Födelsedagsfirande

Den 11 januari firade jag ett slags födelsedag. Det var då exakt 14 år sedan jag på skakiga ben klev in i mitt klassrum på Magleskolan i Lund. Jag brukar fira genom att fundera kring mitt yrkesval och resan från då till nu (och tråkar ibland också ut mina elever med mina funderingar).

På många sätt har mina 14 år som lärare varit typiska, på vissa sätt inte. Jag tror att jag på många sätt varit lyckligt lottad. Till exempel har jag aldrig blivit hotad eller kränkt av någon elev eller förälder. Visst har jag haft att göra med tossiga föräldrar och en hel del märkliga elever men jag har aldrig råkat illa ut som många andra. Tre gånger har elever försökt förföra mig och det var väldigt obehagligt men hanterades och glömdes bort. Periodvis har jag lidit av mindre stressymptom men inte värre än att det gått att hantera.

Genom något som förmodligen mest har att göra med ren tur har jag överlag haft kompetenta och välvilliga skolledare, trevliga kollegor, snälla elever och fungerande scheman. Genom mitt fackliga arbete har jag kommit till insikten att det bara behövs lite otur för att bli ett av mina rehabfall, så jag uppskattar verkligen det jag haft och tar ingenting för givet.
Liksom de flesta lärare i Lund (enligt LR-Lunds stora arbetsmiljöundersökning), har jag funderat på att sluta som lärare och jag tillhör även de 30% som aktivt sökt jobb i andra branscher  Det beror dock inte på att jag inte trivs med lärarjobbet, utan på en längtan efter nya och större utmaningar. Jag går fortfarande glatt till jobbet och ser faktiskt fram emot varje arbetsdag. Man vet ju aldrig vad som väntar, eller hur? Detta sista låter en smula töntigt men faktiskt är det så och jag värderar det oerhört högt.

När jag började på lärarutbildningen 1995 var det för att jag önskade ett jobb som var omväxlande och utmanande – ett jobb som var mer än ett jobb.
Jag måste, 14 år senare, konstatera att lärarjobbet hållit vad det lovat. Var annars hade jag fått arbeta med så fantastiska människor och göra avtryck i tusentals elevers liv? Var annars hade ingen dag varit den andra lik och hur många andra jobb  hade låtit mig få ett så fritt utlopp för min kreativitet? Efter 14 år erkänner jag att jag skulle tycka om att prova på något annat men jag skulle aldrig säga att jag ångrar något eller att tiden varit bortkastad.

Nog måste väl det här yrket gå att sälja in hos framtida studenter? Visst finns det problem  – ingen vill utbilda sig till lärare för att bli en underbetald, kränkt socialarbetare – men det finns så mycket som är värt att rädda och jag hoppas innerligt att någon också gör det!

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)