Det handlar inte längre om överlevnad

2014 kommer att bli ett spännande fackligt år. Som historielärare är man ju lite arbetsskadad på så vis att man inte klarar av att blicka framåt, utan att samtidigt blicka bakåt.

1999 stod Lärarnas Riksförbund vid ett vägskäl. Förbundet hade, sedan 1989, blivit överkört i alla sina hjärtefrågor, var utskrattat för sina “ålderdomliga” värderingar och stod dessutom inför att sväljas upp av det flera gånger större Lärarförbundet. I det läge förbundet befann sig i då, handlade det utan tvekan om överlevnad. Inte bara överlevnad som organisation – det var på den tiden många i LR som var för en sammanslagning med LF – utan också, och kanske framför allt, om överlevnad för en viss syn på skola och lärare.

Kunskap, undervisning, lärarens ämneskunskaper, en lärarutbildning med tyngd, en likvärdig skola, en statlig skola – dessa var saker det skrattades åt under 90-talet. De “progressiva” vindarna blåste starka och var nära att blåsa bort Lärarnas Riksförbund helt och hållet. Det fanns en färdig plan för hur sammanslagningen med Lärarförbundet skulle gå till och det enormt mycket större systerförbundet krävde insyn i alla beslut som fattades. Ett sammangående, och därmed ett försvunnet LR, sågs som en fråga om tid.

15 år senare…

Lärarnas Riksförbund, nu nära dubbelt så stort, leder skoldebatten och sätter agendan i skolpolitiken. Även Lärarförbundet använder sig idag av de tidigare så förhatliga orden “lärare” och “undervisning“. De omöjliga och rent löjliga kraven på lärarlegitimation, reformering av lärarutbildningarna, uppvärdering av läraryrket och förstatligande av skolan verkar inte alls omöjliga längre, utan inom räckhåll. Inte i hamn än, men inom räckhåll.

Just på grund av detta kommer vi ombud att ha mycket på våra axlar 2014. Lärarlegitimationen måste utnyttjas maximalt till medlemmarnas bästa, karriärreformen likaså. En löneöversyn med X-utfall ska genomföras i kommunal sektor och kommer säkert inte att ge så mycket som behövs, vilket inte betyder att vi inte kommer att dra blankt i löneförhandlingarna. Till detta måste läggas riksdagsvalet, Arbetsmiljöverkets inspektioner och mycket annat. I allt detta måste vi försöka mjölka ut maximala fördelar för våra medlemmar och för svensk skola.

För det handlar inte längre om överlevnad, det handlar om se till att det vi vunnit kan ge oss det svensk skola, svenska lärare och svenska elever behöver. Jag menar alltså inte att vi är klara – på många sätt är det vi gör nu mer avgörande än på den tiden vi var det lilla och udda fackförbundet, en underdog i svensk skolvärld. Vi måste släppa den bilden av oss själva – den överkörda och misshandlade minoriteten som envist riktar rallarsvingar mot vindmöllorna. Vi är de drivande som sätter agendan och ansvaret blir då än större, arbetet än hårdare och riskablare.

2014 – här kommer vi!

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)