Vilken sorts lärare vill vi ha?

Vilka lärare vill vi egentligen ha? Frågan blir högaktuell varje gång en löneöversyn genomförs men är egentligen betydligt mer omfattande än så. Vilken sorts personer klarar av jobbet och vilka är, oavsett allt snack, välkomna som lärare?

Bloggaren Johan Kants inlägg, ”Finns demokrati på riktigt?”, blev liggande i gReader ett bra tag innan jag tittade på det.
Inlägget handlar om hur skolan, som har ett uppdrag att lära ut demokrati och ska använda ett demokratiskt arbetssätt gentemot eleverna, inte är en en särskilt demokratisk organisation i sig själv. Detta gäller inte bara enskilda skolor utan hela skolsystemet, uppifrån och ner. Han skräder inte orden, utan ger exempel på tjänstemannavälde, åsiktsförtryck och maktmissbruk, inte minst från de som borde stå för fri diskussion och objektivitet – lärarutbildningarna.

För de som inte känner till honom, är Johan Kant skolledare vid en skola i Stockholm. Hans perspektiv är alltså skolledarens – och ändå ser han  skendemokratin och maktmissbruket. Av intresse för den här diskussionen är också Helena von Schantz inlägg ”Det är för många påhopp och tankehopp i Törestads artikel”. Hennes inlägg börjar som en kritisk kommentar till Bertil Törestads artikel på Newsmill, där han för fram idéer kring att läraryrket blir alltmer kvinnodominerat och vilka konsekvenser han tror detta får, men Helena går sedan över till något annat:

”Men det är inte bara när det gäller kön lärarkåren har likriktats. Lärare är mycket trevligare nuförtiden. Schyssta, socialt kompetenta, utåtriktade figurer. Det finns knappt några nerdar, inåtvända, blyga och tystlåtna, förlästa lärare. Det finns inte heller många yviga, originella och annorlunda lärare. De flesta rektorer ägnar genomtänkt möda åt att driva bort just förlästa, socialt handfallna, eller bråkiga och originella lärare ur kollegiet.”

(Läs hela inlägget HÄR)

Båda dessa bloggare är inne och nosar på något mycket intressant, ett nytt sätt att se det problem som är det svenska skolväsendet och som kan förklara den förlamning som drabbat det jämfört med motsvarande i andra länder. Det finns i Sverige alltför många olika intressen och samtidigt alltför få olika tankar, i kombination med att fel (och alltför lika) beteenden och egenskaper belönas i den svenska skolkulturen. Är du inte ständigt positiv, tålig för ibland omänskliga påfrestningar, flexibel, social, flexibel, visionär och flexibel (jo, jag vet att det blev tre gånger), finns det gott om skolor där du inte är välkommen som lärare idag.
Undantag finns, naturligtvis, men det krävs en trygg ledare att våga tillåta olikheter och sådana har det blivit allt svårare att hitta.

Jag önskar att min dotter ska få gå i en skola där lärarna älskar det ämne de undervisar i och är precis så excentriska och spretiga i stil och personlighet som mina egna lärare var, när jag gick i skolan. En skola full av socialt kompetenta drönare är inte bra för Sverige!

Julklappstips till skolledare

Tydligen är det hörlurar som är årets julklapp. Jag har tips till alla Sveriges skolledare om vad som kan vara deras julklapp till lärarna. Det är ju faktiskt så, att den som inte skriver någon önskelista inte heller kan hoppas på några klappar!

Till att börja med vill jag passa på att önska mig något för egen del. Min personliga önskelista:

Snälla skolledare, jag önskar att alla beslut ni fattar kunde vara genomtänkta, att alla konsekvenser för personal och elever är noga genomtänkta, diskuterade och utredda innan ni sjösätter ännu ett projekt. Jag uppskattar att hälften av allt jobb jag gör som fackligt ombud beror på att ni ibland haft lite otur när ni tänkt igenom er planering. Är ni osäkra inför något nytt – fråga närmsta fackliga ombud så ger vi gärna tips på hur de värsta fallgroparna kan undvikas.
Sparar massor av jobb åt oss alla! 

Så till lärarna!

Käre skolledare, se till att du ger alla dina lärare en rejäl jul-klapp på axeln innan de går på lov nu i Jul. Samtidigt som du klappar var och en på axeln, ska du säga ”bra jobbat den här terminen! Jag vet att det har varit kämpigt men gå nu på lov och vila upp dig”. Dina lärare har slitit sig halvt fördärvade för sina elever och du borde ta dig tid från ditt stressade jobb för att visa förståelse för det. Lite, lite uppskattning och en liten, liten känsla av att deras chef faktiskt ser dem – det önskar sig dina lärare. Det betyder löjligt mycket för oss – prova!
Och nej – det kostar inga pengar!
Och nej – det finns inget cirkulär från SKL om detta!
Och ja – om du tycker detta känns konstlat eller onödigt, då har du fel jobb!

