När Någon, Alla och Ingen ska styra

Det där med ansvar är märkligt i den svenska skolan. Istället för att Någon har ansvar för en viss sak har Alla ansvar, vilket betyder att Ingen är ansvarig. Det kollektiva ansvarstagandet är något som är väldigt  typiskt för Sverige och i den kommunala skolan har det renodlats till sin allra mest vämjeliga form.

Har du någonsin hört någon säga ”ledningsgruppen har beslutat att…” eller ”det är upp till rektor att prioritera, vi politiker kan inte lägga oss i…”, ”detta kommer uppifrån” eller kanske ”vi äger inte frågan”?

Ja, om du varit lärare längre än tre veckor har du förmodligen hört något av ovanstående. I svenska skolan är alla ansvariga fanatiska med att alla beslut ska vara gemensamma och minsta lilla beslut måste tas i ledningsgruppen. Finns det ingen ledningsgrupp, kommer det snabbt att skapas en. Det finns en felaktig uppfattning bland skolledare att alla tjänar på att gå ihop till en grå massa och ta gemensamt ansvar. I själva verket är det så att någon alltid tjänar mer än de andra på att göra ansvar kollektivt. De duktiga skolledarna, som ju faktiskt finns och gör en bra insats på många sätt, sugs av de värdelösa in i den kollektiva ansvarskulturen.

Även på Planeten Lund, där allting som handlar om skolan traditionellt hanterats på annat sätt än i övriga landet, har vi sett prov på detta. Viktiga beslut fattas av mäktiga ”ledningsgrupper” och trots att beslutet fattats ”i enighet”, vill ingen av individerna i ledningsgruppen efteråt kännas vid beslutet och kan inte förklara hur man egentligen resonerade.

Jag kanske tycker att den kollektiva ansvarslösheten bland kommunala tjänstemän och skolledare är särskilt svår att förstå eftersom jag själv verkar i en organisation där allt ansvar är personligt. Gör ett bra jobb annars avsätts du! Tänk vad intressant det varit om kommunala tjänstemän och skolledare utsattes för samma sak? Eller mupparna på Skolvärken? Svaret man får från skolledare när man försöker diskutera denna filosofiska fråga med dem är ”då hade ingen velat vara skolledare”.
Nähä? Betyder det att ingen vill vara fackligt ombud, då? Eller egen företagare? Lärare?

Egentligen vill jag inte utmåla just skolledare som särskilt ansvarslösa. De är offer för ett system där det är kultur att Alla delar ansvar för att Ingen ska åka dit om det inte fungerar. Denna kultur finns även utanför skolans värld, även om jag nog vill hävda att problemen blivit särskilt slående just här.

Jag har burit med mig minnet av ett nyhetsinslag i TV i många, många år. Inslaget handlade om bankkrisen i Japan 1992 eller ’93. En stor bank hade gått i konkurs på grund av riskabla investeringar och den japanska staten hade gått in med kapital för att rädda spararnas pengar. Bankens VD kallade då till presskonferens där han bad om ursäkt för sitt misslyckande och bugade sig, med tårarna rinnande nedför kinderna.

Händelsen stod i fullständig kontrast till hur liknande saker sköts i Sverige. När en bank eller annat företag kraschar och skattebetalarna eller aktieägarna förlorar massor av pengar, är det aldrig VD:s fel, ej heller styrelsens fel. Man får alltid höra ursäkter om ”den globala konjunkturen”, ”styrelsen kan inte vara insatt i detaljer”, ”som chef är jag inte ansvarig för det” eller ”alla beslut är fattade av en enig styrelse”. I de fall då en högt betald chef faktiskt fått gå, har han eller hon alltid fått ett fett avgångsvederlag och säkert snabbt fått jobb igen.

Nu är det ju inte alls realistiskt att svenska kommunala tjänstemän och -chefer skulle be om ursäkt och gråta över sitt misslyckande ute i offentligheten men kan det inte vara realistiskt att någon, någon gång, får lämna sitt uppdrag för att den verksamhet man är ansvarig för inte fungerar? I den kommunala världen är det extremt sällsynt att någon chef får lämna sitt uppdrag. Det är så självklart att alla beslut är kollektiva och att ingen kan förväntas ta ansvar, att påpekanden om att snuskigt högt betalda skitsnackare faktiskt borde behöva ta ansvar för det som de är ansvariga för, bemöts med upprördhet och anklagelser om personangrepp.

