Frälsningen är nära!

När man varit lärare i några år (i mitt fall sedan 1999) har man stött på ett antal frälsningsläror och blivit rätt luttrad. Om och om igen har jag och kollegorna förväntats stå i grupp och ropa ”halleluja!” och gång på gång har det bara blivit en tummetott av det nya och fantastiska som presenterats.

Det har blivit några stycken frälsningsläror för mig och jag har ändå bara varit lärare i 14,5 år. Vi som verkar i Lunds kommun har dessutom varit relativt förskonade frälsningslärornas härjningar, så det finns många lärare som kan ge betydligt fler och värre exempel än jag.

Låt oss först utgå från en definition på ”frälsningslära” i skolsammanhang. Jag tänker på det som ”en organisatorisk och/eller pedagogisk idé vars resursfördelning inte står i relation till dess verkan på skolresultaten”.
Det handlar alltså inte bara om genuint dåliga eller skadliga idéer. Det kan vara någorlunda intressanta grejor som av någon anledning blåses upp bortom all rimlighet. Just detta är viktigt – en frälsningslära är skadlig, inte för att den tillför något (eller inte), utan för att den även tar något från andra områden i skolan. Den tar tid, pengar, personal och utrymme i styrdokument utan att leverera några fantastiska resultat.

Jag blev lärare under PBL-hysterin i slutet av 90-talet, som då nyligen avlöst Portfolio-modellen som var en riktig heting här i Lund under några år innan. Det finns fortfarande någon skola som hårdkör PBL och jag tror en grundskola arbetar efter Portfolio-modellen men i det stora hela är de borta från debatten.

Entreprenöriellt lärande var hett under några år under 00-talets senare hälft men verkar nu vara på väg ut. De flesta begrep aldrig vad det var, vilket inte hindrade att somliga skolor lade ner tid och pengar på det.

Formativ bedömning är det senaste, det just nu allra hetaste som påstås kunna revolutionera skolresultaten.
Låt oss hålla tummarna!

För egen del har jag plockat russinen från varje kaka och på så vis har det inte varit bortkastad tid att utsättas för dessa frälsningsläror. Problemet jag har med ovanstående innegrejer är att de resurser de suger åt sig inte står i paritet till vad de levererar. Till exempel: hundratusen lärare får sin ämnesfortbildning lagd på is och sin planeringstid minskad i ett par år för att det just nu är entreprenöriellt lärande som gäller och vad blir resultatet? Höjda betyg? Fördjupade kunskaper?

Nja…

Varför finns då frälsningslärorna? Istället för att göra oss lustiga över dem, som de flesta lärare gör, borde vi försöka förstå dem. Genom min under åratal utvecklade cynism, kan jag identifiera fyra drivkrafter:

  1. Fokus på frälsningsläror innebär att fokus flyttas bort från de verkliga orsakerna till att skolresultaten inte ökar
  2. Fokus på en enda lösning tilltalar de som inte kan förstå att skola och lärande är oerhört komplexa saker och att det därför inte kan finnas bara 1 lösning. Denna förenkling fördummar dessutom läraren, vilket av många ses som en bonus. Jag menar, om det varit så att ett enkelt grepp hade löst allting – då hade väl för fanken Sveriges lärare löst knuten redan?
  3. Man framstår som häftig om man vill förändra saker och tråkig om man vill vårda det som finns. Detta är alla skolpolitiker, tjänstemän och skolledare mycket medvetna om, särskilt de som vill klättra i karriären. Även vissa lärare hoppar på frälsningslärorna och får då belöningar i form av beröm, statushöjning, mindre undervisning (ja – det finns de som ser detta som en ”belöning”) och något bättre löneökningar (även om det brukar vara rätt ynkligt jämfört med tiden de lagt ner).
  4. Vi får inte glömma att det finns människor i det här landet som försörjer sig på frälsningslärorna. Det finns tusentals och åter tusentals forskare, ”forskare”, författare, förlagsanställda, föredragshållare, utredare, skolverksmuppar, samordningssmurfar, skolutvecklare och även lärare som tjänar pengar på varje ny frälsningslära. Skolförändring, det somliga kallar ”skolutveckling”, är en industri – tro inget annat!

När en frälsningslära visar sig inte kunna leverera det som utlovats, och häftigheten dessutom börjar avta, måste en ny och fräsch lära introduceras. De som försörjer sig i skolförändringsbranschen måste därför, med ett antal års mellanrum, hitta något nytt.

