Fredrik, arg

Jag läste något som gjorde mig arg. Nu har jag väntat en hel vecka på att det ska gå över men det har faktiskt bara blivit värre så nu…. nu ska jag fan blogga om det!

Jag gjorde misstaget att läsa artikeln “Lägre status att läsa yrkesprogram” i tidningen Skolvärlden. Jag förvärrade sedan mitt redan oroliga känslotillstånd med att läsa Bo Janssons artikel i Dagens Samhälle och en artikel i samma tidning (“Yrkesprogrammen utmärkt inkörsport till arbetslivet“) av Tobias Krantz, Svenskt Näringsliv.

Artikeln i Skolvärlden citerar en undersökning gjord bland ungdomar i gymnasieålder:

“En av tre av de tillfrågade svarade att det är statusskillnad mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program. De åsikter som återkommer i svaren är att elever som läser yrkesprogram är ”mindre smarta”, har sämre betyg och inte har någon ”riktig ambition att bli framgångsrika” som de som går högskoleförberedande program.”

Det är mina elever de pratar om, de inskränkta akademikerynglen som svarat på undersökningen – mina elever!

Jag undervisar sedan 13 år tillbaka i samhällskunskap och historia på ett yrkesgymnasium, mest på RL och HT. Mina elever är inte superintresserade av just mina ämnen, många har med sig dåliga betyg och/eller undermåliga förkunskaper från grundskolan och sedan är de ju förstås tonåringar…

De är också underbara, härliga ungdomar med ambitioner.

Jag förstår inte varför ambitionen att bli en duktig kock, bartender, turistguide eller hotellanställd skulle vara sämre än ambitionen att bli jurist eller civilekonom. Jag förstår inte varför ambitionen att bli egenföretagare, som är vanlig bland eleverna på VVS- och Fastighetsprogrammet eller El- och Energiprogrammet, skulle vara sämre än något annat? Orsakerna till att välja yrkesprogram är många men låg intelligens stöter jag sällan på. Snarare återspeglar rekryteringen hit den socialt segregerade skola vi skapat i Sverige, där barn från icke-akademiska hem aldrig känner sig riktigt hemma i skolan.

De flesta av mina elever pendlar 1-2 timmar enkel resa för att komma till skolan och jag har 90-100% närvaro på alla lektioner, även när min samhällskunskap är den enda lektion de har den dagen. Under de många praktikveckorna sliter eleverna och utsätts ofta för extremt tidiga morgnar, långa dagar och fysiskt utmattande arbetsuppgifter.

Och varenda en får jobb efter gymnasiet.

Just det – varenda en.

Faktum är att de flesta har helgjobb långt innan examen och  har inga problem att hitta extrajobb under loven. Ingen ungdomsarbetslöshet här, inte! En av mina elever knäcker extra på en Michelin-restaurang, många av mina elever på RL och HT har genom åren utmärkt sig både i nationella och internationella tävlingar och du vet den där trevliga tjejen från TV, hon med musselsoppan?

Just det – också min.

Sedan GY-11 infördes drar sig många föräldrar för att skicka sina barn till yrkesprogrammen. Till viss del kan ju detta förklaras av de vidriga fördomar om differentierat människovärde som de tydligen lär till sina barn men även högskolebehörigheten verkar vara ett problem (vilket den egentligen inte är). Istället för ett yrkesprogram vill de hålla drömmen om ett “fint” framtida jobb för sin avkomma levande genom att tvinga in ynglingen på ett studieförberedande program , vilket efter tre år av misslyckande antingen leder till Arbetsförmedlingen och ett praktikjobb inom en känd snabbmatskedja, eller högskolestudier och ännu en jurist, arkitekt, journalist eller finansanalytiker som vi inte behöver.

Samtidigt har mina elever ett hyggligt jobb, tjänar pengar, flyttar hemifrån, bildar familj och många vidareutbildar sig senare i livet, om de behöver sadla om. Jag har många före detta elever som studerat vidare, både vid traditionell högskola och Yrkeshögskolan. Andra har, med hjälp av KomVux, helt ändrat inriktning i livet. Är verkligen den pengaslukande arbetslöshetsfabrik vi kallar “Samhällsprogrammet” ett så mycket bättre alternativ?

Phu – nu känns det bättre!

Kommentarer (9)

  1. sören holdar skriver:

    Bra rutet!
    För många år sedan sade en av mina bästa vänners pappa: men varför blir ni inte hantverkare pojkar? Ord jag tagit med mig. Och vi blev på sättochvis hantverkare – lärarayrket är ett hantverk konstaterade tom Torsten Husén. Min kamrat kom via reklambranschen att bygga mässmontrar. Nervärderingen av yrkes och hantverkskunnande är et elände. Jag missar aldig ett tillfälle att för elever påpeka just det du gör i dina slutrader ovan.

