Ett privilegium vi ibland glömmer

“Det är ett privilegium att kunna vara besvärlig utan att drabbas av repressalier”, sade han, den kloke mannen i passagerarsätet bredvid mig.

Samtalet utspelade sig i min bil, på väg hem från läsårets sista styrelsemöte i kommunföreningen. Det hade dragit ut på tiden, som de gärna gör, de där fackliga kvällsmötena vi behöver delta i. Han har varit lärare i drygt 20 år mer än jag och fackligt ombud tio år längre. Han var med och såg 90-talets bakslag och förfall, har varit med under vårt slit i kommunen och i det sammanhanget sett både framgångar, motgångar och inre stridigheter.

Vi kom att tala om ombudsskapet och hur slitsamt det kan vara. Det var då han sade de självklara sanningarna:
“Det är ett privilegium att kunna vara besvärlig utan att drabbas av repressalier”, vilket följdes upp med “det fackliga arbetet är mycket viktigt. Man påverkar ju faktiskt en hel del”.

Det slog mig, efter att jag lämnat av honom vid hans hus och körde hemåt genom en regnig skånsk landsbygd, att vi kanske inte alltid tar oss tid att uppskatta det positiva i att vara ombud. Visst, det är mycket slit och stress och man får verkligen se undersidan i vårt skolsystem, men allt det där andra, då? Det slog mig också att jag lagt betydligt mer tid på att tänka på (och skriva om) varför jag en gång i tiden engagerade mig, än jag lagt på att fundera över varför jag fortsatt vara ombud.

Till ovanstående två visheter skulle jag vilja foga ytterligare två. För det första är fackliga ombud roliga människor att arbeta tillsammans med. När jag tänker på alla speciella människor jag skulle missat om jag inte varit ombud, inser jag att varken jag eller mitt liv varit detsamma utan dem.
För det andra skulle jag må hemskt dåligt av att bara ta emot förändringar och försämringar, utan möjlighet att påverka. Just möjligheten att påverka gör det så mycket lättare att leva med vissa idiotier som genomförts på skolorna där jag verkar. Även om kampen ibland slutar i nederlag, är kampen i sig terapeutisk och resulterar förhoppningsvis i att det som från början var helidiotiskt istället blev halvidiotiskt.

Att få göra allt detta, tillsammans med alla dessa, väger med råge upp alla själsdödande rehabmöten, samverkansmöten, kvällsmöten och inläsning av kommunala handlingar.

Det är ett privilegium.

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)