpa för motionerna från vårt distrikt, föra medlemmarnas hjärtefrågor in i förbundets kärna – skulle kunna vara farligt.

Nu resulterade ju inte detta i någon synlig försiktighet vad jag märkte men fenomenet tål att funderas på. Hur många lärare i Sverige vågar inte skriva en insändare om kommunpolitiken, ringa en journalist för att informera om oegentligheter på en skola eller bara helt enkelt säga vad de tycker om vårt samhälle, vårt skolsystem och de som styr över oss (inklusive vår arbetsgivare)? Hur många gör det och straffas för det?

I ett gott samhälle, med ett i sanning friskt skolsystem, hade jag inte behövt sitta på LRs kongress och tycka att en person som framför tydliga åsikter är modig.

Hur lockar man lärare?

I alla skånska kommuner sitter just nu personalvetare och förvaltningsfolk och lägger sina omfattande pannor i veck. Frågan de alla ställer sig är ”hur lockar vi till oss lärare?”
Resultaten ser ut ungefär som man skulle kunna förvänta sig.

När personer som inte vet vad som driver en lärare ska försöka hantera en lärarbrist där de för första gången någonsin måste locka till sig lärare, inte bara hålla ut handen, blir det rätt komiskt. Man försöker med flashiga annonser (vi snackar helsidor i dagspressen), t-shirts, kaffemuggar och framför allt – enorma mängder vackra ord.

Begrunda nedanstående annons och försök finna fem saker i annonstexten som lärare inte bryr sig ett skit om när de söker jobb (klicka på bilden för att förstora):

annons verklig

Tyvärr är den här fejkade annonsen alltför sann – det är bara att kolla bland platsannonserna så hittar man många exempel på samma dynga. Istället för att opedagogiskt avslöja vad jag anser vara de fem felen i denna annons, tänker jag avslöja hur min drömannons ser ut, den platsannons som skulle få de flesta lärare i Sverige att släppa vad de håller på med och skicka in en ansökan (klicka på bilden för att förstora):

annons dröm

Det finns 2 saker både huvudmännen och Staten behöver lära sig för att lösa lärarkrisen:

1   Skolan måste anpassas så den blir den sortens skola lärare vill ha, inte den sortens skola skoltjänstemän, rektorer och skolutvecklingstomtar vill ha.

2   Lärare är inte så korkade att de inte känner igen dynga när de läser den i en platsannons eller ser den i en hurtig reklamfilm från Skolverket.

 

 

 

En skola med lärare – eller utan?

Hört talas om lärarbristen? Jepp! Hört talas om fungerande lösningar på problemet från statsmakt eller kommuner? Njae…
Tillåt mig försöka förklara problemet, så kanske lösningarna klarnar.

För det första är  problemet med lärarbrist ett komplicerat problem och som jag brukar säga till mina stackars elever: ”komplicerade problem har komplicerade lösningar”.

För det andra är det inte ETT problem, tyvärr, utan flera. I ett försök att vara så pedagogisk att en fiskmås ska kunna förstå detta, har jag konstruerat följande fantastiska bild:

lärarflykt

Med denna bild försöker jag visa på vilka problemen är och när, under ett lärarliv, de uppstår. Ibland utmålas det som ett problem att många lärare går i pension men det tänker inte jag göra – att folk som tjänstgjort ett helt yrkesliv går i pension är naturligt, välförtjänt och förutsägbart och är därför inget problem. Nej, problemet är istället alla vi tappar på vägen fram till denna välförtjänta pension.

A) Vi förlorar alltför många potentiellt fantastiska lärare till yrken som civilingenjör, civilekonom, jurist med flera. Alla dessa yrken är tristare, mindre viktiga och avgjort mesigare än läraryrket och ändå tappar vi folk till dem. För att göra det här problemet än värre, finns det för många sökande till vissa lärarutbildningar och knappt någon till andra.

