I huvudet på en förbundsrådsdelegat

Jag var där när LRs Förbundsråd fattade ett enhälligt beslut att anta medlarnas hemställan. Det kanske kan vara intressant för utomstående att veta hur en förbundsrådsdelegat tänker?

Dagen efter omröstningen mailade jag ut min syn på avtalet och mina egna överväganden i samband med beslutet till distriktets kommunombud (och några biträdande). Den här texten är en något förkortad och omarbetad version av det mailet, som en del folk bett mig lägga ut här för att det tydligen finns ett sug bland medlemmarna att ta del av mina resonemang.

För det första är det viktigt att förstå att Förbundsrådet fick en 40 minuter lång genomgång av hemställan, inklusive bildstöd, för att få en generell uppfattning av vad det handlade om. Detta följdes av en timmes individuell genomläsning, då vi även käkade och diskuterade med de som satt runtomkring. Efter detta fick delegaterna ställa frågor till kanslichef och förbundsordförande om avtalet, runt 45 minuter, och sedan avslutades förberedelserna för beslutet av en 30 minuters debatt. Tiderna för frågestunden och debatten styrdes helt av hur många som begärde ordet och hade kunnat hålla på bra mycket längre om någon ansett att det behövdes. Beslutet skedde alltså inte hastigt och alla delegater hade haft tid att lyssna, läsa, fråga och prata.

Det tycks cirkulera en missuppfattning om vilka Förbundsrådet är, så låt mig också upplysa i denna fråga: alla är valda till senaste kongressen, de flesta är distriktsordföranden och/eller kommunombud och med ett par undantag är alla dessutom arbetande lärare eller SYV. Förbundsstyrelsen, inklusive förbundsledningen, har inte rösträtt i Förbundsrådet och ordförandepresidiet väljs bland delegaterna själva. Själv är jag distriktsordförande, biträdande kommunombud och skyddsombud och jobbar 100% som lärare i högstadiet.

Så… låt oss gå vidare!

Grunden för mitt beslut att rösta ja till medlarnas hemställan var:

1. Vi skulle aldrig kunna vinna en strejk med en sådan här medlartext hängande över oss. Detta innebär inte att man inte strejkar i alla fall men man måste börja med att bedöma möjligheterna till en vinst och jag bedömde dem som noll. Löpsedeln hade lytt “lärarna fick nästan allt de ville ha men strejkar ändå (om något vi vanliga människor inte fattar vad det är)”. Oavsett vad man tycker om ett medlarbud, måste man alltid väga alternativen mot varandra. Ett “nej” betyder ju inte att ingenting händer, eller att ens vildaste fantasier automatiskt blir verklighet, utan att någonting annat händer och frågan är vad det skulle kunna vara och utifrån min kunskap och min erfarenhet var alternativet “nej” till skada för medlemmarna, medan ett “ja” skulle kunna innebära stora fördelar, beroende på hur avtalet förvaltas.
Lägg märke till “skulle kunna”. Jag är hjärtligt trött på alla som inte var med om beslutet som är tvärsäkra på att avtalet är skit eller jättebra. Ingen av oss har en tidsmaskin, utan fattar beslut utifrån vad vi vet, kan och har erfarenhet av vid tidpunkten för beslutet och naturligtvis är oddsen aldrig 100%.

2. Det finns för kommunerna tvingande saker i det här avtalet, vilket SKL alltid skjutit ifrån sig. De har verkligen inte velat ha med något som binder deras medlemmar, kommunerna, att göra något.
Det klarade de inte alls av den här gången.
Stor framgång för oss, rent förhandlingsmässigt och jag gillar framgångar.
Jag gillar också när SKL tvingas göra saker de inte tycker om. Det innebär säkert att jag är barnslig. Av den anledningen gillade jag också att medlarna sköt ner både deras försök till försämring av LAS och deras klumpiga försök att avskaffa Bilaga M. Annars tycker jag att man ska fatta beslut om kollektivavtal med sin hjärna och inte med känslor men det är inte fel med lite skadeglädje som extra pynt.