Så om du är trött på att aldrig få uppskattning eller om du bara helt enkelt är trött – hoppa på nästa frälsningslära så snabbt du kan. Tänk på att en bra frälsningslära inte ska vara alltför annorlunda det som redan finns, helst ska ha en förkortning på 3 bokstäver, ska gå att spara pengar på och gärna backas upp av antingen forskning eller ”forskning”. Om resultaten dessutom är omöjliga att utvärdera – så mycket bättre! Sälj in din idé hos rätt personer och luta dig sedan tillbaka i 3-5 år och låt oss andra, dumhuvudena, slita vidare i verkligheten – den verklighet där 1 metod inte fungerar på alla, hela tiden, i alla lägen.

Kommentarer (53)

  1. Pekka Karvonen skriver:

    Underhållande och träffsäkert skrivet.
    Undrar vad nytt och revolutionerande lärarna med full kraft förväntas hoppa på nästa gång …

    • Fredrik Andersson skriver:

      Tja… Om du vill att jag ska sätta pengar på något, skulle det kunna vara en variant av Blended Learning. Det verkar stämma rätt väl in på vad som krävs för en bra frälsningslära.

  2. Atanas Lilleste Mintchev skriver:

    Fredrik, du formulerar detta så bra och jag instämmer. Själv har jag bara varit lärare sedan 1993 och jag skulle kunna raljera med fler frälsningsläror som har passerat de senaste 20 åren (Flipped classroom, 3-dagars, Storyline, Systemteori(!) m.m m.m), men jag avstår.
    Däremot kan jag berätta vad som är det senaste i min kommun: RÖTTER OCH VINGAR!
    Rötter och vingar – framtiden bringar! Hallelujah!

    • Fredrik Andersson skriver:

      Jisses! Som sagt har just Lunds kommun varit ovanligt förskonad från frälsningstrams och bara drabbats av det allra största, mycket beroende på att det funnits en respekt för lärarnas kunnande bland både tjänstemän och skolpolitiker. Om jag skulle ange ett enda skäl till varför Lund är en av landets bäst presterande skolkommuner…

  3. Cecilia Johansson skriver:

    Jag hoppade på IKT. Det gick finfint. Visible learning gäller hos oss och John Hattie är vår profet

    • Fredrik Andersson skriver:

      Trots att hans data saknar validitet för svenska förhållanden och hans tolkare drar betydligt större växlar på hans slutsatser än han själv? Det går säkert bra!

      • Michael Walls skriver:

        Viktig poäng, Fredrik. Hatties anhängare/undersåtare definitivt ger hans egna tolkningar av avgränsningar av ANDRAs studieresultat mer fog än de förtjänar. Hattie ska man inte glömma har skrivit en metastudie som bygger på diskutabla resultat. Men här i Borås stad så förser Hattie med ”självklara” lösningar. Det ligger ju i vår (nyliberala) tidsanda att tro på leveranser av förpaketterade pedagogisk ”forskning”.

        • Michael Walls skriver:

          Tack för länkan, Fredrik. Klockren analys. Att du nämner SKL är viktigt i sammanhanget. Jag håller på att skriva en ”paper” om kopplingen mellan EU:s ”sex kompetenser” år 2006 med begreppet ”livslångt lärande” och ”Entreprenörskap” i spetsen och de nya frälsningsläror (à la Hattie, Williams). Att det är så mycket fokus på just Lärande är inte någon slump, utan höt till en utbildningspolitisk linje sedan 90-talet om att skolan och skolkunskapen skulle bli mera konkurrenskraftig. Det är en farlig utveckling, anser jag. Men som de flesta ideologiska försök under historiens lopp, så brukar bubblorna spricker så småningom. Jag uppskattar verkligen att du är aktiv i denna fråga, Fredrik. Jag skulle gärna vilja hålla kontakt med dig om denna fråga.

          Cheers

          Michael

  4. Maria Hals skriver:

    Lärstilar och mentorskap är två andra riktningar vi lagt en hel del fortbildning på. Lärstilar fungerade inte då det visade sig att eleverna inte alls gick att klassa in i speciella fack. Dessutom var det tämligen ogörligt att undervisa på fyra sätt samtidigt. Mentorskap som skulle vara helt annorlunda uppbyggt än klassföreståndare (tex med högst 6-8 elever per mentor och de skulle tillhöra olika årskurser) blev i slutänden exakt samma sak som klassföreståndare. Dock har de flesta skolor kvar namnet mentor och vi har fler uppgifter.

    Jag känner så väl igen din beskrivning. Jag har också gått från att vara den nyexade läraren med nya frälsningsideer till att vara den skeptiska surkärringen.

    • Fredrik Andersson skriver:

      Visst är det fascinerande hur de här lärorna lyckas dö ut utan att någon ansvarig låtsas om att de misslyckats?

      Nu är vi väl inte ”surkärringar” för att vi besitter tillräckligt stor yrkesskicklighet för att känna igen skitsnack?