Vi kanske behöver fler samurajer i svensk skola?

Är detta något vi behöver prata om?

Enligt LR-Lunds arbetsmiljöenkät för 2012 har 41% av högstadielärarna i Lund fått ta emot kränkande mail och/eller samtal från elevers föräldrar det senaste året. Lärare är en ifrågasatt yrkeskår. Vårt uppförande, vår planering, våra beslut – ofta fattade på tre röda sekunder under stor press – och inte minst vår betygsättning är ifrågasatta av både elever och elevernas föräldrar.

41% av högstadielärarna i undersökningen och 27% av låg-/mellanstadielärarna har alltså under det senaste året mottagit mail eller samtal från elevers föräldrar som de uppfattar som kränkande. Inte från sina elever, utan från myndiga vuxna. Vi snackar vuxna människor som trakasserar, hotar och gör ner andra vuxna och inte ungdomligt oförstånd. Följderna för lärarna är lätt att föreställa sig: sömnlösa nätter fulla av grubblerier, besvikelse över bristande stöd och en allt starkare känsla av vanmakt.

Är detta något vi behöver prata om?

Med ”vi” menar jag inte ”vi” fackliga ombud, utan att ”vi” lärare, som yrkeskår, behöver snacka ihop oss om det här. Kanske även att ”vi” Sverige behöver ta en rejäl diskussion om ordning och uppförande i skolan – föräldrarnas uppförande. ”Men”, kommer kanske då en bekymrad röst, ”har inte föräldrarna rätt att lägga sig i skolans arbete?”.

I Skollagen står det:

Vårdnadshavare för barn i förskolan och för elever i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan och fritidshemmet ska erbjudas möjlighet till inflytande över utbildningen. (Skollagen Kap 4 § 12)

Jag är ganska säker på att ”inflytande över utbildningen” inte innebär att föräldrarna ska sätta betyg eller rätta sina barns prov. Jag hittar heller ingenting om att det är en rättighet att ifrågasätta lärarens betygsättning. Angående betygsättning säger Skollagen följande:

Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. (Kap 3 § 16)

…och om vårdnadshavares inblandning i betygsättningen står det:

Den som har beslutat betyget ska på begäran upplysa eleven och elevens vårdnadshavare om skälen för betyget.(Kap 3 § 17)

I det här läget låter de flesta sig nöja. Jag skulle tro att de strax över 100 lärare som i undersökningen säger sig ha blivit kränkta av föräldrar stött på ett fåtal föräldrar. Liksom när det gäller annan brottslighet döljer sig säkert ett fåtal förövare bakom statistiken – åtminstone hoppas jag att det är så.

Men om nu föräldern i fråga är ett rötägg, hotas läraren med anmälan till Skolinspektionen, att föräldern ska kontakta rektor eller kanske favoriten ”jag känner en journalist”. Bara för att det går snabbare att skriva en anmälan till Skolinspektionen (går att göra direkt på deras hemsida) än att hjälpa lille Kalle med matteläxan, betyder inte att det är rätt sak att göra som förälder.

Det är faktiskt inte så att man, när man kliver in i sin lärarroll, frånsäger sig sina mänskliga rättigheter eller att lagen inte längre gäller. ”Otillåten påverkan” finns det något som heter och som mycket väl kan handla om ovanstående exempel kring en betygsättning. Läraren är en tjänsteman som ska utöva sin myndighet – föräldern försöker påverka läraren att ändra sig. Om det varit fråga om att påverka ett beslut från en tjänsteman på socialen eller Försäkringskassan (eller en parkeringsvakt, märkligt nog) hade det inte varit något snack. Brottsförebyggande rådet har en handlingsplan kring problemet, Arbetsmiljöverket har två relevanta föreskrifter och det finns dessutom flera lagar mot trakasserier och hot.

Så…

Är detta något vi behöver prata om?

 

(Hela LR-Lunds undersökning hittar man HÄR. Där finns även föra årets undersökning)

 

Med ryggen Ofri

Jag tror att det värsta uttrycket jag vet är ”att ha ryggen fri”. Det finns många andra hatobjekt, till exempel ”vi äger inte frågan”, ”entreprenöriellt lärande” eller ”flexibilitet”, men jag tror att ”ryggen fri” vinner över de andra med betryggande marginal.