3. Jag fastnade framför allt för det omfattande stöd det centrala avtalet ger till lokala fackliga (KO, HSO, LO och SO. Finns en del missuppfattningar i sociala medier kring vad “lokalt” betyder) i arbetet med arbetsbelastningen. Jag ser framför mig ett partsgemensamt material liknande “Frågor & svar” från 2012, i kombination med något som liknar AV:s föreläggande mot Lund 2017, som kommer att vara partsgemensamt och tvingande för alla kommuner och alla skolor att arbeta efter. Det betyder att hela den startsträcka som normalt har behövts för att få till arbetsbeskrivningar, arbetsvärderingar, priolistor och riskbedömningar och någon form av vettig diskussion om krav/resurser, skärs ner kraftigt jämfört med vad den är idag. Såväl tidsresursen som kunskapsresursen som krävs av våra ombud i kommunföreningar och lokalavdelningar för att göra skillnad skulle kunna minska till nästan ingenting, från att ha varit fullkomliga hästjobb. Detta är ju bara en möjlighet jag ser framför mig men jag gillar avtal som erbjuder möjligheter framför hopplöshet. Kalla mig galen.
Eller positiv och full av kampanda – vilket du vill.

4. Det står på flera ställen att “erfarna” lärare eller “erfarenhet” måste uppvärderas lönemässigt. Det står att arbetsgivaren måste genomföra analyser av lönestrukturen och ha en strategi för kontinuitet i löneöversynerna. Dessa saker är viktiga – vi behöver ordning i lönestrukturen och ett slut på den höga personalomsättningen. Lönestrukturerna kommer kommunerna behöva hjälp att lösa och där har vi ett gemensamt intresse, även om de kommunala makthavarna haft svårt att förstå det. Jag har lite svårare att förutspå hur det partsgemensamma kring detta kan komma att se ut men allting som gör överläggningar och förhandlingar kring lönestruktur tydligare och enklare är bra för kommunombuden, som idag ofta stångas med okunniga och ibland ointresserade kommunala tjänstemän.

5. HÖK 12 uppfattade jag som ett svagt avtal, även om jag kände mig tvingad att rösta ja till det, och jag såg det partsgemensamma arbetet i det avtalet som vagt trams. Jag hade FEL den gången – HÖK 12 var en historisk vändpunkt för lärarnas löner och för hur både kommunerna och vi som fackliga jobbade med lön. Till detta måste jag lägga att det partsgemensamma arbetet “Frågor och svar om lärares arbetstid” är NÅGOT AV DET BÄSTA SOM FINNS. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag läst högt ur det för tjänstemän och rektorer. Har besparat mig oerhört mycket tid och frustration som ombud och gett medlemmarna en bättre arbetsmiljö (arbetstid är ju, till viss del, arbetsmiljö).
Förhoppningsvis har jag, vis av erfarenheten, rätt den här gången, när jag ser möjligheter i de partsgemensamma arbetena medlarna beordrat fram.
Jag lärde mig två andra saker av HÖK 12, som kan vara relevanta för dig att känna till, om du vill förstå mitt ställningstagande:
– ett avtal blir bara så bra som man gör det. Man kan inte bara skriva på ett avtal och sedan släppa det. Man måste rida det hela vägen till stallet (ju längre tid jag jobbar i Sjöbo, ju fler lantbruksmetaforer använder jag). Sedan 2012 har jag sett hur vårt fackförbund blivit allt bättre på att göra just det och jag känner därför ett förtroende för att vi kan klämma ur alla fördelar som finns ur det här avtalet.
– man ser inte hur bra ett avtal är samma dag det skrivits under. Man ser det senare, när man kan se effekter (eller inte) och kan utvärdera.

Naturligtvis diskuterades många andra argument för- och emot ett undertecknande men om jag skulle välja ut några som jag bedömer som synnerligen tunga för mitt eget ställningstagande, skulle det vara dessa fem.

Så…. det är naturligtvis fritt fram att göra andra överväganden eller tro på andra saker än jag men jag är vald för att använda det jag kan och det jag varit med om för medlemmarnas bästa och då var detta det bästa av de två beslutsalternativ som låg framför Förbundsrådet i torsdags.

…inte “det optimala” eller “det fantastiska” eller “det som behövs för att lösa svensk skolas fundamentala problem“, utan det bästa av de två alternativ som fanns.

 

Kommentarer (2)

  1. Helena Sigfridsson skriver:

    Varför måste detta tomma sifferlösa avtal sträcka sig över 3 år?????
    I ett år hade man kunna stå ut och drömma om att nästa avtal möjligen kan innebära en löneförbättring, men 3 år……… Hjälp!

    • Fredrik Andersson skriver:

      För att 1 år är for kort tid för att kunna utvärdera några effekter och 2 år är vad SKL ville ha, eftersom de vill att alla fackförbund i kommunal sektor ska förhandla samtidigt. Är e del av deras “lika avtal för alla”-strategi, som nu fick stryka på foten. Sifferlösa avtal har betalat mycket bättre än sifferavtal sedan 2013. De problem som finns med lärarlönerna handlar, för min del, främst om obalanser i lönestrukturen, vilka skapar problem på många skolor.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)