 

(Lägg märke till att  jag lyckades skriva hela det här inlägget utan att nämna ”förstatligande” en enda gång!)

Hyllning till de ”svaga”

Erkänn – ni har alla tänkt det någon gång: ”gaska upp dig nu”, ”hur kan du ta åt dig av det?”, ”alla vet ju att hon har problem med auktoriteten”. När en kollega går in i väggen visar övriga lärare medkänsla men parallellt med omtanken finns ofta en övertygelse om ”det där skulle aldrig hända mig”.

Det är säkert så att det är en fullt mänsklig försvarsreaktion att försöka rationalisera orsaken till varför vissa går i väggen och de flesta av oss håller ut. Jag har haft kollegor som blivit sjukskrivna på grund av saker jag överlevt – betyder det att jag är immun mot just de farorna? Att de är ”svagare” än jag och därmed på något sätt predestinerade att förr eller senare falla?

I läraryrket utsätts man för många påfrestningar: högt tempo, tråkiga arbetsuppgifter, stökiga klassrum, galna föräldrar, konflikter med skolledningen, missämja i kollegiet samt en hel del frustration över att man inte ges möjlighet att åstadkomma det man vill.
Förutom att jobbet, en riktigt dålig vecka, kan innehålla allt detta på en gång, innehåller ju livet i övrigt också en hel del påfrestningar. Även lärare råkar ju ut för sjukdom eller dödsfall i familjen, skilsmässor, vårdnadstvister, inbrott, husdjur som dör, ekonomiska bekymmer, mögel i källaren och alla sorters relationsproblem och livskriser.
Det finns inget konstigt eller speciellt för läraryrket i detta, problemet är om flera av dessa saker inträffar samtidigt – då kan nog vem som helst av oss falla.

Bara för att du brukar klara av att hantera ett högt arbetstempo och övriga svårigheter som läraryrket innehåller, betyder inte att du skulle klara en situation där dessa saker inträffade plus att din fru får cancerdiagnos. Och även om det finns de som blir sjukskrivna utan att något extraordinärt hänt i privatlivet, inträder då en intressant fråga:
vill vi verkligen att läraryrket ska bli exklusivt för bara de råtuffa och hårdhudade?
Ska det inte få finnas plats för de känsliga? För de som engagerar sig lite för mycket i eleverna? Som tar elevernas framgångar och motgångar personligt?
Är det kanske inte rentav så att det är just sådana människor vi vill ska vara våra kollegor (och våra barns lärare)?

Så – var inte för snabb med dina fördomar rörande mina rehabfall. De är inte så olika dig som du vill tro!

”Why we fight”

Idén slog mig som en blixt från en klar himmel – ska jag göra! Det hände i TV-soffan en söndagskväll och nej, det var inte ”arbetstid”.
Det var lärartid!

(Detta skrevs på kvällen den 26/11)

I tre månader har jag funderat på hur jag ska få in källkritik i min Historia 1A1-kurs. De övningar som finns i vårt läromedel är antingen för svåra eller så är de egentligen inte övningar i ”källkritik” utan källövningar, vilket är något annat. Den kategori elever jag undervisar klarar knappast av att läsa sidvis med 1800-talstext. De är trevliga och härliga och hyfsat historieintresserade, men…

Idén slog ner i  mig som en blixt från en klar himmel. Jag hade just slagit mig ner i soffan för veckans avsnitt av ”The Mentalist” när jag greps av den kreativa stormen, den där som träffar oss lärare ibland. ”Nemmersdorf!” utbrast jag och dök sedan ner i litteraturstudier, internetsökningar och anteckningar. Min fru undrade flera gånger om jag inte skulle se min TV-serie men fick bara osammanhängande mumlanden till svar.
Och nej, detta var inte ”arbetstid” och även om det varit det, var det helt ointressant om den var ”reglerad” eller ”förtroendetid”. Detta var lärarjobbet när det är som bäst: en lärare, en idé, en planering. Jag grottade lyckligt ner mig i detaljer kring en historisk händelse –  en riktig djupdykning i mitt ämne, mitt intresse, min passion.

