Fackligt perspektiv på en förvirrad metoddebatt

Varför skulle en facklig bloggare skriva om den lätt förvirrade och stundtals intellektuellt låga debatten om vilka undervisningsmetoder som är bäst? Läs vidare så får du se…

Igår, den 10/11, skrev Edward Jensinger en blogg (“Jag tycker om kunskapssyn”) där han kommenterade debatten om vilka undervisningsmetoder som är bäst. Han menade där att polariseringen mellan katederundervisning och elevaktivt arbete och mellan fakta och förmågor, är rätt märklig och för oss i som faktiskt står i ett klassrum ganska ointressant. Edward är ju egentligen just den sortens skolutvecklingsmupp och skolförvaltningstomte jag vanligtvis är försiktigt och nyanserat kritisk mot men just Edward är också en av mina favoritbloggare och en klok skolmänniska. Som han brukar göra, slår han även den här gången huvudet på spiken och väcker intressanta tankar.

Debatten mellan katederkramare, faktafanatiker, progressivister, flummister och allt vad de brukar kalla varandra pågår ständigt på insändarsidor, ledarsidor och överallt på Facebook och Twitter. Jag upplever inte att folk jag själv ser som duktiga lärare egentligen är så intresserade av debatten och jag tror det beror på just den verklighetsfrånvända polarisering Edward skriver om i sin senaste blogg.

På vilket sätt kan denna debatt då ha ett fackligt perspektiv?

Fackförbund är bland intresserat av professionsfrågor för att höja statusen hos de yrkesgrupper vi representerar (lärare och Studie- och yrkesvägledare) och jag har, sedan jag läste Edwards blogg, funderat en del kring vad den polariserade debatten om kunskapssyn och metod- och materialval betyder ur professionsperspektivet, inte minst vad den tar fokus från.

Till att börja med menar jag att alla order uppifrån om att en viss metod eller visst material måste användas i undervisningen är av ondo. Detta gäller oavsett om sådant kommer från Skolverket, rektor, skolförvaltning, forskare, samhällsdebattörer eller Gud. Alla duktiga lärare begriper att metoden och materialet måste anpassas efter den grupp elever jag har framför mig just nu. Det är också då undervisningen blir som bäst – när den utbildade och duktiga läraren har tid och ork att anpassa metod och material till sin egen stil och till just de här elevernas förmåga, intressen och behov.

Läraryrkets status sänks när utomstående ger sig på att styra över våra val i klassrummet. Dessa val tillhör oss och ingen annan och handlar om våra elever, de som sitter framför oss just nu, och inte om vad som teoretiskt eller filosofiskt anses som “rätt”. Dessutom – och detta anser jag vara det fackliga perspktivet – sänks läraryrkets status av att vi lärare håller på och debattera metoder och material med varandra utifrån ett rätt/fel-perspektiv. Vår skicklighet, liksom vår status och vår professionalitet, ligger i att vi kan många olika sätt att undervisa och har förmågan att läsa av vad som kommer att fungera bäst för

  • de här eleverna
  • det här ämnet
  • det här arbetsområdet
  • den utrustning jag har tillgänglig
  • den här tiden på dagen

Fokus i debatten borde flyttas till hur man, på system- och organisationsnivå, kan

  • bredda alla lärares verktygslåda
  • se till att alla lärare har tid och ork att välja det bästa

Detta innebär ju att självgoda skolforskare, rektorer som utnämnt sig själva till pedagogiska experter och utvecklingsmuppar och förvaltningstomtar behöver släppa makten till oss lärare och istället börja ägna sig åt något som faktiskt kan ha betydelse för elevernas resultat (vilket är ovanstående två punkter). Samtidigt måste vi vanliga hederliga lärare ta en aktiv del i debatten och vi måste göra det genom att vägra dras med i den dimridå som debatten om metoder, material och kunskapssyn innebär. Problemen i skolan är organisatoriska och ingenting annat!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)