I den svenska skolan måste vi dokumentera. Vi dokumenterar som inget annat skolsystem i världen (hoppas jag) och detta beror på att vi måste ha ryggen fri. Vi dokumenterar för att vi ska ha ryggen fri om någon klagar på det vi gör, det vi inte gjort eller på något vi sagt. Oavsett om den som klagar är en skolledare, en elev, elevens föräldrar, en skolpolitiker eller självaste Skolinspektionen måste vi ha allting dokumenterat. Och då menar jag allting – allting vi gjort, tänkt göra eller inte gjort måste finnas nedskrivet, datumstämplat och helst indexerat. Då har man ryggen fri!

Hurra!

Föreställ er situationen:
Stina, 15 år, har av sin lärare, som har 5,5 års lärarutbildning och 20 år i yrket, fått C i betyg i svenska. Stinas mamma kräver ett möte med rektor och läraren för att kräva en förklaring till dotterns betyg. Naturligtvis har hon redan haft ett möte med den slutkörde läraren men eftersom det mötet inte gav något högre betyg, har hon krävt att få träffa rektor. Eftersom rektor är rädd för att Stina ska flyttas till en privatägd skola, och att skolchefen i så fall kanske hör av sig med kritik, går han med på mötet. Han vill ju ha ryggen fri, eller hur?
Stinas lärare måste nu, under en dryg timme, redovisa all dokumentation för sin rektor och Stinas mamma (igen). Om någonting saknas, om en formulering i IUP:n kan tolkas på två sätt eller om något svar är svävande, hotar en anmälan till Skolinspektionen. Mamman darrar av rättmätig vrede, läraren darrar av utmattning men mest av alla darrar rektor, av skräck för att lokalpressen ska skriva om att skolan anmälts till Skolinspektionen IGEN! Att de senaste fem anmälningarna har gjorts anonymt via Skolinspektionens hemsida och i samtliga fall avskrivits spelar ingen roll, för i det svenska skolsystemet är en anklagelse detsamma som skuld. Särskilt om anklagelsen kommer från någon som är totalt okunnig om vad vi gör!
Skulle utfallet av detta möte bli en sådan anmälan, kommer rektor att ytterligare skärpa dokumentationskravet på skolans lärare. Detta oavsett om Skolinspektionen anser att skolan gjort fel eller ej, för rektor måste ändå ha ryggen fri.

Föreställ er ovanstående situation igen men den här gången  ersätter ni läraren med en kirurg, ingenjör eller sopgubbe. Kan ni föreställa er hur en husägare har ett möte med sopgubben och sopgubbens chef om hur soptunnan EGENTLIGEN borde tömmas? Eller om hur en blindtarm EGENTLIGEN borde opereras bort? Av kirurgen då, alltså, eftersom de flesta vill ha en behörig läkare som opererar och inte en sopgubbe…

Föreställ er andra yrken och ställ sedan de verkligt stora frågorna:

hur blev en högt utbildad och erfaren yrkeskår måltavla för glada amatörer?

hur blev feghet den drivande kraften i den svenska skolan?

 

Födelsedagsfirande

Den 11 januari firade jag ett slags födelsedag. Det var då exakt 14 år sedan jag på skakiga ben klev in i mitt klassrum på Magleskolan i Lund. Jag brukar fira genom att fundera kring mitt yrkesval och resan från då till nu (och tråkar ibland också ut mina elever med mina funderingar).

På många sätt har mina 14 år som lärare varit typiska, på vissa sätt inte. Jag tror att jag på många sätt varit lyckligt lottad. Till exempel har jag aldrig blivit hotad eller kränkt av någon elev eller förälder. Visst har jag haft att göra med tossiga föräldrar och en hel del märkliga elever men jag har aldrig råkat illa ut som många andra. Tre gånger har elever försökt förföra mig och det var väldigt obehagligt men hanterades och glömdes bort. Periodvis har jag lidit av mindre stressymptom men inte värre än att det gått att hantera.