Möjliga lösningar
– Höjd ingångslön och kraftigt höjd potentiell slutlön
– Bind lärarutbildningarna närmare vissa andra utbildningar, t ex genom gemensamma ämnesstudier med blivande civilekonomer.
– Staten efterskänker studielånen efter 20 års tjänstgöring

B) Avhoppen under lärarutbildningarna är för höga. För blivande högstadielärare ligger avhoppen på i snitt 40%. Alla bör läsa den här artikeln från DN-Debatt (skriven av Isak Skogstad, LR-Studs ordförande), för att bättre förstå problemen med dagens lärarutbildningar.

Möjliga lösningar
– Minskat antal utbildningsplatser så konkurrensen om platserna blir högre, vilket ger lärarstudenter med högre motivation och bättre förmåga att fullgöra studierna
– Mer lärarledd undervisning under utbildningen
– Färre lärarutbildningar, koncentrerade till ett fåtal lärosäten

C) Av de som slutför lärarutbildningen, är det många som aldrig börjar jobba som lärare. Antingen studerar man vidare till en annan kompetens, eller tar man helt enkelt en annan väg i yrkeslivet.

Möjliga lösningar
– Samma som på de två punkterna A och B ovan?

D) Av de som börjar jobba som lärare, försvinner 23,7% av grundskolelärarna från yrket inom 3 år. Det är tufft att vara ny lärare och det görs inte tillräckligt för att ta emot de nya i yrket.

Möjliga lösningar
– Ett faktiskt existerande och omtänksamt strukturerat introduktionsår
– …vilket sannolikt kräver ett förstatligande av de kommunala skolorna, eftersom kommunerna verkar oförmögna att genomföra detta

E) Även många erfarna lärare lämnar yrket. Enligt Skolverket finns det 50 000 legitimerade lärare som inte jobbar i skola och till dessa skulle jag vilja lägga de som jobbar deltid eftersom de inte orkar jobba heltid. Bara i Lund jobbar 220 tillsvidareanställda lärare (av 1623) deltid och enligt LR-Lunds årliga arbetsmiljöenkät, har 40% av de deltidsanställda gått ner i tid för att hinna med jobbet. Läs gärna den här insändaren på DN-Debatt om hur sjukskrivningar på grund av stress sprider sig bland lärarna. Kräver ingen Einstein för att räkna ut varför man lämnar yrket, vare sig det är på heltid eller deltid…

Möjliga lösningar
– Ett förädlat läraryrke, utan rastvakt, mentorskap och mötenmötenmöten
– Kontinuerlig, utvecklande fortbildning
– En möjlighet att lyckas med uppdraget

Klarnade det lite? Till vart och ett av dessa 5 delproblem finns det flera möjliga lösningar. Regeringen är just nu inne på att en möjlig lösning kan vara att utöka antalet platser på lärarutbildningarna (länk) medan lärarutbildningarna själva tycks tro att imbecilla annonser och reklamfilmer ska dra fler till yrket. Just idag har regeringen med flera skrivit under på en rad andra åtgärder (länk), varav vissa är bra. Eventuellt kommer regeringen, så småningom, kunna tvinga vissa huvudmän att genomföra somligt av det.

En skola med lärare eller utan? Vi får väl se.

lärarflykt

 

 

Avskaffa NP!

Det kanske är dags för ett försiktigt och nyanserat inlägg i debatten om nationella prov? Kanske en försynt fråga: är de verkligen värda allt besvär?

Låt mig börja med att informera alla läsare om att jag aldrig genomfört eller rättat nationella prov, eftersom dessa aldrig existerat i mina ämnen. Innan någon nu därmed avskriver alla åsikter jag har i ämnet nationella prov, vill jag passa på att påpeka att jag trots icke-existensen av nationella prov i samhällskunskap och historia, har lyckats sätta betyg i båda mina ämnen i 16 år. Mitt behov av nationella prov i mina ämnen är noll.
Det är alltså inte fråga om att jag vill föra fram några förslag på hur vi kan lappa och laga för att bli av med de värsta problemen, utan ett fullständigt avskaffande av hela klabbet.