Resultatet? En jättebra lektion, där eleverna tränades i ett källkritiskt sätt att tänka, lärde sig om Andra världskrigets slut samtidigt som de inte behövde ta sig igenom massor av svår text. De var nöjda, frågvisa, eftertänksamma och… åh baby!

Imorgon känns det säkert stressigt, tungt och drygt igen men idag…. idag finns det inget bättre än att vara lärare!

(http://en.wikipedia.org/wiki/Why_We_Fight)

 

Åtgärd krävs

”Svåra koncentrationssvårigheter. Splittrad i sitt arbete. Ger stabilt intryck men klarar inte av undervisningen. I stort behov av handledning för att få något gjort och tänker sig ofta inte för utan pratar bara på.”

Skulle någon kunna dubbelkolla det senaste åtgärdsprogrammet jag skrivit? Jag är urusel på dokumentation och skulle verkligen uppskatta om någon kunde tipsa mig om ändringar.

 

I väntans tider…

Alla LR-medlemmar väntar nu på löneförhöjningen. Samtidigt jobbar ombud i hela landet med löneöversynen och många har snävat in sina deadlines för att möjligtvis bli klara till Jul. En löneöversyn är ju ingenting som händer av sig själv.

I Lund, med vår hybridmodell som är en blandning av individuell förhandling och traditionell förhandling, har vi genomfört central förhandling och förvaltningsöverläggningar på de fyra förvaltningar där vi har medlemmar. Just nu stressar tjänstemän och skolledare med att få fram välmotiverade (ja, jag vet att jag är naiv, men…) löneförslag och sedan kommer lokalombuden på ett 30-tal enheter att bearbeta förslagen och genomföra lokala överläggningar, som förberedelse för förhandlingarna på förvaltingsnivå. Alltihop ska sedan avslutas med en central överläggning och med tanke på hur sena vi är den här gången, lär det väl bli central förhandling inför nästa löneöversyn på samma möte (mitten av januari, skulle jag gissa).

Men vi är ju inte ensamma. I hela den myrstack som är det nationella LR-kollektivet jobbas det med samma saker. I Stockholm sliter LRs ordförande, Ragnar Sjölander, med att försöka få kommunen att inse vilket misstag de håller på att göra med löneöversynen. Han bloggar om det och det är väl knappast någon lärare som inte läst om det och förfasats. Jag vet ialla fall att det ivrigt diskuterats i personalrummet på min skola.

I Växjö verkar Johan Runessons kommunförening vara klara med sin löneöversyn. I Distrikt Malmöhus är det bara Bjuv som är klara men jag vet att ett par andra kommuner är på gång. Det är naturligt att jämföra kommunerna med varandra. Vilka tar skolan på allvar och vilka gör det inte?

I Olofström funderar kommunombudet, Christoffer Saar, kring hur viktigt det är att facket lägger sig i processen. Alternativet skulle vara att lämna över alltihop till arbetsgivaren:

 Jo, det finns kriterier när det gäller lönesättning, ett faktum som skulle kunna begränsa katastrofen, men dessa är av någon anledning inte nationella, vilket de som brukar undra över saker gärna kan undra lite mer över. Dessutom är de på sina håll så subjektiva och relativistiskt skrivna att ett ”Staffanstorpskt styrdokument” hade blivit grönt av avund.

I Lund har det lagts enormet mycket tid och kraft på att få till bättre fungerande lönekriterier. Det är ett långsamt jobb att få arbetsgivaren att förstå vad som skulle kunna fungera men det verkar som om det mest ”staffantorpska” är borta i framtida lönekriterier. Jag vill här särskilt nämna de två ”hälsokriterierna” som Utbildningsförvaltningen, trots protester från oss, införde i dokumentet förra gången vi reformerade det. Den gången minskades dokumentet från 14 till 7 sidor – fundera lite över det!
Hälsokriterierna var två stycken och det första gick ut på att du skulle få högre lön om du tog ansvar för din hälsa, det andra att du skulle premieras om du var ett gott hälsoföredöme.

Hälsokriterierna har aldrig använts av någon, det säger skolledarna själva, så nu åker de ut (efter 2 löneöversyner). Inte för att det är någon tävling, men allting som Staffanstorps kommun kan göra, kan vi i Lund göra större, bättre, snyggare….

…och värre!

”LR har aldrig gjort någonting för lärarna”

”LR har aldrig gjort någonting för lärarna!”
Sagt av en medlem, med emfas, på ett medlemsmöte knappt två veckor efter att HÖK12 skrevs under. Jag hade bjudits in till ett medlemsmöte för att ge avtalsinformation och efter en kort introduktion inbjöd jag till frågor. Istället för att passa på och ställa en fråga hävde en medlem då ur sig detta.
Hur bemöter man något sådant? Vilken nivå måste en åsikt ligga på för att respekteras?

