Om Ordning och Kaos

Har i helgen läst Sveriges Radios e-bok “Kaosklass”, som sammanfattar lyssnarberättelserna från programserien med samma namn. Boken berörde mig oväntat djupt och jag tycker fler borde både läsa den och lyssna på programserien.

kaos1Jag brydde mig aldrig om att följa serien “Kaosklass” i P1 eftersom jag är dödligt trött på alla journalister och “journalister” som försöker göra den svenska skolans förfall spännande eller lever gott på att måla upp enkla och idiotiska lösningar på problemet. Den svenska skolans problem är strukturellt och därmed varken underhållande, spännande eller ett dugg sexigt.

Det visar sig att jag varit orättvis i mitt omdöme om den här programserien. Både inslagen i programmen och berättelserna i e-boken berörde mig djupt. Efter att ha tagit mig igenom kapitel 1, “Föräldrarna”, ville jag bara krama de stackars föräldrarna och deras barn. Till alla andra synder SKL och deras medlemmar gjort sig skyldiga till måste nu alltså läggas detta: de har fått Fredrik Andersson, förhärdad adjunkt och fackligt ombud med pansarplåt kring sin iskalla själ, att vilja krama.

Föräldrar, dessutom!
Fy fan…

Jag läste en hel del syrliga kommentarer i sociala medier när Jan Björklund tillsatte sin ordning & reda-utredning i vintras. Gemensamt för alla de som var kritiska, var att ingen av dem verkade ha läst instruktionerna till utredningen. Den handlar inte alls om att jag som lärare ska få använda rottingen igen, utan om eleverna. Den handlar om att kartlägga och föreslå lösningar på hur elevernas situation kan bli bättre i skolan. Det är just detta som Kaosklass handlat om, eleverna som kommer i kläm när vissa inte får det stöd de behöver eller när lärare och skolledare tappar kontrollen över sitt klassrum eller sin skola. Både de svaga eleverna, med eller utan diagnosticerade inlärningsproblem, och de duktiga drabbas negativt och följderna hänger ofta med långt fram i livet.

kaos2De “solskenshistorier” som varvas in bland eländesberättelserna i e-boken tycker jag bara gör bilden av den svenska skolan än värre. De är inte “solskenshistorier” utan i själva verket berättelser om hur regelverken har följts. Har detta verkligen blivit så ovanligt att vi anser det vara “solsken”?

Sluta nu läsa den här texten och ge dig iväg till P1:s hemsida och ladda hem boken!

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)