Enligt Skolverket är syftet med nationella prov ”…i huvudsak att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning, och ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå. De nationella proven kan också bidra till att konkretisera kursplanerna och ämnesplanerna, och en ökad måluppfyllelse för eleverna.”

Lovvärt. Jag applåderar tanken men fungerar NP tillräckligt väl för att vara värda alla besvär de orsakar?

Vi snackar ju ändå om att tiotusentals lärare vaktar prov, rättar prov i hundratusentals timmar och rapporterar in och sammanställer i ytterligare tusentals timmar och för vad? För att konstatera att 20% av ÅK9-eleverna 2015 fick högre slutbetyg i matematik än de fick resultat på provet? Eller för att konstatera sådan ”likvärdighet” som jag gjorde för ett par år sedan, i det här diagrammet:

np ma åk9

(Elever från samtliga dessa kommuner går ett halvår senare i samma gymnasieskola i Lund)

Lägg till detta den smått förvirrande debatt som blossar upp varje år kring hur bra eller dåliga proven är, om de verkligen mäter mot kunskapskraven och blablabla. Vi måste nog även lägga till alla timmar av tjafs mellan personal och arbetsgivare om tid för rättning, där ofta vi fackliga ombud dras in. Det är i denna årligen återkommande konflikt om hälsa och tid som jag stiftar bekantskap med de nationella proven. Jag träffar även, varje år, LR-medlemmar som är slutkörda och ibland sjukskrivna på grund av arbetstoppen som ett nationellt prov innebär för dem.

Är det värt det?

För NP: likvärdighet och rättvisa, stöd i betygsättning för läraren, tydligare för eleven vad som betygsätts, statsmakten kan följa upp huvudmäns och skolors prestation.

Mot NP: visar på bristande likvärdighet men ingenting händer, problem med provens utformning, löjligt tidskrävande, ohälsosam arbetsbelastning för många lärare under en del av läsåret, dålig stämning på arbetsplatsen.

Jag menar att det NP tillför inte står i proportion till allt elände de orsakar. Jag vet att andra tycker annorlunda och det är ok men jag tycker så här: vi borde istället införa digitala, självrättande, läsförståelsetester i alla årskurser 1-9.

Jag tänker så här: ett läsförståelsetest mäter grunden för all framgång i alla ämnen. Istället för att mäta trädets grenar anser jag att vi borde mäta trädets stam för att uppskatta dess hälsa och förmåga. Grundskolans, och särskilt lågstadiets, främsta uppgift är att lära elever läsa, skriva och räkna och om jag förstått forskningen kring detta rätt, går allt detta att mäta med läsförståelsetester. Vi undviker då den ibland förvirrade diskussionen kring kopplingen NP-resultat/slutbetyg och fokuserar istället på den färdighet hos eleven som kommer att ge förutsättningar för framgång i så gott som alla skolämnen.

Med digitaliserade, självrättande tester vars resultat automatiskt går rakt till Skolverket, kan Staten följa upp hur utvecklingen av läsförståelsen ser ut på huvudmannanivå, skolnivå och individnivå. Allt som behövs är att ni språkvetare växer upp och enas kring 1 system för oss att använda när vi mäter läsförståelse så är det klart!

Allright – där har ni det! Varsågoda och avrätta mig för att jag vill ta bort era älskade nationella prov!

 

Låt mig presentera… Bandyklubban!

Det finns ett begrepp, ”Bandyklubban”, jag skulle vilja försöka presentera för en bredare publik. För oss kommunala LR-ombud är fenomenet nämligen välkänt men icke så bland de flesta medlemmar. Så här är den – Bandyklubban!