  2. Allan Pinaitis skriver:

    En bra beskrivning av den missuppfattning som råder om yrkeprogammen och de möjigheter de ger en ung människa. Inte minst så har våra politiker bidragit till att skapa denna felaktiga bild. Den bild att yrkesprogrammen skulle leda till stängda dörrar bl.a. Medan de högskoleförberedande håller “alla dörrar öppna”. Det är i många fall precis tvärtom. En ung människa som studerar ett yrkesprogram får ett yrke och möjlighet att dessutom studera vidare på yrkeshögskola eller högskola. Dessutom som du skriver kan skapa sig ett eget liv och god ekonomi. Valmöjligheterna för den andra unga människan som valt den andra vägen är tyvärr
    mera begränsad. GY2011 har bidragit till att denna missuppfattning blivit starkare, genom den tydliga åtskillnaden mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program. Det är därför viktigt att vi som jobbar med utbildning eller har politiska ansvar verkligen beskriver yrkesprogrammens möjligheter för ungdomar och föräldrar.

  3. Johanna skriver:

    Bra!
    Jag är kursutvecklare på vuxenutbildningen, och just nu fokuserar vi på att utöka förberedande kurser i svenska som andraspråk med yrkesfokus för att kunna samarbeta med lärarna på yrkesvux, och på så sätt jämna ut klyftorna mellan utlandsfödda och svenskfödda elever. Yrkesutbildningarna ger de utlandsfödda nytt hopp i ett land som de trott dömt dem till en evighet i extrajobb som reklamutdelare.
    Utan yrkesutbildningar skulle landet gå under i arbetslöshet!

    • Fredrik Andersson skriver:

      Amen, syster. Och så småningom kanske en del av dem skaffar sig en högskoleutbildning, efter att de blivit etablerade och språket har sjunkit in.

  4. Viveca Johansson skriver:

    Bra skrivet!
    Tycker att det är mycket värdefullt att vi får duktiga yrkesmänniskor i alla yrken, såväl praktiska som mer akademiska. En sak som är bra med Sverige är att man, som jag, kan ändra inriktning i livet också och inte göra samma sak hela yrkeslivet.

  5. Ingela skriver:

    Återigen blir jag så glad av dina ord, läste och delade på fb för ett år sen och nu dök den upp i “mina minnen”.
    Har varit yrkeslärare på gamla HR i femton år innan jag ramlade in på andra vägar men följer fortfarande mina elever som, precis som dina, jobbat genom gymnasiet och direkt efter. En del är kvar i branschen o andra har pluggat vidare – fantastiskt att följa dem!
    Men det jag vill berätta och stärka ditt inlägg med är det exemplet från min sons gymnasietid. Han gick ut för ett år sen, teknik, och jag var orolig för vad som skulle hända efter gymnasiet – han kunde ju “ingenting”! I nian, när vi sprang på öppna hus i Gävle försökte jag inspirera honom mot yrkesprogram, han var lite sugen på RL men han bestämde sig för teknikprogrammet där han trivdes. Det sorgliga är att i hans klass på ca 30 blev det 3-4 avhopp till annat program (= ett extraår), många klarade inte alla kurser och gick ut utan slutbetyg… Antagligen pga av att de inte vågade välja ett yrkesprogram av rädsla för framtiden… Idag jobbar några inom vården (får inte fast utan vårdutb), nån på ett lager, 3 (TRE!!!) av dessa 30 pluggar på högskola – som tanken är med teknikprogrammet! Sonen berättade ibland om sina kompisar och sa ofta att många valt fel program men ville inte byta när de väl börjat, kanske var statusen värd mer än ett jobb…
    Hur det gick för min son? Jag är lycklig lottad, han visste bättre än jag vad han ville och är en av de tre, trots att ja tjatade om en kock-karriär…

    • Fredrik Andersson skriver:

      Trevlig historia, dessutom med stor igenkänningsfaktor. Föräldrar och kompisar avråder från yrkesprogram och resultatet blir att vi varken får kvalificerade hantverkare, vårdpersonal eller servicepersonal ELLER duktiga studerande till universiteten.

      Lösningen som jag kan tänka mig är att staten går in och dimensionerar gymnasieplatserna utifrån vad den regionala arbetsmarknaden kräver. Det skulle i så fall sannolikt innebära en radikal sänknig av tillgången på platser på Samhällsprogrammet i landet. De som inte kommer in på studieförberedande behöver då fundera kring yrkesprogrammet – vad skulle passa mig?

Lämna en kommentar

  • (will not be published)