  5. Kersti Lindh skriver:

    Hänvisar till hjärnforskaren Torkel Klingberg som säger att ”…Pedagogiken har styrts av ett …förhållningssätt som inte alltid haft vetenskaplig grund… …Den har också varit starkt influerad av modenycker och politik, vad som är inne just för tillfället.”
    (Ur Forskning och Framsteg Hjärnan nr 1 nov 2011.)
    Ja, eller hur?!

    • Fredrik Andersson skriver:

      Jag har faktiskt läst Klingberg! Uppfriskande!

      • Michael Walls skriver:

        Intressant att Klinberg säger det. Men Klinbergs forskning kan ju också koopteras i den effektivitetsdiskursen som råder inom frälsnings(irr)läror eftersom neurovetenskap oftast förknippas med utvecklingen i ”lärandet”. Lärandet är ju det modeordet, eller snarare ”livslångt lärande”, är det modeordet som underbygger kommunernas (samt SKL, Alliansen) syn på pedagogiska lösningar.

  6. Renata skriver:

    Fredrik, jag bara älskar det du skriver!

    Men säg en sak; lärare är akademiker, högskoleutbildade individer. Jag menar högskoleutbildning bör ge bildning, vidga vyerna, ge perspektiv och annalistiskt/kritisk tänkande. Men det syns inte!? Den stora skara lärare (och rektorer) allt som oftast köper det hörs mest, utan att bemöta med egen sunt förnuft, med eget kunskap och säga därefter sin åsikt.

    Det har inte varit så alltid. Lärare var ju den starka drivande kraften i samhälle. Vad hände?

    • Fredrik Andersson skriver:

      Jag hoppas att det inte är en fråga till mig? Läs Gunnar Ohrlander och Hans-Albin Larsson om du letar svar.

  7. Fatima Haga Bjäreland skriver:

    Vi har varit lärare lika länge! 🙂 Jag känner igen dina tankar och känslor för visst är det mycket som behöver förändras i skolans struktur för att undervisning i någon eller alla former ska bli lyckad. Dock håller jag inte med dig om att Formativt lärande är en ”frälsningslära”. Hur ser du lärande? Vilka metoder använder du för att se till att dina elever utvecklas i sitt lärande? Du kan väl dela med dig hur du utvärderar och utvecklar din undervisning. Jag är är nyfiken på alla lärares lyckade exempel. Jag har dock svårt att se att ett sokratiskt sätt att undervisa på skulle vara en fluga, men visst krävs det resurser! Det är en utmaning att göra det bästa möjliga av de tillgångar vi har.

    • Fredrik Andersson skriver:

      Nu är inte det här en pedagogisk blogg och jag brukar lämna mitt lärar-jag utanför det jag skriver, eftersom det tillhör mig och inte offentligheten.

      Men…

      Viktigt för en frälsningslära är att den ska plocka upp saker som redan finns och generera pengar och status till vissa personer. Att ge utvecklande återkoppling till sina elever har lärare gjort sedan urminnes tider. Att någonting skulle bli bättre av att vi alla gör det på samma sätt och i samma mängd tror jag inte på. Olika elever reagerar olika på olika undervisningsmetoder i olika ämnen och för olika lärare. Däri ligger vår konst.

      • Michael Walls skriver:

        Problemet med intresset för formativt bedömning är att det framstår som det bästa och mest effektivaste förhållningssättet mot elevernas lärande.Och detta utan att lärarna själva i första hand utgår ifrån den egna skolverkligheten och problem som av lång erfarenhet har försummat undervisningen och därmed elevernas allmänna utveckling. Lärarna ska inte bara blint ta emot formativt bedömning bara för att Hattie, Williams eller kommunen hävdar att den fungerar bäst, utan lärarna måste agera mera vetenskapligt (praxisnära) och identifiera de för deras kontext är viktiga problem att hantera.

  8. Ingvar Svensson skriver:

    Här i Landskrona har förvaltningschefen Tomas Johansson, f.d. LR-ordförande, anbefallt entreprenöriellt lärande under rätt många år, men på sistone har det blivit tyst om det. I stället är det ”genrepedagogik” som gäller nu. Detta arbetssätt ska införas i varenda skolenhet i kommunen. Denna nya term är förstås lika dunkel till sin innebörd som ”entreprenöriellt lärande”.

    • Fredrik Andersson skriver:

      Var tvungen att slå upp det, eftersom jag aldrig hört talas om det. Låter som om någon har gjort business av ämnesmålen i svenska…?

  9. Magisterc skriver:

    Tack! Upplever precis samma sak. Märkligt att skolledare, utvecklare osv inte är i klassrummen och intresserar sig för det som vi gör där. Det är tröttsamt att hela tiden berätta vad jag och eleverna behöver och istället får man en frälsningslära. Hos oss är snart följande ord förbjudna att nämna till skolledningen: resurs, halvklass och hjälp. Det är viktigt att allt dokumenteras dock. Tröttsamt.