När LR-ombud som är vana vid löneförhandlingar, vilket betyder ombud på kommunal nivå, pratar om Bandyklubban, vet vi alla vad som menas. För att förklara Klubban, skulle jag vilja börja med att visa ett diagram som föreställer lärarnas löner vid Lunds fyra kommunala gymnasieskolor. För att göra lönerna maximalt jämförbara, är alla lektorer (kommunala lektorer enligt vårt eget system, vi har inga statliga), specialpedagoger, speciallärare, alla förstelärartillägg och alla timanställda borttagna. Kvar blir 501 individer, alla med lärartjänst vid någon av de 4 kommunala gymnasieskolorna:

Bandyklubban 1

Varje prick är en lärares lön och ju längre till höger i diagrammet någon är, desto äldre är man. För att Bandyklubban ska bli lite mer uppenbar, kan vi lägga till en trendlinje till lönerna:

Bandyklubban 2

Ser du den nu?

Nej?

Låt mig då vara Ö V E R T Y D L I G :

Bandyklubban 3

Begreppet Bandyklubban är inte uppfunnet av mig (jag vet inte vem som är ursprungskällan) men nu borde väl alla förstå varför det kallas så? Bandyklubban betyder alltså ”löneutvecklingen för lärare planar ut kraftigt efter en del år”.

För att åskådliggöra på ett annat sätt, kan jag avslöja att en ung gymnasielärare i Lund (26-29 år gammal), tjänar cirka 27 000 kr/månaden. En gammal (ursäkta) gymnasielärare i Lund (61+) tjänar ungefär 35 000. Det finns förstås undantag men där ligger medel för dessa båda grupper. Detta innebär att man under ett lärarliv skulle göra en löneresa på runt 8 000 kr. 6 000 av dessa tillskansar man sig, enligt den statistik vi har framför oss just nu, under de första 20 åren, 2 000 kr under de senare tjugo åren.

Ett annat exempel:
Jag, som har en medellön för min åldersgrupp, tjänar ungefär 2 500 kr mindre än de flesta kollegor som är 25 år äldre än jag. Kommer min löneutveckling de kommande 25 åren att stanna vid 100 kr per år?

Börjar du se problemet? Problemet är alltså inte i första hand Bandyklubban så mycket som det är lutningen på skaftet.

Eftersom det inte är särskilt troligt att 60- och 70-talisterna kommer att göra det 40-talisterna gjorde, som stannade kvar på samma jobb trots att deras reallöner bara minskade och minskade, kommer en bibehållen Bandyklubba att innebära

1. att lärare över 45 års ålder lämnar yrket och/eller
2. att personalomsättningen ökar i gruppen 45+ när dessa börjar ”löneturista” som ett sätt (det enda sättet?) att få upp sin lön.

Lägg till detta att inflationen kan komma att gå upp och att många vant sig vid att lönen snabbt rör sig uppåt, är det inte så svårt att se hur den kommunala ekonomin i hela vårt land kollapsar på grund av att staten och skolhuvudmännen vant sig vid ett underfinansierat skolsystem.

Det, gott folk, är några av de saker Bandyklubban kan lära oss!

Maktlöshetens illusion

”Det är ingen idé att försöka, det spelar ändå ingen roll”. Hört det någon gång? Är det verkligen ingen idé att engagera sig och försöka åstadkomma förändring och vad skulle ett engagemang egentligen kunna innebära?

Jag kan förstå lockelsen i ”lilla jag är maktlös så nu tänker jag sitta här på min häck och inte ens försöka” men som ni förstår kan jag inte välja det alternativet. Ibland tänker jag att det hade varit en lyx att acceptera maktlöshet, rycka på axlarna och bara ha mina lektioner men är man vald till fackligt ombud (och dessutom lite galen) så är man och då finns inte det valet.

Hur maktlös är du egentligen, som enskild lärare eller SYV?

