Det började med en smäll…

Som premiärinlägg här på LRbloggar tänkte jag återanvända delar av ett gammalt inlägg. Det är väl dessutom ganska logiskt att i ett första inlägg förklara varför jag blev fackligt ombud. Om vi bortser från det handikapp som personliga egenskaper kan vara, var det en specifik händelse som gjorde att jag började arbeta fackligt och jag är säker på att jag inte är ensam om den erfarenheten.

När jag var nybakad lärare började jag jobba inom vuxenutbildningen. Jag hankade mig under tre år fram på terminslånga visstidsanställningar på Komvux men det var inget problem, eftersom detta var Kunskapslyftets storhetstid och det fanns betydligt mer jobb i vuxenutbildningen än det fanns utbildare.

När jag började på min tredje termin erbjöds jag en uppsättning kurser som innebar att jag skulle jobba en hel del övertid. Jag är varken den förste eller den siste lärare som hamnat i konstiga diskussioner om vad övertid egentligen är för en lärare, hur storleken på den ska beräknas och hur den ska ersättas. Sådana situationer är fortfarande, elva år senare, rena vilda västern. Den ansvarige skolledaren i det här fallet erbjöd mig en extra ersättning som motsvarade ungefär hälften av vad min egen uträkning sa att jag borde få. När jag stod på mig, fick jag svaret “vi funderar på det och snackar sen”. Visst – ung och grön och naiv som jag var, påbörjade jag mina kurser och när terminens andra vecka led mot sitt slut, fick jag beskedet att jag skulle acceptera biträdande rektors anbud, annars skulle han ta min roligaste kurs (Samhällskunskap B) ifrån mig.
Just den kursen!
Den var en sådan kurs som alla lärare drömmer om – full av studerande som var ambitiösa och trevliga att ha att göra med.
Jag svarade att jag ville diskutera saken med facket först men hittade inte ”facket”, om vi nu ska kalla honom så, under eftermiddagen.

Den kvällen blev jag uppringd av en kompis som jag gått en del av lärarutbildningen med. Han var glad eftersom han blivit uppringd av min chef och erbjuden att ta en kurs i Samhällskunskap B och ringde nu för att få tips. Känslan jag fick kommer jag fortfarande ihåg – en känsla av att ha blivit kränkt, överkörd och lurad. En stor, iskall klump i magen. Inget av detta var naturligtvis kompisens fel men jäklar vad ledsen jag blev. Jag kommer ihåg att jag tänkte “jaha – det var kul så länge det varade”. Eftersom vi inte kommit överens om min lön hade vi ännu inte, trots att terminen redan börjat, skrivit på anställningskontraktet och jag hade inte en tanke på att jobba vidare på Komvux om jag skulle behandlas såhär.
Mitt nutida jag känner mig faktiskt rätt nöjd med hur mitt 26-åriga jag reagerade. Det fanns ingen som helst tanke på att jobba vidare i en verksamhet som trampat på mig på det här viset. Inget jobb på planeten kändes värt det. Naivt och så, visst, men ändå…

Nästa morgon hittade jag LRs lokalombud på hans arbetsrum och förklarade situationen och sa även att jag tänkte sticka från alltihop om det var såhär jag skulle behandlas. Jag sa att jag inte tänkte ha en enda lektion till. Jag minns hur han rynkade ögonbrynen, som han fortfarande gör när han blir arg, och sa att “hade det varit jag, hade jag istället haft en jättebra och positiv lektion”. Detta sagt med lugn röst samtidigt som han kliade sig fundersamt i skägget, vilket han fortfarande gör det också. Han lovade att prata med chefen och jag genomförde framgångsrikt förmiddagens lektionspass, trots en obehaglig klump i magen. Jag minns hur jag tittade ut över klassrummet och tänkte “det här är sista gången”.

Vid lunchtid hade mitt lokalombud och hans biträdande ett långt samtal med min chef. Jag väntade ute i korridoren och såg genom glasväggen hur de gestikulerade. Chefen såg pressad ut. Efter en halvtimme kallades jag in, erbjöds 800 kr mer i månaden än vad som gällt tidigare och det var det. En halvtimmes utskällning gav 800 kr extra i månaden (jag tror min lön var 17000, så det var ett rejält tillägg), ytterligare tre terminer på Komvux och hittills 13,5 år som lärare.

Ett par veckor senare kom lokalombudet in på mitt arbetsrum för att diskutera något ämnesrelaterat och jag sa då till honom att om LR kunde använda mig till något, skulle jag ställa upp. Jag kunde inte riktigt klä i ord vad hans insats betytt för mig så det var lättare att erbjuda mina tjänster. Det var ytterst nära att mitt liv blivit helt annorlunda och jag tänker fortfarande på det, då och då. Förutom min anställning och inkomst räddades något så oviktigt som min självkänsla, stolthet och tro på själva systemet. Hur hade jag varit nu om en av mina första erfarenheter av läraryrket varit en kränkning och en känsla av att jag var utbytbar mot vem som helst?

Sedan dess har mycket vatten flutit under bron. Varje gång jag kommer i kontakt med en medlem som har bekymmer tänker jag tillbaka. För en lärare som känner sig väldigt liten och överkörd, kan ett litet, litet handtag betyda väldigt, väldigt mycket.