Ett helt onödigt mod

Sitter på Arlanda. Försöker hålla mig vaken och tänker tillbaka på fyra intensiva kongressdagar och slås av att en oväntad sak har bitit sig fast i mitt minne.

Många kommer säkert att prata med sina kolleger om minnen från kongressen. De kommer antagligen att dela med sig av segrar och nederlag, ilska, lycka och viktiga personval. Somliga kommer att vara till övervägande del missnöjda, andra till övervägande del nöjda – sådan är demokratin.

Det som inte riktigt vill lämna mitt huvud är en incident från första dagens kongress, under formaliapunkterna, då det alltid finns en punkt rörande kongressens offentlighet. En icke-offentlig (sluten) kongress, betyder att allting som händer under kongressförhandlingarna är hemligt fram till kongressens slut. Då får inte delgaterna kommunicera något om kongressen till omvärlden. Kongresser är enligt tradition offentliga.

Vad som nu hände, och som jag sitter och funderar på, var att en kongressdelgat begärde ordet och yrkade på att kongressens debatter skulle vara slutna, eftersom hen ansåg att vissa saker som skulle komma att framföras skulle kunna skada vissa av oss i form av olika hämndaktioner från våra arbetsgivare. Förslaget röstades ned, eftersom principen om offentlighet är viktig och eftersom massmedial uppmärksamhet är något alla fackförbund vill ha när de har kongress. Det är också väldigt konstigt med en sluten kongress…
Det visade sig också att både den här kongressdelegaten och många andra struntade fullständigt i vem som skulle kunna tänkas lyssna och vad som hamnade i protokollet när vi väl var igång. Ja jäklar, vilka grejer man fick höra från talarpodiet!

Hur sjukt är inte detta, om man funderar på det?

Här har vi alltså en kongress med ett stort fackförbund, ett lärarfackförbund, en enormt stor samling åsiktsstinna fackrävar och just som vi ska börja, under en av de allra första punkterna i en flera dagar lång dagordning, blir vi av en av oss själva påminda om det onda som kan lura utanför dörrarna. Jag vet inte om andra funderade så mycket på det men jag tyckte det var en mycket otäck tanke, att det vi var valda att göra på kongressen – debattera framtid, kämpa för motionerna från vårt distrikt, föra medlemmarnas hjärtefrågor in i förbundets kärna – skulle kunna vara farligt.

Nu resulterade ju inte detta i någon synlig försiktighet vad jag märkte men fenomenet tål att funderas på. Hur många lärare i Sverige vågar inte skriva en insändare om kommunpolitiken, ringa en journalist för att informera om oegentligheter på en skola eller bara helt enkelt säga vad de tycker om vårt samhälle, vårt skolsystem och de som styr över oss (inklusive vår arbetsgivare)? Hur många gör det och straffas för det?

I ett gott samhälle, med ett i sanning friskt skolsystem, hade jag inte behövt sitta på LRs kongress och tycka att en person som framför tydliga åsikter är modig.

Kommentarer (1)

  1. Pernilla skriver:

    Det var fint av dig när du sa att hen var modig.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)