Även som enskild liten, liten, liten lärare eller SYV, helt utan fackligt uppdrag, kan du göra följande:

  • Skriva insändare eller debattartiklar
    Vi som jobbar i skolans värld är både vältaliga och välskrivliga!
  • Säga ”nej” varje gång din rektor säger ”eller hur?”
    Börja åtminstone med ett ”nej” och låt dig sedan, genom logiska eller faktamässigt belagda argument, flyttas mot ett ”okej då, men fungerar det inte så…”
  • Kontakta din kommunstyrelse
    Ofta, gärna och mycket.
  • Nicka varje gång ditt ombud säger emot din rektor på ett personalmöte
    För ”facket” – det är du också!
  • Klicka på ”Gilla” och ”Dela” vid för oss fördelaktiga nyheter på Facebook
    När tidningarna märker att det finns stort intresse kring en viss artikel, skriver de gärna en uppföljare. Du har väl tid och ork för ett klick?
  • Skriv under protestlistor, när dina fackliga företrädare anser att de behövs.
    För ”facket”…..just det – det är du!

I normala fall, när allting tuffar på, kan du förlita dig på att dina fackliga ombud sköter ruljangsen utan din inblandning. Vi ser till att de värderingar du delar med dina bröder och systrar i fackförbundet du valt, förs fram i huvudmannens beslutsprocesser.

När det gäller allvarligare saker, då behövs alla. När huvudmannen fått fullständigt tuppjuck på den senaste fortbildningsflugan, när ingen åtgärdar lärarnas arbetsbelastning eller när, som i t ex Eskilstuna, skolorna står inför katastrofala nedskärningar och höjningar av arbetsbelastningen för alla som jobbar i skolan, då behövs alla.

Då behöver alla skriva, ringa, maila, klicka och skriva under. Då behöver alla hjälpas åt med att vara arga och sluta upp bakom sina ombud på ett sätt som märks.

I Lund hade vi kunnat låta kommunen famla runt några år till utan att åtgärda lärarnas ohälsosamma arbetsbelastning. Visst, ett par dussin kollegor till oss hade gått in i väggen eller slutat varje år och undervisningens kvalitet hade fortsatt falla men vi hade kunnat intala oss själva att vi är maktlösa.

I Eskilstuna hade de fackliga ombuden kunnat spela ut ”det är ingen idé”-kortet och låta kommunen säga upp närmare 100 av våra kollegor men istället anmälde de kommunen till Arbetsmiljöverket (”Lärarnas Riksförbund i Eskilstuna anmäler kommunen till Arbetsmiljöverket”) och sätter sig på tvären på alla sätt de kan.

Vad kan då du göra, som vanlig privatus?

Du kan stötta arbetet vi gör i Lund genom att skriva under vår namninsamling (LÄNK – tar 2 minuter) och du kan stötta våra bröder och systrar i Eskilstuna genom att klicka på deras länkar, ”Gilla”, ”Dela” och ”Retweeta” och allt vad det heter, för att skapa tryck bakom frågan. Skriv insändare och skicka mail, prata med dina vänner om vad som kommer att hända i skolan om de planerade nedskärningarna genomförs (samtidigt som kommunen går över 100 miljoner plus). De olika vägarna till att bidra är betydligt fler än den återvändsgränd som den inbillade maktlösheten innebär.

När stora förändringar ska åstadkommas, alternativt stoppas, behövs alla och alla kan bidra.

Alternativet är att du sitter på din häck och låter dig luras av en illusion av maktlöshet.

Varför en 6-6-A i Lund?

För en och en halv vecka sedan lämnade Lärarnas Riksförbund i Lund in en formell begäran om att arbetsgivaren ska rätta till de hälsorisker som uppkommit för lärarna i Lund på grund av för höga stressnivåer. Den som inte känner till arbetsmiljölagstiftningens vindlande gångar kan ju undra – varför just nu?

Enligt det regelverk arbetsgivare ska följa i Sverige, de så kallade ”AFS:arna” (ArbetsmiljöFöreSkrifter), måste en arbetsgivare som upptäcker att det finns ohälsa hos personalen, kartlägga orsakerna till denna och vidta åtgärder. Känner lärarnas arbetsgivare i Lund till ohälsa hos lärarna på grund av stress?