Detta var varken det första eller sista informationsmötet kring HÖK12 jag haft. Överlag har missnöjesstormen uteblivit bland medlemmarna i Lund. Många var besvikna dagen efter Förbundsrådet den 26 september men de är resonerande människor som, när de satt sig in i frågan, insåg att det här nog inte var så illa ändå. Bara för att något inte var vad jag  hoppades på, betyder inte att det varken var värdelöst eller meningslöst. Ännu ett steg på den långa och träliga vägen tillbaka.

Dagen på jobbet den 27:e var något av ett antiklimax för mig. Kollegorna dunkade mig i ryggen, tackade för insatsen, en av dem kallade mig ”min hjälte”. Jag frågade LF:s ombud om han hört mycket missnöje men han sa att det var lugnt och att detta ju var det bästa att göra, inget snack om saken. Jag hittade faktiskt bara en enda som yttrade ett tydligt missnöje med LR och det var en lärare som inte är med i facket över huvudtaget. Inget problem för mig, eftersom jag inte tycker han ska ha vare sig löneförhöjning eller sommarlov, eftersom han snyltar på fackliga rättigheter och mitt fackliga slit.

Vissa informationsmöten har varit riktigt trevliga och fokuserat på framtiden. Det har ställts kunniga frågor och lagts fram bra idéer för hur vi lokalt kan utnyttja kollektivavtalet. Andra har varit mer kritiska men det har ändå gått ut på att medlemmarna ställt frågor och ventilerat farhågor, frågor jag försökt svara på, informera om och diskussionerna har blivit bra. På sant lundensiskt manér har ironi, satir och artig respektlöshet dominerat. Det har gjort mig stolt över medlemmarna och jag kan inte tänka mig bättre folk att jobba för. I god lundensisk tradition har mötena även varit väldigt glest besökta.

Tillbaka till saken:

LR har aldrig gjort någonting för lärarna!

För det första – Lärarnas Riksförbund har funnits sedan 1912 och har idag 90 000 medlemmar, vilket är dubbelt så många som 1991. Betyder detta att vi har 90 000 idioter i Sverige? 90 000 personer som låtit sig duperas till att betala medlemsavgift utan att någonsinnågonting tillbaka? Dessutom är ytterligare 90 000 lärare organiserade i Lärarförbundet, så det kanske är fråga om 180 000 lättlurade stackare?

För det andra – vem, mer exakt, är egentligen ”LR”? Är det

  • Metta Fjelkner, vald till förbundsordförande av en enig kongress i maj i år?
  • Förbundsstyrelsen, även de valda av kongressen?
  • Kongressen, vald av alla lokalföreningars distriktsombud? (Förbundsrådet är den ”övre halvan” av kongressen och väljs alltså inte separat)
  • Alla landets kommunföreningar och särskilda föreningar, vars föreningsfunktionärer valts direkt av medlemmarna och lägger oändligt med tid på samverkan, arbetsmiljö, politisk påverkan, rehabfall och en lång och inte alls självklar rad av lokala överenskommelser som är bra för lärarna?
  • Lokalombudet, valt direkt av dig, som sliter sig fördärvad med tjänster, scheman och med att få stopp på de mest korkade av skolledningens idéer?

Eller är det kanske så att ”LR” är samtliga medlemmar och det organisationen åstadkommer är summan av vad alla – just det, alla – tillför? Den som är missnöjd kan alltid lösa det genom att engagera sig och därmed tillföra något. Att däremot distansera sig från sitt fackförbund och låtsas som att vi ombud är någonting annat än medlemmarna, är att förenkla bortom all rimlighet.

Det började med en smäll…

Som premiärinlägg här på LRbloggar tänkte jag återanvända delar av ett gammalt inlägg. Det är väl dessutom ganska logiskt att i ett första inlägg förklara varför jag blev fackligt ombud. Om vi bortser från det handikapp som personliga egenskaper kan vara, var det en specifik händelse som gjorde att jag började arbeta fackligt och jag är säker på att jag inte är ensam om den erfarenheten.

När jag var nybakad lärare började jag jobba inom vuxenutbildningen. Jag hankade mig under tre år fram på terminslånga visstidsanställningar på Komvux men det var inget problem, eftersom detta var Kunskapslyftets storhetstid och det fanns betydligt mer jobb i vuxenutbildningen än det fanns utbildare.