Genom något som förmodligen mest har att göra med ren tur har jag överlag haft kompetenta och välvilliga skolledare, trevliga kollegor, snälla elever och fungerande scheman. Genom mitt fackliga arbete har jag kommit till insikten att det bara behövs lite otur för att bli ett av mina rehabfall, så jag uppskattar verkligen det jag haft och tar ingenting för givet.
Liksom de flesta lärare i Lund (enligt LR-Lunds stora arbetsmiljöundersökning), har jag funderat på att sluta som lärare och jag tillhör även de 30% som aktivt sökt jobb i andra branscher  Det beror dock inte på att jag inte trivs med lärarjobbet, utan på en längtan efter nya och större utmaningar. Jag går fortfarande glatt till jobbet och ser faktiskt fram emot varje arbetsdag. Man vet ju aldrig vad som väntar, eller hur? Detta sista låter en smula töntigt men faktiskt är det så och jag värderar det oerhört högt.

När jag började på lärarutbildningen 1995 var det för att jag önskade ett jobb som var omväxlande och utmanande – ett jobb som var mer än ett jobb.
Jag måste, 14 år senare, konstatera att lärarjobbet hållit vad det lovat. Var annars hade jag fått arbeta med så fantastiska människor och göra avtryck i tusentals elevers liv? Var annars hade ingen dag varit den andra lik och hur många andra jobb  hade låtit mig få ett så fritt utlopp för min kreativitet? Efter 14 år erkänner jag att jag skulle tycka om att prova på något annat men jag skulle aldrig säga att jag ångrar något eller att tiden varit bortkastad.

Nog måste väl det här yrket gå att sälja in hos framtida studenter? Visst finns det problem  – ingen vill utbilda sig till lärare för att bli en underbetald, kränkt socialarbetare – men det finns så mycket som är värt att rädda och jag hoppas innerligt att någon också gör det!

Förutsägelser om 2013

Många ”experter” verkar blogga om vad de tror kommer att hända inom deras respektive verksamhetsområde under 2013. Vad kan tänkas hända i skolans fackliga värld under det kommande året?

Baserat på allt jag vet och all erfarenhet jag har, tror jag benhårt på att följande saker kommer att hända på skolans område under 2013:

  1. Hattie-evangeliet  kommer att tas bort ur SKL:s bibel
  2. Samtliga pedagogiska forskare i Sverige kommer att skriva på ett upprop, där de lovar att deras forskning i fortsättningen ska vara forskningsbaserad
  3. SKL kommer att kräva att staten tar över huvudmannaskapet för den kommunala skolan
  4. Det riskkapitalbolag som äger landets största friskolekoncern kommer att omvandla sig självt till en stiftelse. Det nya mottot kommer att vara ”hela skolpengen till eleverna”.

Naivt?

Naturligtvis! Men jag tänker inte börja ett nytt år med att vara bittert uppgiven – då är jag mycket hellre naivt förhoppningsfull.
…åtminstone fram till november, sedan får vi se!

 

Vilken sorts lärare vill vi ha?

Vilka lärare vill vi egentligen ha? Frågan blir högaktuell varje gång en löneöversyn genomförs men är egentligen betydligt mer omfattande än så. Vilken sorts personer klarar av jobbet och vilka är, oavsett allt snack, välkomna som lärare?

Bloggaren Johan Kants inlägg, ”Finns demokrati på riktigt?”, blev liggande i gReader ett bra tag innan jag tittade på det.
Inlägget handlar om hur skolan, som har ett uppdrag att lära ut demokrati och ska använda ett demokratiskt arbetssätt gentemot eleverna, inte är en en särskilt demokratisk organisation i sig själv. Detta gäller inte bara enskilda skolor utan hela skolsystemet, uppifrån och ner. Han skräder inte orden, utan ger exempel på tjänstemannavälde, åsiktsförtryck och maktmissbruk, inte minst från de som borde stå för fri diskussion och objektivitet – lärarutbildningarna.