Varje år sedan 2011 har LR i Lund gjort en stor arbetsmiljöundersökning bland sina medlemmar. Svarsfrekvensen har varit hög, frågorna varit hämtade ur ett frågebatteri som används vid stressforskning och arbetsgivarsidan har aldrig ifrågasatt resultaten.

Så ja, lärarnas arbetsgivare känner till att det förekommer ohälsa bland lärarna på grund av stress. De känner även till en hel del andra missförhållanden, som exempelvis bristen på ändamålsenliga arbetsplatser. Hur ser det ut med åtgärderna, då?

Som åtgärder som vidtagits kan Lunds kommun hänvisa till det utredningsarbete som gjorts av två partsammansatta grupper. Den första tillsattes 2013, på order av kommunfullmäktige (lägg märke till att det inte var på initiativ av någon av de tre skolnämnderna eller -förvaltningarna) och syftade till att identifiera administrativa uppgifter kommunen kunde avskaffa för att avlasta lärarna. Gruppen genomförde sitt arbete läsåret 2013/14 och identifierade flera arbetsuppgifter, inte bara administrativa, som skulle kunna utföras av någon annan än lärare eller helt enkelt skrotas. Gruppen gjorde sitt arbete genom att leta igenom skolans regelverk efter tvingande skrivningar av typen ”den undervisande lärare ska…” och jämföra med en lista med lärares normala arbetsuppgifter från lågstadiet till och med gymnasiet. Exempel på arbetsuppgifter som, utan att bryta mot Skollagen, Läroplaner eller Allmänna råd, skulle kunna utföras av någon annan än lärare är:

– Rastvakt
– Mentorskap
– Rättning av nationella prov
– Öppet hus
– Föräldramöten (som skolan inte måste ha alls, visade det sig)
– Frånvarohantering

…och så vidare för det finns en hel del uppgifter, från stort till smått, som kan läggas till den listan. Jag skulle kunna ge åtskilliga exempel på hitte-på som enskilda ambitiösa rektorer lägger på sina lärare (bloggprojekt, hemsideprojekt, ”möta näringslivet”-projekt, ”världens mest ambitiösa utvecklingssamtal”-projekt och andra ”få rektor att se bra ut”-projekt).

Den första arbetsgruppen hänvisade skolförvaltningarna till när Arbetsmiljöverket gjorde sin stora inspektion av 30% av Sveriges skolor, vilket genomfördes i Lunds kommun under hösten 2013. Lund fick, som säkert många andra arbetsgivare, tillsägelse om att kartlägga och åtgärda psykosocial ohälsa bland sina lärare. Eftersom det såg ut som om man genomförde ett aktivt arbete, kom kommunen undan vidare uppföljning av AMV på den punkten. Resultaten från arbetsgrupp 1 lämnades över till tjänstemän och politiker och…

Ingenting hände.

Sedan ingenting.

Sedan…en ny arbetsgrupp!

Denna gång med instruktionen att komma fram med förslag på hur lärarnas arbetsbelastning skulle kunna minskas. Även denna grupp var partsgemensam och även denna gjorde en rejäl genomletning av litteratur, den här gången stressforskning. Resultatet blev fyra förslag, hyffsat konkreta. Det enda förslag som arbetsgivaren (snart – 10 månader efter att gruppens rapport blev färdig) faktiskt genomfört, råkar vara det enda förslag som inte kostar några pengar att genomföra.

Medan allt detta pågått, har LR-Lund hunnit genomföra flera nya arbetsmiljöenkäter, vilka visar på samma eller ökande problematik på grund av stress. Sjuktalen har ökat dramatiskt till, för Lunds kommun, historiska nivåer och personalomsättningen ökar. I samverkansgrupperna redovisas problemen, det rynkas pannor och pratas om att ”jobba kraftfullt med frågan”.
Medan allt detta pågått har även en rad beslut, på olika nivåer i vår skolorganisation, fattats som inneburit en ökad arbetsbelastning för lärarna. Typiska exempel är ökad konferenstid, ökade undervisningsgrupper och utökad rastvakt.

