Lärare först?

Igår kväll avtackades jag av LRs kommunförening i Lund. Blommor, kramar – det vanliga. Efter drygt 15 år bestämde jag mig för att göra något annat och nu var det “adjö” som gällde.

När man efter 15 år på samma skola och 15 år som huvudskyddsombud, biträdande kommunombud och lokalombud erbjuds ett nytt jobb, då står man inför ett val. Det som förvånade mig var hur lätt det var att lämna det fackliga jämfört med hur svårt det var att lämna min skola.

För att sätta detta i lite perspektiv: jag har varit fackombud på olika sätt i över 15 år (sedan mars 2002). Jag tror jag jobbat med 30-35 rehabfall, en stor mängd löneöversyner (20?), gått ett 80-tal skyddsronder, suttit 10 000 timmar i samverkansmöten och andra arbetsgivarmöten. Jag har varit med om att rädda jobbet för runt ett dussin lärare, fått både elever, skolledare och lärare omplacerade och jag har lagt fyra 66a-anmälningar till Arbetsmiljöverket (och fått rätt varje gång). Utöver vad jag gjort, har jag arbetat upp ett enormt kontaktnät i Lund, bestående av skolledare, tjänstemän, politiker, journalister, ombud inom andra fackförbund och naturligtvis bland våra egna medlemmar.
Jag har inte jobbat heltid som lärare på tio år (70-80% lärarjobb).

Jag har varit djupt och fackligt insyltad i Lunds skolsystem och en dag reste jag mig och lämnade.

För mig var det dock en process fram dit. Sedan GY-11 har mina ämnen reducerats till 50-timmarskurser, vilket inneburit att strömmen av elever och klasser fördubblats. Undervisningen har blivit till ett löpande band utan möjligheter till djupare undervisningsinsatser eller meningsfull förändring av eleverna. Detta gjorde att jag började läsa annonserna, hittade ett (1!) jobb som var intressant, sökte och fick det. Jag trodde jag skulle ägna det kommande året eller så åt att leta efter något men så blev det inte.
Det dök snabbt upp teorier om att jag lämnade så hastigt på grund av att jag inte orkade med det fackliga längre, att jag tvingades bort eller min personliga favorit: “Fredrik har målat in sig i ett hörn” (vad fan betyder det?) men sanningen är alltså betydligt mindre spännande än så.

Det värsta med beslutet att byta jobb var att lämna skolan – min skola – med mina fantastiska kollegor, mina elever, mina salar (utom B25, för den är hemsk) och alla välkända lokaler och vrår. Det var den hemska biten, medan beslutet att lämna kommunföreningen var jämförelsevis enkelt.

Varför?

Jag har kommit fram till att jag är lärare först och inte bara det – jag tror vi alla är lärare först. Vi må vara hur fackligt insyltade som helst, men vi står alltid med fötterna i vårt klassrum. Det är därifrån vi hämtar vår kraft och inspiration, vår ilska och vårt engagemang och det är dit vi går för att fylla på med lycka efter en lång facklig dag av eländeshantering. Att klassrummet känns inspirerande och utvecklande är viktigare än allting annat och jag tror det är ett hälsotecken, inte bara hos mig utan hos den organisation jag tillhör. Jag har aldrig varit på någon facklig kurs eller liknande utan att ombuden pratar om sin undervisning och allting som hör den till – intressant material, elevernas reaktioner osv. Vi är lärarnördar!

Så då drar jag väl vidare, då? Lämnar Lunds kommunförening i mycket kapabla händer och ser hur grymt bra nya ombud flyttar in för att fylla min plats. Ett antal viktiga fackliga saker har gått i lås det senaste året, vilket även det gjorde mitt beslut lättare.

Men skolan, mitt hem….inte lika lätt!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)