För de som inte känner till honom, är Johan Kant skolledare vid en skola i Stockholm. Hans perspektiv är alltså skolledarens – och ändå ser han  skendemokratin och maktmissbruket. Av intresse för den här diskussionen är också Helena von Schantz inlägg ”Det är för många påhopp och tankehopp i Törestads artikel”. Hennes inlägg börjar som en kritisk kommentar till Bertil Törestads artikel på Newsmill, där han för fram idéer kring att läraryrket blir alltmer kvinnodominerat och vilka konsekvenser han tror detta får, men Helena går sedan över till något annat:

”Men det är inte bara när det gäller kön lärarkåren har likriktats. Lärare är mycket trevligare nuförtiden. Schyssta, socialt kompetenta, utåtriktade figurer. Det finns knappt några nerdar, inåtvända, blyga och tystlåtna, förlästa lärare. Det finns inte heller många yviga, originella och annorlunda lärare. De flesta rektorer ägnar genomtänkt möda åt att driva bort just förlästa, socialt handfallna, eller bråkiga och originella lärare ur kollegiet.”

(Läs hela inlägget HÄR)

Båda dessa bloggare är inne och nosar på något mycket intressant, ett nytt sätt att se det problem som är det svenska skolväsendet och som kan förklara den förlamning som drabbat det jämfört med motsvarande i andra länder. Det finns i Sverige alltför många olika intressen och samtidigt alltför få olika tankar, i kombination med att fel (och alltför lika) beteenden och egenskaper belönas i den svenska skolkulturen. Är du inte ständigt positiv, tålig för ibland omänskliga påfrestningar, flexibel, social, flexibel, visionär och flexibel (jo, jag vet att det blev tre gånger), finns det gott om skolor där du inte är välkommen som lärare idag.
Undantag finns, naturligtvis, men det krävs en trygg ledare att våga tillåta olikheter och sådana har det blivit allt svårare att hitta.

Jag önskar att min dotter ska få gå i en skola där lärarna älskar det ämne de undervisar i och är precis så excentriska och spretiga i stil och personlighet som mina egna lärare var, när jag gick i skolan. En skola full av socialt kompetenta drönare är inte bra för Sverige!

Julklappstips till skolledare

Tydligen är det hörlurar som är årets julklapp. Jag har tips till alla Sveriges skolledare om vad som kan vara deras julklapp till lärarna. Det är ju faktiskt så, att den som inte skriver någon önskelista inte heller kan hoppas på några klappar!

Till att börja med vill jag passa på att önska mig något för egen del. Min personliga önskelista:

Snälla skolledare, jag önskar att alla beslut ni fattar kunde vara genomtänkta, att alla konsekvenser för personal och elever är noga genomtänkta, diskuterade och utredda innan ni sjösätter ännu ett projekt. Jag uppskattar att hälften av allt jobb jag gör som fackligt ombud beror på att ni ibland haft lite otur när ni tänkt igenom er planering. Är ni osäkra inför något nytt – fråga närmsta fackliga ombud så ger vi gärna tips på hur de värsta fallgroparna kan undvikas.
Sparar massor av jobb åt oss alla! 

Så till lärarna!

Käre skolledare, se till att du ger alla dina lärare en rejäl jul-klapp på axeln innan de går på lov nu i Jul. Samtidigt som du klappar var och en på axeln, ska du säga ”bra jobbat den här terminen! Jag vet att det har varit kämpigt men gå nu på lov och vila upp dig”. Dina lärare har slitit sig halvt fördärvade för sina elever och du borde ta dig tid från ditt stressade jobb för att visa förståelse för det. Lite, lite uppskattning och en liten, liten känsla av att deras chef faktiskt ser dem – det önskar sig dina lärare. Det betyder löjligt mycket för oss – prova!
Och nej – det kostar inga pengar!
Och nej – det finns inget cirkulär från SKL om detta!
Och ja – om du tycker detta känns konstlat eller onödigt, då har du fel jobb!

 

(Lägg märke till att  jag lyckades skriva hela det här inlägget utan att nämna ”förstatligande” en enda gång!)

Hyllning till de ”svaga”

Erkänn – ni har alla tänkt det någon gång: ”gaska upp dig nu”, ”hur kan du ta åt dig av det?”, ”alla vet ju att hon har problem med auktoriteten”. När en kollega går in i väggen visar övriga lärare medkänsla men parallellt med omtanken finns ofta en övertygelse om ”det där skulle aldrig hända mig”.

Det är säkert så att det är en fullt mänsklig försvarsreaktion att försöka rationalisera orsaken till varför vissa går i väggen och de flesta av oss håller ut. Jag har haft kollegor som blivit sjukskrivna på grund av saker jag överlevt – betyder det att jag är immun mot just de farorna? Att de är ”svagare” än jag och därmed på något sätt predestinerade att förr eller senare falla?