Så….

Arbetsgivaren känner till stressproblemen på både längden och tvären, har utrett vad lärarnas stress kan tänkas bero på (gjordes i arbetsgrupp 2) och har själva plockat fram en tämligen diger lista på möjliga vägar framåt.

Och ändå händer ingenting!

Hur kan vi i det läget inte lämna in en formell begäran om åtgärder enligt Arbetsmiljölagen? Någon mer än Lunds kommun som uppfattar oss som onödigt konfrontativa?

 

Fel rubriksättning?

Det är intressant att se hur lärares utbrändhet och stressymptom tas på betydligt mindre allvar än… allting annat, faktiskt. Vad krävs för att lärare som handikappas av stress ska tas på allvar?

newspaper

(Klicka för att förstora)

När man som skyddsombud eller huvudskyddsombud tar upp frågan om stressymptom och risken för ökade sjukskrivningar på grund av stress, möts man oftast av empatiska ansiktsuttryck på andra sidan bordet och en del väl valda ord av typen ”detta måste vi jobba med”, ”stress är ju en upplevelse…” eller ”vissa individer har ju svårt…”. Det tycks finnas en djupt rotad tradition i skolans värld av att inte bry sig om stressrelaterade sjuskrivningar som något som finns på riktigt, inte ens när lärare bevisligen blivit sjuskrivna av riktiga läkare.

När en lärare blir sjukskriven på grund av utbrändhet har denna, i min (14 år långa) erfarenhet 6-12 månaders sjukskrivning att se fram emot. Det innebär alltså 6-12 månader av ekonomiskt avbräck för den enskilde, vikariestrul för skolan och höjda sjuktal för huvudmannen. Den som blir utbränd och lyckas ta sig tillbaka, vilket inte alltid är fallet, har ofta genomgått någon slags permanent personlighetsförändring. Jag har sett alltifrån paranoia eller depressioner till extrem överkänslighet för syn- och hörselintryck till en autismliknande besatthet av ordning och detaljer. Med andra ord är utbrändhet en allvarlig sjukdom som ofta för med sig en permanent nedsatt förmåga att sköta både jobb och liv på det sätt man gjort tidigare.

Men märks allvaret i detta i skolans huvudmans beteende? För en del år sedan bloggade jag om skillnaden i beteende från huvudmannens sida när vi i Lund hade inspektion av Skolinspektionen ungefär samtidigt som Arbetsmiljöverket (”Den bortglömda inspektionen”). Skillnaden i hur man från skolkansliernas och rektorernas sida uppförde sig var inte bara slående, utan rentav lite äcklig att se. I det ena fallet förberedde man sig i ett halvår innan inspektionen, för att ha alla dokument, planer och rutiner på plats för att ”bli godkänd” och ägnade sedan mycket jobb (främst vi lärare som fick göra det…) åt att okritiskt jobba med varje ord i inspektionsrapporten som vore det Guds Ord.
I det andra fallet förberedde man sig inte alls och ägnade mer kraft åt att bli upprörda över den kritik man fick, än åt att faktiskt vidta några åtgärder.

Gissa vilken inspektion som var vilken?

Låt oss fundera lite kring rubriker och vilken effekt de har på oss…

newspaper2”Fem lärare utbrända vid Lunds skolor”
Detta händer varje år – vem bryr sig?

”Fem lärare brännskadade vid Lunds skolor”
Detta hade genererat krisplaner, översyn av rutiner, sammanslagning av skolnämnden och brandkåren, extra utbildning av rektorer och hur många dagar kompetensutveckling som helst för lärare i brandsäkerhetens ädla konst. Överdriver jag? Tror inte det – fem stycken brännskadade lärare hade orsakat panik hos vilken skolhuvudman som helst.

newspaper3”Fem lärare misshandlade i Lund”
Samma som ovan, fast utan brandkåren.

