Jag tycker inte illa om skolledare

Hej, jag heter Fredrik och jag tycker inte illa om skolledare.
(Paus för chockade ansiktsuttryck)
Tvärtom har jag den största respekt för svårigheterna i deras uppdrag och förstår mycket väl att det ibland kan bli fel.

Just det – ni hörde det här först – jag tycker inte illa om skolledare. Jag har inte heller något problem med auktoriteter och när inte heller något principiellt hat mot skolledare.

Det senaste året har jag, i flera ärenden jag jobbat med fackligt, stött på skolledare som varit medkännande, kunniga och rent av modiga – tre egenskaper som för mig betyder “bra skolledare”.

Mitt förhållande till skolledare skiljer sig nog inte särskilt mycket åt från andra fackliga ombuds. Det är med andra ord komplicerat och svårförklarat. I det fackliga arbetet är det nödvändigt att både verka mot och tillsammans med skolledare. Förhållandet kan kanske beskrivas som en märklig blandning av en del terrorbalans, en del ömsesidigt utnyttjande och en del respekt och förtroende.

Att försöka beskriva detta för någon som aldrig innehaft ett fackligt uppdrag är nog omöjligt och då utgår jag ändå från mina erfarenheter som ombud för Lärarnas Riksförbund. Är man ombud för Det Andra Förbundet kan ju rektor råka vara medlem i samma fack, vilket jag föreställer mig gör det hela än mer komplicerat.

Vad det handlar om är olika roller. I min roll som Ombud har jag gått hårt åt somliga skolledare men det ligger i uppdraget och i uppdraget talar jag för mina medlemmar och inte för mig själv. Även när jag går på som värst (eller bäst), kan jag se att rektorerna ofta sitter i omöjliga sitsar eller att en del misstag som görs är just det – misstag. Det är ju mänskligt att ibland ha fel men många lärare verkar kräva att rektor ska vara någon slags Übermensch. I min ombudsroll kräver jag ofta att de ska vara just så – ofelbara, allvetande och i besittning av alla goda mänskliga egenskaper man kan föreställa sig. Samtidigt förstår jag, som lärare och människa, deras dilemman mycket väl.

Naturligtvis finns det skolledare som är riktigt usla på sina jobb men det är ju inte samma sak som att de är usla människor. Jag har ju i det förgångna uttryckt mitt missnöje med att det i den svenska skolan plockats in outbildade för att utföra specialistuppdrag (“undervisning”, för den som inte förstod det) och det finns en koppling att göra här. När avregleringen av skolan (under åren före och åren efter 1990) gjorde det möjligt att anställa outbildade för att undervisa, fanns det en viss logisk koppling mellan undervisning och ämneskunskaper som bromsade denna utveckling. Vi fackliga ombud får väl även sägas ha gjort vårt för att mota undan de obehöriga, åtminstone vi från LR.

Samma bromsande mekanism har inte funnits bland skolledare. Vem som helst har kunnat bli anställd som skolledare de senaste 20 åren och möjligheterna att bromsa detta har varit mycket små. Att det tydligen är väldigt få sökande till skolledarjobb i Sverige just nu gör inte saken bättre. Om du har 1 sökande till en rektorstjänst har du inte mycket att välja på, eller hur?
Detta har inneburit att många fullt normala, trevliga och intelligenta människor har blivit skolledare, trots att de brister i kunskap och/eller personliga egenskaper. Många verkar mer eller mindre ha råkat falla in på skolledarbanan genom en slump och behöver hjälp av det fackliga ombudet för att få saker och ting att fungera bättre.

Ska man vara framgångsrik som fackligt ombud, eller för den delen skolledare, måste man lära sig skilja på sak och person. Det har väl hänt någon enstaka gång att jag stött på någon skolledare jag verkligen tyckt illa om men de andra, de som är helt ok, har varit många fler.

Hur mycket bättre på sina jobb hade inte dessa skolledare varit om de verkat i en statlig (och vettig) skola, där de inte suttit i kläm mellan politiker, tjänstemän, föräldrar, elever, massmedia, SKL, skolutvecklare, försäljare, “forskning”, lärare…

…och mig?

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)