  10. Marie Kindblad skriver:

    Du har fångat det på kornet 🙂 Förrförra läsåret fortbildades några kollegor i ”entreprenöriellt lärande” – två, tre kursdagar på internat och sedan…. ingenting. De fick naturligtvis ingen tid och inga pengar att utveckla denna tulipanaros. Förra året flippade vi klasssrummet, allt medan eleverna flippade ut…. I den aktuella förstelärarannonsen står det att du skall tillämpa ”formativ undervisning” samt inte minst ”våga ta ett steg framåt och visa framfötterna”. Jaha…
    Var finns de skolledare och skolpolitiker som litar på lärarnas yrkeskompetens?

    • Michael Walls skriver:

      Min rektor sa under löneförhandlingen att jag inte har ”klivit fram”. Och jag med doktorsexamen i utbildningsvetenskap med samhällsvetenskaplig inriktning.

    • Fredrik Andersson skriver:

      Så de söker en fyrfota lärare som bara rör sig åt ett håll? Jag fattar ingenting…

      • Michael Walls skriver:

        Att kliva fram innebär att inte kritisera Borås stadens vision!!

  11. Eva Persson skriver:

    Bra Fredrik! Bra ord Frälsningslära. Många gånger känns det som man måste ropa Halleluja för att vara motvallskäring. Frälsningslärorna kommer ny med allt mindre tidsintervall än när jag var nyexad. Märker att ju längre man jobbar som lärare desto mer skeptisk blir man. Jag försöker att inte bli helt lurad och plocka russinen ur varje kaka. Visst måste man ta till sig nya tankar men hur ofta har man inte suttit på föreläsningar och tänk ”detta gör jag ju redan”

  12. Eva Persson skriver:

    Naturligtvis skulle det vara att man måste ropa Halleluja för att INTE vara motvalls!

  13. Lasse skriver:

    Har i tre år framgångsrikt arbetat med ”Håll tyst och arbeta-metoden”. Tycker att den fungerar ganska bra.

  14. Troed Troedson skriver:

    Den enskilt största orsaken till att skolan, inte lärarna, tappar status och anseende hos oss som inte är i skolan är just den här attityden. Ingen vill betala för sjukvård, bil, socialtjänst, flygresor eller, som här, skola om den genomsyras av ett så utpräglat utvecklingsförakt.

    Inte bara skolans anseende sjunker utan också lärarnas relativa löner. Så länge så många får lov att håna och häckla de få som faktiskt söker nya lösningar kommer den utvecklingen att fortsätta.

    Kom ihåg var ni hörde det först 🙂

    • Fredrik Andersson skriver:

      Och så har det hänt igen – någon vågar ifrågasätta om en idé utifrån verkligen är så bra att den borde suga upp alla våra resurser och vips – han stämplas som fiende till ALL utveckling. Inte bara motsträvig till utveckling, utan tydligen har jag ett FÖRAKT för utveckling.

      Lättare att håna meningsmotståndarna än att försöka förstå?

      • Troed Troedson skriver:

        Det är väl den som kallar andras övertygelse för ”frälsningslära” som hånar? När du dessutom, redan i förväg, kallar nästa sökandeförsök för ”nästa frälsningslära” är det svårt för mig att inte betrakta dig som generellt utvecklingsovillig.

        Du kan vara helt säker på en sak – nästa stora genombrott i skolan kommer att vara kontroversiellt. Det kommer att drivas av människor som tror, snarare än vet, och det kommer med all sannolikhet att betraktas som en ”frälsningslära” av sådana som dig ända tills dess dess effektivitet är bevisad.

        Problemet är att varken du eller jag kan avgöra vad som är framgångsrikt förrän långt efteråt. Din argumentation bygger på att vi också skall vänta med att bli entusiastiska tills långt efteråt. Det är själva definitionen av utvecklingsmotstånd.

        • Fredrik Andersson skriver:

          Problemet är att nästa frälsningslära INTE HELLER kommer att ha någon effekt, mycket beroende på att den aldrig kommer att utvärderas eller mätas. Du tycker det är ok att utsätta 200 000 lärare och deras elever för ett gigantiskt experiment för att du ”tror” på det? Ska vi göra samma sak i vården? Ska vi testa att behandla cancerpatienter på något lattjo vis och se vad som händer?

          Nej, tack. Du och de andra som försörjer sig i ”förändringsindustrin” kan bara motivera er inkomst så länge ni kan sälja idén om Den Stora Lösningen, för det finns inga pengar i det småskaliga.

          Och ja, jag hånar alla som kommer dragande med Det Stora Svaret, liksom att du anser dig kunna sätta etiketten ”utvecklingsovillig” på mig, eftersom jag är en Otrogen, en som inte tror på din frälsning (däremot på min egen).