I läraryrket utsätts man för många påfrestningar: högt tempo, tråkiga arbetsuppgifter, stökiga klassrum, galna föräldrar, konflikter med skolledningen, missämja i kollegiet samt en hel del frustration över att man inte ges möjlighet att åstadkomma det man vill.
Förutom att jobbet, en riktigt dålig vecka, kan innehålla allt detta på en gång, innehåller ju livet i övrigt också en hel del påfrestningar. Även lärare råkar ju ut för sjukdom eller dödsfall i familjen, skilsmässor, vårdnadstvister, inbrott, husdjur som dör, ekonomiska bekymmer, mögel i källaren och alla sorters relationsproblem och livskriser.
Det finns inget konstigt eller speciellt för läraryrket i detta, problemet är om flera av dessa saker inträffar samtidigt – då kan nog vem som helst av oss falla.

Bara för att du brukar klara av att hantera ett högt arbetstempo och övriga svårigheter som läraryrket innehåller, betyder inte att du skulle klara en situation där dessa saker inträffade plus att din fru får cancerdiagnos. Och även om det finns de som blir sjukskrivna utan att något extraordinärt hänt i privatlivet, inträder då en intressant fråga:
vill vi verkligen att läraryrket ska bli exklusivt för bara de råtuffa och hårdhudade?
Ska det inte få finnas plats för de känsliga? För de som engagerar sig lite för mycket i eleverna? Som tar elevernas framgångar och motgångar personligt?
Är det kanske inte rentav så att det är just sådana människor vi vill ska vara våra kollegor (och våra barns lärare)?

Så – var inte för snabb med dina fördomar rörande mina rehabfall. De är inte så olika dig som du vill tro!

”Why we fight”

Idén slog mig som en blixt från en klar himmel – ska jag göra! Det hände i TV-soffan en söndagskväll och nej, det var inte ”arbetstid”.
Det var lärartid!

(Detta skrevs på kvällen den 26/11)

I tre månader har jag funderat på hur jag ska få in källkritik i min Historia 1A1-kurs. De övningar som finns i vårt läromedel är antingen för svåra eller så är de egentligen inte övningar i ”källkritik” utan källövningar, vilket är något annat. Den kategori elever jag undervisar klarar knappast av att läsa sidvis med 1800-talstext. De är trevliga och härliga och hyfsat historieintresserade, men…

Idén slog ner i  mig som en blixt från en klar himmel. Jag hade just slagit mig ner i soffan för veckans avsnitt av ”The Mentalist” när jag greps av den kreativa stormen, den där som träffar oss lärare ibland. ”Nemmersdorf!” utbrast jag och dök sedan ner i litteraturstudier, internetsökningar och anteckningar. Min fru undrade flera gånger om jag inte skulle se min TV-serie men fick bara osammanhängande mumlanden till svar.
Och nej, detta var inte ”arbetstid” och även om det varit det, var det helt ointressant om den var ”reglerad” eller ”förtroendetid”. Detta var lärarjobbet när det är som bäst: en lärare, en idé, en planering. Jag grottade lyckligt ner mig i detaljer kring en historisk händelse –  en riktig djupdykning i mitt ämne, mitt intresse, min passion.

Resultatet? En jättebra lektion, där eleverna tränades i ett källkritiskt sätt att tänka, lärde sig om Andra världskrigets slut samtidigt som de inte behövde ta sig igenom massor av svår text. De var nöjda, frågvisa, eftertänksamma och… åh baby!

Imorgon känns det säkert stressigt, tungt och drygt igen men idag…. idag finns det inget bättre än att vara lärare!

(http://en.wikipedia.org/wiki/Why_We_Fight)

 

Åtgärd krävs

”Svåra koncentrationssvårigheter. Splittrad i sitt arbete. Ger stabilt intryck men klarar inte av undervisningen. I stort behov av handledning för att få något gjort och tänker sig ofta inte för utan pratar bara på.”

Skulle någon kunna dubbelkolla det senaste åtgärdsprogrammet jag skrivit? Jag är urusel på dokumentation och skulle verkligen uppskatta om någon kunde tipsa mig om ändringar.