När jag började på min tredje termin erbjöds jag en uppsättning kurser som innebar att jag skulle jobba en hel del övertid. Jag är varken den förste eller den siste lärare som hamnat i konstiga diskussioner om vad övertid egentligen är för en lärare, hur storleken på den ska beräknas och hur den ska ersättas. Sådana situationer är fortfarande, elva år senare, rena vilda västern. Den ansvarige skolledaren i det här fallet erbjöd mig en extra ersättning som motsvarade ungefär hälften av vad min egen uträkning sa att jag borde få. När jag stod på mig, fick jag svaret ”vi funderar på det och snackar sen”. Visst – ung och grön och naiv som jag var, påbörjade jag mina kurser och när terminens andra vecka led mot sitt slut, fick jag beskedet att jag skulle acceptera biträdande rektors anbud, annars skulle han ta min roligaste kurs (Samhällskunskap B) ifrån mig.
Just den kursen!
Den var en sådan kurs som alla lärare drömmer om – full av studerande som var ambitiösa och trevliga att ha att göra med.
Jag svarade att jag ville diskutera saken med facket först men hittade inte ”facket”, om vi nu ska kalla honom så, under eftermiddagen.

Den kvällen blev jag uppringd av en kompis som jag gått en del av lärarutbildningen med. Han var glad eftersom han blivit uppringd av min chef och erbjuden att ta en kurs i Samhällskunskap B och ringde nu för att få tips. Känslan jag fick kommer jag fortfarande ihåg – en känsla av att ha blivit kränkt, överkörd och lurad. En stor, iskall klump i magen. Inget av detta var naturligtvis kompisens fel men jäklar vad ledsen jag blev. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”jaha – det var kul så länge det varade”. Eftersom vi inte kommit överens om min lön hade vi ännu inte, trots att terminen redan börjat, skrivit på anställningskontraktet och jag hade inte en tanke på att jobba vidare på Komvux om jag skulle behandlas såhär.
Mitt nutida jag känner mig faktiskt rätt nöjd med hur mitt 26-åriga jag reagerade. Det fanns ingen som helst tanke på att jobba vidare i en verksamhet som trampat på mig på det här viset. Inget jobb på planeten kändes värt det. Naivt och så, visst, men ändå…

Nästa morgon hittade jag LRs lokalombud på hans arbetsrum och förklarade situationen och sa även att jag tänkte sticka från alltihop om det var såhär jag skulle behandlas. Jag sa att jag inte tänkte ha en enda lektion till. Jag minns hur han rynkade ögonbrynen, som han fortfarande gör när han blir arg, och sa att ”hade det varit jag, hade jag istället haft en jättebra och positiv lektion”. Detta sagt med lugn röst samtidigt som han kliade sig fundersamt i skägget, vilket han fortfarande gör det också. Han lovade att prata med chefen och jag genomförde framgångsrikt förmiddagens lektionspass, trots en obehaglig klump i magen. Jag minns hur jag tittade ut över klassrummet och tänkte ”det här är sista gången”.

Vid lunchtid hade mitt lokalombud och hans biträdande ett långt samtal med min chef. Jag väntade ute i korridoren och såg genom glasväggen hur de gestikulerade. Chefen såg pressad ut. Efter en halvtimme kallades jag in, erbjöds 800 kr mer i månaden än vad som gällt tidigare och det var det. En halvtimmes utskällning gav 800 kr extra i månaden (jag tror min lön var 17000, så det var ett rejält tillägg), ytterligare tre terminer på Komvux och hittills 13,5 år som lärare.

Ett par veckor senare kom lokalombudet in på mitt arbetsrum för att diskutera något ämnesrelaterat och jag sa då till honom att om LR kunde använda mig till något, skulle jag ställa upp. Jag kunde inte riktigt klä i ord vad hans insats betytt för mig så det var lättare att erbjuda mina tjänster. Det var ytterst nära att mitt liv blivit helt annorlunda och jag tänker fortfarande på det, då och då. Förutom min anställning och inkomst räddades något så oviktigt som min självkänsla, stolthet och tro på själva systemet. Hur hade jag varit nu om en av mina första erfarenheter av läraryrket varit en kränkning och en känsla av att jag var utbytbar mot vem som helst?

Sedan dess har mycket vatten flutit under bron. Varje gång jag kommer i kontakt med en medlem som har bekymmer tänker jag tillbaka. För en lärare som känner sig väldigt liten och överkörd, kan ett litet, litet handtag betyda väldigt, väldigt mycket.