  15. Michael Walls skriver:

    Det verkar som det är många bra kritiska röster här bland vi lärare: varför inte starta någon FB-forum om problematiken som Fredrik beskrivit? Det finns ju många andra relaterade problembeskrivningar som kan tas upp i sammanhanget.

  16. Kurt skriver:

    Bra analys.

    Litet tillägg: en frälsningslära pekar alltid ut synden, gärna lite vagt (t ex ”flum”). Det gäller också att ropa ”slutet är nära” (t ex ”den svenska skolan befinner sig i fritt fall”). Och att peka ut syndarna och det Godas fiender (t ex sossar, flumpedagoger mm). Och till sist måste man naturligtvis namnge Messias, han som skall frälsa oss ifrån ondo (jag avstår från att ge exempel 😉 Märkligt nog kräver frälsningsläror alltid tro och lydnad, och förföljelse av de icke-troende …

  17. Helena skriver:

    Inkludering är ordet för dagen i min kommun. Det vill säga, ALLA elever mår bäst av att inkluderas i klasserna, det har ”forskning” visat! Plus, alla exkluderande tendenser var ju hemskt dyra… Mycket billigare är de att lägga bördan av extraförberedelser, stödutrustning, bokinläsning, handpåläggning av utåtagerande, extrainstruering pga koncentrationssvårigheter på ordinarie klasslärare. Då är det följaktligen klasslärarens fel om den elev som (törs jag påstå att de existerar…?) inte klarar att vara i stor grupp, misslyckas.

    • Fredrik Andersson skriver:

      Inkludering och exkludering har ju gått i vågor under min tid som lärare, precis som nivågruppering. Det står i skollagen att elever ska inkluderas men det tillämpas på olika sätt. Jag tror dock att lagstiftarna tänkt sig att extra resurser ska följa eleven in i klassrummet och inte att eleven bara ska slängas in till dig och specialläraren sägas upp.

      • Michael Walls skriver:

        Jag förstår Helenas resonemang utifrån Björklunds senaste nedskärningsförslag om stöd till speciallärarna. Argumentation som cyniskt används är att alla elever får vara med. Det är ingen som säger emot inkludering, men att förväntar sig att det bara kan ske utan stöd bara man har rätt inställning (”att inte se på de som annorlunda”) gynnar varken elever med olika behov eller lärarna som tar emot dem.

  18. David Johansson skriver:

    Intressant skrivet och det är viktigt att vi som lärare kritiserar både forskning och ännu viktigare ”forskning” så att vi inte bara köper alla nya frälsningsläror som du så fint kallar det. Men jag är lite förvånad över att (hittills) ingen kritiserar din kritik. Jag håller med dig om i princip allt du säger men jag tycker det är vinklat utifrån ett ”surkärringsperspektiv” (se tidigare kommentar).

    Jag säger inte att PBL, entreprenöriellt lärande, formativ bedömning eller någon annan frälsningslära har revolutionerat eller kommer revolutionera lärandet men för att nyansera ditt inlägg bör man åtminstone titta på eventuella fördelar med en ”frälsningslära”.

    Det som händer när hela personalen samlas kring ett och samma tema och jobbar utifrån en modell (bra eller dålig) som man tror på är att engagemang skapas och lärares engagemang är en av få framgångsfaktorer som återkommer som en central framgångsfaktor i så gott som alla frälsningsläror sedan 1800-talet. En bra presenterad frälsningslära kan rycka med sig personalen att jobba med något som man tror på och när engagemanget ökar skapas utrymme för pedagogisk utveckling både lärare emellan och mellan lärare och elever.

    Du skriver att ”en frälsningslära är skadlig, inte för att den tillför något (eller inte), utan för att den även tar något från andra områden i skolan…” men jag undrar varför det skulle behöva vara så?

    Kan man inte använda frälsningsläran som bränsle för ämnesdidaktisk utveckling? Finns det inte några delar i den senaste, näst senaste eller näst näst senaste frälsningsläran som har haft någon form av positiv inverkan på lärandet? Jag tror det.

    Alternativet låter som en skola där var och en kör sitt eget race. En del lärare lyckas säkert jättebra, men de skulle troligen lyckas jättebra även om de anslöt sig till en s.k. frälsningslära. Men de som saknar driv och engagemang ”slipper” fundera över pedagogiska frågor och undervisningen i de klassrummen blir tråkig och gammalmodig, alltså en riktig ”surkärringspedagogik”. Så varför inte vara öppensinnlig inför nästa frälsningslära, vad den än må vara. Men istället för att ropa ”halleluja” ser vi den som en möjlighet för pedagogisk diskussion och pedagogisk utveckling på skolan.