Vare sig brännskadorna eller käftsmällarna hade orsakat i närheten av det personliga lidande eller det antal sjukdagar som utbrändheten orsakat men reaktionen hade blivit kraftig och omedelbar. Dessutom är ju utbrändheten, till skillnad från brännskadorna och misshandeln, något som faktiskt händer och som händer mer och mer.

I Lund har Lärarnas Riksförbund tröttnar på att se kollegor lida utan att arbetsgivaren tar det på allvar och har, med stöd av Arbetsmiljölagen, begärt konkreta åtgärder för att sänka lärarnas arbetsbelastning (Länk och Länk).

Den som tycker det låter orimligt, kan kanske föreställa sig att vi är lite brännskadade?

Enkätkollage

 

Ord spelar roll…?

Spelar det någon roll vad vi kallar saker för? Förändrar det vårt sätt att se på en sak när vi döper om den? Eller är jag bara sjukligt petnoga?

I Lunds kommunförening tycker vi det är viktigt vad saker kallas för. Kommunföreningens ordförande har alltid ansett att ord både kan höja och sänka och hennes petnoga inställning till språket har smittat av sig på oss andra. För även om det kan driva vissa arbetsgivarföreträdare till fullkomliga depressioner, påpekar vi gärna vikten av att använda rätt ord för rätt sak.

Jag skulle vilja dela med mig av några av mina främsta hatobjekt:

”Brukare”
Detta betyder i skolans värld ”elev”. Ordet ”brukare” är hämtat från hemtjänsten eller kommunens fritidsverksamhet och antyder att eleven är en rörelsehindrad pensionär jag ska låta använda min varma bubbelpool.
Gissa vad?
Det är inte det mitt jobb går ut på!
Relationen lärare-elev är unik i sitt slag och då kan inte ”elev” användas synonymt med ”brukare”, ”klient” eller – värst av allt – ”kund”. Att använda något annat ord än ”elev” innebär att man antingen inte förstår skillnaden eller inte respekterar den. Oavsett vilket, anser jag det vara inom mitt uppdrag som förtroendeman för LRs medlemmar att hjälpa den felande kommunala byråkraten in på rätt väg.

”Enhet”
Detta är vad som egentligen borde kallas ”skola” men som i det här fallet reduceras från ett kunskapens och den personliga utvecklingens tempel till samma status som vilken annan kommunal ”enhet” som helst, exempelvis badhuset. Inget ont om badhuset, naturligtvis. Visst, det drog över budget med massor av miljoner och är en löpande förlustaffär för kommunens skattebetalare men vad då – vattenrutschen är cool!

”Pedagog”
Det här ordet säger mig ingenting. Det finns nog faktiskt inget annat ord i den kommunalbyråkratiska svammelarsenalen (varför rödfärgades inte det ordet?) som gör mig så upprörd som detta. Det skulle i så fall vara uttrycket ”pedagogisk personal”. Vem åsyftas när pappersvändare använder detta uttryck?
Lärare?
Ja, oftast, men ofta även förskolelärare, speciallärare, specialpedagoger, elevassistenter eller fritidspedagoger (som av vårt systerförbund kallas ”lärare i fritidshem”). Ordet ”pedagog” förvandlar alla dessa normalt sett tydligt åtskiljda yrken, vart och ett viktigt, till en enda kletig, oformlig massa – ”den pedagogiska personalen”.

”Verksamhet”
Kallas ibland ”pedagogisk verksamhet”, som om det skulle vara bättre. Att döpa om ”undervisning” till ”verksamhet” är att fullständigt nedvärdera det som sker i mitt klassrum. Det är att ignorera all den tid jag lagt på att tänka, skapa, planera, genomföra och följa upp mina lektioner. Jag menar – ”verksamhet”….för helvete…

Nu har jag gjort mig själv så lingvistiskt uppeldad att det är dags att jag slutar skriva för den här gången och istället, i egenskap av pedagog på min enhet i skolförvaltningen, genomför lite pedagogisk verksamhet med enhetens brukare.

(Kräkljud)