    • Michael Walls skriver:

      Frälsningsläror är inte till för att utvidga det pedagogiskt-vetenskapliga engagemanget hos lärarna utan (oftast) leveras som paketlösning till ett politiskt-definierat problem (t:ex låga resultat, låg anställningsbarhet, ”livslångt lärande”). De är till för att ”effektivisera”; att göra produktionen av betygen smidigare osv. I fallet BFL är det så att man vill från politiskt håll skapa det ideala lärandesubjektet (som dessutom ska vara entreprenör). Att överhuvudtaget tro att man utifrån Hattie, Wiliams eller Jesus Kristus kan förse en komplex verksamhet med ETT pedagogiskt sätt är ren dogmatism. Valet eller orienteering kring pedagogiska ”approaches” måste ju i första hand ske underifrån; från den empiriska verkligheten i vilken olika problem uppstår och definieras av lärarna själva. Sedan kan man börja diskutera vilka vetenskapliga teorier och metoder skulle vara lämpliga för just den enskilde skolans, klassens ollika problem. Det finns ju naturligtvis självklara element mycket pedagogiskt forskning. Dock att tillåta kommunpolitker, SKL, eller regeringen för den delen avgöra vad som är pedagogik eller skolans problem är ett misttag.

  19. Johan skriver:

    Bra skrivet. Jag håller med om mycket av det du skriver. Eleverna förväntas lära sig källkritik i skolan. Då kan man tycka att lärarna borde kunna granska saker kritiskt om de ska kunna lära ut momentet till eleverna. Vissa av de saker du beskriver kan vara svåra att granska, men t ex entreprenörskap/entreprenöriellt lärande är enkelt. Det är bara att se om/hur mycket det står om det i läroplanen. I LGR-11 finns ordet entreprenörskap med 2 (!) gånger. Som jämförelse får man 96 träffar när man söker på ordet samtal. Jag väntar på att någon ska komma med en ny revolutionerande metod som lyfter fram samtalet i skolan! 😉

    När det gäller Hattie finns alltid risken att en del ser siffrorna utan att förstå varför det ser ut så (på samma sätt som statistik över resultat på NP, betyg etc inte ger en fullvärdig beskrivning över hur verksamheten i skolan faktiskt ser ut), Även här gäller det att vara kritisk och inte köpa allt rakt av. Det finns några saker som jag tycker att vi ska ta till oss i skolan utifrån Hatties forskning:

    – Det finns mer och mindre framgångsrika metoder (tanken att elever kan utvecklas motsvarande 2 år på 1 skolår är spännande!)
    – Vissa saker som vi gör i skolan bör vi sluta göra
    – En del saker som vi inte gjort (så mycket av) i skolan borde vi göra mer av
    – Eftersom det läggs mycket tid och pengar på skolan borde vi ha metoder som visar om det vi gör är bra/mindre bra

    Det kommer aldrig att finnas en mirakelmetod (om det inte är så att framtiden bär med sig någon form av chip som opereras in i huvudet och detta innehåller alla saker vi behöver, ty då kan en uppgradering av chippet vara universallösnigen). I skolan handlar det om att variera undervisningen!

    Jag anser att jobba målstyrt är ett förhållningssätt (som vi ska använda eftersom skolan sedan 1994 är målstyrd) som hjälper till med en del av problematiken som du beskriver. Då blir det tydligt att både summativ och formativ bedömning behövs och ingen av dem är bättre än den andra. De fyller olika funktioner. Det blir också tydligt att olika metoder kommer till sin rätt vid olika tillfällen och att det kanske är lärarens viktigaste uppgift att ha kompetensen att välja ”rätt” metod vid rätt tillfälle. Det innebär att de lärare som har en bred kompetens och erfarenhet har en stor fördel när det gäller att lyckas så bra som möjligt i klassrummet. Det är även lätt att få eleverna att ta eget ansvar för sin egen inlärning då.

    • Fredrik Andersson skriver:

      Jag håller med. Hattie skriver faktiskt själv, i sin bok ”Visible learning for teachers”, att hans forskning är tänkt som diskussionsunderlag för lärare, inte beslutsunderlag.
      Själv tycker jag att utvärderingar är något som borde tillämpas betydligt mer i svenska skolan. Där gillar jag Hattie, för jag anser att om man testar ett visst arbetssätt i t ex 2 år och inte ser några resultatökningar, SKA arbetssättet omedelbart skrotas. Så fungerar det tyvärr inte idag. Saker införs, kontrolleras aldrig och dör sedan ut till hälften men lever kvar som en tidsätande rest i systemet. Ett mer vetenskapligt förhållningssätt och fokus på resultat tror jag är modellen.

  20. Henrik Widaeus skriver:

    Jag saknar en dekonstruktion av formativ bedömning i artikeln. En sådan analys skulle vara intressant. Inom kort anar jag att motsvarande frälsningsdiskussion kan komma att riktas mot tankarna om det professionella lärandet à la Helen Timperley. Vad som oroar mig är att det i studie efter studie pekas på stora brister i kvaliteten i lärares uppföljning och dokumentation av elevers kunskapsutveckling. Ett annat ofta återkommande tema är frånvaron av coachning mellan lärare.

    Jag citerar Helen Timperley:

    ”Professionellt lärande är en aktiv process som handlar om att systematiskt undersöka hur pass effektiva undervisningsmetoder är för elevernas engagemang, lärande och välbefinnande, och genom denna process blir deltagarna självlärande. Denna undersökningsprocess har många likheter med formativ bedömning, som har visat sig främja elevers lärande på ett effektivt sätt. Samma process kan användas för att främja lärande bland lärare. Den huvudsakliga skillnaden är att lärare måste ta hänsyn både till sig själva och till sina elever i sitt lärande”

    Dessutom har jag svårt att se att Dylan Wiliam utger sig för att vara frälsare och ”komplexitetsunderskattare”. Exempelvis i denna föreläsning: https://docs.google.com/a/ntitg.se/file/d/0B2UoJXLrcMGIS1JoWW9XOXptbVU/edit (börja gärna vid 16:30).

    • Fredrik Andersson skriver:

      Dylan Williams har min respekt. Han utmålar inte sig själv som frälsare och har aldrig påstått att hans forskning kan ha dramatisk relevans utanför Storbritannien. Däremot framställs han, av förändringsindustrins företrädare i Sverige, som en frälsare. Det är ju inte hans fel. Jag har både lyssnat på och läst Williams och anser att han spelar i en helt annan division än de skolforskare vi har i Sverige, vilket inte är samma sak som att en hel kommuns kompetensutvecklingsresurser ska kastas på att implementera hans slutsatser.

      Finns det problem med lärares feedback till eleverna? Eller är det så att vissa ”forskare” påstår att det finns det för att tjäna sina syften? Jag har aldrig sett en seriös svensk studie på lärares feedback till eleverna.

    • Fredrik Andersson skriver:

      Båda undersökningarna är för små för att man ska kunna dra några universellt giltiga slutsatser av dem, vilket inte hindrar att de är intressanta att titta på. Jag menar att hur mycket och vilken sorts feedback som höjer elevernas resultat varierar oerhört mycket mellan skolformer och ämnen och mellan program i gymnasieskolan.
      Skulle en totalt omotiverad elev höja sina resultat på grund av formativ återkoppling?
      Knappast. Dessutom skulle arbetsmetoden ta tid från andra insatser som har större effekt, eller rentav motverka effekten av sådana insatser.
      Skulle en motiverad och målinriktad elev höja sina resultat av formativ återkoppling?
      Mycket troligt.

      Men den STORA frågan är: kan formativ bedömning lyfta elevresultaten ensamt, eller är metodens framgång beroende av så många andra variabler att dess effekt inte kan motivera de groteska insatser i tid och pengar som gjorts?

  21. Henrik Widaeus skriver:

    Det är något jag inte greppar här. Om det är så att det behövs olika former av feedback relaterat till olika situationer, och att det är läraren som måste designa och genomföra detta hantverk (därmed inte sagt att läraren står för all feedback), så måste det väl också finnas sätt att förfina/förändra/förbättra hantverket inom området. Utifrån Helen Timperley som i likhet med Dylan Wiliam har min största respekt utgår detta utifrån frågan: ”Har det jag gjort tidigare varit effektivt?” Om denna fråga inkräktar på lärarens känsla av yrkesmässig identitet och kompetens (eventuellt projicerad på groteska skolutvecklare) så har vi en utmaning.

    • Fredrik Andersson skriver:

      Jag är inte negativ till vare sig förändring i allmänhet eller formativ bedömning i synnerhet. Du greppar inte mina motargument till det du säger eftersom de inte är motargument.

      Jag har inget emot forskningen du hänvisar till, eller metoderna som sådana. Jag tycker illa om att ”utveckling” i skolans värld ofta tar sig uttryck i gigantisktiska, pengaslukande projekt, där ingenting utvärderas och käcka lirare utan ansvar kan sola sig i ”utvecklingens” glans.

  22. Helene Johansson skriver:

    Hej…hade mina funderingar i juni 2012 då jag skrev av mig……..
    Sagan om
    Mäster Rektor och den Lille Läraren
    av ”Fröken Rädisa”
    juni 2012

    Det var en gång en liten lärare som gick till rektorn med en kreativt och glatt pedagogiskt sinne..
    – Goddag, goddag, käre rektor, sade han och bockade sig.
    – Goddag, goddag, sade rektorn där han satt vid bordet på sitt kontor och kollade sina mail.
    – Kan jag fortsätta och arbeta med Portfolion med mina elever i år igen?, frågade den lille läraren.
    – Det går bra, sade den käre rektorn.
     Hur länge skall jag göra det?
    – Hela terminen.
    – Det var bra, käre rektor. Tack så mycket, käre pedagogiska ledare. Adjö, adjö, chefen.
    Och så gick den lille läraren.
    När det blev ny termin, så gick den lille läraren till rektorn igen.
    – Goddag, goddag, käre rektor, jag fortsätter väl och arbetar med Portfolio nu när jag kan det så bra?
    – Ack nej.
    – Skall jag inte det? Varför det då?
    – Ack jo, det bidde ingen Portfolio.
    – Jaså, bidde det ingen Portfolio? Vad bidde det då?
    – Det bidde en IUP.
    – Jaså, bidde en IUP? Hur länge skall jag jobba med den?
    – Den skall du jobba med hela tiden.
    – Det var bra, käre rektor. Tack så mycket, käre pedagogiska ledare. Adjö, adjö, chefen.
    Och så gick den lille läraren.
    När det blev nytt läsår, så gick den lille läraren till rektorn igen.
    – Goddag, goddag, käre rektor, nu fortsätter jag väl med min IUP när jag kan den så bra?
    – Ack nej.
    – Skall jag inte göra det? Varför då?
    – Ack jo, det bidde inge IUP
    – Jaså, bidde det inge IUP? Vad bidde det då?
    – Det bidde en UNIKUM.
    – Jaså, bidde det en UNIKUM. Hur länge skall jag jobba med den?
    – Den skall du jobba med hela tiden.
    – Det var bra, käre rektor. Tack så mycket, käre pedagogiska ledare. Adjö, adjö, chefen.
    Och så gick den lille läraren.
    När det blev nytt läsår, så gick den lille läraren till rektorn igen.
    – Goddag, goddag, käre rektor, nu fortsätter jag väl att skriva i Unikums alla rutor, när jag nu har lärt mig hur man gör?
    – Ack nej.
    – Skall jag inte det? Varför då?
    – Ack jo, det bidde inga rutor i Unikum.
    – Jaså, bidde det inga rutor? Vad bidde det då?
    – Det bidde en LPP.
    – Jaså, bidde det en LPP? Hur länge skall jag arbeta med det då?
    – ja, minst hela terminen.
    – Det var bra, käre rektor. Tack så mycket, käre pedagogiska ledare. Adjö, adjö, chefen.
    Och så gick den lille läraren.
    När det blev terminsslut, så gick den lille läraren till rektorn igen.
    – Goddag, goddag, käre rektor, det räcker väl att jag fortsätter med mina LPP?
    – Ack nej.
    – Är det inte det? Varför då?
    – Ack jo, det bidde inte bra med bara LPP.
    – Bidde det inte bra med Portfolio, IUP, Unikum och LPP? Vad bidde då bra?
    – Det bidde kaos i svenska skolan.
    – Jaså, bidde det kaos? Det var inte bra, käre rektor. Tack så mycket, käre pedagogiska ledare. Adjö, adjö, chefen.
    Och så gick den lille läraren och kom aldrig mer igen …….och inga andra heller…..

  23. sam aalto skriver:

    Det enklaste sättet att komma runt all smörja som månglare nasar på en är att nicka förnöjt, skita i vilket, gå in till sina klasser och lära dem det man för tillfället sysslar med….kan man inte på adhoc eller spontant med bara tavla o penna visa, förklara, strukturera och göra det intressant har man valt fel yrke……det är ju för sjutton det som är essensen för skolverksamhet…..en klick homo sapiens har till uppgift att föra de basfärdigheter över till nästa generation…vi får ju inte med oss dem via generna eller blir tillräckligt dugliga med bara föräldrafostran….ett kollektiv med den graden av komplexitet som människans måste kunna avvara resurser för de uppgifter som familjen/gruppen inte klarar av…..att denna uppgift sedan kontrolleras och detaljstyrs av individer med bristande insikt om verksamhetens tyngd kombinerat med tusenfaldiga parasiter som vill nyttja resurserna via frälsningar av de mest otroliga slag är olyckligt och kontraproduktivt….där måste ju den enskilda lärarens intresse för dels innehåll och det unika handlaget att lära ut komma i första hand….hur sjutton kommer det sig att det trots allt finns halleluja-ropare på varje skola för dessa ideer? Torde vara så att dessa medlöpare inte pallar trycket att undervisa och söker ”quick-fixes”. Sparka ut den tragiska klicken av lärare och se till att man får in folk som pallar vara lokförare i sitt eget klassrum!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)